I min värld

Nu gjorde jag det igen!

2012-02-04T23:22:00.003+01:00

Ikväll har det varit Melodifestival och bland mina facebookvänner har det varit blandade reaktioner. Starkast reaktioner väckte naturligtvis Thorsten Flinck. Eftersom det inte förvånar någon och det bara är trist att filosofera kring det uppenbara så kan jag bara konstatera att alla reagerade precis som förväntat. De som brukar ha koll på Melodifestivalen var upprörda och vi andra var för en gångs skull lite lätt upprymda. När det nu gick som det gick så kommer vi säkert att titta på den där andra chansen som han gick vidare till. Men eftersom vi innerst inne inte bryr oss så kommer vi säkert att glömma bort det.

En annan gång när jag brydde mig om Melodifestivalen så satt jag med en schlagernörd på en krog vid Södra station tittade på en storbildskärm. Jag tror att det var 2008, så det är ju inte tillräckligt länge sedan för att jag ska kunna kalla mig själv en som aldrig någonsin ser på Melodifestivalen. Det var andra chansen, men jag kommer inte ihåg vilka som tävlade.

På tal om andra chansen så har jag idag träffat två människor som mötte varandra på internet för bara några månader sedan, och nu ska de flytta ihop. Hon tänker lämna sin hemstad, sitt jobb och sina vänner för att komma hit. Det måste vara underbart att vara så säker på vad man vill. Kanske är de lika osäkra som alla andra, men bara lite modigare. Åtminstone tillräckligt modiga för att våga satsa på det som kan vara rätt. Jag vet inte om jag ska vara mitt vanliga cyniska jag och himla med ögonen eller beundra dem, men på något sätt kändes de så trygga i sitt beslut att jag inte klarar av att vara som vanligt. Tänk om jag har blivit blödig... Nah! Det är inte möjligt. Men de kändes så bra tillsammans.

Thorsten Flinck, förresten, är speciell.

Någon gång ska jag skriva om män, men inte idag. Idag ska jag muttra över att jag inte vinner i det där spelet på facebook som jag alltid vinner i. Det är flera veckor sedan det hände senast och nu för tiden är min vanligaste placering trea. Trea! Jag är en väldigt duktig spelare i en usel spelares kropp och jag misstänker att det har någonting med rymden att göra, och en dag ska jag komma på hur det hänger ihop.

Förutom den sedvanliga tröttheten så känns det ändå ganska okej att vara jag. Om tre veckor är det sportlov och efter det brukar livet bli lite mer lustfyllt igen. På tal om det så har jag gjort en djupdykning in i mig själv och upptäckt min egen personlighetstyp; man brukar säga att det finns två olika typer av människor (i just det här avseendet alltså, egentligen finns det ju miljarders miljarder med olika typer), de som styrs av plikt och de som styrs av lust. Jag är en tredje sort – jag styrs helt och hållet av olust. Har väl ”Jag har fan ingen lust” gripit tag i mig kan ingenting få mig att göra det jag inte har lust till. Just nu är det en pinsam trave prov som inte blir rättade. Scheiße! så värdelöst allt är när det händer.

Hoppas ni slipper!

Ålder II

2012-01-29T14:06:00.004+01:00

Mitt andra blogginlägg i den här bloggen handlade om ålder. Eftersom jag fyller år idag så är det inte alltför långsökt att tänka på det inlägget, även om det i sig inte var särskilt revolutionerande. Det känns som om jag är i en ålder då man borde ha stadgat sig, kommit dit man vill i karriären och princip bara ska låta livet flyta på och bli något bättre för varje dag tills åldern kommer ifatt och krämporna kommer. Det låter med andra ord som om jag kommit in i en inte särskilt spännande fas i livet.

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle minska ned på mina uppdrag och meddelade Centerpartiet här i Södertälje att jag inte ställde upp för omval till ordförandeposten och att jag inte heller var intresserad av en plats i styrelsen. Eftersom det då uppstår en lucka i kalendern finns det andra uppdrag att fylla kalendern med. Det blir plus-minus-noll i arbete, men hur mycket energi ger inte nya spännande uppgifter? Det är ju klart att skrivande och kommunikation passar mig bättre än den upprätthållande rollen ett ordförandeskap innebär, det vet ju faktiskt alla som känner mig, trots att det har varit givande att få inneha posten som ordförande under tre år. Och helt ärligt så tror jag att vår gruppledare Tage känner sig nöjd med att jag inte lämnar alla uppdrag i Centerpartiet här i stan. Vi jobbar ju rätt bra ihop, han och jag.

Jag tänker inte skriva ett enda ord om jobbet... faktiskt inte!

Andra åldersrelaterade saker är att man får barnbarn i den här åldern, och mycket riktigt får min yngste son och hans flickvän en liten bebis i sommar. Om barnet kommer en vecka efter beräknat datum så hinner Oscar ta studenten och om den kommer en vecka tidigare så är min son fortfarande tonåring. Det är ett annat sätt att tänka åldersrelaterat.

Min mamma gick bort dagen efter sin sjuttiofemårsdag. Det var i oktober och det är svårt att på allvar ta in att hon faktiskt inte längre finns hos oss. Vad betyder det att inte finnas? En del hävdar att Gud existerar så länge vi tänker på, och förhåller oss till, honom. Den dagen alla slutar med det så har vi utrotat Gud, oavsett hur det verkligen förhåller sig med tanke på eventuell existens. Är det likadant med mamma, att hon finns så länge vi minns henne? En mer buddhistisk syn på existens är att konsekvenserna av att ha existerat ständigt kommer att leva vidare och skapa nya konsekvenser som i sin tur skapar nya, i all evighet. Det innebär att mammas karma lever vidare, oavsett om hon befinner sig i ett himmelrike eller Nirvana, eller vad som nu händer efter döden. Jag, mina barn, lampan i vardagsrummet, det lilla ståltrådshjärtat med texten Mormor Maria och mycket mer är konsekvenser av hennes existens och i alla dessa föremål och människor finns resultatet av mammas handlande.

Jag är alltså fyrtioåtta år, exakt på dagen fem år yngre än min storebror. Den sista informationen är beständig och den första är det inte alls. Så kan man betrakta tid och ålder; med vetskapen om att Christer alltid kommer att vara äldst.

Rättelse som förtar lite av det filosofiska, men lägger till andra tankar av minst lika filosofisk karaktär: enligt buddhismen befinner man sig inte i Nirvana efter döden eftersom människor inte har någon själ eller någon som helst efter-döden-materia som kan befinna sig någonstans. Ibland är okunskap roligare än kunskap, och ibland blir det bara mer att fundera över.

Och därmed detta: Lev väl, kära vänner, lev väl!

Allt finns kvar som jag lämnade det

2010-08-11T14:43:00.002+02:00

Här sitter jag alltså igen. Ryktet säger att vi har haft sommaruppehåll, och när jag tittar i min kalender så förstår jag att det är exakt åtta veckor sedan jag senast var här. Så fort kan alltså tiden gå, att man säger hej då och trevlig sommar och sedan öppnar dörren och är tillbaka igen. De andra lärarna kommer på fredag eller måndag och det kan väl vara skönt för dem att få slappa några dagar till. Själv satte jag på mig långbyxor och strumpor i morse. Jag antar att det var någon form av markering. Nu är hösten här igen, vilket den naturligtvis inte är. I natt hade jag till exempel både en geting och en mygga som sällskap när jag skulle sova. De var vänliga nog att inte lämna några som helst spår efter sig, så det är ju inte mycket att yvas över.

Tiden går fort när man är lycklig, sägs det. Jag vet inte om jag har varit lyckligare den här sommaren än andra, men fort har det i alla fall gått. Och ingenting har jag hunnit göra. Fast planerna var det inget fel på. Jag skulle läsa mycket (en bok), planera för renovering (jag har faktiskt gjort en skalenlig skiss med flyttbara möbler som jag har målat i vackra färger), bara vara hemma (en vecka i London) och vila upp mig (valår).

Så kan det också bli ibland. Men om man är en sådan som lever spontant och styrs mer av känsla än eftertanke så får man finna sig att allt inte går enligt planerna ibland.

Nu ska jag i alla fall plocka undan lite papper och gå hem.

Lev väl, mina vänner!

Kiwin faller en bit ifrån astrakanen, i vissa avseenden

2010-05-02T00:32:00.005+02:00

Jag hade en vikarie i veckan. Klassen har gått i svensk skola sedan december och vi har jobbat en del med adjektiv. Nu skulle de träna på att beskriva människor som mer än bara hur de ser ut. Enligt vikarien var de duktiga, vilket de alltid är, och fick till uppgift att beskriva mig. Förutom att jag är kort och ljushårig (så kan det bli när man kommer från ett land där nästan alla är svarthåriga) så pratar jag fort och mycket. Framför allt pratar jag mycket om mina barn; och det är till skillnad från hårfärgen absolut sant. Till mitt försvar kan jag säga att vi har pratat om familjen och vad alla släktingar heter med svenska ord. Syssling har jag däremot aldrig lärt dem eftersom jag själv inte har förstått vad det är. Kan jag klara mig utan så kan de också. Vissa släktingar gör man i alla fall bäst i att hålla på en replängds avstånd.

Det är riktigt roligt att undervisa eleverna i mina invandrarklasser. De är i gymnasieålder och kan väldigt lite om Sverige och absolut ingen svenska när de börjar. I vissa fall måste jag lära dem att de inte behöver ställa sig upp varje gång de svarar. Ibland tänker jag på att jag är deras enda länk till Sverige, och vilken makt det ger mig. En gång sa jag till en kollega att det var alldeles utmärkt att det var så; att det jag säger är en sanning som inte kan ifrågasättas eftersom de inte vet hur de ska ställa frågan och att alla mina elever därför håller på Djurgården och röstar på Centern. Den typen av skämt ska man vara försiktig med, inte alla förstår dem. Men när eleverna är trötta brukar jag i alla fall köra ståplats vs sektion F med dem. Det är ett uppskattat inslag och ni som inte förstår vad vi gör är förmodligen inte djurgårdare.

Alexander har haft sitt första offentliga framträdande. Han höll ett förstamajtal på Stortorget i Södertälje, och jag måste erkänna att det kändes märkligt att jag som kretsordförande för Centerpartiet i Södertälje smög omkring med kameran i högsta hugg i ett så tydligt socialistiskt sammanhang. Han klarade hur som helst av situationen med bravur och lät inte mikrofonen sköta hela jobbet, med andra ord hördes det ordentligt vad han sa. Han stod stadigt och talade i ett bra tempo. Det blev några spontanapplåder och jag tror att han var nöjd med sin insats. Jag och sonens mormor var i alla fall stolta.

Vad han sa? Nänä, det ingår inte i mammajobbet att framföra hans politiska budskap. Det kan han med hög röst alldeles utmärkt klara av själv.

Oscar har åkt med värdfamiljen och en kompis till St. Louis över helgen och har det säkert jättebra.

Republikanska föreningen har ökat sitt medlemstal, stödet för monarkin har aldrig varit lägre, på Aftonbladets kultursida säljer de t-shirtar med texten ”Ner med monarkin” och snart är det kungligt bröllop, och Rojalistiska föreningen har ökat sitt medlemstal. Vad ska man tro?

I många frågor har jag en relativt tydlig åsikt, eller åtminstone en åsikt, men i den här så tycker jag ingenting. Jag bryr mig faktiskt inte om att det är bröllop, prinsessan och hennes pojkvän får göra slut om de vill och det där med kungahus funkar väl lika bra som något annat. Det är kanske något unket över att man kan ärva ett ämbete, men samtidigt är det tilltalande att ha en statschef som är partipolitiskt obunden. Och fortfarande tycker jag ingenting.

Har jag någon gång berättat om min frisör? Hon är magisk. Jag var där i fredags och när det var klippt så var det en stor hög med hår på golvet – och jag såg likadan ut som förut, förutom att håret i nacken var längre än tidigare. Jaja, den förtretliga utväxten var i alla fall färgad och jag kan återigen vandra på Södertäljes gator i vetskap om att nästan ingen vet hur gråhårig jag är egentligen. För det kan väl inte ha varit det eleverna menade när de sa att jag är ljushårig?

Men… tja’rå!

Jag ska lära dig allt, heter det väl!

2010-04-25T19:14:00.007+02:00

Jag var i Kansas under påsklovet för att hälsa på Oscar som ju går på High School i Rose Hill, precis utanför Wichita. När jag ändå var där så passade jag på att besöka Wichita Art Museum som hade en utställning om Norman Rockwell som har gjort så många bilder av det amerikanska vardagslivet. När han arbetade åt Saturday Evening Post så fick han tydliga instruktioner om att inte måla in svarta personer på sina bilder, förutom om de inte arbetade. Det finns alltså inga svarta människor i Norman Rockwells folksamlingar förutom servicepersonal och bärare, och deras vardagsliv finns inte alls dokumenterat. När han blev äldre och världen förändrades målade han å andra sidan bilder där de svarta amerikanerna och deras situation är i fokus. Det är svårt att tänka sig att det bara är för femtio år sedan var så, att en liten flicka fick eskort av polis för att kunna ta sig till sin skola. Idag är Barack Obama USA:s president. Tur att världen åtminstone i vissa avseenden har utvecklats åt rätt håll.

1960 gick lilla Ruby Bridges som första svarta amerikan till en vit skola i Södern. Modigt.

I Boden har en full psykläkare, som blev utslängd från en krog, hotat vakterna med att han i egenskap av läkare har rätt att spänna fast dem i en säng och ge dem en spruta. Det känns inte riktigt rätt; varför ska han kunna säga så? Jag har inga rättigheter som jag kan skrämma folk till lydnad med. Jag menar; en psykläkare och en lärare förväntas ju veta hur man ska tas med bångstyriga människor och få dem att ta sitt förnuft till fånga. Där är vi ju lika, men resten är ju förvånansvärt orättvist. Vad ska jag säga till en vakt som vill slänga ut mig trots att jag vill stanna kvar?

”Jag ska allt lära dig!”

Den senaste tidens bästa: Våren är här! Igår hasade jag runt i Stockholm med min gamla Marimekko-jacka från 1968, och det räckte alldeles utmärkt med en kofta och en tjock tröja under för att jag inte skulle frysa.

Den senaste tidens sämsta: Som ett ovälkommet brev på posten kommer vårtröttheten. Igår var det kulturnatt och jag kom inte närmare kulturen än att jag åt en fantastiskt god lasagne på en restaurang på Nybrogatan. Mat är utan tvekan kultur och Dramaten ligger endast ett stenkast därifrån. Men jag var alldeles för trött för att orka göra mer än så.

En sak till bara: jag kan inte låta bli att visa hur glad Oscar var över att se mig på Wichitas flygplats. Man talar om moderskärlek; men sonkärlek är inte så illa den heller. Det roliga var att han inte visste att jag skulle komma, så lite chock ska man läsa in i det glada ansiktet också. Han kanske inte alls var glad förresten, utan bara djupt chockerad. Näe, han var glad!

Jo, och så en sak till som jag inte får glömma: Acke är en fantastiskt duktig människa. Han lyckades vara med i Länstidningen fyra dagar i rad förra veckan. Det är så häftigt att vara mamma!

Nu är jag klar för denna gång. Lev väl!

Jag låter tankarna fara en söndagnatt i mars

2010-03-15T00:17:00.009+01:00

Alla vuxna människor som någon gång har varit en del av någon form av parrelation kommer att känna igen sig och besvärat skruva på sig och skratta lite nervöst. De stackare som var där med sin partner kan jag bara beklaga. I lördags var jag på urpremiären av Kontrakt med Gud, och jag kunde inte annat än resa mig upp och säga: Jag erkänner! Precis så där vidriga har de meningslösa diskussionerna varit och precis så där har vi pratat förbi varandra, och precis så där medvetet har vi inte förstått varandra; i syfte att förmå den andre att säga det som vi själva inte vill ta i. Hur skulle vi annars kunna anklaga varandra i veckor, månader och år framöver?

I lokalen spred sig en tystnad, trots att det redan var så tyst som det är i en teaterpublik som precis bevittnar en laddad scen, innan skådespelarna åter började tala förbi varandra på det där mänskligt obegripliga sättet.

Det är så lätt att dras med i ögonblicket och känna att detta är stort; att jag bevittnar historia. Men just nu, trettio timmar efter att föreställningen tagit slut, så känns det som om jag sett en pjäs jag skulle kunna placera någonstans på en bäst-tio-lista. Eller vänta nu… Maratondansen 1981 på Klarateatern var fantastisk. Jag tror det var då jag upptäckte teatern. Samma år såg jag Amadeus på Stadsteatern och nu senaste december så såg jag Den girige på Dramaten och där var ju allt helt underbart. Och jag får bara inte glömma Strindbergs Kamraterna med Thomas Hanzon, det är ju så mycket som varit bra och spelar det egentligen någon roll? Jag har inte åtagit mig att göra någon lista och tänker således inte heller göra någon lista.

I april ska de som slutade nian nittonhundraåttio ha en återträff. Det finns ju företag som sysslar med att sammanföra gamla klasskamrater och tjäna storkovan på vår solkiga nostalgi. Räck upp handen den som minns sin skoltid som något positivt! Det där är egentligen att ta i för mycket. För mig var det helt okej. Jag hade gott om vänner och hade inga som helst problem med någonting. Förutom med själva skolan då. Den låg där som ett stort mastodontbygge i två plan och hindrade mig från att göra det jag ville; att leva. Jag förstod aldrig det där med skola. Ja, alltså, jag förstod förstås vad vi gjorde där, men jag kunde aldrig koppla samman det med mitt liv. Vad hade det med mig att göra? Jag minns att rasterna var kul och att lektionerna var det där som pågick mellan rasterna.

En gång hade jag med mig historieboken till lektionen. Min lärare började bläddra i den, han tittade på omslaget. Han tyckte att den var fin och undrade om jag inte hade använt den någon gång. Det är ju klart att jag inte hade – då hade den ju inte varit så där fin. Några elever hade några år tidigare sparkat sönder elevskåpen och skolledningen hade då beslutat att ta bort alla skåp. Vi förväntades bära omkring på våra böcker, och jag har inget som helst minne av att jag någonsin har ägt en skolväska. Åtminstone inte efter att jag slutade lågstadiet.

Nu ska i alla fall 9:3 från Wasaskolan träffas igen. Jag var hemma hos Peter, som ju faktiskt gick i samma klass som jag, och han hade fått en klasslista skickad till sig. Det var kul att se var alla bodde och vilka som hade bytt namn. Mitt namn fanns inte med.

Hur som helst, nu är återträffen den 17 april och då är det distriktsstämma med Centerpartiet i Stockholms län. Jag får sikta in mig på återträffen 2020 istället.

Nu har helgen tagit slut och klockan har blivit måndag. Om jag ska orka med arbetsveckan och allt som tillhör den så är det bäst att jag lägger mig nu.

En sak till bara: Jag är så otroligt glad för att Alexander är en sådan skön kille, och Herre Jösses vad jag saknar Oscar.

Till nästa gång: lev väl!

Fotografera det du ser

2010-03-07T17:39:00.009+01:00

Vad ser du när du reser? Titta på dina semesterbilder och fundera på om detta är vad du ville ha med dig hem som minne. Vad detta vad du såg och tyckte om med din resa? Själv verkar jag gilla mig själv väldigt mycket, vilket beror på att jag inte har någon kamera och att mina ressällskap skickar över bilderna från våra resor. Det faller sig naturligt att den som inte håller i kameran är den som blir fotograferad.

Amatörbilder på vackra byggnader måste vara bildmotiven från Helvetet. Min positiva människosyn förhindrar mig att tro att ens fotografen själv kan glädjas åt dessa bilder. Än värre blir det när de photoshoppas sönder och samman av någon som går på upptäcksfärd bland alla effekterna.

Vänd på det och fundera på vad andra ser när de reser till oss. Vad finns i deras kameror? Naturligtvis är det olika beroende på vem som har fotograferat, men jag har fått en föraning.

Som jag tidigare berättat så bjöd min mamma tre stycken kinesiska gästlärare på middag. En av dem hade en kamera med sig och jag bad henne skicka bilderna till mig, och när jag sedan såg dem så blev jag förvånad. Hur kan det komma sig att mammas diskbänk, hennes nallar på sängen, blommorna i fönstret och tavlorna på väggen var intressanta motiv? Vad såg de när de kom hem till henne? Visst finns det även bilder på när vi finsitter i soffan och liknande, men förvånansvärt många är bara inredningsdetaljer som inte ens är särskilt märkvärdiga. Nu vill jag inte påstå att mamma inte har fint hemma, men att det skulle väcka ett sådant intresse förvånar mig.

För knappt ett år sedan fick jag själv glädjen att besöka ett kinesiskt hem och eftersom jag inte heller då ägde någon kamera så tog jag inte några foton. Men vad skulle jag ha fotograferat om möjligheten funnits? Det enda jag kan komma på är familjen, fast nu spekulerar jag bara, jag hade kanske tokfotograferat allt. Nu är inte skillnaden så stor mellan de kinesiska och svenska hemmen. Säger jag som om jag visste någonting. Jag har varit inne i ETT kinesiskt hem, där kvinnan jag besökte dessutom har bott i New York, och om jag inte är felunderrättad så ska det finnas fler hushåll i Kina än så.

Imorgon är det Internationella kvinnodagen, och det är bra. Men jag ser fram emot den dagen då en sådan dag är onödig; då starka kvinnor inte lyfts fram som om det vore något ovanligt och onaturligt, då KvinnorKan är ett hopplöst namn på en förening därför att det implicit skulle kunna antyda något annat, den dagen då en flickpojke är någonting lika fint som en pojkflicka.

Vet ni förresten att det finns en Internationell mansdag? Jag har aldrig hört talas om den men den har en egen artikel på Wikipedia, och då kan man vara trygg i förvissningen om att det är sant.

Veckans bästa: sportlovet
Veckan sämsta: ingenting faktiskt, inte ens det faktum att det är söndag och sportlovet därmed är över. Om jag måste gnälla över något så är det möjligen att jag har haft det trevligt och inte hunnit läsa någonting, trots att jag lovade mig själv att läsa minst två skönlitterära böcker under lovet.

Ta väl hand om er till nästa gång!

Det är mycket nu igen

2010-02-24T22:21:00.006+01:00

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men Herre Jösses vad mycket det har varit den senaste tiden. Med tiden menar jag i det här fallet de senaste månaderna. Och absolut ingenting har varit trist, utom möjligen min skriande brist på sömn och känslan av att ständigt vara lite lätt dimmig i huvudet.

Nåväl, i helgen hade vi centerpartister i Södertälje en konferens tillsammans med Nykvarns Centeravdelning. Vi skulle förbereda delar av vårt valarbete, och nog kom vi igång. Idéerna och tankar flödade och alla var otroligt taggade. En sak är säker; vi kommer att genomföra en strålande valrörelse i år.

I övrigt har det varit teater, teater och lite film. Det känns inte helt aktuellt att skriva om premiären på Ön på Stadsteatern, men jag kan i alla fall påpeka att när en och samma människa är medförfattare, regissör och skådespelare så kan det vara svårt att se vad som kan tas bort. Pjäsen var alldeles för lång med sina tre och en halv timme och det hade varit på sin plats av denna människa på tre stolar att faktiskt döda några av sina bebisar, det hade den definitivt blivit bättre av.

Vilken är den senaste riktigt bra filmen jag såg? Up in the Air var naturligtvis riktigt bra, med den ständigt aktuella frågan kring varför vi har så svårt att knyta an till någon. Eller åtminstone var det vad jag tänkte på. För någon annan handlade den kanske om något helt annat. En annan bra film var Men Who Stare at Goats; en mycket märklig film.

Jag har varit i Barcelona också. Men det är faktiskt sex veckor sedan jag kom hem därifrån, så inte ens det är särskilt aktuellt. Fast denna gång kom jag faktiskt iväg till Picassomuseet som självfallet var riktigt bra. Den absoluta höjdpunkten var bildspelet om hur Picasso skapade verket Las Meninas. Tillsammans med texterna om hur han tänkte när han jobbade med verket är det förmodligen det bästa jag någonsin sett på ett konstmuseum. Åk dit nu!

För tillfället har vi fem stycken gästlärare från Kina på skolan. Det är ett svar på de resor vi har gjort för att besöka deras skola i Wuxi, och det är otroligt kul att ha dem hos oss. I måndags bjöd mamma de tre kvinnorna i sällskapet på middag. Mamma var som vanligt en fantastisk värdinna på alla sätt. Maten var anpassad till kineserna och bestod delvis av köttbullar i någon form av sojasås och delvis av ris, och en del annat förstås. Mat, ni vet.

När vi kom dit hade hon lagt fram hemstickade tofflor åt oss alla så att vi inte behövde frysa om fötterna, och när vi skulle gå var ingen av oss tomhänt. Jag och en kollega hade en varsin matlåda med oss hem, tolken en hembakt limpa, och de kinesiska gästerna hade en stor påse frukt som de kunde ha i lägenheten som de lånar under veckan. Tänk om någonting av den gästfriheten hade spillt över på mig – då hade jag varit fantastisk.

Det går ju inte att skriva om nuet utan att nämna snön, och jag ser att jag i mitt blogginlägg från den 21 december har skrivit:

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Är jag dum i huvudet?

Ha det gott, go’vänner, ha det så himla gott!

Farbror Bertil

2009-12-27T15:27:00.005+01:00

Det var juldagen 1992. Jag var fortfarande gift med Johan och tillsammans med barnen var vi vad man brukar kalla en kärnfamilj. Oscar var bara ett halvår gammal och Alexander var en stor kille på sex och ett halvt år. Eftersom Johan hade ätit för mycket av julmaten dagen innan så orkade han inte åka med till farmor i Söderköping för att äta våfflor, och när grabbarna och jag kom hem fanns följdriktigt ett brev på köksbordet där Johan meddelade att han hade åkt till akuten för sina magproblem.

Jag hade börjat förbereda kvällsmat när jag hörde ett pling följt av en märkligt lång tystnade innan det kom ett plong från dörrklockan. Utanför dörren stod en äldre, mycket tunnhårig, man med långkalsongerna hängande i grenen på det sätt som bara långkalsonger kan hänga i grenen. Mannen talade om att han hade ont i magen och frågade om jag hade någon tablett han kunde få. Jag gav honom en B-vitamin.
– Kommer jag att somna på den här? Frågade han.
– Nej, men håret kanske växer ut på dig, svarade jag.
– Jag går ner till mig och sätter på mig ett par riktiga byxor, sa mannen och försvann nerför trappen.

Det märkliga pling-plonget från dörren hördes snart igen, och innan jag hann säga emot så hade jag farbror Bertil sittande vid mitt köksbord. Han sa inte mycket och ingenting ville han ha, förutom en tablett till. Han fick sin B-vitamin och ett glas vatten att skölja ned den med.

Farbror Bertil berättade att han var rädd och inte vågade vara ensam hemma.
– Jag sover här i natt.
– Du gör så fan heller, svarade jag. Någonstans måste man dra en gräns och jag var mycket bestämd på att den gick ganska precis där, men hur det nu kom sig så lovade jag till slut farbror Bertil att han kunde få sova på en madrass bredvid julgranen. Julgranen stod i vardagsrummet precis utanför dörren till Johans och mitt sovrum och jag tänkte att då hör jag i alla fall om han börjar rumstera om i lägenheten, och jag ville på inga villkor ha honom i en vanlig säng ifall något okontrollerat skulle komma ur honom under natten. Det är inte ett lika stort offer att slänga en madrass som att slänga en hel säng.

När Johan kom hem med en åkomma som läkaren hade förklarat vara magkramp, presenterade jag honom och farbror Bertil för varandra med orden:
– Det här är farbror Bertil och han ska sova här i natt.
– Jaha, svarade Johan, hej.

Johan hade fått en medicin som skulle få krampen i magen att släppa. Han var ordentligt trött och gick tämligen omgående och lade sig. Jag tog fram en madrass, en filt och en kudde till farbror Bertil. Själv gick jag och lade mig i Alexanders säng eftersom jag, av ren självbevarelsedrift, inte ville gå och lägga mig bredvid Johan. Jag skulle inte komma att vara i närheten när magkrampen släppte.

Och magkrampen släppte.

Varje gång Johan sprang till toaletten så sprang han förbi farbror Bertil, och varje gång Johan sprang förbi satte sig farbror Bertil upp och frågade:
– Ska vi prata lite?
Och varje gång farbror Bertil frågade så svarade Johan:
– Nej, för helvete!

Morgonen därpå fick farbror Bertil en B-vitamin till och gick sedan ner till sig. Farbror Bertil kom upp till oss fler gånger, och en gång följde han till och med hem till min pappa. Det tyckte han om, för där fick han sig en sup. Min pappa har den ovanan att han bjuder alla på en sup, vare sig de vill eller inte. Men farbror Bertil ville mer än gärna ha sig en sup, eller två.

Hur gick det sedan för farbror Bertil då? Jo, han blev sjukare och julen därpå var han död.

Det var måhända inte ett lyckligt slut, men alla historier har inte lyckliga slut. För farbror Bertils del var det nog dessvärre så att det inte hade varit så lyckligt innan heller.

Och vad vill jag ha sagt med denna historia? Ingenting mer, tror jag, än att jag tänker på den där juldagen ibland och att det är mer nära till hands att den dyker upp i minnet under julen.

Lev väl!

Om Valand, hundar och katter

2009-12-21T20:46:00.005+01:00

Jag har varit på Café Valand idag. Jag kommer inte ihåg när jag senast var där men det kan ha varit när Lollo och jag fikade en eftermiddag, för någonting som känns som väldigt länge sedan, men det kan också ha varit vid något tillfälle efter det. Däremot kommer jag mycket väl ihåg när jag en gång i tiden satt där några gånger i veckan. Jag läste svenska på universitetet och läsesalen på Stadsbiblioteket var det bästa stället att plugga på. Det var lite annat folk än andra studenter att titta på och det låg i ett betydligt intressantare område än Frescati. När jag ledsnade på pluggandet gick jag bort till det gamla paret på Valand. Det är kul att se att de fortfarande driver sitt café med samma stillsamma stil. Om jag inte minns fel så är det frun som äger stället och bakar det mesta av det de säljer. Det är så länge sedan som jag pratade med henne om detta att jag inte kommer ihåg exakt hur allt hänger ihop.

Nåväl, idag var jag där med Giovanni och vi blev i princip klara med handlingsprogrammet för Centern i Södertälje. I princip alltså; och det är bra. Nu är det bara några små detaljer kvar som Giovanni fixar alldeles utmärkt på egen hand.

Jag blev så irriterad på mitt taskiga minne att jag googlade på Café Valand och hittade en sida på Facebook. Naturligtvis, det borde jag ha förstått. Till och med mitt hemmafik Tratten har en egen sida, och från och med nu är jag alltså med i två cafégrupper på Facebook.

Jag är kattvakt åt Tabasco i Älvsjö. Förra gången det hände hade jag glömt vad katten hette och kallade honom Tisseltass. Något var jag ju tvungen att säga när jag ropade på honom. Och ärligt talat känns det som om det funkade lika bra. Det märkliga med att ha en katt i närheten är att det inte är en hund.

De här dagarna har jag upptäckt några fundamentala skillnader mellan en katt och en hund:

En hund kliver inte omkring på tangentbordet samtidigt som du skriver. För att en hund ens ska komma på tanken att gå på ett tangentbord måste man lägga det på golvet i en smal passage så det garanterat är i vägen, och dessutom lägga något ätbart på andra sidan så det finns någon mening med att gå precis där. Förmodligen skulle hunden hoppa över i alla fall.

En hund vet vad den heter.

När man sparkar ner en hund från sängen så letar den reda på en annan sovplats.

En hund vill inte gå ut ensam, kräva att få bli insläppt direkt, vilja gå ut igen efter två minuter och sedan ändå förvänta sig att få komma in så fort man stängt dörren.

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Veckans märkligaste: stölden av skylten ARBEIT MACHT FREI. Ska det inte vara någon som vaktar en sådan sak?

Veckans sämsta: nedläggningen av SAAB.

Veckans upplösning: skylten är hittad.

Veckans ännu bättre: jag har jullov!

Just det, jag har jullov!

Hotellbarer

2009-11-08T23:06:00.005+01:00

I fredags kom jag iväg skapligt från jobbet och tog tåget upp till Stockholm central. När jag var där tänkte jag att min gamla kompis Mari från Karlstad kanske var i närheten. Jag ringde och hon var faktiskt bara en rulltrappa bort. Vi hann dricka lite vin innan jag gick bort till Sergels torg för att möta en annan kompis, Anna. Anna och jag skulle se en publikrepetition av Berlin med Philip Zandén i den enda rollen. Monologen är skriven av David Hare och jag kan väl helt kort säga att han har ett tämligen kluvet förhållande till staden, även om det nog trots allt verkar som att han ändå har fått lite kläm på vad Berlin handlar om. Vi blev så förtjusta i föreställningen att vi ska gå och se Mur med Sven Wollter nästa lördag. Även det är en monolog som David Hare har skrivit.

Diskussionen av pjäsen tog vi över några drinkar på en hotellbar inte alltför många steg från Stadsteatern. Jag har en förkärlek för hotellbarer. Jag vet inte vart den kommer ifrån, men det kanske har något med att göra att det i min ungdom fanns tre bra ställen i Södertälje och att det mest besökta var ett gammalt hotell. En bra hotellbar ska ha en äkta hotellkänsla. Man ska känna att människorna är på genomresa, lite ensamma och lite vilsna. Bartendern är viktig. Det ska vara en lågmäld person som plockar bland borden och blandar drinkarna med omsorg. Det måste vara drinkar om det ska vara en hotellbar. Öl dricker man på krogen. Bartendern ska andas livserfarenhet och man ska förstå att det inte finns ett enda märkligt, sorgligt eller fantastiskt levnadsöde som den personen inte har fått tagit del av. Ingenting förvånar en bartender i en hotellbar. En riktigt bra hotellbarsbartender är aldrig någonsin glättig.

Jag kom hem med ett sent tåg och började sakta strosa hemåt förbi alla krogar med de ständigt rökande, men oftast glada, människorna utanför. Den höga musiken, sorlet och skratten inifrån krogarna hördes ut på gatan och jag tänkte att så där är det aldrig i en hotellbar. Där är musiken alltid lågmäld och ingen pratar högre än vanlig samtalston. Ingen nickar igenkännande och ingen är där för att stanna. Det är något sorgligt och melankoliskt över hotellbarer.

Är det vad som lockar mig?

Därför har detta varit en bra helg: Berlin på fredagen, Kulturnatt i Södertälje på lördagen med Clockwise, Sulo och Brunner och framför allt Thorsten Flinck, och slutligen Spårvägsmuseet med storebror och hans familj på söndagen. Dessutom börjar Centerns handlingsprogram för Södertälje ta form, och det ser riktigt bra ut. Vi blir vassa i valrörelsen.

Och det bästa av allt:
Djurgården blir kvar i allsvenskan!

Därför var inte helgen perfekt: arrangemanget för Kulturnatten var för fullt och programmet blev försenat. När det slutligen var Thorsten Flincks tur så fanns det inte tid för honom att köra allt han hade tänkt och det blev en snöpligt kort spelning. Arrangörerna visade en skrämmande brist på respekt för de som kommit för att lyssna på Flinck och framförallt behandlades en sådan stor artist direkt oförskämt. Varför åtgärdades inte detta under kvällen? Varför fick inte alla andra artister förkortad, istället för förlängd, tid? För varje artist blev programmet mer och mer försenat och man kunde redan tidigt under kvällen se vad som var på väg att hända, men arrangörerna tog inte sitt ansvar utan lät det hela fortgå.

Nåväl, nästa gång blir det kanske bättre och Thorsten Flinck kan jag se någon annanstans.

Har ni tänkt på att jag helt har slutat att berätta om mina snällismer? Det kanske jag borde ta upp igen någon gång. Men inte nu, för nu är det dags att förbereda arbetsveckan.

Lev väl!

Saker som skjuts på framtiden

2009-10-25T21:15:00.008+01:00

Det skulle bli en klädkammare. Förra helgen fick Kent inte tag på några verktyg därför att bygget han jobbar på skulle flytta och de hann packa ned alla verktyg innan Kent hann stoppa dem. Den här helgen var jag för trött, men nästa helg – då kan det nog bli av. Helgen efter det går helt i Centerpartiets tecken så då kan det definitivt inte bli något klädkammarbygge av.

Det skulle vara ett kalas. Lilla Erik har fyllt 8 år och idag skulle vi fira honom under pompa och ståt, hela tjocka släkten. I morse ringde Christer och talade om att Erik hade feber och att kalaset var inställt. Eftersom Christer är Eriks pappa så bör han ju veta hur det står till med det lilla barnet och det var med andra ord inget jag kunde ifrågasätta.

Eftersom Erik inte skulle ha något kalas så tog Peter och jag oss en slappardag med Kulturhuset och långpromenad på Östermalm. Och det var ju faktiskt nästan lika bra som ett 8-årskalas.

Jag skulle ha en soffa, näe, jag SKA ha en soffa. Alla som överhuvudtaget har pratat med mig de senaste åren vet att jag är på jakt efter en soffa. Det här med soffa har blivit som ett monster i mitt huvud och vilken soffa jag än ser, provsitter eller lägger mig i är det inte den soffa jag letar efter. Jag har skickat efter kataloger, provsuttit varenda soffa på IKEA, ratat det mesta som finns på MIO möbler och jag känner att jag alltmer dras ned i det sofflösa träsk där jag inte vill vara. Jag fick visserligen en soffa av Kent men det var en soffa som hans barn hade hoppat och lekt i och det var en tillfällig sittmöbel som jag skulle ha fram till det att jag hittade den där perfekta soffan.

Jag har skickat efter kataloger från både när och fjärran men i de kataloger där jag funnit de mest intressanta sofforna har det inte stått något pris. Det är förmodligen soffor för dem som inte behöver bry sig så mycket om vad en soffa kan tänkas kosta. Nu har jag tydligen blivit en av dem.

Idag gick jag in i en butik på Strandvägen, gick en trappa ned och satte mig i en underbar skapelse. Medan jag satt där kom en dam förbi. Hon tittade på mig och sa att det syntes att jag satt bra. Hon sa att det lös om mig. ”Tack”, sa jag, och tillade att den var perfekt för mig. Damen talade då om för mig att det gick att välja vilket tyg man ville, att plymåerna var stoppade med ditt och datt och att det därför var lätt att puffa till dem till sin ursprungliga form. Tänk vad den damen visste mycket. Priset var trettioåttatusen. Och det spelade ingen roll vilket tyg man valde. Dessutom var det fri hemkörning.

Det där med fri hemkörning var ju tur eftersom jag inte har något körkort.

Peter sa att hon var en försäljare men jag vet att hon var en ängel som Gud har sänt mig för att jag ska slippa fortsätta att leva ett liv utan en anständig soffa.

För att den här soffan, fast jag ska ha en med vänd- och puffbara plymåer, ska bli av så finns det lite annat som inte kommer att bli det; semesterresa i sommar, nytt kök, slipning av parketten i hallen och vardagsrummet. Men vad ska jag med allt detta till när jag istället kan få en soffa som jag inte kommer att låta någon ovärdig att sitta i.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Hösttankar

2009-10-19T18:12:00.009+02:00

I lördags var det vernissage för Sörmlandssalongen på Konsthallen i Luna och jag var där och blev glad. Särskilt glad blev jag över att Fredrika hade tid att gå med mig och att Per Andersen spelade så vackert på flygeln. Det är något visst med att bli ackompanjerad av levande musik tillsammans med förväntansfulla människor i en full konsthall. Vi kikade in i Rolando Perez radio och såg att en man dansade därinne, och hur mycket märkligare blev inte upplevelsen när musiken kom från Andersens flygel; musiken var omkring oss och i radion dansade en man. Det är sådant man får uppleva när man går på vernissage. Sörmlandssalongen visas fram till den 22 november, så skynda nu iväg och se den!

Jag har också varit på Nationalmuseum och sett den helt fantastiske tyske romantikern Caspar David Friedrich. Jag visste inte att mitt behov av romantikens naturmystik, med moln och dimma, var så stort förrän jag kom till Nationalmuseum. Jag ville inte gå därifrån och jag struntade i att hela sällskapet ville äta. Jag ville bara vara där och njuta och förundras. Till utställningen finns också åtta kommentarer från samtida konstnärer. Eftersom jag såg utställningen baklänges, det vill säga med kommentarerna först, så förlorade just de säkert en del av sitt värde för mig. Det som fascinerade mig mest i den delen av utställningen var att det i texterna till kommentarerna ströddes friskt med ordet sublimt, och jag fick en känsla av att jag har gått omkring i livet och använt en massa andra ord i onödan när det finns ett så utomordentligt användbart ord som sublim. Varför har jag aldrig upptäckt dess storhet tidigare?

I övrigt har jag precis som vanligt förundrat mig över höstens skönhet och begråtit min bristande tid att till fullo njuta av den. Nästa vecka är det höstlov, och tack vare att jag är en hårt arbetande kvinna, kan jag kompa ut de tre obligatoriska kompetensutvecklingsdagarna och därmed verkligen få en veckas lov. Ibland är det fantastiskt skönt att vara jag.

Jag har pratat med Oscar och skrattat gott åt en hel del dråpliga historier kring amerikaner som inte riktigt förstår saker och ting på samma sätt som vi förstår dem. En ung dam blev till exempel förvirrad när sonen talade om att han kom både från Stockholm och från Sverige. Och det kan man ju förstå, om man tänker efter; hur kan man komma från två ställen?

Dessutom kommer Oscar från Södertälje, men om han hade berättat det så hade väl den stackars människan brutit ihop.

Och mer är kanske inte att vänta från ett folk där American History är ett obligatoriskt skolämne medan europeisk historia, som vi läser, inte är det. För det vet ju varenda människa att Europa är världens medelpunkt.

Barcelonaresan närmar sig, även om det ännu är någon månad kvar till avresan. Det där med Barcelona är faktiskt riktigt märkligt. Jag brukar alltid hävda att Paris är världens bästa stad, men ju mer jag ser på mitt eget resande så måste jag börja fundera på det verkligen är vad jag anser, för så fort jag får möjlighet så reser jag till Barcelona. Det kanske bara är idén om Paris som är den bästa.

Bäst just nu: spelkvällarna med Acke och Fredrika. Jag vet inte hur jag ska göra för att vinna, men jag tror att Fredrika var svaret nära när hon igår kväll sa att vi nästa gång ska spela enbart för att förstöra för Acke. Det känns inte bra att den socialistiske sonen ska få herraväldet över Sverige varenda gång vi spelar Svea Rike.

Sämst just nu: att jag inte hinner med att njuta av livet såsom jag så gärna vill. Det är alltid något inplanerat som förhindrar mig från caféslappandet. Är det inte ett åtagande så är det mina sociala kontakter som pockar på uppmärksamheten. Å andra sidan gör jag sådant som jag brinner för och mina vänner är ju oerhört viktiga. Är det verkligen sant att det är omöjligt att leva två parallella liv?

Medan jag letar efter svaret på den frågan så må ni leva väl!

P.S. Fotografiet är taget från Nationalmuseums hemsida som endast tillåter publicering av bilden om jag samtidigt publicerar fotografens namn - och det stod att fotot var från National Gallery i London. Det är säkert sant, men det är knappast en fotograf.

Katarina bloggar ånyo

2009-09-08T18:58:00.009+02:00

Någonting jag är glad över är min förmåga att somna när jag behöver, och ibland också när jag inte behöver. Nu för tiden händer det i princip aldrig när det är olämpligt, vilket kan vara synd ibland. Det säkraste sättet att få mig att somna är att sätta mig i en farkost. Jag har varit världens tråkigaste ressällskap på flygplan, bussar, i bilar och på båtar. När det börjar röra på sig så är det omöjligt att stå emot. Och ibland somnar jag bara ändå.

Ibland får jag en känsla av att jag rör mig i ultra rapid medan allt och alla far omkring i överljudsfart. Är det bara jag som vill stanna upp och bara vara ibland? Hur mycket jag än planerar och hur mycket jag än försöker finns det alltid massor som är ogjort. Handlar det inte om att hinna med sina vänner eller sin familj så upptäcker jag att delar av mitt hem förfaller. Vem har egentligen köpt det där mögliga brödet, och hur kommer det sig att det bara finns riven ost i frysen? I kylskåpet finns det pålägg som jag inte ens vågar öppna och kolla ätbarheten på. Jag har bott i min lägenhet i över ett år och ännu har jag inte börjat med alla de storslagna projekt som ju var tanken, den där dagen förra sommaren när jag gjorde slag i saken och till slut köpte mitt nya hem. Det är när jag tänker på det som jag blir särskilt glad över min förmåga att somna.

Sedan Oscar åkt har jag inte lagat mat en enda gång. Den dagen han flyttar kan jag lika gärna plasta in spisen så den inte blir dammig och använda kylskåpet till klädförvaring.

Det där låter sorgligare än det är menat. Jag har aldrig varit en hemmapysslare och mat får jag i skolan, hemma hos mamma, på restaurang och hemma hos Peter. Min lägenhet har en hög mysfaktor och det är framförallt ett hem där jag trivs otroligt bra. Och, handen på hjärtat, varför måste jag ha så bråttom med att bli klar? Min bror Kent har lovat att bygga om det skumma hålet i väggen till en klädkammare, och sen är jag på gång och då är det bara resten kvar.

Idag fick jag ett sammanträdesprotokoll från Kommunfullmäktige. Där stod det, bland annat:

4. Till ledamot i arbetslivsnämnden för tiden 1.9.2009-31.12.2010 efter Tage Gripenstam (C) utses Katarina Thollander (C).

Det känns bra.

Just det ja, teater, jag höll på att glömma att skriva om Stadsteatern. Jag har kommit med i en referensgrupp som arbetar med en nyskriven pjäs som heter Lärare för livet. Första gången läste vi manus och andra gången såg vi på en modell av scenen och snart ska vi få se på repetitioner av pjäsen. En märkvärdig sak med pjäsen är att det är i princip slutsålt ända in i mars, och det är ovanligt för ett nyskrivet drama. Men kanhända är det så att skolan engagerar och att det har funnits ett sug efter någonting nyskrivet i ämnet. Har det ens kommit någonting vettigt sedan Hets?

I lördags var jag på premiären av Änkeman Jarl och som så många gånger förr så slogs jag av Ingvar Hirdwalls storhet. Tillsammans med Marika Lindström gjorde han en strålande insats och spelglädjen gick inte att ta miste på. På vägen hem funderade jag på hur det kommer sig att så många febrilt letar efter en ny partner sedan de separerat eller blivit ensamma av någon annan anledning. Är det en längtan efter kärlek eller en längtan efter sällskap som lockar? Kan det finnas praktiska skäl, som att man ska slippa skala sin potatis själv och sitta ensam framför elden i spisen? Jag har inga svar, men nog kan man se att Mobergs drama talar till oss än idag, även om det väcker andra frågor än på fyrtiotalet när det skrevs.

Den senaste tidens bästa: det är höst och allt flyter på fint. Vädret är underbart, eleverna glada och schemat funkar.

Den senaste tidens sämsta: ingenting egentligen, det skulle väl möjligen vara att det var länge sedan som jag bara hasade omkring och gjorde ingenting och att det i kalendern ser ut som om det inte kommer att ske på länge än.

Men fram till dess, och för all del även efter att jag hasat runt och gjort ingenting; Lev väl!

Hej då Oggyman

2009-08-13T18:56:00.005+02:00

Det var som en scen ur en film, med massor av symbolik. Det enda som saknades var stråkarna. Överhuvudtaget behöver jag ett soundtrack i mitt liv. Det måste jag se om jag kan ordna på något sätt. Tung musik på morgonen när jag går uppför backarna till skolan. Gladare toner vid andra tillfällen och marschmusik när jag städar. Fast då passar i och för sig Ulf Lundell bättre, men det är ju inte relevant. Jag får se över det där lite längre fram.

Nåväl, tillbaka till den symboliskt laddade scenen. Alexander, jag, Fredrika och Peter hade klivit upp halv fyra på morgonen för att kunna vinka av Oscar. Vi hade sovit tre timmar och var nog egentligen väldigt trötta, men samtidigt för uppspelta för att känna av det. Det var som om vi allihop skulle ut på vår livs resa. Acke sjöng någon socialistisk sång i baksätet samtidigt som han försökte förklara för oss hur den perfekta scenen när vi alla sjöng den tillsammans skulle se ut. Det var någonting med blommiga klänningar, men jag lyssnade inte så noga.

Han gick fram till säkerhetskontrollen, tog av sig ryggsäcken och lade den på bandet. Mobiltelefonen och annat skrammel lade han i den gråa plastlådan innan allt åkte igenom kontrollen. Jag såg att han plockade ihop sina saker och satte på sig ryggsäcken igen. Han vände sig om och såg på mig och vinkade. Han log. När han passerade de automatiska dörrarna såg han sig om som för att se åt vilket håll han skulle gå. Det var det sista jag såg innan dörrarna gick igen.

Det första sms:et kom 06:29 när vi satt i bilen från Arlanda.

Nu är det dags att samlas, galet trött. Jag är dig förevigt tacksam för den här resan. Hälsa alla.

Sms nummer två kom 10:41 och då var han i London och mådde prima. 22:28 kom sms från Chicago. Det var tre timmar kvar innan planet till Wichita skulle lyfta.

12-aug-09 03:32 Från Oggy: Hello, jag är framme nu. Lorie hälsar.

Jag kan inte förstå att jag har så stora barn. Oscar är sjutton år och nästa gång jag ser honom är han arton och myndig. Acke är tjugotre och politiskt aktiv. Åren går och jag är väl inte helt ung själv heller längre, även om det är svårt att se sig själv utifrån på det sättet. Jag har ju tidigare bloggat om hur taskig tyngdlagen kan vara och den blir sannerligen inte snällare med åren.

Så ser livet ut och det är en fascinerande resa.

Dagens ibland hör jag inte så bra: idag har jag hört Camilla på jobbet säga att hon är julgran i botten. Vad hon egentligen försökte säga var att alla säger att de är någonting i botten och att hon själv får ljuga om vad hon är i botten. Senare letade hon efter en engelskbok som heter Guds straff. Jag blev lite upprörd över att man kallade en lärobok för det. Det måste ju finnas bättre titlar, som Good Stuff till exempel.

Hela sommarens ja, jag vet att jag är dålig: jag har inte haft någon riktig inspiration att blogga under sommaren. Massor av kul saker har hänt och jag har haft fullt upp med att leva. Jag tänker med andra ord inte be om ursäkt trots att en och annan har hört av sig och undrat vad jag håller på med.

Det var det om detta för denna gång. Lev väl!

Den globala lärarmentaliteten

2009-05-25T19:01:00.016+02:00

Jag är lärare. Ibland kliver jag ut ur mig själv och betraktar mig på lite avstånd och kan konstatera att: ja, jag är lärare. Jag har gått från ofokuserad elev med egna regler till en representant för det mest reglerade område jag känner till. Exakt hur resan gick till är inte speciellt intressant, men jag kan i alla fall säga att plötsligt händer det. En dag är man en annan än den man är van vid att vara och då kan allt hända. Och för min del så blev jag lärare. Jag har visserligen fortfarande problem med en hel del regler och kan känna mig direkt provocerad av att det står 11.35 på mitt schema. 11.35!? Det är ju inte klokt. Vad är det för fel på hel- och halvtimmar?

Jag har upptäckt att det finns en lärarmentalitet och att jag, trots mitt inre uppror, har den jag också. Jag är en lärare med en lärarmentalitet.

Det här med lärarmentaliteten blev speciellt tydlig när jag besökte två skolor i Wuxi utanför Shanghai. Jag hade av andra som hade gjort liknande besök fått berättat för mig att det rådde total disciplin i skolorna och att ingen ifrågasatte det läraren sa. Inom mig växte en förfärlig bild av rädda elever upp; elever som inte vågade fråga när de inte förstod, som blev hånade när de inte hade gjort läxan och som aldrig någonsin skulle våga vända sig om och fråga en kompis om att få låna ett sudd. Visst var det femtiotvå elever i klasserna och visst var det disciplinerat. När eleverna skulle svara på en fråga så ställde de sig upp, vare sig de kunde svaret eller inte. Det är ju egentligen ganska praktiskt att den som talar står upp eftersom det annars finns en risk att inte alla hör, allra helst när det är femtiotvå elever i klassen.

I övrigt fanns det utrymme för både värme och skratt. Eleverna uppmuntrades under en lektion i engelska att se både för- och nackdelar med ett tunnelbanebygge i Wuxi. Det till och med förväntades att de skulle ta ställning och stå för sin åsikt. På en annan lektion fick de lära sig att rita karikatyrer och där skrattades det gott åt alla försöken. En tredje lektion handlade om etikett vid det kinesiska matbordet, fast där skrattade eleverna mest åt oss svenskar.

Vad jag vill komma fram till är att oavsett ämne så fanns det en mentalitet hos alla de olika lärarna jag träffade som jag kände igen. Jag kände igen mina kollegor och mig själv. Jag kände mig hemma med hur lärarna handskades med eleverna och den värme som fanns i klassrummet. Trots att eleverna var betydligt mer disciplinerade än dem jag själv är van vid så fanns det också en naturlig och självklar värme och respekt mellan individerna. Skolorna andades av någonting jag kände igen.

När jag kom hem pratade jag med mina kollegor om min upplevelse och flera berättade att de hade upplevt samma sak när de hade besökt skolor i London, Barcelona, Finland och andra delar av världen. Det finns alltså en lärarmentalitet och jag är en del av den. Hur fasen gick det till?

Livet är ett mysterium och det ska levas på bästa sätt.

Förra veckans bästa: jag hittade en dator som jag blev förälskad i. Nu gäller det bara att hitta pengar också.

För er som inte ser så bra: Texten längst bak i klassrummet lyder: Be sensible high-virtued knowledgeable and creative.

Lev väl!

Hur står det till med friheten?

2009-05-15T13:21:00.005+02:00

Dagarna rusar fram och jag vet inte vilken fot jag ska stå på för att så effektivt som möjligt ska kunna förflytta mig till nästa plats. Det är en fantastiskt kreativ period med ett stundande Europaparlamentsval parallellt med upptakten till våra nationella val. I yrkeslivet rör det sig också mer än vanligt; eleverna ska förberedas inför nästa läsår, antingen genom betyg eller möten med nästa skola. Allt beror på var de går idag.

Privatlivet hastar vidare och jag var faktiskt tvungen att tacka nej till en kväll på Patricia för att jag behöver vara utvilad ibland också. Dessutom har jag tvättkris, så min lugna hemmakväll kommer att bli en tvättstugekväll. Jag kan informera er alla om att det inte är svårt att få en tvättstugetid en fredagskväll. Inte ens när man är sent ute.

Peter, en annan hårt pressad människa i mitt liv, har äntligen lyckats få en ledig kväll samtidigt som jag och det måste firas med middag hemma i min fullkomligt ostädade lägenhet. Men städningen sparar jag till efter EP-val och betygsättning. Det är ju en av de få saker man kan vara säker på här i livet, att ingen enda en kommer och snor dammtussarna ifrån en. Detta gäller förmodligen också gruset och smulorna på golvet. Jag kan därför känna mig trygg i förvissningen om att allt kommer att ligga kvar.

Hade en frukostdiskussion häromdagen kring valfrihet. Finns valfrihet på riktigt, eller luras vi bara att tro att vi verkligen har gjort ett val? Tack för att du valde att resa med SJ står det på biljetten, och det jag valde var bara att få åka tillbaka hem igen. Diskussionen är inte ny, men den tål att tas om flera gånger. Allra helst över en frukost på Tratten.

Jag skulle vilja utöka valfriheten till att även gälla diverse gruppstärkande föreläsningar och kurser. Varför måste vi lyssna på föredrag om hur man andas och finner sig själv? Kan jag be att få återkomma den dagen jag inte hittar mig själv och glömt bort hur man andas? Är detta ett fenomen inom den kommunala sektorn eller förekommer det även inom det privata näringslivet? Jag vill inte en enda gång till lyssna på en människa som säger att jag kommer att lyckas bättre om jag varje morgon ställer mig framför spegeln och skriker: Ja, jag är bra!

På morgonen vill jag rinna i mina kläder, borsta tänderna och gå. Jag vill inte ens titta in i en spegel. Jag tror för övrigt att jag lyckas bäst om jag jobbar.

Så har mina tankar vandrat den senaste veckan och då förstår ni säkert den närmast religiösa känsla jag fick av att läsa Sanna Rayman i Svenska Dagbladet idag. Hon skriver så underbart att jag skulle kunna ha skrivit det själv. Läs och njut!

Mina barn och andras

2009-05-05T22:00:00.002+02:00

Mina barn blir bara äldre. Acke har flyttat hemifrån och Oscar ska om bara några månader åka till USA och vara borta i nästan ett år. Jag fick mina söner med sex års mellanrum, och det var helt perfekt. Det innebar att jag under nästan femton år hade minst en liten kille att ta hand om. Nu har de dock blivit så stora att höjden av lycka, för dem, inte längre är att gå runt i livet tillsammans med mig. Det känns till och med ibland som om de upptäcker världen bättre utan mig nuförtiden. De vill inte sitta på café och skratta åt folk med roliga hattar eller gå på konstutställning och fundera på vad konstverken egentligen föreställer. Vi spelar visserligen spel tillsammans fortfarande, och ibland åker vi på en resa. Men ändå; jag känner hur jag sakta men säkert fasas ut ur deras liv.

Jag kan inte påstå att jag ser fram emot den dagen den ene säger till den andre: ”Jag hade morsan förra julen. I år är det din tur.”

Jag är glad att jag har en liten brorson. Det är helt fantastiskt att hasa omkring med en liten kille att diskutera livets mysterier med. När han var yngre ville han alltid åka en båt som heter Färja (Djurgårdsfärjan), när vi gick förbi en byggställning sa han att det var min hiss (Katarinahissen) och när vi kom till Dramaten så skulle vi först värma händerna mot Margareta Krook innan vi ringde efter Lollo och sedan käkade på McDonald’s på Nybrogatan. Vi gjorde exakt samma tur flera gånger. Man ska inte förakta det vackra i igenkännandet.

Idag är den unge herrn lite äldre men än tycker han om att snacka skit med sin gamla faster och skratta åt tokigheter. Och än är det många år kvar innan han tycker att det är töntigt att åka Vilda musen tillsammans med en medelålders tant. Det gläder mig också att han är för liten för Insane, för vem kan motstå en ung människas önskningar och drömmar? Den dagen han blir lagom lång för det tortyrredskapet hoppas jag att han är gammal nog för att gå på Grönan med sina kompisar.

Ibland frågar människor mig varför jag låter Oscar åka iväg till USA, när jag egentligen inte riktigt har råd, och då svarar jag alltid att jag inte vill vara den som hindrade hans dröm.

Ni har väl knappast kunnat undgå att märka att våren är här, men har ni tänkt på att det även gäller sommaren? Det är sommarljust ute och för min del känns det som om jag äntligen tagit mig ut ur ett mentalt mörker. Lika sänkt som jag blir på vintern, lika sprudlande blir jag i början av sommaren. Jag känner mig oövervinnerlig och sådana där detaljer som att jag ligger efter med jobbet betyder ingenting. Det är ju bara att sitta kvar några kvällar och jobba så är det löst.

Idag såg jag dubbla regnbågar och något gott måste det betyda.

Någonting bra: min familj. Jag älskar att jag har en stor familj som förser mig med fler brorsöner den dagen Erik blir för gammal, och systersöner också för den delen. Det är bra att vara jag.

Lev väl!

Trångbott på Slottet

2009-05-02T01:16:00.002+02:00

Jag har sett hela vaktavlösningen på Slottet för första gången. Storebror hade lovat sin son att få se det och då var det inte mycket annat att göra. Det var faktiskt förvånansvärt kul att se. Det jag sett tidigare har varit när jag av en slump har passerat då det skett och jag har inte lagt så mycket tankemöda på det vid dessa tillfällen – än mindre stannat för att titta. Men, som sagt, det var bättre än förväntat.

När det hela var över gick vi ned till Skeppsbron och satte oss på trappen vid statyn av Gustav III. Där tågade vänsterns demonstrationståg, på väg mot mötet i Kungsträdgården, förbi. Tåget bestod till stora delar av diverse utomparlamentariska grupper som hade grävt ned stridsyxan och i socialismens namn inte brydde sig om vem som var trotskist, maoist, vanlig gammelkommunist eller något annat som förkortas i mer eller mindre omöjliga bokstavskombinationer. Dagen till ära skulle de tåga tillsammans i kamratlig anda under plakat med budskap så långa att det var svårt att uppfatta vad som verkligen var budskapet. Ett lättläst plakat bars dock av en kille med en låda på magen. På det stod det kort och gott KAFFE. Se där; ett budskap lätt att ta till sig.

– Var ska vi bo?
– Där ska vi bo!

Grupp efter grupp skanderade samma sak och pekade mot Slottet. Enligt arrangörerna var det tolv tusen som deltog och då tror jag att bror min hade rätt när han sa att om de fortsätter så där så kommer de att bli mer trångbodda än de är idag. Vi berörde aldrig frågan om när de ska flytta in på Slottet men jag antar att det kommer att ske någon gång efter Revolutionen.

Trots den märkliga maten i Kina och trots att jag inte stoppar märkliga saker i ansiktet har jag gått upp i vikt. Visserligen är inte viktökningen enorm, men jag föredrar att känna mig som jag brukar. Därför tog jag bara ett Happy Meal på McDonald’s och jag blev faktiskt mätt. Men jag vet inte vad jag fick för leksak eftersom jag gav den till min lille brorson som är sju år och äter vuxenportioner.

Stockholm är en fantastisk sommarstad och trots att jag trivs bra här ute i provinserna, och inte har för avsikt att tränga ihop mig med de andra på Slottet, så önskar jag att det var promenadavstånd mellan hemmet och huvudstaden. Om jag någonsin kommer att demonstrera på första maj så ska jag definitivt bära ett plakat med texten:

Kortare avstånd mellan Södertälje och Stockholm!

Dagens 'Det borde jag ha tänkt på': Nästa gång jag äter Happy Meal ska jag be om att få slippa kartongen. Det är inte förenligt med ett gott miljötänkande att ta en förpackning för mycket, och har jag inget barn med mig så kan de få behålla leksaken också.

Tiden går fort när man är lycklig och nu har klockan hunnit bli två.

God natt!

Twitter och onda fötter

2009-04-25T20:42:00.007+02:00

Jag är nu tillbaka efter en fantastisk resa till Shanghai och Wuxi. Närmare rapport kommer när jag får lite bilder från resan. Men jag kan i alla fall rapportera om en sak som överraskade mig med kineserna – deras självironi och deras förmåga att skämta om bilden vi västerlänningar har av dem. Nu är de visserligen ett gäng och jag pratade med ungefär tio av dem, och bara en handfull visade upp den här typen av humor, så det finns en risk för att jag gör någon form av generalisering här. Men det vet ju varenda människa att det är generaliseringarna som gör att vi kan greppa världen.

Jag fick av en kines veta att de äter allt i himlen förutom flygplan och allt på jorden med ben förutom bord. Det borde innebära att de har det lite knapert med övrigt möblemang vilket i sin tur kan förklara hur alla dessa 4-5 miljoner människor får plats i en så liten stad som Wuxi.

Fredrik och jag möttes på Centralen idag och tog bussen ut till Blockhusudden för att fika och där var det naturligtvis stängt. Nåväl, vi hasade vidare mot Rosendals trädgårdar dit varenda stockholmare hade letat sig eftersom det var fint väder och ingen av oss hade någon lust att ställa sig i de där köerna för att få stå och fika, så vi hasade vidare. För att slippa redogöra för vartenda steg vi tog så kan jag sammanfatta det hela med att vi åt thaikäk vid Hötorget och tog en glass vid Stadshuset.

Det blev med andra ord en hel promenerande och jag måste erkänna att jag har ont i fötterna.

Hade jag varit kvar i Kina så hade jag garanterat tagit fotmassage och struntat i att jag skrek av skratt senast det hände. Det är jobbigt med kittliga fötter. Och ljumskar också för den delen.

Jag bara måste säga någonting om Twitter. Är det någon som fattar grejen? Jag skriver små meningslösa meddelanden och vet inte vem jag gör det för. Dessutom är det något skit i systemet som gör att alla som börjat twittra efter den 14 april inte är sökbara och därmed kan inte ens de som eventuellt skulle vara intresserade av mitt minibloggande leta efter mig. Men jag ska vara tålmodig eftersom de jobbar med problemet. Jag lägger en länk till min twittersida här så får vi se om det går att komma fram den vägen.

Inläggets förlåt: ja, jag vet att jag är en kass bloggare. Men jag har varit borta och sjuk och haft idiotmycket att göra. Dessutom har jag fortfarande inte löst problemet med min kraschade dator.

Vad som irriterar mig just nu: Jag väckte fel folks nyfikenhet när jag bloggade om Geo Challenge och nu går de om mig eller drar ifrån till ouppnåeliga poäng. Det senaste meddelandet jag fick var att Ingrid är bättre på flaggor än jag. Gå ut och njut av solen istället!

Kanske rätt ändå: Jag är kattvakt och har glömt vad katterna heter, så jag kallar dem för Tisseltass och Kissemiss och det funkar bra.

Och därmed var det klart för denna gång. Lev väl!

Att hitta sin bästa-nivå

2009-04-03T22:40:00.012+02:00

- Hej, jag heter Katarina, och jag är besatt.
- Hej Katarina!

Jag har fastnat riktigt illa i Geo Challenge på facebook. Så fort jag får chansen sätter jag mig framför Oscars dator och spelar. Och jag säger bara en sak: vilken tur att vi inte kan gå in på facebook på jobbet; annars hade jag inte fått mycket gjort. Det är bara ett problem, och det är att jag aldrig lyckas slå Acke. Just nu har jag 26 260 poäng och har blivit uppgraderad till Travel Writer, men den där utflugne sonen har 28 067 poäng och är innehavare av graden Foreign Correspondent. Det är så lite som saknas och ändå kan jag inte ta mig dit,

men jag vet att jag har det i mig, än har jag inte nått min bästa-nivå.

Min svaghet är att jag inte är tillräckligt snabb på att klicka på rätt flagga och att känna igen konturerna av alla länder. Vem vet egentligen hur Somalia ser ut? Just det vet jag ju nu för tiden, men ändå. Jag måste stanna upp och tänka efter, det går inte på reflex och det är det stadiet jag måste uppnå.

- Snälla mamma, klockan är snart två. Kan jag inte få gå och lägga mig nu?
- Nej, inte än. Vi kör en omgång till.

Sönerna var inte gamla och de kvällar det inte var någon hockeyträning eller liknande satt vi och spelade diverse TV-spel. Favoriterna var Mario Cart och Mario Party, det var egentligen de enda spel jag klarade. Jag lärde in exakt hur jag skulle använda kontrollen i de olika momenten och tack vare min envishet så blev jag riktigt bra, för det berodde definitivt inte på någon talang. Ofta var jag helt värdelös de femtio första gångerna.

Ibland tänker jag på det när jag jobbar och eleverna tycker att någonting är helt hopplöst svårt, att det går att lära sig ändå! Det man inte har i talang får man ta igen i hårt arbete och envishet. Att nöja sig med att det är för svårt duger inte, om det inte handlar om vilket naturkunskapsämne som helst förstås, för det kan ju ingen människa lära sig.

Jag har bestämt mig för att bli mattelärare, trots att jag är riktigt duktig på de humanistiska ämnena. Men det är faktiskt mycket roligare att plugga någonting som man inte kan så bra. Förra året gick jag en kurs på Uppsala universitet som hette Teologi och skönlitteratur och det kändes som att allt jag lärde mig hade jag kunnat klura ut ändå, om jag bara hade tänkt efter lite. Och då kan man ju undra om det är värt jobbet. Så känner jag aldrig när det gäller matte, jag saknar en naturlig begåvning för det och då blir det spännande att se hur långt jag kan komma. Finns det någon bästa-nivå eller kan jag bli hur bra som helst?

Eftersom jag har varit helt slut den här veckan så har jag bestämt mig för att ha en riktig hemmahelg för en gångs skull, och jag var ståndaktig idag när en kollega frågade mig om vi skulle ses ikväll. Imorgon ska jag träffa en sputnik för att diskutera kinaprojektet och handla nödvändiga presenter, och på kvällen blir det antingen att jag åker hem till Ulla eller går ut och käkar lite gott med Peter & Co. På söndag kommer en tidigare kollega till Södertälje för att fika med mig och på kvällen har jag tvättstuga. Så ser alltså en riktig hemmahelg ut för mig.

Jag borde inte gå en mattekurs; jag borde gå en kurs i hur man varvar ner på riktigt. Den bästa-nivån skulle vara intressant att se.

Japp, go’vänner, det var det hela för denna gång. Lev väl!

En sak bara innan jag avslutar: sputnik betyder ressällskap och det vet alla som slaviskt tittar på Vem vet mest?

Jag är inte sjuk, inte sjuk

2009-03-31T21:26:00.007+02:00

Jag är bara trött, så oändligt trött. Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Jag går runt och är så där mild och go som jag är ibland, och det är väl i och för sig bättre än den där krutdurken som gör sig så där obehagligt påmind mellan varven. Dessvärre är skälet till min outhärdliga mildhet inte att jag har blivit en sådan människa utan helt enkelt att jag är alldeles för trött för att reagera starkare än med ett avmätt leende, oavsett vilken reaktion som borde vara den lämpliga. Det kan väl inte bara vara jag som hamnar i dödläge när vi ställer om klockan? Som tur är så brukar jag vara på jobbet strax efter sju och då gör det inte så mycket att jag kommer strax före åtta nuförtiden. Jag kommer ju i tid till mina lektioner ändå, fast jag hinner inte dricka kaffe och läsa Svenskan som tidigare. Och det är faktiskt lite surt när morgonrutinerna inte funkar som de ska.

Om ni tycker att jag är gnällig efter bara två arbetsdagar med sommartid så ska ni se hur jag låter om två veckor när jag verkligen drabbas av stora sommartidsbakslaget. Fast då är jag i och för sig i Kina och där har de ju ingen ordning på tiden i alla fall.

Det blir bättre i sommar när man inte behöver kliva upp i ottan för att få uppleva solen. Då är det bra med sommartid.

Varje gång det är dags att ändra klockan skickas diverse reportrar ut för att ställa samma fråga till folk på gatan: ”Hur gör du för att komma ihåg om du ska ställa fram eller tillbaka klockan?” Och exakt precis varenda gång kommer samma förvirrade svar om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och tillbaka. Har folk inte fattat att det är klockan som ska ställas antingen fram eller tillbaka?

Det är någon vecka sedan nu men jag måste ändå kommentera att några centerpartister har klurat ut att svenska elever skulle ha lättare att klara målen om läsåret delades upp på tre terminer. En riktigt stor vinst med ett sådant upplägg skulle vara att våra ungdomar slipper hasa omkring ensamma hemma under långa somrar medan föräldrarna jobbar. Dessutom tror jag att elever och lärare kan arbeta mer effektivt när vi har tre terminer med rejäla lov emellan. Andpauserna blir fler och det blir också möjligt att lägga fler undervisningstimmar under terminerna eftersom eleverna orkar mer med kortare terminer. Svenska skolan är en av de skolorna i Europa med minst antal undervisningstimmar och det är ju självklart inte rätt väg om vi vill ha världens bästa skola.

LR är emot och säger att vi behöver det långa sommarlovet för att återhämta oss. Läraryrket är krävande men jag tror att en jämnare fördelning av loven kan kompensera förlusten av den långa sommarledigheten, som för övrigt är en kompensationsledighet för att vi arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Jag tror hur som helst att det kan vara en bra lösning.

Jag har återupptäckt läsandet och håller just nu på och läser tre, eller egentligen fyra, böcker. Den fjärde är en roman som jag har en jäkla förmåga att bara lägga ifrån mig hela tiden. Jag började läsa den i Krakow och jag blir liksom inte klar med den, trots att den är riktigt bra. A thing (or two) about Curtis and Camilla heter den och författaren är för mig en helt okänd person vid namn Nick Fowler, men tydligen är han någon form av musikjournalist. De andra tre böckerna är faktaböcker om intressanta ämnen. Jag tänkte skriva vad de heter men jag kände att det skulle bli för trist att skriva en massa titlar och författare, men bra är de i alla fall.

Jag har ju berättat att jag är trött.

Rätt svar: på våren ställer vi fram klockan för att komma ifatt solen och på hösten ställer vi tillbaka klockan till normaltid.

Okej då: Om Jesus av Jonas Gardell, Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk) av Mikael Parkwall och Den dagen min dotter blev galen (en pappas berättelse) av Michael Greenberg.

Lev väl!

Vecka 12

2009-03-22T14:45:00.003+01:00

Vissa veckor hopar sig allt, och det här har varit en sådan vecka. Som tur är så har det varit angelägna sammanhopningar men det är ändå märkligt hur allt kan samla ihop sig på en och samma vecka. Jag har varit på en heldagskurs för skyddsombud, på möte med kinaresenärerna, sett Bounce på Orionteatern och besökt mitt livs första centerstämma. Dessutom har jag hunnit med att ta en drink på en lokal hotellbar tillsammans med Fredrik.

Stockholms läns centerpartister har haft distriktsstämma, och precis som jag hade förväntat mig var det roliga och intressanta debatter i samband med att vi skulle ta ställning till alla motioner som hade kommit in. Vår Europaparlamentariker Lena Ek var också där och berättade om sitt arbete. Förhoppningen är naturligtvis att hon inte ska behöva vara ensam centerpartist där i Bryssel efter valet till Europaparlamentet, minst två till bör vi kunna få ner dit. Men för det krävs en aktiv valrörelse och det är något jag ser fram emot att få vara en del av.

Bounce på Orionteatern var en helt fantastisk föreställning. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Publiken stod upp och förväntades röra sig i lokalen, som en levande organism, allt eftersom dansarna bytte scen. Inramningen var nog ändå det bästa av allt. Jag som älskar rå betong, balkar och grova detaljer fick hela mitt lystmäte tillgodosett där på Orionteatern. Dessutom är Street dance en spännande dansform med sin okontrollerade kontroll och råa smidighet. Jag såg dem framföra Gökboet för ett år sedan, men jag tycker absolut att den här uppsättningen slår det.

Om jag ändå ska vara lite kritisk så hade de sålt för många biljetter. En jag pratade med hade inte kunnat uppleva något annat än att hon stod och försökte se över, mellan och genom alla huvuden. Och så är det ju; någon hamnar alltid längst bak och då hade lite mer luft bland publiken minskat risken för att någon ska behöva stå och hoppa för att se bra. Biljetterna kostar ändå 350 kronor och då vill man också få en chans att uppleva det man betalat för. Men jag stod bra och kunde därför uppleva känslan av att vara en del av föreställningen.

Kinaresan närmar sig och jag har blivit utsedd till att hålla koll på läget, och det ska jag väl klara av. Närmast ska jag skriva ihop ett papper med praktisk information om Wuxi som jag ska maila till alla föräldrar. Ska vi, till exempel, ha dunjacka eller shorts? Vad gör man om familjen som man bor hos bjuder på huggorm? Finns det svenskt kaffe i baren? Sådant vill alla förstås veta, och det ska jag alltså ta reda på åt dem.

Veckans mest otippade: Oscar gjorde köttbullar på eget initiativ och bjöd mig, Acke och Fredrik på köttbullar och fullkornspasta. Han är bra go den där unge mannen, och tänk vad jag ska sakna honom när han åker till Kansas. Tur att det finns en storebror…

För er som alltid oroar er: Jag uppförde mig som jag ska och sa JA! när jag höll med och höll tyst när jag inte gjorde det och några gånger höll jag också upp mitt röstkort.

Det var allt för denna gång. Lev väl!

Skrivarångest

2009-03-15T10:35:00.005+01:00

Jag är hopplös på att godkänna mina egna texter och låta dem gå vidare för att låta andra läsa dem. Jag skriver om, raderar och har trots det en lättare ångest varje gång jag trycker på publicera-knappen. När jag skriver till bloggen går jag in på sidan och läser texten fem-sex gånger och varje gång hittar jag ett felstavat ord, en märklig formulering eller något annat som jag bara inte kan låta bli att pilla i. Det måste vara lustigt att läsa en alldeles nypublicerad text som ständigt ändras, men då måste förstås läsaren uppdatera hela tiden. Och så läser ju ingen bloggar.

Igår satt jag och tragglade med en presentation till Centerpartiets hemsida. Den skulle vara ungefär tvåhundra ord lång och mycket kort visa vem jag är. Texten var redan skriven sedan några dagar tillbaka och jag skulle bara kolla den en gång till för att se om jag verkligen var personen jag försökte beskriva, eller mer korrekt; om personen jag försökte beskriva verkligen var jag. När jag slutligen hade trixat klart med den var inte mycket av ursprungstexten kvar. Varför gör jag så här? Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag skriver en lite halvdan text. I alla andra sammanhang saknar jag sådana spärrar och hur många är inte de människor som på diverse möten och sammankomster höjt sina ögonbryn och förvånat undrat om jag verkligen menar det jag säger. I min värld går det alldeles utmärkt att tänka efter efter. Om jag inte gör det i skriven form förstås.

Att jag behövde skriva en presentation hänger ihop med att jag har blivit vald till kretsstyrelsens ordförande här i Södertälje. Det är ett uppdrag som känns otroligt ansvarsfyllt (om någon nu vill korrigera mig och säga att det heter ansvarsfullt så kan jag meddela att det är ett adverb som talar om ett beteende och ansvarsfyllt är ett adjektiv som talar om uppdragets natur, åtminstone i det här fallet) och spännande. Det är flera viktiga val på gång och att få ett sådant förtroende är helt fantastiskt.

Det känns som om jag inte har berättat för hela världen om Kina än. På skärtorsdagen åker jag, tre andra lärare, en politiker och sex elever till Wuxi, utanför Shanghai, för att studera deras matematikundervisning. Eftersom jag har börjat plugga matte så fick jag förmånen att ingå i den här gruppen. Just nu känns det visserligen som om mina matematikkunskaper går baklänges. Jag ska läsa in matte D för att få börja på universitetet och har börjat förstå att jag måste repetera matte B och C för att klara kursen. Matematikkunskaper är verkligen en färskvara.

Jag är inte hemma och nu hör jag hur det prasslar det i hallen. Någon har vaknat. Jag hoppas att det är Ulla för någon annan bör inte befinna sig i den här lägenheten just nu. Ulla är nyopererad och hasar omkring med en rullator, men som vanligt är hon vid gott mod med den där positiva kraften som jag är så van vid. Snart dansar hon sina latinska danser igen.

Nu ska jag dricka kaffe och vara lite social med min, för tillfället, lite tilltufsade vän.

Ha det gott!

Vad hände egentligen i Krakow?

2009-03-08T11:14:00.011+01:00

Under sportlovet åkte jag till Krakow och stannade där några dagar. Det var trevligt och nu när jag tittar på bilderna så börjar minnet att komma tillbaka.

Jag mötte Victor

Han bjöd på vodka och saltgurka.

Jag blev glad och tramsig.

Och lite trött.

Ja, och sen gick det som det gick. Vi levde lyckliga i alla våra dagar; jag, Victor och den lilla Trabanten.

Ja, det var väl ungefär så det gick till. Det är kul att resa.

Lev väl!

Den 29 februari 1964

2009-03-01T16:20:00.009+01:00

Jag är gjord i Flen och född i Fagersta. När jag var exakt en månad gammal flyttade familjen och jag till Södertälje (och som alla vet är det inte alls så det uttalas; låt oss använda det dialektalt korrekta Sötälje istället). Jag har ofta funderat på varför mina föräldrar prompt skulle upp till Fagersta; var det för att jag skulle födas på en plats som jag aldrig någonsin skulle ha någon anknytning till? Vad jag däremot vet är att pappa inte trivdes där och när han fick ett erbjudande om jobb på Gullmans konditori (gamla sötäljebor suckar nu nostalgiskt: Gullmans...) så tvekade han inte att flytta.

Det fåniga med att viktiga dagar sker på skottdagen är att det blir svårt att fira årsdagen på ett vettigt sätt. Fyrtiofemårsdagen kommer ju aldrig att uppstå på riktigt och därför utser jag denna dag till den stora jubileumsdagen. Om jag ska vara riktigt ärlig så har det funnits ytterligare en period av mitt liv då vi bodde någon annanstans, men jag återkommer till det längre fram.

Att bo i en stad som Sötälje är att bo i en stad som är sig själv nog. Vi har kulturen, sporten, caféerna, strövområdena, barerna, historien… Allt!

Nåväl, det bästa är ändå att göra en snabb återblick över mitt liv i Sötälje. Jag bor just nu på min fjortonde adress här och om jag själv får bestämma så blir det här jag stannar.

Bellmansvägen 8A och B: Ägaren till Gullmans, Fru Flodin, hade några fastigheter i Rosenlund och kunde därför ordna bostad åt oss. Den första lägenheten var en etta på tredje våningen som vi fick bo i tillfälligt fram till det att en tvåa på bottenvåningen blev ledig. Fru Flodin finns med på fotona från mitt dop så jag vet att hon var där, men det var Rune och Maj-Britt från Stora Konditoriet som blev mina gudföräldrar. Så småningom flyttade vi till

Brunnsängsvägen 2, och det är också härifrån jag har mina första minnen. Min stora dröm var ett par jeans och jag visste inte till mig av lycka när jag till slut fick ett par röda jeans och ett brett skärp med riktigt spänne. Här lärde jag mig att cykla och Ingemar och jag pussades bakom berget som knappt är en kulle idag. Vi bodde på tionde våningen och om jag ställde mig på tå så kunde jag trycka på åttan i hissen och ta trapporna de sista våningarna. Ibland hann jag inte hela vägen utan fick skamset ta mig upp de sista våningarna med kissiga byxor. Kompisarna hette Eva och Madeleine.

Klockarvägen 181: Allt var lera och byggarbetsplats. Vi skulle bo i ett miljonprogramsområde och lyckan var fullständig. När mamma och min lillebror Kent äntligen kom hem från BB så vägrade jag att gå ut. Jag ville bara sitta bredvid sängen och titta på den där fantastiska lilla killen. Till slut gick jag ut och lekte på villkor att mamma ropade på mig så fort han vaknade. Den enda kompis jag kommer ihåg hette Göran och bodde i lägenheten mitt emot. Görans pappa nekade till att det var han som var jultomte hos oss den där julen 1970, men jag var sex år och visste hur det låg till med det där med Tomten, så det gick inte att lura mig.

Vi gjorde en utflykt på tre år till Vagnhärad och Järna, men sedan var vi tillbaka i Sötälje igen.

Bollvägen 2: Jag var sur. Jag ville inte bo i Sötälje och längtade tillbaka till Järna. Där fanns kompisarna och Billsta, där jag hade lärt mig att rida. Södertälje Ridhus var trist och opersonligt och alla var bara tråkiga. Efter ungefär en månad hade jag vant mig vid eländet och sedan dess har jag trivts alldeles utmärkt i Sötälje. De första vännerna hette Seija, Ann och Birgitta. Och jag var otroligt förälskad i Roger. Sedan gick åren och jag skulle bli förälskad flera gånger och Roger skulle komma att falla i glömska. Det var också på den tiden vänskaran bara ökade och det inte fanns några gränser för hur många kontakter man kunde hinna med.

Klockarvägen 95 och 69: Det bor en nomad i mamma och ibland får hon för sig att flytta. Be mig inte att förklara varför, för det kan jag inte. Det var under den här tiden jag blev kompis med Susanne. Det finns få människor som jag har gjort så mycket roligt tillsammans med. Det skulle vara Tim då kanske. Han hade en gammal Renault som kom upp i 125 i nedförsbackar om vi samtidigt gungade fram och tillbaka i takt och skrek "Hej hej hej".

Höglandsvägen 7B: Tillbaka i Rosenlund. Jag och Susanne delade på en etta tillsammans med våra två hundar. Kompisarna ramlade in vilka tider som helst på dygnet och livet lekte. Det var en galet rolig tid som inte varade så många månader eftersom jag fick en egen liten etta på

Höglandsvägen 15C. Här bodde jag tillsammans med min Cocker spaniel Linda i nästan två år. Lägenheten var 27 kvadratmeter och jag kan än idag längta tillbaka till den. Jag flyttade in i en helt nyrenoverad lägenhet, till och med det fastmurade och otroligt djupa badkaret var nylackerat. Livet var fortfarande mest en lek och Susanne och jag åkte på en kortsemester och sov på Kungens Nytorv (rondellen längst ned på Ströget i Köpenhamn) och i en park i Malmö där vi träffade Reijo som hade rymt från lumpen och nu var på väg till Spanien. Jag kan inte förstå varför jag flyttade därifrån, kanske var det rastlösheten eller nomadgenen, men flyttade gjorde jag.

Hertig Carls väg 28C: Jag bodde där och så mycket mer är det inte med det. Att bo i Södra var ganska trist. På dagarna dog området eftersom de flesta bodde där för att det var nära till tåget och jobbet i Stockholm. Jag jobbade på Tidermans konditori och hade oregelbundna tider och saknade strövområdena kring Rosenlund, då jag kunde gå ända till Rönninge om jag kände för det. Det bästa med Södra var att det alltid gick att ta sig därifrån; alla bussar och alla tåg stannade där. Jag tycker att det är ett ganska trist kriterium på ett bra boende. Det bästa med ett ställe måste ju vara att man vill vara kvar.

Fornhöjdsvägen 32: Mitt andra miljonprogramsområde. Jag stortrivdes och tog långa promenader med Linda. Återigen kunde jag gå i skogarna runt Glasberga. Det var här vi bodde när Alexander föddes den där varma dagen i juni 1986.

Orrstigen 10: Vi väntade vårt andra barn, Oscar, och tyckte att vår trea var för trång för en tvåbarnsfamilj. Fyran i Bårstabergen var fin och området var perfekt. En dag ringde farbror Bertil på dörren och hade ångest. Han fick en b-vitamintablett och efter det var vi kompisar. Om honom finns det mer att berätta, men det finns inte utrymme för det nu.

Lundbygatan 28: Jag gjorde det igen! Jag bosatte mig på en plats som jag inte alls förstod mig på. Det är säkert jättefint där för dem som trivs, och väldigt många gör ju det. Själv hittade jag inte mitt sammanhang alls. Varför lämnade jag Bårstabergen egentligen? Fast ibland, när jag inte orkar laga mat, så saknar jag pizzerian bredvid Jätten. Trevlig personal och god pizza är ett strålande substitut för hemlagat.

Kaplansgatan 5A: Hemma! Från mitt köksfönster ser jag bakgården till huset där Gullmans konditori låg och därmed är jag tillbaka där allt en gång startade.

Till nästa gång; lev väl!

Om att blogga

2009-02-22T15:48:00.004+01:00

Jag har som princip att inte besvara anonyma kommentarer. Det är inget märkligare med det än att jag vill veta vem jag pratar med och känna till förutsättningarna för de diskussioner jag deltar i. Denna gång ska jag dock göra ett undantag; inte för att kommentaren var speciellt intressant utan för att frågeställningen gav mig ett uppslag till ett nytt inlägg.

Är jag en bloggare som går att jämföra med en blottare? Handlar mitt bloggande om ett behov av att synas? Och, det viktigaste, lägger jag ut mitt liv på nätet?

När jag började att blogga var vi ett litet gäng bloggare i en snäv bekantskapskrets. Vi läste varandras bloggar och vi kommenterade alltid varandras inlägg, ibland direkt på nätet och ibland, faktiskt för det mesta, när vi sågs. Vi hade en del interna skämt på bloggarna som andra läsare knappast kan ha förstått den fulla innebörden av, det hela var mest på lek. Jag hade också efter flera års studier ledsnat på mina egna akademiska uttryck och ville ha ett forum där jag kunde utveckla en annan form av skrivande.

Bloggare har bloggkompisar som har kompisar som har andra bloggkompisar, och helt plötsligt var bloggen mer spridd än det var tänkt från början. Men till för bara någon vecka sedan så trodde jag faktiskt att jag inte hade mer än kanske femton-tjugo läsare, som dessutom inte var särskilt trogna bloggen. Det är inte något problem för mig att det har blivit fler eftersom jag aldrig skulle skriva någonting som jag inte skulle kunna berätta på vilket föräldramöte som helst. Och därmed har jag besvarat frågan om jag lägger ut mitt liv på nätet. Svaret är givetvis nej. Mitt liv är större än någonting som kan sammanfattas med sjuhundra ord i månaden, precis som alla andras liv också är.

En annan fråga var om jag behöver synas. Jag skriver ju inte för att jag vill att ingen ska läsa. Det vore ju bara dumt. Tvärtom tycker jag väldigt mycket om att skriva och jag blir glad när någon på jobbet kommenterar någonting jag skrivit. Men jag undrar om det verkligen handlar om att jag har ett behov av att synas. Från början handlade det ju om att mina närmsta vänner och min familj läste bloggen, och i det sällskapet syns jag ju i alla fall. Å andra sidan blir jag glad över att andra läser det jag skrivit och dessutom återkommer till bloggen. Jag tror att en god tumregel är att när en medelålders kvinna skriver om livet, vännerna och familjen så handlar det väldigt sällan om ett behov av att synas.

Nog om detta. Nu återgår jag till det vanliga tramset och lägger ut ytterligare en del av mitt spännande liv.

Frukosten med Fredrik igår på Tratten var jättetrevlig. Jag blev så glad när han berättade om sitt nya jobb och jag vet att han kommer att klara det galant. Och du Fredrik, du vet att du alltid kan höra av dig till mig om du behöver ett bollplank!

Min andra Fredrik åkte till Teneriffa tillsammans med sin gitarr, efter en del velande, och det låter ju också som en riktig höjdare.

Själv förbereder jag mig för resan till Krakow genom att göra absolut ingenting.

Därför är mitt liv inte helt perfekt: min lilla bärbara älskade Mac har tackat för sig och allt vi hade tillsammans är borta. Bilder, texter, adresser och en hel del musik sitter oåtkomligt fast i en låst hårddisk som vägrar någon som helst åtkomst. Jag har försökt med både kärlek och regelrätt misshandel men ingenting hjälper. Livet blir aldrig mer sig likt igen.

Kommande inlägg: den första mars är det en alldeles speciell årsdag. Jag vet ännu inte hur jag ska fira den eller hur jag ska återge det hela, men jag hoppas att jag får tid att förbereda mig ordentligt. Då kan man snacka om att lägga ut sitt liv på nätet!

Semikolon; ett tecken i tiden

2009-02-07T09:58:00.004+01:00

Igår var det semikolonets dag. Det verkar ha passerat de flesta helt obemärkt förbi; inga schemabrytande aktiviteter ägde rum och i matsalen serverades det risgrynsgröt. Men på arbetsrummet hade vi en diskussion kring när semikolon är rätt och eftersom arbetsrummet ligger i en skola så dök snabbt tre exemplar av Svenska skrivregler upp; varje svensklärare hade sin egen upplaga. Alla dessa upplagor var rörande överens om när semikolon skulle användas, fast jag är inte säker på att jag kan ta till mig alla möjligheterna som det innebär. Inte en enda av dem nämnde dock att det även är förutsättningen för vissa smajlisar ;)

Ord försvinner ur språket och ersätts av nya, det har vi tvingats vänja oss vid. Detsamma gäller grammatiska regler som till exempel användandet av har eller hade när vi skriver verb i supinum; den regeln verkar vara på väg bort och snart är det bara Words rättstavningsprogram och språkpoliserna som bryr sig. När det gäller skiljetecken verkar det dock som om vi får dras med våra gamla vanliga; även om semikolon verkar ha gjort sitt som skiljetecken betraktat. På en logg, som jag har glömt adressen till, föreslog till och med skribenten att semikolon med fördel kunde bytas ut mot ett tankestreck, och det är ju inte helt dumt i vissa fall även om det säkert innebär att någonting värdefullt går förlorat. Själv är jag rebell även inom detta område och använder skiljetecken som jag själv vill – om jag vill. Och jag inleder mina meningar på det sätt jag anser passa mig bäst.

Visst är jag djurgårdare, det kan ingen ta ifrån mig, men det vore också kul om det hade gått lite bättre för SSK. Södertälje är min hemstad och jag vill ha ett hemmalag som jag kan känna mig stolt över. På Svenska Dagbladets sportsidor, i pappersupplagan, hade de i torsdags insett det hopplösa och helt enkelt tagit bort SSK ur tabellen. Å andra sidan hade Frölunda fått två placeringar, och det var ju lite kul.

Ser fram emot: resan till Krakow.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Livet - det där märkliga som bara pågår

2009-01-27T21:38:00.007+01:00

Jag upphör aldrig att förvåna mig över livet. Det är något märkligt med det. Jag vet aldrig vad som ska hända eller när vändningarna kommer, men helt plötsligt så upptäcker jag att livet känns lite annorlunda än nyss. De första veckorna efter jullovet gick jag bara omkring och kände mig ledsen. När någon frågade mig om hur jag hade haft det under jullovet så svarade jag att det började med att jag hade ångest första dagen för att det bara var tre veckor kvar och sedan blev det bara värre och värre. Det var sant när jag sa det, men det var inte alls så mitt lov hade varit. Jag hade ju haft det jättefint med härliga promenader och djupa samtal.

Någon till och med friade till mig och det händer ju inte mer än någon enstaka gång vartannat år.

En kollega frågade mig varför jag var ledsen och jag berättade om att det kändes tungt att Oscar skulle åka iväg så länge och att jag inte visste hur han skulle få det. Hon berättade om när hon hade lämnat sin son vid Arlanda och hur hon hade känt att lite av henne dog när hon åkte hem. Det var ingen information som gjorde mig lyckligare på något sätt. Nu var det väl inte hela sanningen till att jag kände mig ledsen men ibland ska man hålla sig ifrån att berätta om rastlösheten som äter upp en inifrån och det där monstret som vill ut men inte hittar någon utgång.

I helgen kom jag hem och möttes av en helknäpp Oscar som bara fick ur sig en massa skrikfnissiga läten innan han till slut samlade ihop sig och sa:

”Hello old mum, I’m talking to my new mum.”

I augusti åker Oscar till Rose Hill, Wichita, i Kansas och ska stanna där i tio månader. Hans amerikanska mamma, Lorie, är en varm och mysig kvinna som skrattar mycket och verkar vara hur enkel som helst att komma överens med. Vi chattade på msn och addade varandra på facebook och hade det väldigt trevligt. Hon berättade att hon bestämde sig direkt för att hon skulle ha Oscar när STS presenterade de sökande och att hon nu letar efter en bror åt honom. Oscar kommer att få det bra.

Jag letade efter bilder från Rose Hill och det såg ut att vara så som jag föreställer mig att amerikanska småstäder ska vara. Sen hittade jag en bild från 1948 och tänkte att det nog ändå är något speciellt med just Rose Hill.

Ledsenklumpen är borta och jag känner mig på ett strålande humör. Monstret är visserligen kvar men det känns som om det lugnat ned sig något, och kanske kanske börjar det hitta till utgångarna. Tänk, vad vet man om livet? En dag kanske jag tackar ja till ett frieri. Snälla, sluta aldrig att fråga.

Till sen, go'vänner - Lev väl!

Wild and crazy

2009-01-13T19:27:00.005+01:00

Jag är en medelålders kvinna som minns en tid när jag drevs av lust och äventyr. Framtiden var nyss och sen kanske aldrig skulle komma. Jag levde för stunden och var fullkomligt oemotståndlig för faran, som drogs till mig som ett bi till en sockerbit.

Jag drivs än idag av samma lust och iver men ett viss mått av ansvarskänsla och förnuft har smugit sig in och någonstans har den vilda charmen mattats av. Jag är en kopia av galenskapen. Men ibland kommer mitt gamla jag tillbaka och får mig till att gå över gränsen. Jag agerar utan att tänka på konsekvenserna och jag är wild and crazy igen. Under sådana stunder kan jag inte ta ansvar för mina egna handlingar.

Utan att bry mig om vad andra tänker om mig går jag fram till mannen i pendeltågsluckan på Stockholms central och säger med ett snett leende: ”Västerhaninge”, och sedan hoppar jag på tåget med slutdestination: Södertälje. På pendeltåget ljuger jag för en medpassagerare, vilken som helst, om mitt arbete trots att alla vet att jag jobbar på Wendela Hebbegymnasiet, men mitt vilda och galna jag bryr sig inte. När jag sedan kliver av tåget så struntar jag i att tänka på avståndet mellan vagn och plattform innan jag släntrar hemåt och njuter av att leva on the edge.

Våga släpp taget ibland. Du kommer att upptäcka att du fortfarande finns där.

Lost in Darcy

2009-01-08T21:14:00.006+01:00

Jullovet börjar nu närma sig sitt slut och eftersom jag är en sådan där som skriker i kön till berg-och-dalbanan så har jag varit på jobbet både igår och idag. Förmodligen kommer jag att gå dit en sväng imorgon också.

Lovet har varit riktigt skönt och jag har till och med haft tid till att läsa lite. I övrigt har jag hunnit med att träffa vänner, dricka en och annan öl och ta en svinkall promenad på Djurgården tillsammans med Johan. Förmodligen var det då jag lade grunden till den katastrof jag kommer att berätta om alldeles strax. Först vill jag bara säga att aldrig har varm choklad med vispgrädde varit godare.

En stor katastrof har hänt i mitt liv. Eftersom jag är en envis oanvändare av mössa så har jag fått en köldfläck i pannan. Det vore väl inte någon större skada skedd om det inte var så att jag har klippt mig och min lugg nuförtiden är tre centimeter lång (ja, jag har mätt) och jag därför har en stor lysande röd fläck i pannan som ingen normalseende människa kan missa. Idag har jag gått runt med en stor mössa och imorgon kommer jag att sätta ett plåster i pannan. Jag är alltså en sådan som hellre ser ut som en idiot än stoltserar med mina fysiska skavanker.

Alla kvinnor och säkert hälften av alla män har någon gång varit så där förtvivlat förälskade i Mr Darcy. Men vad gör Amanda Price när hon hamnar där, hos honom? Jo, allt för att han ska hålla sig till det att Elisabeth Bennet kommer tillbaka! Vad fan, skit i att det är en klassiker och ta för dig istället! Hade det varit jag så hade jag spikat igen dörren till badrummet och tigit som muren om vem jag var och gett mig helt och hållet till Mr Darcy. Det enda problemet är att han heter Fitzwilliam. Det är ju inte precis det man vill säga till någon när man är lite romantisk. Han skulle helt enkelt ha fått finna sig i att jag skulle ha kallat honom Mr Darcy. Han skulle å sin sida bara våga kalla mig Mrs Darcy. Miss Katarina skulle ju inte vara korrekt så det får helt enkelt bli enbart Katarina.

- Mm, Katarina.
- Oh, Mr Darcy.

För att döva min ångest över att det inte var jag som fick göra ett besök i Netherfield Park köpte jag TV-serien Stolthet och fördom och tittade på hela i ett svep en natt. Den är fem och en halv timme lång och trots att jag visste precis hur det skulle gå blev jag irriterad på att Mr Darcy inledningsvis var en sådan hopplös snobb och som vanligt blev jag lycklig när förändringen äntligen kom. Jag säger bara en sak: Mr Darcy när han kommer upp ur vattnet...

Den scenen såg jag flera gånger.

Till nästa gång; lev väl!

2008 - som jag ser det

2008-12-30T08:49:00.004+01:00

Detta märkliga och turbulenta år börjar nu närma sig sitt slut och vad vore då mer på sin plats än en sammanfattning av det som hände, ur min synvinkel. Så här, gott folk, kommer nu min nyårskrönika. Läs och minns.

Årets frisyr: den där som uppstår när den korta snygga frisyren har vuxit ut och jag varje gång jag ser mig i spegeln inser att jag inte har hår utan en yllemössa på huvudet.

Årets hälsogrej: mat. Jag har upptäckt mat och äter glatt lagad mat flera gånger i veckan.

Årets upptäckt: när man går ner i vikt passar inte kläderna längre.

Årets insikt: om man inte tycker om att handla kläder får man finna sig i att ibland gå i lite för stora kläder. Och trasiga också för den delen.

Årets tonåring: Oscar! Det han förlorar i prestation vinner han i charm. Han är fullkomligt oslagbar i sin förmåga att alltid få som han vill. Hur bär han sig åt? Ger han någon kurs i ämnet?

Årets vuxne: Alexander! Hur gick det till? När hände det? Det är fantastiskt att min lille son har blivit en så nära vän som vuxen.

Årets humor: min egen. En variant av ironi som är så stillsam att humorn i det jag säger inte alltid går fram. Ibland är det bara jag själv som förstår hur kul jag är, men OJ vad kul jag är.

Årets surputtar: det sägs att ironi är en sorts humor som bara intelligenta människor förstår. Om det är sant så känner jag till åtminstone två stycken med en del… låt oss kalla det begränsningar.

Årets överraskning: det finns människor som ser kvaliteter hos mig som jag själv knappt visste att jag hade.

Årets brytning: ”Hej då!” och så var det över och så sågs man aldrig mer. Det finns fördelar med att inte knyta an så mycket till någon, åtminstone när det är dags att göra slut och man upptäcker att livet egentligen inte har förändrats.

Årets läskigaste löfte: jag ska tenta av matte D, läsa en kurs på universitetet och bli mattelärare.

Årets varför 1: varför lär jag mig aldrig att inte lova för mycket?

Årets varför 2: varför lär jag mig aldrig att det är bäst att hålla tyst ibland?

Årets Lundell: konserten på Cirkus. Magiskt, starkt, underbart och allt annat vackert man kan säga.

Årets märkligaste scenupplevelse: Hedwig and the Angry Inch. Tysk punkmusikal på svenska på Stadsteatern som ruskade om och fick mig att tänka på identitet och vem som sätter reglerna för normen.

Årets mest förvånande tårar: mina. Jag såg Börje Ahlstedt i Hamlet på Dramaten och grät en nästan hulkande gråt över hans storhet. Kan inte han få vara människan som klarar sig från döden? Någon måste ju vara den första (ja, Jesus var allra först, men han är ju för sjutton Guds son och någonting extra är det ju med det) och det är helt okej för mig om det är han.

Årets stjärntecken: äntligen lever vi i vattumannens tidsålder och jag är inte längre en individ bland alla andra utan en människa helt rätt i tiden.

Årets år: 2008. 2007 är historia och om 2009 vet jag alldeles för lite för att ge det en rättvis bedömning. Trots det har jag en hel del förhoppningar på 2009. Kan det bli året då det händer?

Årets plats: Kulturhuset i Järna. Med tre viktiga insikter fördelat på tre besök blir detta den oslagbara ettan. Nästa sommar cyklar jag dit och mediterar. Kanske. Jag är ju inte den sortens djuping även om jag tycker om att se mig själv som en som faktiskt cyklar ut till vackra platser och mediterar.

Årets födelsedagar: allas. Det här var året då folk fyllde 30, 40, 50, 55, 60 hela tiden. Men vad kul det var med alla kalasen!

Årets medmänniska: flera. Det är många som berikat mitt liv under året och egentligen är jag lite rädd för att nämna några eftersom jag därmed utelämnar några andra. Men om ni som inte nämns kan leva med att det bara är temporärt så vill jag ändå lyfta fram Ulla. Hon hämtar på Arlanda, skjutsar till sjukhus, bjuder massor av folk fast pengarna är slut och är dessutom förbaskat rolig.

Årets flytt: min egen. Herre Jösses, det tog flera månader att tömma en liten trea. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag kunde vara så makalöst lat. Fredrik försökte i alla fall hjälpa till med flytten innan polisen stoppade oss och talade om att det var körförbud på bilen vi hade lånat. Tack Anders, den var go. Men några lass hann vi i alla fall köra. Hade inte mina syskon blandat sig i så hade jag säkert fortfarande fått betala för dubbelt boende.

Årets mest självupptagna: det bara måste vara jag. Vad du än talar om så ser jag snabbt till att fokus hamnar där det hör hemma: hos mig!

Årets nyårslöfte: att fokusera mer på mig själv och försöka följa en linje i taget. Helt enkelt vara lite mindre virrig och luddig.

Årets ”Nu får det banne mig vara nog!”: det här inlägget. Långa listor med sådant som mest roar skribenten ska med nödvändighet undvikas. Därför lägger jag av för den här gången och återkommer nästa år.

GOTT NYTT ÅR!

Trivial Pursuit

2008-12-27T10:16:00.002+01:00

Om någon frågade mig om min hobby så skulle jag utan tvekan svara att det är att spela alla möjliga olika varianter av frågespel. Jag har åtminstone tre olika versioner av Trivial Pursuit hemma och när jag var hemma hos Acke häromsistens så tog han fram TP Genus ur gömmorna. Den tidigare lägenhetsinnehavaren hade lämnat kvar det och för oss var det alltså alldeles nytt. Ett paket med frågor var fortfarande inplastat så förmodligen tyckte väl inte den tidigare människan att det var så himla kul.

Jag vann i alla fall, vilket inte är så konstigt när man tänker på att Acke svarade influensa på frågan om vad de flesta svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig för. Svaret skulle naturligtvis vara syfilis.

Jag förklarade våra tillkrånglade regler i mitt förra inlägg och jag är inte en sämre mamma och medmänniska än att jag kan berätta att jag vann därför att jag kom till mitten ett steg före Acke och klarade mina fyra av sex frågor på första försöket.

Jag förstår att ni snart spricker av nyfikenhet och kräver en utvärdering. Därför känner jag mig härmed nödd och tvungen att meddela att detta TP nästan höll samma klass som andra TP:n jag spelat förutom att det var alldeles för många ja/nej-frågor och ledtrådar som höll På spåret-klass. Problemet med ledtrådarna var att man fixerade sig vid dem och inte alls klarade att svara på frågor man borde ha klarat (åtminstone fick man något att skylla på). Ett annat problem med detta TP var att det var ovanligt svårt att hamna på pluppfrågeplats och en tid kändes det som om vi skulle behöva spela väldigt länge.

Vi hittade så småningom kortet där svaren passade ihop med frågorna och jag kan därför tala om att svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig mest för problem med ryggen. Det felaktiga kortet kommer Acke självklart att spara. Den där människan kan ju bara inte kasta någonting. Han är bara tjugotvå och har redan mer skräp än vanligt folk samlar på sig under en hel livstid.

På tal om samling så samlar min son på byster. På samma hylla finns byster med Lenin, Stalin, Hitler och Hjalmar Branting. En vän till Acke föreslog att man skulle leka En ska bort, precis som Brasse gjorde i Fem myror är fler än fyra elefanter. En mer lämplig lek vore väl egentligen Tre ska bort men då blir det inte mycket till samling kvar förstås. Det går inte att leka leken om inte lekledaren har några alternativ på lager. Hur ska han annars kunna säga till deltagarna att de har fel oavsett vad de ger för förslag? Mitt förslag till alternativ var att Hitler skulle bort eftersom han var den ende som hade ett prefix till sin socialism. De andra två alternativen, förutom den uppenbara Branting, får Acke tänka ut själv.

Nu är det dags för den här dagen att börja och jag tänker verkligen inte tillbringa den framför datorn.

Lev väl!

Min jul så här långt

2008-12-26T00:11:00.011+01:00

Nu är julen snart över. Det är inte mer märkvärdigt med det än att det kommer en ny jul i slutet på nästa år. Årets version har varit helt okej och fortsätter jularna att vara på det här sättet så kanske det till och med händer att jag slutar att resa bort över jularna.

I år kom Andreas, mamma, Acke och Jill upp till Oscar och mig dagen före julafton och vi hade en riktigt mysig minijul med lite lagom av allting. På julaftonsmorgon gick vi till syrran och käkade grötfrukost med skinkmacka innan vi skildes åt och grabbarna åkte till Huddinge med samma tåg som mamma och jag tog hem till brorsan och hans fru i Hammarbyhöjden. Deras son, lilla Erik, var glad över julklapparna och allt var så där mysigt som det ska vara på jul. När resten av Sverige tittade på Kalle Anka så åt vi av allt som mamma, Carina och Carinas mamma hade fixat till. Fast Karl-Bertil Jonsson såg vi naturligtvis. Fattas bara annat.

Varför blir jag trött när jag läser Åsa Linderborg i Aftonbladet? När jag läste hennes bok Mig äger ingen så tyckte jag att hon var riktigt sympatisk, även om boken hade en hel del av det som så ofta förekommer i böcker skrivna av journalister och andra icke-författare. De litar inte på att läsaren förstår och ger massor av detaljerade exempel på samma sak, precis som man gör i reportage för att skapa en stämning. Stilen håller dock inte för en hel roman. Men det var helt klart en väldigt läsvärd bok även om det inte var ett litterärt mästerverk.

Nåväl, i Aftonbladet skriver hon om Karl-Bertil Jonsson och välgörenhet och att det var tveksamt om det var välgörenhet att ge meningslösa saker till de fattiga. Att Tage Danielsson med detta gav en bild av hur många välbärgade faktiskt äger en massa meningslöst krafs sa hon inte ett ord om. Det som störde Linderborg var att de rika inte behövde ändra någonting i sitt liv av överflöd, de hade med andra ord inte behövt göra några uppoffringar. Och det är där någonstans jag blir så trött på kommunismen. Många på vänsterkanten blir så provocerade av rika människor att de inte ser att de flesta faktiskt har det ganska bra i Sverige, trots att det finns de som lever i en värld de flesta av oss knappt kan drömma om. Det blir viktigare med rättvisa än att alla har en minimistandard som de klarar sig på. Här kan ni hur som helst läsa hennes artikel och bilda er en egen uppfattning.

Idag kom Acke upp till mig och käkade lunch och spelade Trivial Pursuit. Det jobbiga med att den där grabben blir äldre är att han börjar bli riktigt vass på frågesportsspel. Nu har vi krånglat till reglerna så mycket att det nästan inte går att spela klart. För att vinna var jag tvungen att ta ett steg i taget in mot mitten och samtidigt klara en fråga för att få fortsätta till nästa steg och nästa steg fick jag inte ta förrän Acke hade tagit sitt enda steg och svarat på en fråga. När jag väl var i mitten skulle jag besvara alla frågorna på kortet och ha minst fyra, av sex, rätt. Jag vann, men det var inte med någon större marginal.

Idag har jag varit så där hopplös igen, ni vet känslan av att vara både rastlös och håglös. Jag har inte orkat göra någonting och samtidigt inte haft ro nog för att bara vara hemma. Det här är det värsta humör jag vet och imorgon ska jag göra någonting helt annat, jag lovar.

Nu är det bara sjutton dagar kvar innan jag börjar jobba igen. Då duger det inte att sitta och vara knäpp om jag ska hinna suga märgen ur lovet. Åh, det är så skönt att vara lärare.

Till nästa gång: lev väl!

Det är söndag morgon

2008-12-14T10:08:00.006+01:00

Jag har precis varit nere i tvättstugan och startat de två första maskinerna och sitter nu vid mitt köksbord med kaffe, Svenska Dagbladet och min lilla bärbara. Från mitt köksfönster ser jag att det bara återstår ett skelett med bruna löv av min vackra pil som på somrarna ger innergården en underbar lummighet. Julstjärna och adventsstake är på plats och lyser upp min söndagsmorgon. Det ser ut att bli en grå dag.
Kameran ligger i Oscars rum och jag vill inte gå in och gräva där nu, så istället publicerar jag en bild tagen under en annan årstid men från samma plats. Om sedan vän av ordning undrar om jag har julljus framme året om så kan jag meddela att det har jag. Jag har även en stor tomte bredvid teven oavsett årstid, men det är en trädgårdstomte och säg det hem som är komplett utan en trädgårdstomte.

Det här är min favoritplats här hemma. Jag minns hur jag förälskade mig i utsikten redan på visningen av lägenheten och jag tror att jag hade kunnat gå hur långt som helst i budgivningen bara för att få uppleva känslan av att få se vad jag ser nu och samtidigt veta att endast en bankkris med höjda bolåneräntor skulle kunna ta det ifrån mig.

Jag är en av dem som tjänar på krisen. Som behörig lärare i tre kärnämnen på gymnasiet behöver jag knappast oroa mig för att bli arbetslös och min boendekostnad ligger för närvarande någon tusenlapp under det jag kalkylerade med i juni. Jag kan med andra ord säga att jag sover gott om nätterna.

Ett visst mått av ödmjukhet kan här vara på sin plats. Sverige består inte bara av mig och det är naturligtvis fruktansvärt för dem som drabbats av arbetslöshet på grund av en ekonomisk kris som få människor förstår och ännu färre har skuld till. Och i längden tjänar inte heller jag på den kris vi just nu genomgår. Och jag hoppas innerligt att människor inom finansvärlden förstår vilka konsekvenserna blir av alltför stora mått av girighet, som ju är en av de vidrigaste av dödssynderna.

Camilla kom med, vad jag tror, det rätta svaret till mitt förra inläggs funderingar kring arbetskamrater och kollegor. Hon hade hört att det var typiskt för kommunal- och statsanställda att kalla varandra för kollegor. Det ligger förmodligen en sanning i det. Är det någon som har andra lösningar så är det bara att meddela sig.

Nu måste jag gå ner till tvättstugan och göra diverse tvättstugesaker.

Något som gör livet ytterligare värt att leva: Ulla och Jill. Tack underbara ni för de fina breven och för att ni tycker så mycket om mina söner.

Till nästa gång, lev väl!

Är du en arbetskamrat eller en kollega?

2008-12-09T00:20:00.001+01:00

En gång i tiden hade jag massor av arbetskamrater. Det har jag inte längre. Nuförtiden har jag kollegor. Varför kallar lärare sina arbetskamrater för kollegor? Min lillebrors bidrag till någon form av svar på denna stora gåta var att det beror på att vi använder kollegieblock. Den typen av kreativitet ska man absolut uppmuntra men jag känner ändå en viss tvekan inför att det skulle vara så enkelt. Hur är det med andra yrkesgrupper, vilka är kollegor och vilka är arbetskamrater? Världen väntar på ett svar och jag kommer definitivt att forska vidare i ämnet och återkomma så fort jag har någonting av intresse att leverera.

Nu har vi tagit ett ytterligare steg i vår strävan att närma oss USA. I nästa valrörelse kommer vi att få se de två partierna Alliansen och De rödgröna kämpa om makten. Vi har blivit en tvåpartistat och det känns som om vi också har förlorat någonting viktigt. Som centerpartist tycker jag naturligtvis att det var ett genidrag när de borgerliga partierna enades om ett gemensamt valmanifest, det gav oss ju en regeringsställning. Men över tid finns det bara förluster med en utarmning av den demokratiska mångfalden. Det kommer visserligen att minska de mest extrema partierna chanser att närma sig makten, men så här långt kan man ju knappast säga att just det har varit ett problem i Sverige.

När alla partier närmar sig mitten och vi dessutom bara har två att välja mellan kommer vi att få uppleva det som kan vara fallet i USA; det kommer att finnas människor som är så ideologiskt nära varandra att de skulle kunna vara i samma parti om det inte vore för att de valt att ställa sig antingen till höger eller vänster om mitten. Vissa av dem skulle kunna byta parti om de inte redan hade positionerat sig på sin sida. De håller fast vid sin sida mer av tradition än övertygelse och i de framtida valrörelserna kommer vi att få se hur de populistiska sakfrågorna helt tar över de ideologiska övertygelserna. Varje val blir som en folkomröstning och de långsiktiga besluten, de som avgör Sveriges möjligheter till en god framtid, blir av underordnad betydelse.

Detta är ett skräckscenario, jag vet, men den demokratiska mångfalden är viktig. Själv tycker jag att all blockpolitik är av ondo och skulle med glädje se att vi slopade fyraprocentsspärren och tvingade partierna att förhandla sig fram till en regeringslösning efter varje val. På det sättet skulle demokratin hamna i fokus, människor skulle känna att det spelade någon roll om de röstade eller inte och många fler skulle engagera sig i politiken. Och vi skulle få spännande lösningar som Moderaterna och Miljöpartiet i en koalitionsregering. Då först kunde vi tala om att vi hade en demokrati och att vi tog den på allvar.

Bäst just nu: Allt jag gör på jobbet innebär att jag har mindre att tänka på. Äntligen går det att märka skillnaden.
Sämst just nu: Jag borde ha lagt mig för en timme sedan.

En hemmahelg

2008-11-23T13:52:00.005+01:00

– Hoppas att du får en riktigt tråkig helg!
– Tack, jag ska göra mitt bästa.

Elin gick hem och jag satt kvar vid datorn på jobbet. Vi hade precis fikat och jag hade berättat för henne hur allt jag haft för mig under den senaste tiden hade fått mig att få svårt att varva ner. Det är kul med vänner och jag har haft trevligt i stort sett hela tiden, men när hade jag senast en hemmahelg där jag bara njöt av min egen närhet? Det behövs tid för kontemplation och jag tyckte att det var dags för det den här helgen. Alltså ville jag ha en tråkig helg.

I fredags spelade jag Risk med sönerna och John. Det var otroligt trevligt. Klockan halv två gick Acke hem efter en hård fight som jag naturligtvis hade vunnit. I lördags sorterade jag sopor, sa hej till Acke och gick hem till mamma för att hämta min mobil som jag hade glömt där. På eftermiddagen bakade jag två sockerkakor som Johan kom och smakade på. Eftersom det var mina första sockerkakor någonsin får man ha överseende med att de blev lite kompakta. Men vi hade i alla fall väldigt trevligt i mitt lilla kök innan vi gick ut och tog en öl på Caesar. Där var det nästan inga människor så det blev en bra avslutning på en lugn lördag.

Idag har jag snart tvättstuga.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det blev nästan som jag hade tänkt mig, fast inte ett dugg tråkigt. Jag fick en lugn helg, och jag känner mig hur avslappnad och harmonisk som helst. Imorgon är det dags att ta tag i arbetet igen och det ska som vanligt bli riktigt kul.

Nästa helg blir det glöggfest med pepparkakor och ost. Man ska inte överdriva det där med vila och kontemplation.

Svaret på det du alltid undrat över finns förresten här.

Lev väl!

Ett par Circa

2008-11-16T03:18:00.003+01:00

Det är ett tag sedan nu, i slutet av juli närmare bestämt, som jag och Fredrik hasade runt i huvudstaden och köpte mina otroligt coola skejtardojjor. Det var ett par Circa som fanns bara för att jag skulle köpa dem.

Några dagar senare åkte jag till Bohuslän och under en utflykt till Tjörn använde jag för första gången mina nya skor. Eftersom det är ett par skor som ska användas på strävt underlag, typ asfalt eller skateboard, så var de alldeles för hala när jag klättrade omkring på klipporna. Det var mer tur än skicklighet att jag inte slog ihjäl mig när jag halkade omkull och sedan var tvungen att krypande ta mig till ett bättre underlag. Det kändes fånigt, men det gick ändå att leva med. Jag är ju stadsbo och ingen västkustmänniska. Vad som däremot var värre, var de blödande sår jag fick på hälarna. Mina tår värkte och det kändes som om skorna inte var tillverkade för mänskliga fötter överhuvudtaget.

En månad senare plåstrade jag om mina fötter ordentligt och förberedde dem för den tortyr det innebär att vara cool i ett par Circa. Det hjälpte inte på alls. Jag blev sittande på en bänk i Stockholm och funderade på om jag någonsin skulle kunna ta mig hem igen. Till slut lyckades jag halta iväg till tunnelbanan och på det sättet hamna hos min bror i Hammarbyhöjden för att plåstra om de stackars fötterna igen.

Nu har allt vänt och lyckan ler mot mig igen. Jag har byggt om mina fina Circa. Med hälinlägg, hälgrepp och förebyggande plåster är jag världens coolaste när jag hasar omkring i mina skejtarskor och säckiga jeans. Jag har fikat mig runt Gamla stan och söder. Jag är lite öm på hälarna, det måste jag erkänna, men det finns inte ett blödande sår så långt ögat når. Till nästa sommar kommer jag att ha gått in mina skor och kommer att vara snyggast av alla när jag har dem till mina gamla shorts och något av mina slitna linnen. Jag är som bäst när jag känner mig snygg och nästa sommar kommer jag att vara riktigt bra.

På tal om nästa sommar så är det snart jul. Det allra häftigaste med julen är att vi svenskar, som i vanliga fall är så måttliga, tappar all sans och vett. Våra hem blir till kitschiga manifestationer över vår osmaklighet, och allt är fullkomligt förfärligt och samtidigt underbart. I år ska jag haka på tåget och bli värst av alla. Kanske ska jag till och med ha en liten julgran. Kanske.

Men än är vi inte där och jag kommer med all säkerhet att återkomma innan jul.

Ha det gott så länge!

Mitt liv

2008-11-09T18:49:00.003+01:00

Det finns så mycket jag vill skriva; om hur det är att se riktigt bra teater och falla i gråt för att Börje Ahlstedt är underbar, om hur det känns när tiden inte räcker till och jag inte hinner höra av mig till Daniel fast jag så gärna vill, om hur det är att lyssna på Tina Thörner tillsammans med likar i Norrköping. Jag vill berätta att en känsla av rastlöshet tar över mitt liv och att den får mig att längta till någonting jag inte ens vet vad det är. Jag vill skriva om svek och försoning, om sura människor och villkoren vi lever under. Om kulturnatten och om känslan av att se hur föräldrarna åldras och vara rädd för att inte räcka till.

Livet är stort och bloggen väldigt väldigt liten.

Plötsligt händer det!

2008-10-31T02:21:00.005+01:00

Ni vet vad de säger i reklamen: plötsligt händer det! Och för mig hände det helt plötsligt idag. Jag är klar med mitt hem. Ja, ni läste rätt. Jag är klar. Idag har jag skurat golvet för första gången sedan jag flyttade in i juli och det är verkligen ett tecken på att det är klart nu. Jag går runt och njuter och trivs och är fullkomligt lycklig i världens finaste lägenhet.

Tonårssonen lyckades visserligen göra en del fel idag, men sen var han gullig i alla fall och då gick allt över. Men jag var ordentligt less och förbannad under en period av dagen. I övrigt har jag bara njutit.

Jag är obeskrivligt glad över att jag en dag i maj lade ett bud under utgångspriset och att ingen bjöd över. Nu bor jag inte bara anständigt, utan även till ett överkomligt pris. Det är klart att jag ibland undrat vad som var haken, eftersom ingen bjöd över, men ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag på att jag helt enkelt får se det som att jag hade en jäkla tur.

Igår var jag på Stadsteaterns scen i Skärholmen och såg Khemiris Fem gånger Gud. Den väckte en del känslor kring det här med skolan och vilka människor som söker sig till läraryrket. De allra flesta är bara vanligt folk som är ordentligt duktiga på sitt yrke, men så finns det de där som vill att eleverna ska erbjuda dem det de själva har misslyckats med att skapa. Tyvärr söker sig dessa lärare alltför ofta till elever som har någon form av problem, som mina elever på Individuell programmet till exempel, och det hela slutar med att läraren anklagar eleverna för att det inte blev så fantastiskt som det hela var tänkt. Precis som om eleverna är i behov av någon ny grönsaksätande flumputte i yllekläder som förtvivlat försöker experimentera fram en helig närhet, ett katharsis som de alla ska minnas med värme i resten av sina liv.

Tack gode Gud för att skolan inte har lyckats kuva eleverna, utan att de fortfarande har kraft att säga ifrån när undervisningsmetoderna blir förnedrande. Det är förmodligen därför de har sina misslyckade skolgångar bakom sig. De förstod aldrig att ta till sig systemet och införliva det i dem själva.

Jag antar att Khemiri inte främst tänkte på lärarrollen när han skrev sin pjäs men det var ändå det jag tänkte på när jag såg den.

Nu är klockan så där mycket igen. Vad är det för magisk kraft som får mig att sitta uppe halva nätterna? Det är ju bara en vecka sedan som jag var så glad för att jag hade fått ordning på min dygnsrytm. Det fattas bara att jag börjar röka också.

Lev väl, go’vänner!

P.S. Fredrik har tagit fotot på skylten och om han tänker tjata om upphovsrätt och sådant så kan jag redan nu meddela att det kommer att bli en tuff fight.

Att vara tonårsförälder

2008-10-27T23:19:00.008+01:00

En tonåring är kung i sitt eget universum. Jag tror att det är något bra.

Min tonårsson försvann i fredags efter skolan. Han hade lämnat mobiltelefonen hemma och jag kunde inte komma i kontakt med honom. Eftersom han hade tagit med sig datorn var det i och för sig inte svårt att räkna ut att han var hemma hos någon för att lana.

Jag hade planerat att gå på Fredriks utflyttningsfest i lördags men kände att jag var tvungen att komma i kontakt med sonen innan jag kunde slappna av tillräckligt för att roa mig. Vår första kontakt skedde när hans storebror ringde på kvällen och talade om att de två skulle åka till Huddinge och inte komma hem förrän på söndagen.

När tonåringen kom hem på söndag kväll hade vi inte setts på hela helgen. Jag hade tvättstuga och eftersom jag bara tvättar sådant som ligger i tvättkorgen fick han bråttom med att plocka ihop lite mer tvätt åt mig. Medan han plockade skitiga kläder från sitt golv passade han på att fråga vad vi skulle äta.

Klockan var halv tio när jag skulle hämta upp den sista tvätten, och jag bad tonårssonen att hjälpa mig med det. Han meddelade att det var omöjligt att gå ner direkt eftersom han gjorde något viktigt på datorn. Jag tror att han spelade WoW.

När tvätten till slut var vikt och ordentligt nerpackad i IKEA-kassen (en gul faktiskt) och vi kom upp till lägenheten igen så konstaterade jag att det var väldigt rörigt i sonens rum. Jag sa att jag förväntade mig att han skulle fixa det under den här veckan när han har skollov, varpå sonen förorättat svarar:

– Tack Oscar för att du hjälpte mig att bära upp tvätten!

Idag när jag kom hem från jobbet var mitt hem i en ännu värre röra, och dessutom invaderat av tonåringar. De var glada och rara och jag tänkte att det är häftigt att jag har ett hem där ungdomar känner sig hemma. Jag kan städa när de har gått.

Jag pratade med en vän en gång om hur det var att vara förälder och han sa att han ibland var glad över att han inte hade några barn. Min spontana tanke var att fråga honom hur han kände vid alla andra tillfällen, men jag höll inne med det. Det är underbart att vara förälder och jag ser inte på något sätt fram emot den dagen då Oscar flyttar hemifrån och jag därmed bara har utflyttade barn. Tanken på att han ska åka till USA i augusti och stanna där i ett år gör mig inte särskilt glad. Jag kommer att sakna honom så otroligt mycket.

På tal om absolut ingenting: Max Ernst på Moderna var riktigt riktigt bra.

Ha det gott, go’vänner!

Duktig och präktig som få

2008-10-23T07:41:00.001+02:00

Jag har blivit en ny människa. Jag vet inte vad det var som hände och inte heller varför, men nu för tiden går jag och lägger mig före elva, kliver upp halv sju och är på jobbet en halvtimme senare. Det här har hållit i sig i två veckor och jag mår hur bra som helst. Inte röker jag heller. På måndag är det två veckor sedan jag slutade och jag känner ingen som helst abstinens. Ibland kommer det ett lättare röksug men det är bara att låta bli att tänka på det så går det över av sig själv.

Aaah, jag har blivit besatt! Det är den enda rimliga förklaringen.

Nåväl, veckan har så här långt varit fullspäckad med både arbete och nästan-arbete så det ska bli skönt att få en torsdagskväll hemma. Jag kanske till och med hinner tvätta några maskiner. Eller snarare; lite kläder.

I tisdags var jag och några elever på en inspelning av Sing-a-long. Eleverna var lite förvånade över att det var så många omtagningar i ett program som känns som om det är inspelat i en tagning. På det sättet fick jag alldeles gratis ett tillfälle att diskutera media och att det som visas på TV ska vara bra TV, oavsett om det handlar om nöje eller nyheter. Åtminstone någon elev blev nog lite mer medveten om medias makt efter den diskussionen.

På lördag ska jag på en utflyttningsfest hos en Fredrik som ska lämna Hornstull och på söndag ska jag fira en av mina brorsöner. Sen är det höstlov.

Jag kan återigen konstatera att det går alldeles utmärkt att vara Katarina.

Lev väl!

Jag heter Maria Katarina

2008-10-18T20:47:00.008+02:00

Det är något lustigt med namn. Alla heter någonting och oavsett vad det är för namn så är det för de flesta ett namn som någon annan har valt. Oftast var de dessutom vid själva namngivartillfället så små att det var omöjligt att protestera. ”Du ska heta Djävla Idiot, varsågod och lev med det.” Nu finns det någon form av myndighet som stoppar de värsta varianterna, och tur är väl det.

Ett problem som jag snuddat vid tidigare, är min oförmåga att säga rätt namn. Det blir lustigt med tanke på att jag är lärare och eleverna alltför ofta heter någonting annat än det jag kallar dem. Jag hävdar med bestämdhet att det är genetiskt. Min pappa kallar sin fru Leena för Maja då och då. Det är visserligen ett fint namn, men det är också min mammas namn. Mamma och pappa skilde sig 1965 och jag hoppas att pappa ibland tackar sin fru för att hon är en snäll och förstående person som mest skrattar åt eländet.

På tal om äkta hälfter så vaknade jag en natt för tjugo år sedan av att jag satte mig upp i sängen och skrek: ”Greger!” Jag tittade lite oroligt på min dåvarande man Johan som lyckligtvis såg ut att sova gott. På morgonen, när han som vanligt skulle pussa mig på kinden innan han gick till jobbet, viskade han i mitt öra: ”Och du, det är Johan jag heter. Inte Greger.”

Varför jag ens skrek på Greger är en historia som inbegriper IKEA, ett bageri och sexton tusen kanelbullar. Jag ska bespara er den. Greger var för övrigt en mycket trevlig kollega som jag tillbringade många nätter med på den tiden, när vi arbetade tillsammans på bageriet. Jag undrar vart han har tagit vägen.

Under en period av mitt liv hette varenda människa jag mötte Peter. Det jobbiga med det var att när jag skulle berätta vad jag hade gjort med vem så fattade mina andra vänner, de som inte hette Peter, aldrig vem jag pratade om. Det kunde i och för sig hända att en och annan Peter också missförstod, men de kunde med lite fantasi åtminstone räkna bort en person. Nu för tiden har Peter bytts ut mot Fredrik. Det kan bli en del märkligheter kring det. Jag tänker på ett blogginlägg jag gjorde den 11 maj i år som ser ut så här:

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

För tillfället är de uppe i tre stycken, men det är början till en samling. Och vad hände med alla mina Peter? Tja, de har det väl bra, var och på sitt håll, även om jag förstår att de saknar mig något helt otroligt. Vart tar de vägen, alla människor man möter i livet?

En trevlig dag: En Fredrik och jag har tagit en riktigt trevlig pratpromenad runt Skeppsholmen och ut på Kastellholmen. Målet var egentligen Dansmuseet och utställningen om Rolf de Maré men det är snudd på en dödssynd att gå in på ett museum en vacker höstdag som denna. Utställningen finns kvar fram till den första februari så jag hinner gå dit en tristare dag.

En inte lika kul kväll: Jag sitter ensam hemma i soffan framför TV:n och tittar på Dansbandskampen. Det är inte vad jag skulle vilja kalla för party men jag är så otroligt trött att jag inte orkar tänka på att göra någonting annat just nu.

Till nästa gång, lev väl!

Visst ja: Acke och jag bestämde aldrig något datum för när jag skulle sluta röka. När cigaretterna tog slut efter lunchen i måndags vågade jag inte köpa några nya. Är jag rökfri nu? Ska det inte vara svårare än så?

Je vais aller à Paris

2008-10-11T19:00:00.007+02:00

Jag pratade med Acke på telefon idag och eftersom vi båda har tagit lån för att köpa bostad så var det naturligt att en del av samtalet kom att handla om hur den pågående krisen skulle påverka oss. Det är absolut ingen panik just för tillfället, men räntorna får inte stiga hur mycket som helst. Då kan det bli panik. Lite så där i förbifarten så säger Acke att jag kanske borde sluta röka för att minska mina utgifter. Jag höll med om att det var en bra idé och innan jag vet hur det gick till så lovade jag att jag skulle sluta och Acke lovade att i sådana fall bjuda mig på en resa till Paris under sportlovet.

Jag har slutat att röka tre gånger förut. Första gången höll jag upp i fyra år, andra i ett år och den senaste gången i sex år. Uppehållet jag gjorde när jag ammade Acke räknas inte eftersom det var just ett uppehåll. Hur det kommer att gå den här gången törs jag inte tänka på just nu, eftersom samtalet ägde rum för en dryg timme sedan och jag inte riktigt ställt in mig mentalt ännu. Men jag har rasat oroväckande i vikt under en period, så om jag går upp tre-fyra kilo är det inte hela världen. Jag kanske till och med får tillbaka lite av det som försvunnit från min bh. Och det är ju bara en bonus. Jag har inte riktigt vant mig vid att inte längre ha en schysst byst.

Vad är nu detta? Jag kan inte vara så ytlig att det första jag tänker på är hur ett rökslut skulle påverka mitt utseende. Att sluta röka är ju också förknippat med både ångest och abstinens. Dessutom finns det folk som hävdar att det inte är bra för hälsan att röka. Det har jag själv aldrig märkt av, men det kanske kan vara så i alla fall. Hur som helst så lovar jag att hålla er informerade om hur det hela förlöper.

Och varför är jag så här glad? Jag har fått en soffa. En soffa! Yes! Jag visste att undrens tid inte var förbi. Lillebror och hans snälla Lena var här tidigare idag och lämnade en soffa som de hade fått över. Strax efter kom Fredrik och hjälpte mig att hitta en plats åt den. Han har lite mer känsla för hur man inreder på ett schysst sätt. Och jag tycker att det blev riktigt fint. Ni kan ju själva se hur perfekt jag kommer att passa in där i hörnet med den rutiga kudden bakom ryggen. Är det någon som är förvånad över att den lilla bärbara och fjärrkontrollen finns inom räckhåll? Om ni undrar över TRISS-lotten så vann jag 2X25 kronor. Jag får alltså tjugo spänn kvar om jag tar en frukost på Tratten.

Ikväll ska jag sjunga med i Sound of Music och inte låtsas om att jag tagit hem jobb som jag tänkte att jag skullle göra. Arbeta på helgen? Nänä, inte jag inte.

Jag behövde inte tvinga någon att följa med till Nationelmuseums utställning. Acke och Jill ska gå med mig alldeles frivilligt.

Raj raj raj... livet är underbart.

Må även ni leva väl!

Det goda livet IV

2008-10-08T00:55:00.004+02:00

Jag har hört den så många gånger förr, och jag tror att det var den låten som på riktigt fick mig att inse storheten i Ulf Lundells texter. Men ikväll, på Cirkus, i en akustisk version med en ensam Ulf Lundell på scenen var det första gången som Ryggen fri talade till mig på allvar.

Jag vill ha ryggen fri
Vad vi har är ett hus av kort
Det försöker vi leva i
men när faran kommer vill jag kunna
fly fort

Det spelar ingen roll vilka förväntningar jag bygger upp och hur mycket jag tror på framtiden. Handlar det om känslor så lever jag i ett korthus, och när det blåser och väggarna rasar ser jag direkt mina flyktvägar. Och jag flyr fort som sjutton. Om och om igen. Å andra sidan har jag hittills inte ångrat mig, så något gott är det kanske med mina flyktinstinkter trots allt.

Jag har precis kommit hem från den efterlängtade konserten med Ulf Lundell på Cirkus. Det var en annorlunda Lundell mot vad jag tidigare sett och hört. Han var uppsluppen och helt fantastisk i sin nakenhet under den första delen, när han satt ensam med sin akustiska gitarr på scenen. När sedan de andra killarna kom in på höjdes tempot och konserten fick en ytterligare, mer välkänd, dimension. Vi fick höra fantastiska versioner av Folket bygger landet, Lycklig man och Hon gör mig galen. Jag vet att jag satt och tänkte på en låt när han spelade den, och att jag skulle komma ihåg känslan när jag bloggade om det. Och nu kommer jag inte ens ihåg vilken låt det var. Nåväl, jag återkommer när minnet gör det.

Lundell har återigen börjat prata om att lägga av med spelandet. Jag vet inte vad jag ska tro om det, men jag vet att det är otroligt sorgligt om det verkligen skulle bli så.

Jag vet också en annan sak. Klockan är ett och jag ska jobba imorgon. Därför ska jag alldeles strax gå och lägga mig. Men först lite facebook.

Tack, Fredrik, för en mycket trevlig kväll!

Och så var det måndag igen

2008-10-06T21:59:00.003+02:00

Jag saknar fortfarande en soffa. Det är ju över tre år sedan som jag gjorde mig av med min senaste riktiga soffa och ingenting verkar få mig att komma till skott och verkligen lösa den detaljen. Och den här gången har jag bestämt mig för att inte hitta någon fånig provisorisk lösning som lurar mig att tro att jag har en soffa. Aldrig mer vill jag ha en soffa som rasar ihop varje gång jag lutar mig åt höger.

Det har varit konferens med Södertäljecentern den här helgen. Hela lördagen var vi ute och åkte båt och diskuterade vilka frågor som var viktiga för oss och Södertäljeborna. Skärgården visade sig från sin allra bästa sida med en morgondimma som frambringade en direkt trolsk stämning. Förutom att titta på utsikten fick vi faktiskt en hel del gjort och jag somnade i anständig tid som ett barn, trots att jag hade fått hytten precis ovanför dansgolvet.

Jag har två måsten just nu. Jag bara måste se utställningen om att lura ögat på Nationalmuseum och utställningen med verk av Max Ernst på Moderna museet. Jag tror att jag ska övertala (läs: tvinga) någon att följa med mig.

I söndags var jag så där otroligt duktig igen. För en gångs skull lyssnade jag på Fredrik och flyttade TV:n till en annan vägg. Hela rummet lyftes av en så enkel åtgärd. Ibland kommer det en del vettigt ur honom, trots allt. Det innebär också att jag kommer att få plats med en soffa den dagen det händer. Vänta bara, än är inte undrens tid förbi.

Helgens lustigaste: Silja Europa hade bokat in oss som Centralpartiet och det namnet mötte oss på konferensavdelningen och i restaurangerna. Det är ju vansinnigt kul på flera sätt, inte bara för att det är fel utan också för att Centern inte alls står för någon centralisering utan istället arbetar för federalism.

Dagens mysterium: Hur kan det komma sig att kommunen vill att vi ska spela ett spel som heter Bohica, som är en förkortning för Bend over, here it comes again? Och hur kan det komma sig att spelledaren försökte få oss att tro att det i översättning betyder Huka er, här kommer något nytt igen? Att arbeta på en kommunal skola har sina fördelar, det är ingen tvekan om det, men det innebär också att jag ibland måste påminna mig själv om att huvudsysslan i mitt arbete fortfarande är att planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Trots att tiden inte alltid räcker till. Och att kommunen då väljer att låta oss spela Bohica, som jag i min värld inte alls översätter på samma sätt som spelledaren, känns faktiskt som om de är medvetna om att allt som inte har med vårt egentliga arbete att göra börjar stå oss upp i halsen. Samtalet kring frågorna var dock intressanta och lärorika, trots att jag levererade en del svar under kategorin oacceptabelt.

Till nästa gång, lev väl!

Lite rita och en hel del gnäll

2008-09-27T23:52:00.007+02:00

Om man inte vet vad en vinranka är och ändå ska försöka rita det så att ens medspelare förstår vad det är man försöker rita så går det utmärkt att rita en vinflaska + ett finger + en anka. Spelet heter Skissa och gissa, och Oscar lyckades trots sitt bristande ordförråd att få till det direkt genialiskt. Å andra sidan lyckades jag rita Bilsemester i Europa så att Acke fattade precis. Ibland blev det lite långsökt förstås; som när syrran skulle rita Idiot och ritar en som springer ut på en gata och får åka ambulans till ett hus. Visst är det idiotiskt att göra så, men att det ska associeras till ordet idiot är väl ändå att ta i. Vi hade i alla fall en riktigt kul fredagskväll och blev så småningom experter på att rita och gissa. Mer sånt.

Efter att ha sett den fantastiska Arbetarklassens sista hjältar och den inte riktigt lika bra, men ändå helt okej, Neil Armstrong var aldrig på månen så hade både Acke och jag en del förväntningar på Den ömhet jag är värd. Peter Birro har skrivit dem alla tre och de har alla spelats på Elverket. Dessvärre var pjäsen inte alls i samma klass som de tidigare. Den var både förutsägbar och övertydlig. Skådespelarinsatserna var visserligen bra och scenografin var genomtänkt, men historien förmådde inte att beröra mig. Att Birro dessutom fastnade för länge i den bittra konflikten med SVT Drama och blev så övertydlig att det blev direkt pinsamt gjorde inte det hela bättre. Alla som någon gång har läst en kultursida känner till konflikten, och för resten av publiken måste det hela hur som helst ha framstått som helt obegripligt. En blinkning till publiken hade varit betydligt mer effektivt.

Det är bra med internet. Då kan man titta på TV-program som man missat. Igår missade jag Beckman, Ohlsson och Can. Jag har precis tittat på Eva Beckmans samtal om relationer och den besatthet vi verkar ha kring ämnet. Är vi besatta av relationer? Absolut, utan tvekan. Människors ständiga jakt efter det perfekta förhållandet och lyckan genom kärlek är ju oerhört märklig. Den intressanta frågan är varför det har blivit så. Dan Josefsson gjorde en intressant koppling mellan personlig utveckling och ömhetstörst som jag ska spinna vidare på någon gång. Min absoluta övertygelse är att vi har kommit för långt upp på Maslows behovstrappa. När de enda behov vi har kvar är Uppskattning och Självförverkligande och vi samtidigt inte förmår att klara det på egen hand så räcker vår fantasi inte längre än till att dessa behov ska uppnås genom det perfekta kärleksförhållandet. Och hur fasen ser det ut?

Hjälp, jag är gnällig. Jag hade så gärna velat skriva något mer positivt men jag tror att jag blev sur för att inte pjäsen var bättre. Jag hade ju kunnat skriva något kul om min trevliga dag på Riksdagshuset istället.

Paul Newman är död. Det är så himla sorgligt när de riktigt stora dör.

Ibos café

2008-09-20T20:59:00.009+02:00

Anna-Lena och jag var på Stadsteaterns scen i Skärholmen igår och såg En fika med Ibo 3. Det är onekligen rätt märkligt att jag åker ända dit för att se en pjäs som visas hur många gånger som helst här i Södertälje. Och jag måste erkänna att jag kände mig mycket stolt över att min fantastiska lilla stad producerar så otroligt mycket bra kultur. Det är ju faktiskt en av styrkorna med att bo här, att det är just en kulturstad. Och hur var den då, pjäsen? Klart sevärd.

Ibos café är ju någonting märkligt. Jag har gått förbi flera gånger, men aldrig sett någon gå in eller ut. Trots det så sitter det alltid några där, allra längst in. Tidigare låg röken tjock i lokalen men rökförbudet har gjort att man idag faktiskt kan se att det finns människor också, inte bara rök. Men vad de gör där inne har jag ingen aning om. Kanske diskuterar de trettioårskriser, planerar bröllop och brister ut i sång ibland.

Idag har Ingrid och jag travat runt i Stockholm. Vi gick runt Djurgården och lite till. Om ni undrar vart mitt vanliga ord ’hasar’ har tagit vägen så kan jag tala om att det var inte tal om något hasande. Vi gick. När vi till slut satte oss ned och kände att det värkte i fötterna så kunde vi konstatera att vi i princip gått oavbrutet i fyra timmar. Det har i alla fall varit en mycket trevlig dag, trots lite ömma fötter.

Imorgon kommer grabbarna hem från Mallorca. Det är bra, för det betyder att jag ska börja äta mat igen. Godiset från förra helgens kryssning är slut och min mage har börjat protestera rejält. Det är inte bara magen som protesterar. Jag har haft ont i huvudet sedan i tisdags och det spelar ingen roll att jag går på Alvedon och dricker massvis med vatten, ingenting hjälper. Och jag har ingen aning om vad det beror på. Det är ingen idé att prata med omgivningen heller för det enda svar de ger mig är stress. Är jag verkligen så stressad?

Jag har utvecklingssamtal i veckan och två fullbokade helger framför mig. På lördag blir det först möte med Centern och sedan Elverket med Acke. Helgen därpå ska jag på konferens med Centern. Sedan ska jag se till att dra ner på tempot rejält. Jag måste få ordning här hemma så att jag känner att jag har ett hem, och jag måste få lite bättre koll på jobbet. Jag måste också unna mig själv någon helg helt utan aktiviteter. Jag har för övrigt blivit nominerad till skyddsombud och förväntas bli formellt vald på LR-mötet på onsdag. Men kursen i religionssociologi på Uppsala universitet tänker jag faktiskt strunta i. Jag har ryktesvägen hört att man inte måste slutföra alla sina åtaganden. I det här fallet blir det att jag inte ens påbörjar det, och jag kommer enbart att betrakta mitt avhopp som ett positivt steg i rätt riktning.

En elev frågade mig en gång vad jag röstar på, och när jag svarade att jag var centerpartist tittade han på mig med en starkt tvivlande min och sa: ”Det är ju som att ha potatismos som favoriträtt.”

Jag tror att vi i mitten verkligen borde göra något åt vår image.

Bäst just nu: Att grabbarna kommer hem. Och en sak till: tidigare idag så drabbades jag av ett lättare anfall av jobbångest som varade ända fram till det att jag insåg att det faktiskt är lördag idag. Jag har en hel dag framför mig som är helt oplanerad.
Sämst: Okej, jag ger mig – stressen.

Lev väl!

Höst igen

2008-09-18T17:10:00.002+02:00

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är det höst igen, och vanligtvis är det min favorit bland årstider. Men nu känner jag mig faktiskt mest trött. Det kanske beror på att hösten vanliga år följer på en alldeles för varm sommar och att så inte var fallet det här året. Dessutom har jag dragit på en trist förkylning som varken går framåt eller bakåt. Och sådana allvarliga saker ska man inte bortse ifrån.

Den senaste veckan har i alla fall varit relativt okej. Anna och jag tog en titt på Hallwylska palatset i söndags, och fick där höra den fantastiska historien om en mycket märklig kvinna. Huset i sig var väl inte så märkvärdigt, men historien omkring husets uppkomst och hur alla saker hade kommit dit var riktigt häftig. Jag orkar inte dra historien här, men ni vet väl hur man googlar så det är bara att googla på om ni är intresserade.

Snart är det helg igen och på söndag kommer grabbarna hem från Mallorca. Jag måste erkänna att jag längtar otroligt mycket efter dem. Eftersom det enda livstecknet jag fått från dem är ett sms från Acke så antar jag att de har det bra i alla fall.

Som vanligt gör jag vad som helst för att slippa städa. Och så även nu, men jag ska ta en runda på stan för att ladda batterierna innan jag tar tag i eländet. Det är helt otroligt att jag inte ens har packat upp alla flyttkartonger än, men lillebror var här igår och då bestämde vi att vi ska åka till IKEA och köpa det som krävs för att packa upp den sista lådan.

Bäst just nu: tröttheten
Sämst just nu: resten

Lev väl!

Jag är vaken

2008-09-14T05:31:00.000+02:00

Nackdelen med att somna som en klubbad när klockan är nio på kvällen är att när klockan är halv fem så har man sovit klart. Jag låg kvar i mörkret ett tag tills jag insåg att det verkligen var färdigsovet. Jag undrar om tidningsbudet har tagit sovmorgon idag, Svenskan har inte kommit än. Och nu är klockan faktiskt över fem.

Fari fyllde fyrtio i fredags och bjöd mig, några kollegor och lite annat löst folk på en kryssning till Mariehamn, och tillbaka förstås. Det var riktigt trevligt. Jag har aldrig tidigare varit på en båt som är byggd enbart för den här typen av resor. Det fanns inget bildäck och ingen slutdestination. Målet var att komma hem igen och det gick inte att kliva av i Mariehamn, ens om man hade velat. Det är märkligt att så många vill ut och resa utan att komma någonstans.

På hemresan vann jag en ask med chokladbjörnar i en musikfrågesport, inne på Club Copacabana. Jag tror att det var ett fjärdepris. Första pris var en kryssning och det hade jag verkligen inte velat vinna. Eftersom min mamma kommer från Finland så har jag åkt mer finlandsbåt än jag egentligen mäktar med och det trevliga med den här resan var först och främst det roliga sällskapet. Det där sista var inte riktigt sant, båten var överraskande trevlig på flera sätt.

En gång kallade jag min mamma för båtflykting men då korrigerade hon mig och sa att hon faktiskt hade kommit med tåget.

Mina söner åker till Mallorca idag tillsammans med en fjärdedel av sin släkt. Det märkliga med skilsmässor är att det där med släkt blir så knepiga saker. Och mina barn som bara har skilda människor omkring sig har faktiskt fyra olika släkter, om man utgår från deras mor- och farföräldrar. Och i det här fallet är inte ens jag medräknad i barnens släkt. Jag tycker gott att barnens farmor hade kunnat bjuda mig också. Vi hade ju kunnat bo på olika hotell om det hade blivit pinsamt med nya respektive och sådant. Jag hade faktiskt kunnat låta bli att umgås med dem överhuvudtaget. Jag är inte knusslig på det viset.

När jag kom hem till lägenheten igår så kastade sig Acke om min hals och sa: ”Mamma! Jag har saknat dig. Jag tycker inte om när du är ute och åker båt.” Till och med Oscar såg lite glad ut och det slog mig att jag har det fantastiskt bra i livet. Det finns människor som saknar mig, även om jag bara är borta i ett dygn.

Konstigt, tidningen har fortfarande inte kommit.

Mitt nu, just nu

2008-09-11T18:33:00.003+02:00

Dagar och veckor rusar iväg och innan jag har hunnit med att uppleva känslan av att befinna mig där jag är så är jag någon annanstans. Ibland vill jag sätta upp handen och skrika:

”Stopp! Stopp! STOPP, sa jag!”

Men när jag har tänkt tanken klart så är det redan för sent. Och nu är det den 11 september. Igen. Det är värst vad den 11 september återkommer hela tiden. Om jag hade fyllt år den här dagen så hade jag varit hur gammal som helst vid det här laget.

I förrgår tittade jag i min kalender och konstaterade att det var nio veckor kvar till höstlovet. Det kändes som en evighet. Idag när jag tittade igen så var det bara sex veckor kvar, och nu känns det som om jag har massor som jag inte kommer att hinna med, fast jag hade bestämt att det skulle vara klart till lovet. Nåväl, om höstloven beter sig som den 11 september så kommer det snart ett till.

Det bästa med mitt nu: Alla mina elever heter något, och det är sällan samma som det jag kallar dem, men idag har jag satt ihop namn och person på ett i stort sett korrekt sätt. Som om det inte vore nog, så mår jag bättre idag än igår. Då var jag förfärligt förkyld, men idag är jag bara förkyld.

Det sämsta med mitt nu: Allt som jag inte hinner ta i, fast det känns så viktigt.

Till sen, lev väl!

Oh, Mama Mia!

2008-08-25T23:51:00.003+02:00

I’m nothing special, in fact I’m a bit of a bore. If I tell a joke you’ve probably heard it before. But I have a talent, a wonderful thing, ‘cause everyone listens when I start to sing. I’m so greateful and proud, all I want is to singing out loud.

Totalt uttråkad och kvävd av en känsla av outsäglig tristess och instängdhet tog jag mig till stadens biograf. Jag var ute efter en stunds verklighetsflykt och köpte en biljett till Mama Mia. Biljettförsäljerskan informerade mig om att jag skulle bli den enda i salongen.
- Men då kan du ju sjunga med så högt du vill, sa hon och log.

Näe, det här kunde jag inte gå med på. Mitt liv får bara inte se ut på det här viset! Jag ringde Acke som efter en viss övertalning faktiskt kom och såg filmen tillsammans med mig. Och ja, vi fick platserna bredvid varandra. Och kan ni tänka er – jag blev lycklig. Det var en fantastisk vitamininjektion och ett riktigt glädjepiller och nu kan jag knappt vänta till imorgon då jag ska rusa från jobbet och köpa soundtracket. Ladda, ladda, ladda.

Pierce Brosnan har för övrigt en fantastisk röst.

Nu ska jag kolla lite på TV innan jag somnar. Till och med det är perfekt. JAG HAR FÅTT HEM MIN TV!!!

Thank you for the music, the songs I'm singing. Thanks for all the joy they're bringing. Who can live without it, I ask in all honesty, what would life be without a song or a dance?

Vardag igen

2008-08-12T20:11:00.006+02:00

Idag var det den andra arbetsdagen efter en lång och skön sommarledighet. Det känns helt okej. Som vanligt var det några kollegor som hade slutat och några andra som hade kommit till. Och precis som vanligt fick jag spring i hela kroppen av att sitta still och började till slut att klättra på stolen för att inte bli galen. Problemet är att jag är för kort och helt enkelt får ont i ryggen av att sitta och dingla med benen timme ut och timme in.

Veckan i Bohuslän tillsammans med Anna-Lena blev mycket lyckad. Tack för det!

Om jag skulle försöka mig på att sammanfatta den här sommaren i ett enda ord så skulle det definitivt bli: såsig. Jag har inte gjort annat än skjutit upp en massa måsten och nu när tiden har kommit ifatt mig så har jag drabbats av en svår panik som jag inte vet hur jag ska komma ifrån. Men jag vet att om jag fortsätter att skjuta upp saker och ting så kommer jag inte att må bättre. Och som vanligt (mycket som vanligt här) så är den enda lösningen hårt arbete. Jag har gjort ett arbetsschema för resten av veckan. Förhoppningsvis leder det till att jag kommer att ha städat ur min gamla lägenhet till på söndag. Eller rättare; det kommer definitivt att leda till att min gamla lägenhet blir städad.

Däremot kvarstår frågan kring när och hur mina sista prylar ska förflyttas från den gamla lägenheten till den nya.

Jag saknar min TV. Livet känns inte så meningsfullt som det brukar. Jag kan inte förstå vad det var som fick mig att lämna kvar den. Inget Scrubs, Vänner, Sex and the City. Ingenting. Bara en tom och otäck tystnad.

Är detta livet?

Även du, min IKEA

2008-07-30T22:29:00.005+02:00

Jag har verkligen ledsnat på att flytta och allt stök som det för med sig. Just nu längtar jag bara bort ifrån alltihop. Jag vill sätta mig under en filt och blunda och när jag kommer ut till er andra igen så vill jag att allt ska vara klart. Bara så där. Och precis så som jag vill ha det.

Hälften av sakerna är kvar i Västergård, och det är precis fel saker dessutom. De lite mer regelbundna läsarna av min blogg vet att ungefär hälften av mina inlägg handlar om att jag sitter i soffan framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag kan informera er om att det inte finns någon TV här i min nya lägenhet. Två stycken gav jag till min kompis Anders och de andra två är kvar i gamla lägenheten. Jag har för övrigt ingen soffa heller. Den bor i grovsoprummet nu för tiden. Fast den lilla bärbara har jag i knät som vanligt. Allt är ju inte illa här i livet.

På något sätt känns min tillvaro just nu som om jag försöker forma fasta bollar av sådant där slemmigt snor som man snyter ut när man är riktigt förkyld. Allt bara rinner mellan fingrarna och jag kan inte göra någonting för att påverka händelseförloppet. Det ska verkligen bli skönt att åka till Bohuslän en vecka. På fredag morgon blir jag hämtad, och sen bär det iväg. Jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka hem igen, men jag hoppas att det inte blir senare än klockan två nästa söndag eftersom jag har tvättstuga då.

Och sen börjar jag jobba igen. Det kommer att bli riktigt kul.

På tal om riktigt kul så bara måste jag berätta om en människa jag känner som inte heller har totalkoll på tillvaron. Eftersom jag lovade att inte blogga om händelsen så ska jag låta personen vara anonym. Så låt oss kalla honom F.

F och jag var i det centrum som ligger precis där han bor när han upptäckte att han hade glömt sin mobiltelefon hemma. Han kände efter i alla fickor och kunde inte hitta den någonstans. Han skulle precis vända och gå tillbaka hem när jag föreslog att jag kunde ringa honom. Den kunde ju finnas i någon av alla hans benfickor. Ringsignalen hördes mycket tydligt och det visade sig att han höll telefonen i handen. Man har ju hört talas om folk som letar efter sina glasögon fast de har dem på sig, men det här slår nog alla rekord.

Dagens bästa: Leena är världens snällaste människa.
Dagens sämsta: Vi köpte fel hjul på IKEA. Fast först fick vi motorstopp och var tvungna att vänta på pappa och Torbjörn medan de åkte och köpte ett nytt batteri. Sedan visade det sig att garderoben vi hade köpt inte monterades ihop med IKEA-nycklar utan med borrmaskin, stjärnmejsel, vanlig mejsel och hammare. Ja, tjena!

Varning för denna produkt. Den kallas Hopen och är inte att lita på.

Till nästa gång, lev väl!

Det är inte kul att flytta

2008-07-20T10:00:00.001+02:00

Just nu borde jag vara i en lägenhet full av packade flyttkartonger, med alla hyllor isärskruvade och allt förberett för den stora flytten. När jag ser mig omkring ser jag att det inte alls är så det är. Det är bara en jäkla röra omkring mig och allt är långt ifrån klart. Och egentligen är det så här jag ville att det skulle vara. Jag ville inte flytta allt på en gång utan ta det lite i taget och få allt snyggt direkt i mitt nya hem. Och så blev det så här i alla fall – att jag bara känner en massa stress.

Av någon outgrundlig anledning drogs jag för ett tag med i någon form av duktighetskrav och började förstöra min fina flytt. Men nu är ordningen återställd. Jag struntar helt sonika i allt och sitter bara här och glor istället. Tidigare i veckan har jag packat upp i mina nya köksskåp och kört bort en del böcker. Idag ska vi flytta alla tunga möbler och de kartonger som ändå är packade. Någon dag nästa vecka ska jag försöka tvinga syster Anna att hjälpa mig med resten, kanske kan jag också få storebror Christer att lämna sitt kära Björkhagen och komma hit till vår lilla världsmetropol. Och i augusti kan mamma och jag städa ur den gamla lägenheten. Så ska en flytt se ut!

Så ska egentligen hela livet se ut. Det är värdelöst att böja sig för måsten och sådant som man tror att andra förväntar sig att man ska utföra. I ett lugnt tempo ska man istället bara göra det man absolut inte kan undvika, som att åka ut till pappas stuga en solig dag eller sitta uppe en sen natt med te, kärlek och mycket prat.

Ja, så ska det bli! Men först ska jag tömma vardagsrumsbordet från allt skräp och skruva isär den sista delen av bokhyllan.

Lev väl!

Skräp och kultur

2008-07-14T22:54:00.002+02:00

Min plan för söndagen var att cykla iväg och lägga mig någonstans i solen och läsa. Jag har packat ned alla mina böcker, inför flytten, men lämnat några måste-böcker som jag tänkt att jag ska läsa under sommaren. Nästa bok på listan är Slam av Nick Hornby. Det måste ju inte vara tunga och jobbiga böcker för att vara en måste-bok. Det är helt okej om det helt enkelt bara är böcker som jag måste läsa för att de förmodligen är bra. Det är ju sommar och jag är ledig.

Jag låg fortfarande i sängen när jag insåg att jag inte alls hade någon lust att lägga mig i solen med en bok. Och då, precis då, ringde Fredrik. Han hade fotograferat någon på morgonen och undrade om vi skulle ses. Och det skulle vi förstås.

Vi hade en fantastiskt bra dag i Stockholm med både shopping och Parkteater under eken. Jag hade min vana trogen lyckats sätta på mig en kofta som var sönder på alla de ställen där en kofta överhuvudtaget kan gå sönder. Dessutom hade jag knäppt den snett och såg ut som en gammal bag lady. Fast utan baggar förstås. Jag har ju tidigare nämnt att Fredrik gillar att styla om mig, och för att göra en inte särskilt lång historia ännu kortare så köpte han helt sonika en ny kofta åt mig i den första affär vi gick in i. Och det var ju verkligen snällt, för den var både fin och skön. I fortsättningen får jag nog nöja mig med att använda den gamla koftan bara när jag jobbar. Eleverna har i alla fall annat att tänka på än vad fröken har för kläder på sig.

Jacob Hirdwall har skrivit en monolog om mediernas makt och vilka som egentligen styr oss. Hans idé är att teatern ska verka som en motmakt mot den skräpkultur som sköljer över oss. Det var väl i och för sig inte några sensationellt nya tankar, men monologen var riktigt bra framförd av Jonas Kruse. Och visst tål det att tänkas på att vi har fler TV-kanaler än någonsin samtidigt som variationen i utbudet är minimalt. Fredrik var i alla fall stolt över att han inte har någon TV och att han jobbar med kultur. Jag som å andra sidan är en masskonsument av skräpkultur ska förmodligen med den logiken skämmas ordentligt. Men i min enfald går jag runt och tror att jag konsumerar skräp med en lite mer intellektuell approach än de flesta andra. Det där sista var engelska och förmodligen finns det ett fullgott svenskt uttryck för det.

Men i min enfald går jag runt och tror att jag närmar mig skräpkulturen mer intellektuellt än vad de flesta andra gör.

Idag har jag inte gjort någonting alls. Tre från varandra oberoende människor har frågat mig om dagen och jag har bara kunnat svara: ”Ingenting”. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag har suttit ganska länge, sen har jag diskat, lagat mat och diskat igen. Och nu sitter jag igen. Men nu börjar Sex and the City och då ska jag inte bara sitta, utan också titta.

Oj, jag höll på att glömma min senaste snällism. Innan föreställningen var Fredrik på toaletten. När han kom tillbaka talade han om att pappret var slut. Efter föreställningen gick jag bort till kaffeförsäljningen och tog en bunt servetter med mig innan jag gick på toaletten. Hon som stod bakom mig i kön fick några servetter av mig och då blev hon glad. Åh, vad det är skönt att vara en god människa.

Till nästa gång: Lev väl!

Mot Kaplansgatan

2008-06-06T18:58:00.006+02:00

En dag, det måste ha varit för närmare ett år sedan nu, kom Alexander inrusande i min lägenhet, han slängde av sig skor och jacka, sprang in och ställde sig på vågen och gick sedan in på toaletten. Inne på toaletten gjorde han väl vad man kan förvänta sig att folk gör i den typen av utrymmen. Efter toalettbesöket ställde han sig på vågen igen och utbröt stolt:
- Wow! En komma två kilo!
- Va? frågade jag, har du bajsat en komma två kilo?
- Njae, jag kissade också.

Vad vill jag då ha sagt med denna historia? Jag vet inte säkert, men jag tror att budskapet är att om man ställer sig på vågen vid olika tidpunkter under dygnet så riskerar man att bli besviken ibland.

Min son är för övrigt inte bara en mästerbajsare, han broderar också. Vilket alla uppmärksamma läsare av dagens Aftonbladet har kunnat se.

Det har varit en del gnäll om att jag uppdaterar min blogg alltför sällan nuförtiden. Och så kanske det är, men jag har också ett liv att leva. Så, vad händer i mitt liv då? Svaret måste väl bli: mycket och ingenting.

Igår var det i alla fall en händelserik dag. En dag full av segrar faktiskt. Det började redan på förmiddagen då jag, Inger och eleverna spelade kubb och mitt lag till slut fick stå med äran som de slutgiltiga segrarna. Senare på dagen var jag hos en mäklare och skrev på ett överlåtelseavtal till en bostadsrätt, och på kvällen hörde jag återigen till den segrande sidan efter en tuff femkamp på Gröna Lund.

Min kompis Anders köpte också en lägenhet igår. Det innebär förmodligen att han inte kommer att sova hos mig något mer, men om ensamheten skrämmer honom så vet han ju var jag bor. Och jag får ha kvar honom till imorgon i alla fall. Men ikväll ska vi fira Fredrik som fyller fyrtiofem.

Nu över till min nya finfina lägenhet, som har allt. Redan när jag stod utanför huset och andades in atmosfären visste jag att jag skulle älska att bo där. Jag kunde se framför mig hur jag knappade in portkoden och gick in i porten som om det var helt naturligt för mig att göra det. Att lägenheten saknar balkong, garderober och klädkammare är ju bara detaljer egentligen. Och eftersom det är så mysigt att bo högst upp gör det ingenting att det inte finns någon hiss, trots att huset har fyra våningar. För när jag sitter vid köksbordet ser jag ut över takåsarna i kvarteret Tratten och när jag lutar mig ut från den franska balkongen ser jag S:ta Ragnhildskyrkan och den där parken som jag inte vet vad den heter. På innergården, dit bara vi boende kommer in, finns en underbar lummighet med en liten grill och utemöbler.

Jag kanske rentav blir en frukostmänniska, som ett direkt resultat av den stundande flytten. Bara femton meter från min port ligger nämligen Café Tratten med klassikern ”Frulle på Tratten”. Livet är så gott att om jag inte redan trodde på Gud så skulle jag börja göra det nu.

Och just det ja, jag har en tenta som ska vara inne imorgon bitti också.

Till nästa gång, Lev väl!

Det flyter på

2008-05-18T12:35:00.002+02:00

Just nu är det faktiskt ganska trevligt att vara Katarina och leva i min värld. Jag går omkring och är så där skönt tillfreds med det mesta. På jobbet börjar jag se resultatet av läsårets undervisning, och jag kan med rätta känna mig ganska nöjd. Eleverna från Irak och Kina börjar få kläm på ordföljden och förstår hur ett positionsschema för huvudsats fungerar. Nästa vecka ska jag dock trassla till deras tillvaro något och lära dem ordföljden i bisatser. De flesta eleverna på Individuella programmet är flygfärdiga nu, och därmed redo för att gå på gymnasiet på riktigt.

Mina egna studier haltar något, men det beror bara på att jag inte sätter mig ned och gör jobbet. Ikväll kommer jag att lämna in min analys av Sara Lidmans Jernbaneepos ur ett bibliskt perspektiv. Och det är inte ens för sent. Sen är det över en vecka kvar innan vi får hemtentan.

I fredags var jag på Elverket och såg Groundswell av Ian Bruce. Det är en sydafrikansk pjäs som fick mig att tänka mycket på det där med försoning. Sydafrika har en del att bita i på den fronten. Pjäsen var så jäkla bra att jag inte ens fattade att den äldre mannen spelades av Jan Waldekranz förrän han, och de andra två skådespelarna, tog emot applåderna i slutet. Och då ska ni veta att jag alltid tyckt att Jan Waldekranz är väldigt bra. Men, som sagt, det där med försoning är tunga grejer.

Igår var det hockey. Sverige förlorade bronsmatchen, eller ska jag säga att Finland vann? Det bästa med att vara halvfinsk är att jag kan vänta med att välja sida fram till det är uppenbart vilka som kommer att vinna. Det påminner mig om när Finland vann hockey-guldet i Stockholm någon gång på 90-talet och jag och Snucke hamnade på Lilla Maria, vid Mariatorget, tillsammans med finska hejaklacken. Vi skålade och skrålade ihop med de andra och försökte väl på något sätt att smälta in. Och detta trots att ingen av oss kan någon som helst användbar finska. Fast för att skrika ”Korrre Lindström” behövs det väl inga större språkkunskaper.

Nu har Fredrik äntligen tagit reda på vad det är för biljetter vi köpt till Lundell i oktober. Att det var menybiljetter förstod vi först när vi hade dem i handen, men nu vet vi också vad vi ska äta. Till förrätt blir det grön sparris med Serranoskinka, hyvlad parmesan och tryffelolja och som varmrätt serveras det kalvmedaljong med murkelsås, och till det timjansmaksatt rotfruktstimbal. Fint som snus ska're va. Fast sparrisarna kan man kanske peta bort.

Bäst just nu: att jag är jag.
Sämst just nu: att jag är jag och inte tar allt jag har att göra på allvar. Idag: bokanalys, konstruktion av uppgifter till Sverige under 1600-talet, konstruera frågor till två böcker som eleverna haft i läxa att läsa (den ena har jag själv inte läst) och kolla på boendealternativ till Gotlandsresan. Dessutom har Oscar match i amerikansk fotboll. Det är faktiskt det viktigaste. Resten löser sig.

Till nästa gång, lev väl!

Om schlager och mamma

2008-05-11T11:52:00.005+02:00

I torsdags var Södertälje kommun så snälla att de bjöd alla anställda på en stor fest i Scaniarinken. Egentligen heter rinken någonting med AXA nuförtiden, men det spelar ingen roll vilket, eftersom det här blogginlägget inte på något sätt ska handla om namn på idrottsarenor. Men eftersom jag ändå är inne på ämnet så undrar jag om någon människa vet vad Jallavallen heter egentligen?

Nåväl, det bjöds på underhållning och mat. Sveriges största schlagerstjärnor var där och våra politiker visade sig från sin allra bästa sida. Kan det bli bättre? Ja, det kan det väl egentligen men det är trist och gnälligt att klaga. Eftersom det var fyratusen som var där så förstår jag att det måste vara lite slätstruket för att det ska passa alla, och vad är då bättre än schlager? Men jag undrar lite över hur programplanerarna tänkte när de lade den allra bästa schlagern i världshistorien först. Allt annat lät ju lite halvdant efter att Bröderna Herrey hade kört sin Diggi-loo diggi-ley med alla rörelserna intakta. Tänk att världens första och bästa pojkband kommer från Sverige, och att de dessutom har Södertäljeanknytning. Resten av kvällens låtar lät precis som på radio och det finns inte mycket mer att säga om det.

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

Egentligen skulle jag kunna skriva inlägg på inlägg om min mamma men jag nöjer mig med några rader här och där.

När jag hade fikat och ätit mig runt stan drabbades jag av en sprängande huvudvärk. Eftersom jag skulle på middag hos mamma senare på kvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde cykla hem till henne och sova en stund innan gästerna kom. Jag ringde till mamma och det var förstås okej att jag kom tidigare. Snucke och jag stod och pratade ganska länge och på den tiden hann mamma ringa två gånger, skicka ett sms samt ringa till Acke i Teliabutiken för att undra vart jag hade tagit vägen. Visserligen var Acke den enda som svarade men jag kom faktiskt bara en dryg timme senare än jag hade sagt.

Det är vid sådana tillfällen man måste tänka på att de inte vill en något illa. De vill bara ha koll på läget. Och middagen var både god och trevlig.

Sommaren ser för övrigt ut att arta sig riktigt bra. En vecka i en stuga i Bohuslän och en vecka på Gotland är planerna för stunden. Och det räcker mer än väl. Jag ska ju hinna ta igen mig också.

Idag måste jag sätta mig och läsa de två romaner av Sara Lidman som nästa seminarium kommer att handla om. Om jag räknar med att sova i natt så har jag ungefär tolv timmar på mig. Det finns inte mycket som jag inte klarar så det ska nog gå bra.

Men… tja’rå!

Tiden står stilla

2008-05-01T11:07:00.002+02:00

I söndags stod jag utanför ett hus på Bårstabergen och väntade på att en mäklare skulle komma och visa mig en lägenhet. Efter det träffade jag Fredrik och hann faktiskt fika två gånger med honom. Däremellan hasade vi runt och gjorde absolut ingenting som ens kan liknas vid någon form av nytta. Någon gång under detta hasande slogs jag av en märklig tanke, att tiden stått stilla.

Mitt liv ser väldigt likadant ut som det gjorde för tre och ett halvt år sedan när jag flyttade från Bårstabergen, och nu är jag alltså på väg tillbaka. Jag fikar med Fredrik som, precis som vanligt, har planer för framtiden. Och jag har som vanligt ingen aning om vad jag vill. Jag kände faktiskt också igen hans idé om att styla om mig. Han har aldrig gillat mina säckiga kläder eller mitt hår när det är kort.

Jag vill inte gå så långt att jag påstår att det senaste tre och ett halvt åren varit i onödan eftersom det är lika genomtänkt som att säga att det varit onödigt att se en film bara för att den tagit slut, men känslan är trots det något åt det hållet. Mitt liv är som ett gummiband och jag kommer alltid tillbaka till start.

Jag hade lovat min son att hålla mig hemifrån några timmar under Valborgsmässoafton, och eftersom jag hade en helt överdjävlig smärta i varenda led i kroppen, i kombination med en trötthet som gjorde mig direkt luddig i skallen, orkade jag inte ta mig längre än hem till mamma. Jag lade mig i en av hennes soffor och kände att jag precis var på väg att dåsa bort i en välbehövlig sömn när mobilen ringde. Det var Fredrik som talade om att han fixat biljetter till Ulf Lundell på Cirkus i oktober. Jag blev så upprymd att jag glömde bort att jag var trött. En stund senare dök Ulla upp. Hon gav mig en rejäl massage och sen hade jag inte alls lika ont i lederna längre. Det är alltså det som behövs för att mitt liv ska bli lite roligare; ett samtal, en Ulf Lundell-biljett och massage.

Vad spelar det för roll att tiden står stilla när livet är ganska okej ändå?

Lägenheten i Bårstabergen var inte ämnad för mig. Från balkongen såg jag rakt ner på min mammas balkong och tanken på att vi ska vinka god natt varje kväll, att jag ska berätta vem jag suttit och druckit vin med på balkongen en lördagskväll eller förklara varför det varit släckt hemma hos mig flera kvällar i rad kändes inte tillräckligt lockande. Men blir det en lägenhet ledig med balkongen och fönstren åt ett annat väderstreck så slår jag till direkt.

Koll på läget igen

2008-04-16T22:13:00.009+02:00

Det har varit några hektiska veckor men nu ser det ut att bli lite bättre. Det värsta med att plugga är att det är så hemskt mycket som ska förberedas. Min vana trogen började jag läsa för sent, försökte slarva och fick sedan sätta mig ned och göra allting ordentligt den absolut sista dagen för inlämning. Nåväl, analysen av Edith Södergrans Livet blev rätt okej, även om jag refererade till Sartre som var ungefär elva år när Södergran skrev sin dikt. Den typen av detaljer ska man inte fastna för illa i, existentialismen fanns ju redan då så tankarna var säkert inte fel. Jag gör sällan fel.

Det bästa var ändå att när jag höll på att få panik ringde Fredrik (the one and only DrFredo) och talade om att han hade tillgång till bil. Vi åkte ut till antroposofernas ställe i Järna och tog en långfika med mycket trevligt prat. Och det hjälpte faktiskt mitt pluggande att få rensa hjärnan och tänka på något helt annat under några timmar. Jag lyckades till och med få in analysen en hel timme före deadline. Idag är det onsdag och jag har redan hunnit läsa femtiosju sidor av de ungefär femhundra som ska vara klara till söndag. Framförhållning kallas det.

Idag, när jag var på väg hem från jobbet för att hinna sova en stund innan matlagning och annat kvällsjobb, ringde Oscar och talade om att han hade brutit näsan. De hade spelat någon form av brutalhandboll, på idrotten, när en armbåge kom i vägen för Oscars näsa. Det visade sig att Oscar förmodligen hade fått en spricka i näsbenet och att vi ska hålla koll på om näsan kroknar under den närmsta veckan. Han ser för eländig ut med fläskläpp och svullen näsa. Och hans polare John ska vi kolla lite snett på hädanefter.

Det var naturligtvis Ulla som såg till att vi kom till sjukhuset. Det är otroligt hur den människan alltid ställer upp när det är kris. Såna vänner ska man vara rädd om.

Ikväll tittar jag på det första avsnittet från sista säsongen av Sex and the City. Jag vet inte hur många gånger jag sett det förut, men när det gäller den TV-serien handlar det mer om en kulthandling än behov av överraskning. Och snart kommer filmen. JA!

Nu är det nog för denna gång.

Lev väl!

Årets första humla

2008-04-08T22:54:00.002+02:00

I lördags hade jag besök av en humla. Det var inget särskilt med det förutom att det var en enormt stor och långsam humla. Nu brukar ju humlor vara långsamma, men den här rörde sig faktiskt långsammare än någon annan humla jag någonsin sett. Han, det visade sig vara en han, surrade och flög omkring på det där löjliga, typiska, planlösa humleviset, stannade till i luften som om han undrade vart han var på väg och flög sedan lite till. När han upptäckte att jag iakttog honom bugade han sig lätt, lyfte på sin lilla bruna gubbkeps och förkunnade på klingande skånska att sommaren snart är här.

Det är inte det att han pratade skånska, även om det i sig är anmärkningsvärt, men den lille fete jäveln ljög för mig. Räck upp en hand den som kan se någon sommar!

Har ni tänkt på hur underligt det känns när saker man tagit för givet bara är borta? Oavsett vad ni svarar så är det precis vad som har hänt mig. Jag har tappat bort min energi och min lust, och jag vill bara sova. Min planering har kört ihop sig och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att kunna reda ut det hela. Mitt bidrag till en lösning på situationen är att dra en filt över huvudet för att slippa tänka på studier, arbete, styrelsemöte, tvättstuga och allt annat skit som man som vuxen förväntas tänka på – och dessutom utföra.

Klockan är snart elva och jag ska göra det enda vettiga en person i min situation kan göra. Jag ska lägga mig och sova, utan att se Seinfeld, så att jag är piggare imorgon.

Till nästa gång – lev väl!

Man ska väl inte behöva tvätta och kamma sig under lovet?!

2008-03-30T20:27:00.006+02:00

Jaha, så är detta lov över. Imorgon är det arbetsdag igen, efter tio dagars ledighet. Som vanligt har jag haft ett skönt lov med många slöa dagar som jag fått styra upp precis som jag velat. Jag har träffat kompisar, varit i Uppsala, sett en bra fotoutställning på Kulturhuset, varit på Nordiska museet och kunnat konstatera att det inte gjorde något att jag missade invigningen av sameutställningen för att den var dötrist och samtidigt upptäckt en del andra roliga utställningar på samma museum. Och jag har klippt mig!

Mitt hår är numera ungefär en halvmeter kortare och det känns precis som vanligt. Det roliga är att flera i min närhet tycker precis detsamma. Jag har fått kommentarer av typen: ”Nu ser du ut som du brukar.” eller ”Nu känner jag igen dig.” Jag tror att jag aldrig mer ska låta det där förskräckliga trollhåret växa ut igen. Den bästa kommentaren var ändå följande:

”Fan, vad fräsch du har blivit!”

Det är sådant man lever gott av – länge.

Eftersom jag behöver ett foto till centerpartiets hemsida bad jag Oscar att ta kort på mig. Han tog ungefär tjugo stycken och jag ser fullkomligt idiotisk ut på allihop. När jag bad honom att ta några till så vägrade han. Vad ska man göra med barn som inte lyder? Jag kan ju knappast spöa upp honom. Nåväl, för att stilla er nyfikenhet så publicerar jag ändå en bild med min nya frisyr. Visserligen har jag sovit två nätter utan att kamma mig emellan, men ni kan väl använda er fantasi.

Jag kanske borde skriva något om Patrik. Eller kanske inte. Den uppmärksamme läsaren kommer ju ändå att till slut märka att han nu för tiden inte figurerar i mina bloggar, och för den ouppmärksamme kan det kanske göra detsamma. Jag är lite rädd för att om jag går ut för stort med den här nyheten så kommer alla män från den 14 februari tillbaka. Allra helst nu när jag är så jäkla snygg.

För övrigt vill jag bara tillägga att det märks att jag varit ledig. Hjärnan liksom släpper greppet om allt väsentligt och jag förvandlas till ett under av ytlighet. Jag lovar att bättra mig och till nästa gång och återgå till de djupsinnigheter jag brukar få ur mig här på bloggen.

Till dess, lev väl!

Ett ganska bra liv

2008-03-25T22:00:00.002+01:00

Påskhelgen är över och jag har haft en glad påsk. Jag har som vanligt firat påsken tillsammans med min gamla kursare från teologen i Uppsala. Nästa år blir det tioårsjubileum och vi bestämde att vi måste göra något speciellt för att fira det. Efter att ha ratat diverse metropoler såsom Säffle och Hagfors så kom Mari, som min gamla kursare heter, på den strålande idén att vi borde åka till Rom. Vi har pratat om att åka dit under de senaste åren men aldrig kommit så långt att vi gjort det som krävs för att det faktiskt ska hända. Men nu har vi bestämt.

Efter att jag hade vinkat av Mari i söndags åkte jag hem och blev stigmatiserad. Visserligen bara i den ena handen och visserligen utan blod, men det var inte skönt. Det rann en äcklig genomskinlig vätska ur såret i två dagar. Vad kan det betyda? Påsken är en märklig tid.

Igår var jag hemma hos Peter. Eftersom det var så länge sedan vi sågs senast så skällde jag på honom för att han aldrig hör av sig. Jag till och med anklagade honom för att vara en dålig kompis, men då såg han så ledsen ut att jag faktiskt skämdes. Det är sådant som ger minuspoäng i den snällistiska rörelsen. Klantigt!

Idag har jag varit nyttig och jobbat lite samt hjälpt äldste sonen med att packa inför flytten i helgen. Tänk att han köpt en lägenhet. Jag ska inte tjata om min ålder men det är den här typen av händelser som får mig att känna att åren går väldigt fort.

Nåväl, imorgon blir det ny frisyr och en fika med Anna. Jag har faktiskt ett väldigt bra liv.

Ingen är så glad, ingen är så glad som jag

2008-03-18T19:16:00.001+01:00

Jag är en trallande idiot. Jag går runt i korridorerna på jobbet och nynnar på Mats Götherskjölds Ingen är så glad samtidigt som jag gungar med i sambarytmerna som ständigt hörs i mitt huvud. Jag släpper mina måsten och får ändå mer än vanligt uträttat på jobbet. Snart börjar min nätkurs Teologi och skönlitteratur och jag känner ingen som helst press över att tiden inte ska räcka till, trots att jag vet att jag kommer att få en hel del extra att göra och att jag förmodligen kommer att ångra mig många gånger. Jag har dessutom tagit på mig ett extra ämne bara för att det är så kul att få undervisa en klass till i SO. Ingen är så glad, ingen är så glad som jag…

Det måste vara våren…

Det enda mörkret på min lyckohimmel är någonting som hände igår. Acke hälsade på och ville spela vårt gamla Nintendo-spel Mario Party. När vi hade spelat klart hade han fått ihop till ingen stjärna och tio pengar. Det var vansinnigt kul eftersom det är precis vad man startar med. Det innebär alltså att han hade kört tjugo omgångar helt i onödan. Jag skulle inte vara den mamma jag är om jag inte hade talat om för honom vilken nivå han befinner sig på när det gäller TV-spel. Han skulle å andra sidan inte vara den Acke jag känner om han inte hade krävt revansch. Vi spelade tjugo omgångar till och det hela slutade med att jag hade sju pengar och absolut ingen stjärna. Det är ju bedrövligt. Vad ska man ha barn till om man inte får håna dem på ett värdigt sätt?

Jag har glömt att uppdatera er när det gäller mina senaste snällismer. Jag kör dem i tombolan och plockar en i högen. Hm… Jaså, det blev den. Ja, den är bra. Någon gång ska jag berätta vad det var som hände.

Till dess – Lev väl!

Schlagernörden

2008-03-09T00:18:00.003+01:00

Att vara ute med en schlagernörd samma lördag som det är Andra chansen på TV är detsamma som att få höra kommentarer som:
”Antingen åker vi hem nu, eller så stannar vi och tar några öl till. Men då måste vi stanna till schlagern är slut.”
”Det året kom vi åtta.”
”Vi fick tolv poäng av Turkiet då. Fattaru, tolv poäng?!”

För en oherrans massa år sedan tittade jag på den svenska schlagerfinalen tillsammans med mina barns pappa och min lillebror. Det måste ha varit ett tag sedan eftersom det är femton år sedan jag senast tittade på TV tillsammans med pappan till mina söner. Då tävlade vi om vem som kunde gissa det rätta slutresultatet. Första pris var att få ställa sig mitt i rummet och mottaga de andras ohejdade jubel och beundran. Jag kom sist eftersom jag gissade på den låt jag gillade bäst ( det är ingen idé att fråga; jag minns inte året, segraren eller vad jag gissade på). Lillebror vann och vi andra två fick jubla och göra vågen. Det var senast jag brydde mig om hur det gick i schlagerfinalen.

Men nu ska det alltså bli ändring på det. Jag har suttit på en krog på Söder, hinkat bärs och engagerat mig. Jag är irriterad över att Andreas och Carola inte gick vidare till finalen i Globen , jag tycker att det är bra att Idol-Sibel slog Idol-Ola och jag hoppas att BWO eller Christer Sjögren vinner den svenska finalen och går vidare till finalen i Zagreb. Ni som minns något av det jag skriver vet att jag stängde av dammsugaren under tre minuter förrförra lördagen för att lyssna på BWO. Christer Sjögren såg jag på storbildsskärm för några veckor sedan. Faktum är att Christers låt är den enda av alla bidrag som jag hört som jag minns hur den låter. Men så är det också ett bra sväng i den låten.

I love Europe…

Nu är lovet slut

2008-03-02T11:19:00.001+01:00

Den sista dagen på mitt sportlösa lov har precis börjat och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela förlöpte. Det blev inte som jag befarade, att jag i någon form av ren utmattning skulle göra ingenting. Tvärtom har jag städat hela lägenheten, umgåtts med vänner och ändå fått tid över till att ta det lugnt och ladda batterierna. Det har med andra ord varit ett mycket lyckat lov för min del och det känns kul att få återgå till jobbet igen imorgon. Dessutom är det bara tre arbetsveckor kvar till påsklovet. Då har förhoppningsvis våren kommit lite längre.

I diverse nyhetstidningar kan man läsa om föräldralediga lärare som återgår till sitt jobb när det är skollov och således inte finns något arbete att utföra. På det sättet lyckas de förlänga sin föräldraledighet. Någon har räknat ut att detta fenomen kostade Stockholms kommun nära fem miljoner förra året. Av 294 barnlediga lärare återgick 239 i tjänst under loven förra året. Detta är naturligtvis provocerande men faktiskt fullt lagligt. Enligt en nätundersökning på Aftonbladets hemsida anser åttio procent av dem som svarat att lärare inte ska ha den här möjligheten. Det innebär alltså att ungefär tjugo procent har koll på vad det egentligen handlar om. Lärarnas årsarbetstid är densamma som för övriga arbetare i landet och loven är inte semester utan inarbetad arbetstid. Den som är föräldraledig får en dagspenning som grundar sig på en fyrtiotimmarsvecka medan en lärare arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Det innebär att de föräldralediga lärarna förlorar mer än andra på föräldraledigheten. Alltså är de femtiofem lärare som inte avbröt ledigheten under lovet inte ärligare än andra. De har helt enkelt ingen koll på vårt avtal och är lurade.

När jag fick min första son så tänkte jag vara föräldraledig hur länge som helst och jag pusslade med mina garantidagar för att jag skulle få så många fullbetalda dagar som möjligt kvar till slutet. Pappamånaden (det var annorlunda då) tog pappan ut under sin egen semester och fick på så sätt dubbel inkomst under den månaden. Fiffigt värre! Det visade sig sedan att det inte var min grej att gå hemma. Jag höll på att bli galen och började jobba på nätter, helger och kvällar för att få möta andra samtalsämnen än barnmat och bajsblöjor. Då var det lilla barnet ett halvår gammalt. Trots att sonen var ett och ett halvt år när han började hos dagmamman fanns det massor av dagar kvar och det hela slutade med att de sista fullbetalda dagarna frös inne eftersom sonen blev för gammal.

När den andra sonen kom var jag klokare men gjorde ungefär likadant, fast med den stora skillnaden att hans sista dagar gick åt när jag och grabbarna åkte på semester till Grekland. Två gånger till och med, fast inte under samma sommar förstås. På den tiden pluggade jag och hade inte kunnat ta någon semester alls med barnen om det inte hade varit för föräldrapenningen.

Ibland blir jag alldeles förskräckt när jag tänker på att grabbarna blivit så stora som tjugoett och femton år. Det innebär ju att jag är ungefär… tja, hundra typ. Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas – att ha fått uppleva glädjen i att se de där två växa upp till två hyfsat kloka individer är utan konkurrens det häftigaste som hänt i mitt liv. Nu i mars ska Acke och jag börja på samma kurs på Uppsala universitet, Teologi och skönlitteratur 7,5 poäng. Det är inte klokt egentligen. När blev han så stor?

Jag läste för övrigt att svenskarna har blivit längre och fått större fötter. Ja, inte har de mätt mig i alla fall. Jag är fortfarande 158 cm lång och har 36 i skostorlek.

Städrock

2008-02-24T20:20:00.003+01:00

Lördag: För att komma i stämning till helgens huvudsyssla – storstädning – började jag med att klä mig rätt. Jag satte på mig mina skönaste jeans, med extremt låg midja och hål på de coola ställena. Med en alldeles för liten munkjacka, som har några omotiverade siffror fastsydda på framsidan, och håret slarvigt uppsatt var outfiten perfekt. Jag log snett mot min spegelbild och insåg att jag osade rock’n roll. Musikvalet var lätt: Ulf Lundell på skrämmande hög nivå. Och jag skulle hinna lyssna igenom en hel del av de skivor jag har med honom innan jag blev klar. Det visste jag förstås inte då, men det var ändå så det skulle komma att bli.

Till dammsugning är det bara löjligt att lyssna på musik, men varje gång jag stängde av dammsugaren så kände jag ändå tunggunget. Att röja i Oscars rum var som att försöka bringa ordning i ett bombat skithus men tack vare Ulf Lundell funkade det i alla fall.

Dom säger att allt jag gör och
står för numera är manschauvinism
Men jag säger: Kom över hit, älskling
och ge mig lite av din feminism
Skaka på dom älskling
Skaka på dom älskling…

Dra ut sänglådan, dammsuga och skura under sängen, röja i bokhyllan, duscha blommorna, bära en byrå från vardagsrummet till Oscars rum, flytta över kläder till nya byrån, damma, piska mattan med den elektriska mattpiskaren, skura resten av rummet, putsa fönstret och ställa tillbaka blommorna.

Vi kan råna banken
och festa som förr
Vi kan glömma det
som glömmas skall
Vi är på fri fot
Vi är på rymmen som förr
Vi är på toppen av vågornas svall

Bära en trasig stol, en taskig kudde och en plastgrej till grovsoprummet. Gå med två överfulla kassar med tidningar till återvinningen.

Den här vinden doftar så gott i ditt hår
Det är vinden som läker alla sår
Jag är en lycklig man
när jag är med dig

Diska, torka av spisen, dammsuga, duscha blommorna, plocka ned gardinen, putsa fönstret, skura och ställa tillbaka blommorna. Acke kom och hjälpte mig med att bära ned julsaker och gamla datorprylar till källaren.

Tog en paus och kollade på BWO:s bidrag till melodifestivalen. Eftersom de säkert var bäst så skickade jag iväg en röst på dem.

Strök en sex meter lång gardin med sydda veck; ett kamikazeuppdrag jag klarade med bravur. När jag sedan skulle hänga upp eländet i mitt en och en halv meter breda köksfönster blev allt skrynkligt igen, men det syns inte eftersom det är alldeles för mycket packat tyg till ett alldeles för litet fönster. Att jag ens äger en så lång gardin beror på att jag i min gamla lägenhet hade ett fyra meter brett fönster och eftersom en snygg hängning kräver en gardin som är en komma fem gånger fönstrets bredd så blir det sex meter gardin. Se där, ett husmorstips.

Och jag hade sett henne sitta
i sitt hörn hela kvällen
med sitt trehundra mil långa mörka hår
så ensam och vacker
och svartklädd med bok,
verka svår så oemotståndligt svår

Plocka undan i vardagsrummet, inse att klockan är mycket och att det inte är läge att dammsuga utan att tanten under börjar dunka i taket eller skriva elaka lappar som hon smyger ner i brevlådan så fort jag tittar bort.

Söndag: Ingen lust att städa idag igen, men med Lundell ska det gå. På’t igen!

Han börjar gå längs stigen fram
Stiger leder ner till en strand
Norrut i en by
där månen hänger ny
bor en kvinna som kan hela hans sår

Torka av alla ytor, vattna blommorna, rulla ihop alla mattor efter att ha piskat dem med den elektriska mattpiskaren, dammsuga, skura golven i två rum, bädda sängen, sortera papper och ställa in alla pärmar på rätt plats.

Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det
Det kommer underifrån när den dagen är här
Om folket vill så bygger folket landet

Badrummet. Uäk! Och det ska vara ett rum för rengöring. Skura muggen, diska toalettringen, skura handfatet och badkaret, spola av golvet med duschen (vad var det där guckiga som flöt fram under badkaret?), skrapa rent.

Voila! Klar!

Ständigt alla dessa måsten

2008-02-14T22:54:00.005+01:00

Nu har jag haft en sådan där vecka igen, ni vet när man är på ett sprudlande glatt humör och samtidigt inte har lust med någonting. Jag vill inte jobba, inte laga mat åt min son, inte städa, inte duscha. Jag vill bara sitta med en kopp kaffe framför mig och snacka skit om allt och ingenting. Det är skönt men inte särskilt kreativt. Allra helst som jag vet att det jag inte gör kommer ingen annan att göra åt mig. Det kommer att finnas kvar och ge mig en oerhörd ångest när jag inser vad jag ställt till med. Men hur illa kan det egentligen vara. Jag menar, om jag inte städar nu så kommer det att bli så enormt mycket större skillnad när jag väl gör det. Detsamma gäller det där med duschen. Oscar har trots allt fått mat eftersom min mamma har sett till den lilla detaljen. När det gäller jobbet är det inte värre än att jag kommer ifatt om jag sätter mig ner och gör det.

Men det ska verkligen bli skönt med sportlov. Nu är det bara en dag och en vecka kvar.

Det bästa med det här sportlovet är att när jag tittar i min kalender så finns det bara en enda notering och det är att jag på tisdagen ska träffa Anna och Inger och fika. Så borde livet vara lite oftare. Ingenting och ingenting och sen lite fika med några kompisar.

Kanske bäst att jag sätter igång och planerar sportlovsveckan så att den inte försvinner i ett meningslöst ingenting. Måndag… nej jag måste nog börja med helgen först. Okej, jag börjar om.

Lördag: städa… näe. Inte på helgen. Det får bli sovmorgon och en dusch och kanske frukost. Det kan i och för sig verka lite hysteriskt. Jag nöjer mig med en tidig middag och lite TV-tittande innan jag somnar.

Söndag: sovmorgon. Min religion talar om att helga vilodagen så det är väl det jag ska göra. Om jag verkligen duschar på lördagen så behöver jag inte tänka på det heller.

Måndag: städa. Kanske.

Tisdag: ställa klockan på tio så jag hinner träffa Anna och Inger. Jag behöver ju tid att vakna och ta den där duschen. Jag ska ju trots allt träffa folk.

Onsdag: såsa runt här hemma och ha det bra. Läsa? Njae, vi får se vad jag känner för. Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag inte läser alla dessa böcker som jag ständigt påbörjar.

Torsdag: nu bör jag ha kommit in i ledighetskänslan och ska alltså inte ha några problem med att inte göra någonting alls.

Fredag: panik! Nu är det bara en helg kvar på lovet och jag har inte gjort någonting vettigt. Städa eftersom jag skjutit upp det. Duscha. Det känns som om det var länge sedan jag tog en öl med Kenta.

Lördag: träffa Patrik? Ingenting bestämt, men han är barnledig.

Söndag: sova länge. Promenad, fika och kanske någon utställning någonstans. Tvättstuga på kvällen. Somna sent och ha en hel del ångest över att lovet är över.

Ja, så får det bli. Nu har jag i alla fall en planering att följa så jag slipper känna stress över det. Det känns skönt att jag i alla fall har gjort något vettigt idag. Snart börjar Seinfeld så det är dags att stänga av datorn och sätta på TV:n.

Dagens sämsta: att jag varit tvungen att sitta i mörkret utan varken TV eller musik för att alla män som vill uppvakta mig på Alla hjärtans dag ska lämna mig ifred.

Dagens bästa: att de har stuckit så att jag kan se på Seinfeld som en anständig människa, med både bild och ljud. Hoppas det är ett avsnitt som jag inte sett så hemska många gånger tidigare.

De nya snällisterna

2008-02-03T22:52:00.000+01:00

När jag är ensam hemma pratar jag för mig själv. Jag har påhittade dialoger, med påhittade eller verkliga människor. Ibland tycker jag att de är så fyndiga att jag skriver ner dem, och ibland är de så roliga att jag skrattar högt för mig själv. Ibland är det bara samtal som inte betyder någonting och ibland löser de sådant jag gått och tänkt på under en längre tid. Det bästa med att jag pratar med mig själv är att om jag säger fel kan jag backa bandet och istället säga något bättre. I den världen är jag aldrig plump eller svamlig och tappar tråden.

Riktigt så är det inte i den andra världen, där de riktiga människorna finns. Det är inte så att jag ständigt känner mig som en vandrande katastrof men alltför ofta är jag ganska klantig. Det är som om tråden mellan hjärnan och munnen är en såpad bana, och har jag väl tänkt en tanke så halkar den ut ur munnen. Och ibland kommer det bara ut något som inte ens verkar ha tagit omvägen över hjärnan. Det brukar inte vara så farligt, men ibland blir människor jag tycker om sårade trots att det sista jag vill är att såra någon.

Samtidigt vill jag inte heller bli någon annan än den jag är. Om jag ständigt skulle tänka efter innan jag talade så skulle en hel del av de spontana kloka saker jag faktiskt får ur mig ibland också riskera att försvinna. Men jag ska försöka att tänka efter lite oftare än vad jag gör idag och åtminstone ibland vara mer rationell än känslostyrd. Dessutom borde jag på allvar göra något åt min totala oförmåga att läsa av signaler. Om kroppsspråk och andra signaler säger mer än orden i en konversation så missar jag ju en hel del viktig information. Och så vill jag bara inte ha det. Det kanske finns en kurs på universitetet som jag kan gå.

Patrik och jag hälsade på hos pappa och Leena i lördags. Pappa bjöd på slånbärslikör i glas som var fyllda till bredden. Pappa påstod i alla fall att det var slånbärslikör men jag tyckte nog att det smakade misstänkt likt något som möjligen kan ha varit två liter sprit som silats genom tre slånbär. Men det är detaljer… vi hade trevligt och det är ändå det som är det viktiga. Det roliga är att pappa verkligen tror att han lurar oss när han själv tar ett väldigt litet glas som han bara fyller till hälften samtidigt som han hela tiden fyller på våra glas. Men det ska han veta, jag har varit med förr och kan hans trick. Lite lagom nyktra tog vi oss i alla fall hem i snöstormen medan vi diskuterade huruvida våren var här eller inte. Jag vann eftersom det är roligare om våren är här.

Det var också roligt att syrran var hos pappa eftersom vi inte ses så ofta. Hon var så himla snygg och fräsch att jag nästan blev sur. Jag vill också vara 29 år och underbar.

Snällism är ett nedsättande uttryck för generositet utan motkrav. I politiska sammanhang brukar Alliansen använda det när de beskriver Socialdemokraternas bidragspolitik. Jag blir lite sur när jag tänker på det eftersom jag tycker att det är ett kanonbra uttryck för den nya rörelse som jag precis exakt nu kom på att jag skulle starta (här skulle Patrik kunna lägga till att det inte stämmer eftersom jag pratade om det igår när vi filosoferade om vad som egentligen är viktigt, men då var det en annan typ av snällhet jag tänkte på). Visserligen handlar det om generositet utan motkrav, men i min värld är det absolut inte nedsättande. Istället står det för de goda saker vi gör för våra medmänniskor i vardagen. Det är saker som inte får så stor uppmärksamhet, och som inte heller kräver det, men som ändå gör livet lite bättre för någon annan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske mitt exempel med toarullen på offentliga toaletter, från förra inlägget. Min tes är att om fler och fler gör detta så kommer andra att inspireras till att vara lite vänligare och på det viset kommer vi till slut att få en värld där snällhet ses som mer självklart.

Helgens snällism: I fredags satt jag och Patrik vid en bardisk. På varsin sida om oss fanns det en tom stol och bakom oss stod två killar och drack öl. Då sa jag till Patrik att vi skulle flytta ett steg så att killarna kunde sitta tillsammans. Och när vi gjorde det sa killarna: ”Fan, vad schysst!”

I och med att jag berättar om några av de vänliga saker jag utför kan någon kanske misstänka att jag förväntar mig någon form av uppmärksamhet, trots allt. Men eftersom jag är ledare för denna rörelse är det min uppgift att inspirera och exemplifiera så att mina efterföljare kan komma in i den rätta andan.

Men… tja’rå!

Och vem är jag då?

2008-01-30T23:56:00.000+01:00

Sportlovet är i slutet på februari och i Budapest bör våren ha kommit vid den tidpunkten. Om jag reser på måndagen och stannar fram till fredagen så kostar resan 2933 kronor. Då skulle jag bo på ett anständigt hotell i närheten av centrum. Det är så otroligt lätt, några klick och så har man en resa.

Min inneboende rastlöshet tvingar mig att ständigt leta efter resor och annat som innebär en förändring. Trots att jag trivs med mycket av det jag har kan jag inte undvika den där känslan av att detta inte är nog. Jag vill alltid mer eller något annat. Men samtidigt vill jag nog egentligen mest av allt hitta harmoni och vara nöjd. Nej, det kan jag väl ändå inte mena… den dagen man är nöjd kan man lika gärna lägga ned verksamheten. Äh, jag får nog leva med att jag inte har någon aning om vad jag kan göra åt min rastlöshet. Det gäller att utnyttja den istället, precis som man bör göra med alla sina knepiga sidor.

Däremot vet jag att om jag hade varit en tysk filosof så hade jag varit Gottfried Wilhelm Leibniz, en man som föddes under slutet av det trettioåriga kriget och hade en del tankar om kunskap och sådant (egentligen en fördjupning av Descartes gradering av kunskap). Han sa kloka saker som att en kunskap är dunkel om den inte är tillräcklig för att känna igen en sak, medan den däremot är förvirrad om den inte förmår ange tillräckligt många särdrag hos saken trots att den finns framför dig. Japp, det hade lika gärna kunnat komma direkt från mig. Testet finns på facebook för den som vill berika sitt liv genom att äntligen få veta vem av alla dessa tyska filosofer man är.

Jag är helt såld på den typen av tester och har också fått veta att om jag vore en figur i Seinfeld hade jag varit Cosmo Kramer. Det är jag naturligtvis mycket glad över eftersom han är den ende i den serien som är någorlunda normal. Om jag inte precis hade rensat på min sida på facebook skulle jag kunna tala om vilken frukt, vilken massmördare och vilken naturkatastrof jag är. Jag har redan tidigare skrivit om hur ond jag är så det behöver inte upprepas.

Jag kan dessutom meddela att jag är en god människa. Utan att någon vet om det gör jag dagligen snälla saker för mina medmänniskors bästa. Till exempel när jag går på en offentlig toalett som har en sådan där stor toapappershållare, med jätterulle och lås. Då brukar jag dra ut en liten bit av pappret så att den som kommer efter mig lättare ska kunna komma åt det. Just precis en sådan snäll människa är jag, men det testet finns inte på facebook.

Jag köpte för övrigt inte någon resa.

Varför just mobiltelefonen?

2008-01-20T22:18:00.000+01:00

Jag förde över min resedagbok, från Teneriffa, till datorn häromdagen och upptäckte att jag för första gången i mitt liv har gett ett nyårslöfte. Att skriva dagbok på natten efter en nyårsfest på en portugisisk restaurang med gratis champagne är kanske inte så himla lyckat, men jag klarade mig bra den här gången och kommer förmodligen inte att hamna i samma situation igen. Jag citerar:

"Jag minns när jag precis hade skaffat mobiltelefon; då tyckte jag att det var oförskämt av folk att ringa min handväska. Vart tog den känslan vägen? Kanske är den på väg tillbaka. Jag har allt oftare mobilen avstängd och livet är inte längre en katastrof om jag glömmer den hemma. Jag har ju min fina Tintin-klocka.

Detta får bli mitt nyårslöfte till mig själv:
JAG LOVAR ATT VÄNJA MIG AV MED MOBILEN, SOM ETT LED I MITT AVSTEG FRÅN KONSUMTIONSSAMHÄLLET"

Patrik och jag hade någon dag tidigare sms:at om konsumtionssamhällets avigsidor och vi hade bestämt att det var dags för en nyordning, där andra värderingar skulle råda. Han gick omkring i ett grådaskigt Stockholm, mitt i mellandagsrean, och letade efter en glassmaskin och var förmodligen rätt less på stress och trängsel. Och dessutom hittade han ingen glassmaskin. Själv har jag alltid undvikit allt sådant som mellandagsreor och tokhandel och förstod precis vad han menade. Att kliva av konsumtionssamhället är ganska otufft för att komma från oss. Vi är ju inte några storkonsumenter av någonting egentligen. Möjligen går vi på en himla massa utställningar jämt och ständigt, men det är ju inte den typen av konsumtion vi menade. Egentligen ville vi nog att alla andra skulle kliva av så att vi kan handla ifred.

Idag har vi varit på en märklig konstutställning i Konsthall C i Hökarängen. Det är den gamla centraltvättstugan på Cigarrvägen som har gjorts om till konsthall och just nu visas en konstutställning om en human epok i Stockholms socialvårds historia. Försöket genomfördes i Hökarängen och var, vad jag förstod, väldigt lyckat. Utställningen heter Ändra Allt! och trots att alla dokument om idén kring en humanare socialvård låg framme, i original, att bläddra i och trots att det fanns intervjufilmer så förstod jag inte riktigt vad det humana gick ut på. Men så mycket förstod jag att det handlade om att se de hjälpsökande som medmänniskor och att de skulle behandlas som sådana. Det märkliga var att försöket höll på i nio år innan det lades ned. Betyder det att socialvården nu har återgått till att inte behandla de hjälpsökande som medmänniskor?

Problemet med konstutställningen var att det var en konstutställning, och som sådan kändes den inte speciellt spännande. Det var den typen av konst där formen är viktigare än innehållet och jag blev ganska otillfredsställd. Försöket intresserade mig, men det var stört omöjligt att bringa reda i alla utredningar och papper och jag gick därifrån utan att ha blivit så mycket klokare. Jag får googla på det där någon gång.

Konsthallen var däremot kul och jag kommer troligtvis att ta mig dit någon annan gång när det är någon intressant utställning.

Treorna från Wendela Hebbegymnasiets bildklass hade vernissage i lördags. Temat var Kroppen och eleverna hade fritt skapat olika verk utifrån det. Det var en riktigt varm och välkomnande vernissage med allt som ska ingå i en sådan. Det fanns cider, tilltugg, levande musik med vacker sång och ett öppningstal. Dessutom visade det sig att elevernas verk höll hög kvalitet och när jag gick därifrån kände jag mig riktigt nöjd över att jag hade tagit mig uppför hela den feldimensionerade trappan till Gamla flickskolan och Galleri Kretsens lokaler. Utställningen håller på fram till den tredje februari så det finns tid för den som hasar runt på stan och känner tomhet inför konsumtionssamhället och istället vill fylla sitt liv med lite ungdomlig konst.

Jag ska avslutningsvis berätta att man ska undvika att gå och lägga sig för tidigt på kvällen för då riskerar man att vakna klockan två på natten och känna sig helt utvilad. Och när det ändå händer så blir man inte tröttare av att titta i böcker och käka fil med flingor. Nåväl, sömn mellan fem och tio är också sömn.

God natt go’vänner!

Lördagmorgon

2008-01-12T13:07:00.000+01:00

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Vad jag kan ha drömt som gjorde att jag vaknade och kände mig så lycklig har jag ingen aning om, men det är onekligen en skön känsla. Klockan var närmare nio och jag hade sovit en riktigt lång natt. Jag menar, i den här åldern får man vara glad om sömnen överstiger sju timmar och det gjorde den i natt. En hel timme extra faktiskt. Jag käkade en trist frukost med ostmackor och mjölk, men Svenska Dagbladet och Länstidningen gjorde sitt för att förgylla min morgon.

Jag fick veta att mobilt bredband har varit en större succé än väntat, att kvinnor bryr sig mer om miljön än män, att försvaret är i en djup ekonomisk kris och att Jonny Jakobsson på Teknikgymnasiet har släckt en brand på en toalett som skulle ha kunnat orsaka en jättebrand där hela skolan hade brunnit ned. Eftersom min arbetsplats är ihopbyggd med Teknikgymnasiet och därmed också riskerade att brinna ned är jag något ambivalent i frågan kring huruvida denne handlingskraftige elev verkligen har gjort något storartat.

Jag blev också påmind om att det är semmeltider. Åh, dessa semlor! En gång i tiden var det mitt jobb att förse halva Södertälje och en stor del av storstockholm med semlor. Farsan och jag stod halva nätterna och fyllde semlor med grädde och mandelmassa. Vi hade ett snillrikt matematiskt system för hur vi lätt skulle kunna se till att varje kund fick just det antal semlor som de hade beställt. Bullarna var bakade med sexton stycken på varje plåt och de skulle levereras med tjugo. Jag ska inte trötta ut er med vad detta system gick ut på, men jag kan tala om att det alltid gick jämt ut.

På den tiden åt jag en semla varje natt. Man skulle kunna tro att jag fick avsmak när jag stod där med grädde långt upp på armarna, men det hade en helt motsatt effekt på mig. Konstigt nog var jag smalare på den tiden än jag är idag. Kan det vara så att vägen till viktminskning går via semlor fulla med grädde och mandelmassa, och att allt annat bara är ett sätt för smarta dietister att tjäna pengar på sina mer eller mindre tveksamma metoder?

Efter frukosten satt jag mig i soffan med den lilla bärbara i knät för att läsa mina mail. Det var som vanligt några meddelanden om att någon på facebook har gjort något, det sedvanliga meddelandet från Platsbanken och några andra skräpmail. Det var däremot bara ett mail från en människa. Och det mailet gjorde mig så rasande att mycket av mitt goda humör bara tvärdog. Varför måste folk ventilera sina tankar via mail? Vad är det för fel på att prata med varandra så att idiotiska påståenden inte får stå oemotsagda? Jag reagerade som den vuxna och kloka och sansade kvinna jag är och skickade ett sms om en önskan om en riktigt jävla värdelös helg. Så otroligt moget av mig…

Nu har halva dagen gått och jag har inte klätt på mig än, men idén med lediga dagar är väl att man ska slippa sånt. Men Oscar är i alla fall vaken och hasar runt i köket med sitt täcke omkring sig. Jag tror att jag ska gå och ge honom en puss. Jag vet hur han kommer att reagera?

- Vad fan håller du på med?!

Jag hade fel.

- Vad är det? Lägg av! Lägg av sa jag!

Det är kul att vara mamma.

Det ljuva livet III

2008-01-12T00:12:00.000+01:00

Tillbaka i vardagen efter två sköna veckor på en helt osannolik turistort, Playa de Las Americas på Teneriffa. Det är en stad som inte har något annat förflutet än att några människor en dag bestämde sig för att det på den där oanvända marken borde byggas en stad som enbart ska bestå av hotell, restauranger och klädbutiker. Det finns ingen kyrka, ingen skola eller ens något torg. Lokalbefolkningen består av pensionärer som har bestämt sig för att fly sina hemländer och istället bosätta sig i ett varmare klimat. Det är oerhört fascinerande.

Samtidigt har det varit en välbehövlig semester med mycket vila, en del utflykter och slappa timmar i solen. Jag har till exempel läst fyra böcker på två veckor, och när gjorde man det senast? Det sista jag gjorde innan jag åkte hem var att sitta vid Atlanten och titta på surfarna. Det var morgon och endast några morgonpigga var uppe och gick längs strandpromenaden. Trots det jag har här hemma så kände jag i hela kroppen att jag inte ville åka hem redan då. De där veckorna gick så oförskämt fort att jag utan problem hade kunnat stanna en eller två veckor till. Men det var inte bara sol och bad. För att skona er från stressen av att behöva se mig på en strand när jag halvligger och njuter i solen med en paraplydrink i handen, publicerar jag istället en bild från Spaniens högsta berg, Teide, som ju finns på Teneriffa. Bilden är tagen ungefär 3600 meter över havet. Det är en bit upp.

En av mina stora talanger här i livet är att jag är otroligt duktig på att falla in i en rytm som innebär att jag såsar omkring och bara lever i nuet. Det är helt underbart att vara där, ni vet när någon frågar vart man ska äta och man förvånat tittar upp och undrar om man verkligen måste göra det igen. Vi åt ju igår, eller i förrgår. Man lägger sig när man är trött, vaknar när man har sovit klart, äter när hungerhallisarna kommer. Jag hamnade i det stadiet redan efter några dagar och det höll i sig under hela semestern. Då vill man inte tillbaka till mörker och vardag. Livet är ju underbart, helt enkelt!

På tal om mat så är jag mitt eget experiment och jag håller på och testar vad jag kan utsätta min kropp för innan den lägger av. Inatt har jag sovit en och en halv timme. Igår åt jag två smörgåsar på kvällen när jag kom hem från jobbet, och ingenting mer. Idag hoppade jag över frukost, lunch och alla mellanmål. Det händer något fascinerande med koncentrationen när man utsätter kroppen för den här typen av stress. Det går inte att hålla en vettig konversation med någon utan att man tappar tråden och beter sig som om man vore lätt drogad, men när arbetet kräver fokusering så blir koncentrationen starkare och mer skärpt än under sådana förhållanden som normalt brukar betraktas som ideala. Jag sorterade snabbt ut vad som skulle göras och sedan utförde jag arbetet utan att jag vid något enda tillfälle tappade fokus. Arbetet blev välformulerat och helt korrekt utfört. Skrämmande, nästan som om jag upphörde att vara en kännande människa.

När jag kom hem från jobbet åt jag middag med Oscar och imorgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv. Det kan inte vara nyttigt att äventyra sin hälsa på det där viset, i längden.

Men oj, nu är jag verkligen trött och fredag har blivit lördag.

Hej då, mitt vinterland!

2007-12-23T01:09:00.000+01:00

Jag har tjuvstartat med julklapparna. Eftersom jag inte ska fira jul hemma så har jag och grabbarna haft en liten paketöppningsafton. Patriks paket fick jag redan i onsdags. När jag ser vad jag fått så förstår jag att det trots allt finns människor som tycker om mig. Jag har fått boken Äntligen icke-rökare som tydligen ska vara en hjälp på vägen mot rökfrihet, Vill du ha din frihet får du ta den som är en Lundell-biografi skriven av Måns Ivarsson och slutligen Ulf Lundell. Sånger 1975-2007, i två volymer. Oj, vad jag ska läsa och oj, vad rökfri jag ska bli.

Jag försöker att vara en organiserad människa och jag började följaktligen med att skriva en packlista. Efter att ha skrivit ned sexton saker utan att ens ha kommit fram till några kläder gav jag upp. Hellre glömmer jag saker hemma än har tråkigt när jag packar. Det visade sig vara betydligt roligare att lägga fram allt på sängen och göra någon form av rimlighetsprövning och lita på magkänslan. Det gick faktiskt åt två resväskor så vad kan ens ha varit möjligt att glömma? En sak vet jag att jag kommer att sakna, och det är mitt sunstick. Fast det beror ju bara på att jag inte kan hitta det, och har alltså ingenting med någon möjlig glömska att göra. Jag tycker att jag har letat precis överallt, men det finns banne mig ingenstans. När man letar efter saker på det sättet att man vänder upp och ned på precis allting för att finna det man söker så blir man helt besatt. Det är precis som om livet inte kan fortsätta om man inte hittar just den där speciella grejen, oavsett hur obetydlig den är. Jag menar: ett sunstick! Det finns säkert i varenda affär på Teneriffa och kostar knappast en förmögenhet. Jag borde kunna lägga det åt sidan och göra något vettigt istället. Trots att jag med mitt förnuft vet att det är så, så kommer jag på mig själv med att börja om med att leta efter detta lilla gula sunstick. Förmodligen kommer jag att bli galen om jag inte hittar det snart.

Jag blir hämtad strax före sex imorgon och borde faktiskt sova, men det händer något när jag närmar mig midnatt och de kreativa timmarna börjar. Tiden går med en annan hastighet och varje gång jag tittar på klockan blir jag förvånad över att det redan gått så mycket tid. Oftast får jag också väldigt mycket gjort under de timmarna. Det är precis som om hjärnan filtrerar bort allt skit och gör så att det blir mycket lättare att koncentrera sig och göra det man faktiskt ska göra, och dessutom med ett ganska schysst resultat. Jag kommer ihåg när jag pluggade och satt uppe hela nätterna med olika arbeten. Trots att jag visste att det var mycket att göra så blev det inte något som helst arbete utfört förrän klockan började närma sig midnatt. En gång blev jag klar med ett arbete så sent att jag missade bussen till tåget bara för att min skrivare var så långsam. Jag vet att jag inte är ensam om det här, och det gör det hela än mer fascinerande. Vad är det som gör att några av oss inte kan jobba på dagarna när vi har både tid och ork att tänka igenom våra arbeten ordentligt? Varför måste vi brottas mot tidsbrist och trötthet?

Det må vara hur det vill med det. Nu ska jag i alla fall sova. Förmodligen skriver jag inte mer på min blogg förrän nästa år när jag är tillbaka i vårt vackra vinterland igen, men kika gärna in ibland. Jag kan ju få för mig att gå in på ett internetcafé och skriva några rader. Om det inte sker:

God jul och Gott nytt år!

och tack för alla härliga kommentarer på min blogg, oavsett om ni skriver dem här, skickar dem till min mail eller tar det IRL. Ni ger mig inspiration :)

Jag vill fira jul med Martin

2007-12-15T22:58:00.000+01:00

På Expressens hemsida kan man gå in och rösta på vem man helst vill fira jul med. Valet stod mellan

Robert Gustafsson
Ernst Kirchsteiger
Zlatan Ibrahimovic
Martin Stenmarck
Kjell Bergqvist
Måns Zelmerlöw
Martin Timell

Jag funderade ett tag på om jag skulle välja Ernst eller Martin Timell, men bestämde mig till slut för att Martin nog ändå skulle vara det ideala julaftonssällskapet. Och han blev faktiskt mitt val därför att Ernst är så himla lång och jag inte är det. Det visade sig att just mina två kandidater var de två som minst antal svenskar ville fira jul med, och Martin Timell var allra minst populär. Som vanligt var Robert Gustafsson populärast, vilket förmodligen beror på att det är en massa människor från landsbygden som röstar på kvällstidningarnas nätupplagor, och att vi otroligt coola människor från Sötälje har annat för oss.

Jag har varit hos min pappa och blivit klippt av hans fru. Det blev jättebra och exakt som jag ville – ingen skillnad! Fast lite kortare förstås. Vad jag ska göra åt den fruktansvärda utväxten, där min egentliga hårfärg envisas med att sticka fram, har jag däremot ingen som helst aning om. Eller rättare; jag hinner inte fixa till det innan min avresa till Teneriffa om en vecka. Detta innebär alltså att jag kommer att gå runt och se så där chict polsk ut i två veckor bland charterfyllon och hysteriska föräldrar med bortskämda ungar. Med andra ord kan det göra detsamma.

Jag är för övrigt på ett strålande humör, och varför skulle jag inte vara det? Men jag är också irriterad på mig själv för att jag lämnade min laddare till mobilen på jobbet i fredags för att jag trodde att batteriet skulle räcka hela helgen. Nu är det lördag och batteriet är nere på rött. Det fåniga är att jag stod och höll laddaren i handen och tänkte att det är onödigt att släpa hem den, precis som om det hade varit jobbigt att stoppa ned den i väskan. Den väger ju knappast någonting och tar i princip ingen plats. Imorgon kommer jag alltså att vara avskuren från omvärlden, om jag inte hänger vid msn hela dagen, och det är definitivt uteslutet. Jag får helt enkelt ställa in mig på random, gå ner på stan och hoppas på det bästa.

Imorgon ska jag köpa mina två, tre julklappar för detta år och då kanske det dyker upp någon som vill prata med mig. Håll tummarna, snälla!

Tio dagar kvar till jullovet

2007-12-11T21:26:00.000+01:00

Nu är det nitton lektioner, eller sju hela arbetsdagar, kvar tills jullovet börjar. Avslutningen är på fredag nästa vecka, men den dagen är knappast en hel arbetsdag.

Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.

När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.

Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.

Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.

Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.

Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.

Alla dessa dagar som kom och gick

2007-12-10T23:07:00.000+01:00

Det är söndag och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag tittar på Michael Moore – provokatören som handlar om honom och hans arbetsmetoder. Han framställs som girig, manipulativ och allt annat hemskt som förknippas med den här typen av personligheter. Ja, inte vet jag vad som är sant, men faktum är att det finns en hel del människor som arbetar för att misskreditera honom på grund av den politiska makt han faktiskt har. Naturligtvis hör de som gjort den här dokumentären till dem, men det är intressant att se en annan sida av Michael Moore, att han inte är en man som främst jobbar för att sanningen ska fram. Men jag antar att han är ungefär som Janne Josefsson, budskapet är det viktigaste och då spelar inte metoderna så stor roll. Lite kul för oss tittare för stunden. Ibland glömmer vi bort oss och blir upprörda över det vi ser men det är oftast inte särskilt intressant i längden.

Det är inte söndag… jag har ju jobbat idag. Det är måndag… och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Herre Jösses! Nu är det verkligen dags att bringa lite ordning i tillvaron och lägga sig för att sova – och vakna upp till tisdag.

Hurs!

Alldeles, alldeles... underbar!

2007-12-06T23:36:00.000+01:00

Jag har varit på en demonstration av olika hudvårdande produkter och är nu en underbart mjuk och fin människa. Mina händer är de lenaste som finns i hela världen och istället för en skorpa i ansiktet har jag mjuk och följsam hud som formar sig efter mina grimaser utan att riskera att spricka. Jag har rengjort mitt ansikte och sedan lagt en ansiktsmask som skulle göra något åt de fria radikalerna och samtidigt ta bort alla döda hudceller. Medan masken stelnade blev min nacke och mina spända axlar masserade med en fantastisk kräm som värmde långt efter att massagen var klar. När masken var bortsköljd fick jag prova en ansiktskräm och en olja som gjorde underverk med mitt ansikte. Som om detta inte var nog har jag också fått en handmassage med en blandning av tre olika krämer.

Jag är en ny, mjuk och följsam, människa som aldrig kommer att bli hård igen. Aldrig mer kommer jag att fastna i ett fånigt leende. Jag kommer aldrig mer säga några hårda ord och jag kommer definitivt aldrig mer i hela mitt liv tänka en ond tanke. Jag är helt fantastisk, precis sådan som Gud en gång planerade att jag skulle vara. Om jag idag skulle göra om testet på Facebook som svarade på hur ond jag är skulle svaret inte bli detsamma som senast jag gjorde det.

You're pretty much evil. You do whatever you can to take revenge on the world, and do whatever ISN'T right. But on the bright side, every now and then you feel guilty and donate some money to the Red Cross.

Idag skulle svaret kort och gott bli: Du är inte ond alls, bara mjuk och alldeles underbar. Självklart ger du pengar till Röda korset med en innerlig glädje från djupet av ditt hjärta.

Jag kan inte säga att jag saknar mitt gamla onda och hårda jag, men visst var jag ibland lycklig även då. Fast med mitt nya jag är jag salig hela tiden, och det måste ju ändå slå lite högre. Nu, efter fyra timmar med denna underbara mjukhet, börjar jag känna en rädsla över att det ska försvinna. Tänk om jag vaknar på lördag och känner att jag har fått valkar i händerna. Tänk om allt försvinner om jag duschar. Tänk om jag aldrig mer kommer att våga tvätta mig. Tänk om jag måste duscha för att jag folk undviker mig. Kommer jag då att återgå till att ge pengar till Röda korset bara för att stilla mitt dåliga samvete?

Att skriva blogg istället för att städa

2007-12-02T12:25:00.000+01:00

VA?! Det är redan söndag. Veckorna rusar iväg och man hinner inte fatta vad det är som händer. Häromdagen hade jag söndagsångest och hade inte någon lust att gå till jobbet dagen efter. Sen gick det en dag och så var det fredag, och ytterligare en dag senare är det söndag igen. Hur går det till? Det känns som om jag inte hinner med någonting under helgerna. De bara kommer och rusar iväg, som om de vill jävlas med en och tala om att så här skulle det kunna vara. Moahahaha.

Jag tänker på hur de bar sig åt under 1700-talet. De måste ha haft en annan sorts tid då, när de reste jorden runt med hästvagnar och båtar, och ändå hann med att skriva böcker, bilda familj och odla sin trädgård liksom. Som om det inte räckte så var de bildade och talade en jäkla massa språk såsom latin, grekiska och franska. Fast det är klart, mycket av skrivandet och läsandet blev väl utfört under resorna förstås. Då, på den tiden när alla bara reste omkring och skapade historia.

Men vänta nu; vad har jag gjort den här helgen som bara rusade iväg?

I fredags, när jag kom hem från jobbet, var Tomten här. Han hade med sig paket till barnens adventskalendrar. Han var otroligt sur över att Acke hade tagit med sig sin kalender hem till sig. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett honom sådan förr, det var nästan lite otrevligt. Lösningen var väl lite halvdan, men Tomten knöt en vacker rosett runt en klädhängare och hängde upp Ackes paket i den. Jag hjälpte honom med att knyta fast paketen på Oscars kalender innan jag rusade hem till min kollega Fredrik, som hade bjudit hem mig på middag. Maten var god och vi hann precis få i oss den och en flaska vin innan Fari, en annan kollega, anlände med flickvän och dotter. Då vankades det glögg. Den var både cognacsspetsad och traditionell, och serverades tillsammans med pepparkakor och ost. I fredags var det den trettionde november och snart är julen här.

När jag kom hem var båda mina söner hemma. Acke sov på golvet i Oscars rum men kom och lade sig i min säng på morgonen för att han höll på och frysa ihjäl. Jag lade på honom ett extratäcke och micrade en vetekudde som jag slängde in under täckena hos honom. Tanken var att lördagen skulle vara en dag då jag sov tills jag vaknade, men eftersom jag ändå blev väckt gick jag hem till mamma och åt frukost innan jag åkte till Telefonplan tillsammans med Anna för att gå på Konstfacks julmarknad. Där var det fullt med folk och inte mycket att se, så vi vände tillbaka in mot stan för att käka lunch. Av någon outgrundlig anledning drabbades vi av moralpanik och tyckte att klockan måste vara åtminstone fyra innan vi kunde sätta oss och ta en öl. Halv fyra hade paniken (åtminstone den) lagt sig och vi hittade ett bra ställe på Söder att hinka bärs på.

Anna påminde mig om att jag även förra november, som alla tidigare novembrar, haft novemberångest och att jag då brukar börja planera för att göra en del, lite större, förändringar i mitt liv. Hon antydde att jag faktiskt hade varit lite odräglig för ett år sedan, men det tror jag inte på. Fast jag bytte i alla fall jobb då, så man kan inte säga att jag har mina novemberångestar i onödan. En del annat återgick väl i någon slags status quo, fast bättre. Men nu är det december och dags för decembertramset. Några öl senare åkte jag hem och fastnade tillsammans med Kent framför datorn. Han kan konsten att vara både fånig och helt fruktansvärd, precis som småbröder ska vara. Det är en ung man som förgyller mitt liv på ett fantastiskt sätt. Innan jag somnade skrev jag några meddelanden till Patrik som var sjuk och hade legat i sängen hela dagen. Jag håller tummarna för att han är frisk på måndag när han börjar sitt nya jobb. Förmodligen gick jag och lade mig kring två. Idag är det advent och dags att sätta igång med städning och lite adventspynt. Imorgon är det arbetsdag, men först ska det bli fint här hemma. Söndagsångest? Nänä, november är över nu.

Hurs!

Läslust

2007-11-28T21:22:00.000+01:00

Ett bra sätt att tappa intresset för skönlitteratur är att läsa litteraturvetenskap. Jag minns med förskräckelse hur jag plöjde Dostojevskijs Brott och straff på tre dagar, hur jag svepte med blicken från vänster överkant ner till det högra hörnet på varje sida. Samtidigt skulle jag analysera det jag läste och markera intressanta ställen med diverse smålappar med mer eller mindre läsbara noteringar. När jag idag bläddrar igenom boken ser jag att lapparna finns kvar och att mitt ihopstressade krafsklotter knappast var banbrytande. Men en lapp fick mig att le riktigt stort. På uppslaget mellan sidorna 320 och 321 finns en lapp med ett enda ord, understruket och skrivet med versaler, och avslutningsvis ett utropstecken.

MITTEN!

Men ni kan vara lugna; läslusten kom tillbaka. Förra året gick jag en kurs i svenska som andraspråk och till det hörde att läsa diverse skönlitterära texter som på något sätt kunde kopplas ihop med det vi studerade. En av alla dessa böcker var Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Eftersom kursen var på halvfart, och dessutom på Lärarhögskolan, behövde jag inte stressa mig igenom litteraturen och det märks tydligt på mina post-it-lappar, som faktiskt är riktigt informativa. Se bara på den jag fann på sidan 29:

Språkkrock ⇒ kulturkrock
Wzaup dawg?
sjuuuuukt osugen
Horstedts
vs
Jag bär stor förståelse för magnituden på er konflikt.

Under de år jag läste litteraturvetenskap läste pappa en del av de böcker som ingick i kurslitteraturen. Vi diskuterade dem när vi sågs och en gång hade vi en riktigt ilsken diskussion om vem som är den mest manlige mannen i Njals saga. Är det Gunnar på Hlidarende eller Skarpheden? Diskussionen uppstår ibland fortfarande, även om kampen har mattats av något, och jag tänker aldrig ge mig på den punkten. Självklart är Skarpheden den manligaste av de två. Fast så här, på en blogg min pappa aldrig kommer att läsa, kan jag erkänna att jag idag faktiskt förstår vad han menar. Medan Skarpheden var en egensinnig, sarkastisk och skrämmande person var Gunnar mer av ett riddarideal, om nu något sådant var möjligt på Island tiden innan ön kristnades. En annan bok pappa och jag läste tillsammans, och pratade mycket om, var Dvärgen av Pär Lagerkvist. Men där var vi överens och diskussionen är därför inte intressant att föra vidare till omvärlden.

Just nu läser jag Mig äger ingen, Gösta Berlings saga, Djävulen bär Prada och För herr Bachmanns broschyr. Samt diverse andra böcker som jag inte kommer att läsa klart på den här sidan pensionen.

Att sitta på insidan

2007-11-25T23:33:00.000+01:00

Idag har de syskon som jag delar mamma med åkt hem till henne med sina familjer för att äta söndagsmiddag. Jag har naturligtvis blivit inbjuden, fattas bara annat. Och jag har, som så många gånger förr, avböjt. Jag vet att det skulle ha blivit en vällagad måltid med många trevliga samtal, tillsammans med människor som jag tycker om. Jag vet också att om jag hade gjort den kraftansträngning som krävs för att komma hem till min mamma så skulle jag trivas på middagen. Jag skulle känna mig upplyft av det trevliga sällskapet och av vetskapen om att de finns.

Jag har drabbats av den dåliga kombinationen rastlöshet och oförmågan att utföra något som helst av värde. Jag går runt i min lägenhet, ut till vardagsrummet, in i mitt rum, ut på balkongen och röker en cigarett jag inte ens tycker är god innan jag sätter mig vid köksbordet där den lilla bärbara står. Jag skriver några rader som jag raderar och tar samma vända igen. Om jag åtminstone hade varit kissnödig hade jag haft ett ärende till badrummet och därmed fått se något annat.

Om jag gick in i badrummet skulle jag få återuppleva gamla minnen. Under den tiden när jag pluggade var jag den allra fattigaste människa jag någonsin hade träffat. Det var så illa ibland att jag till och med fick dra in på vissa basvaror. En av dessa varor var toalettpapper. Jag löste det hela genom att plocka på mig servetter så fort jag fick chansen. När pendeln kom in på Centralen gick jag och köpte en kaffe på Pressbyrån för att ha något att vakna till, på Uppsalatåget. Det var min absolut vanligaste källa till toapapper under den perioden. Om man viker upp de servetterna så hittar man små meddelanden av typen: ’Det sägs att du är snygg i duschen’ och ’Du är en riktig godbit’. Jag minns att vi hade väldigt roligt åt det, jag och grabbarna. Idag är däremot inte problemet taskig ekonomi utan det är helt enkelt ett resultat av ett fullkomligt bedrövligt minne.

Imorgon är det måndag igen. Jag ska gå till jobbet. När jag jobbat klart ska jag gå hem och fixa mat åt min lille son. Efter det kommer jag att diska, plocka undan och kolla på TV. Förmodligen kommer jag att somna alldeles för sent. Och ikväll har jag tvättstuga.

Om jag vore en guldfisk i en skål utav glas
Jag skulle simma mot kanten tills den gick i kras

Söndag

2007-11-18T20:10:00.000+01:00

Katarina säger:
när har du tänkt äta?

oscarlindholm säger:
om 10 min

Katarina säger:
okej, jag går ut i köket och värmer på maten snart. Det tar ungefär tio minuter. Jag säger till dig IRL när det är klart

oscarlindholm säger:
coolt

Jag sitter, eller snarare halvligger, i min soffa med den lilla bärbara i knät och har mina bara fötter på bordet. Jag lyssnar på Ulf Lundell. Det här är en dag som gjord för Uffe, precis som alla andra dagar. Jag vaknade efter klockan ett, och en timme senare klev jag ur sängen. Jag har ännu inte klätt på mig och tänker inte göra det heller. Åtminstone inte idag.

Jag hade planerat att springa bort med återvinningsstationen med soporna och sedan städa här hemma. Det är klart att jag hade lite ångest över att jag inte kom igång, och istället gjorde allt för att dra ut på det. Men sedan kom jag ihåg: Gud gav oss söndagar för att vi ska slippa tänka på alla måsten. Vad spelar det för roll om jag har fem-sex kassar med sopor i köket. De är ju rena och luktar ingenting och jag måste ju inte vara på samma fläck som de. Det går att gå runt. Jag kan lika gärna ta med mig dem när jag går till bussen någon gång, eller så kan de stå till nästa helg. Det kommer ju ändå nya sopor hela tiden.

Veckans bästa: imorgon är det den 19:e vilket innebär att det sen bara är en dag kvar till barnbidraget. Yes! Jag klarade det igen! Vill samtidigt passa på att tacka Patrik för ekonomisk support.
Dagens bästa: Oscar fick upp mig ur soffan genom att säga: "Jag betalar om du går och köper godis åt oss."
Dagens sämsta: Jag fick inga pengar.

En onsdag framför TV:n

2007-11-07T21:55:00.000+01:00

Lyckan är stor när Johnny och Mattias är på TV. Idag var de på Gotland och gjorde i ordning ett sovrum. Det blev naturligtvis jättefint, men jag kan inte låta bli att fundera över om de där inredarna inser vilket helvete till dammsamlare en sänghimmel är. De fixar till allt så det ser fint ut och lämnar städningen till de stackare som ska bo i eländet. När det gäller Johnny och Mattias så spelar det ingen roll vad de gör, det är samspelet mellan dem som gör programmet intressant. Där lyckades casting-människan väldigt bra.

På tal om att fixa till i hemmet har jag gjort en lampa åt min yngste son. Den blev jättefin och han blev jätteglad. Och jag blev naturligtvis glad för att jag kunde sprida både ljus och glädje med så enkla medel.

Har haft tvättstuga och som vanligt kan jag inte lösa följande problem: Hur kommer det sig att mangelduken hamnar överst när man tar ut lakanet ur mangeln? Det blir ett jäkla trassel när jag försöker att få fram mitt nymanglade lakan utan att skrynkla till det igen samtidigt som jag ska hålla undan mangelduken så den inte trasslar in sig i mangeln.

För övrigt kan jag meddela omvärlden att jag inte mår bra. Jag har hostat och haft ont i halsen hela veckan. Det river i lungorna och det mesta känns ganska eländigt. Dessutom har jag sovit för lite i natt och det hjälper ju inte upp allmäntillståndet.

Idag skulle man kunna säga att blogginlägget gått spikrakt nedåt. Jag började med att tala om vad som gör mig lycklig och hur jag själv sprider lycka. Sedan övergick jag till ett vardagsproblem för att slutligen landa i ett eländes elände.

Nåja, om mindre än en halvtimme är det Myggan. Sen blir det definitivt läggdags.

Blockeringar

2007-11-03T19:22:00.000+01:00

Varför lever man inte sina drömmar? Jag har tidigare berättat om min dröm om att en dag skriva en bok, och efter det har faktiskt tanken återkommit gång på gång. Varför skriver jag inte den där boken någon gång?

Jag fikade häromdagen med en vän som berättade att han sedan ungdomen funderat på om han är musiker eller författare. I vår fyller han 40 och så här långt verkar det inte som att han är varken det ena eller det andra. För att komma förbi en del hinder, som till exempel alla dessa blockeringar vi människor envisas med att släpa runt på, så har han börjat tala om för folk att han ska spela in en skiva. När tillräckligt många vet det så måste han ju göra det. Och faktiskt ser det ut som om det kommer att bli av. Bra jobbat!

Och det finns åtminstone en som kommer på release partyt...

Jag är inte mogen för att sätta mig i en sådan sits, att jag tvingar fram en bok bara för att det är så jobbigt när folk undrar om inte den där boken kommer snart. Jag funderar snarare på vad det är som gör att den aldrig blir skriven. Jag har en teori, den är inte sensationell och absolut inte unik för mig, men här är den i alla fall:

Jag är övertygad om att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Det är en skön känsla att gå omkring och bära på. Om jag en dag skriver en bok och den inte skulle bli bra så är jag alltså inte den jag trodde att jag var. Så länge jag inte skriver en bok går jag omkring och vet att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Och det är som sagt en skön känsla att gå omkring och bära på.

Så är det att leva i ett cirkelresonemang!

Porr och mord

2007-10-28T21:54:00.000+01:00

Inte blev det guld. Och inte heller silver. Med detta är ämnet för min del uttömt.

Jag såg American Pie idag på TV4film. Jag antar att det finns något sedelärande i den filmen (kärlek ÄR viktigare än sex, vi lovar!), men jag föredrar att se den med ett stort leende utan några som helst djupare tankar. Egentligen är filmen fullkomligt korkad och egentligen tillhör jag absolut inte målgruppen men när jag nu såg den för kanske femte gången kan jag bara konstatera att den är jäkligt rolig. Vad jobbigt de har, de där stackars killarna som måste få sexdebutera innan de går ut college (eller high school. Jag har inte någon riktig koll på skolsystemet där borta). Och vad jobbigt den där stackaren med den läskigt förstående pappan har det.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur mina egna föräldrar har varit när det gäller det där med öppenheten kring sex och preventivmedel. Jag har aldrig fått något samtal om blommor och bin, tack och lov, men mamma bokade tid åt mig hos doktor Folke Schön när jag var femton år. Hon tyckte det var dags för mig att börja äta p-piller. Så vad gör man? Det var bara att lyda. Och då ska ni veta att stackars mamma inte kan se på naturfilmer eftersom det bara är en massa porr och mord i dem. Men skaffa preventivmedel till sin jätteunga dotter var inte några problem.

Pappa har sitt eget sätt att handskas med intim information. När jag var nyss fyllda fjorton talade han om för mig att jag förmodligen skulle få ett syskon, för hans och Leenas kondom hade spruckit under natten. Och mycket riktigt; nio månader senare kom lilla Anna till världen. Hon är en av de snällaste människor jag känner så inte har det stört mig.

Näe, jag kan inte… Dumma, dumma, dumma Djurgården!

Det ljuva livet II

2007-10-27T19:19:00.000+02:00

Har tillbringat några dagar i Barcelona på en konferensresa och jag kan bara konstatera att det inte är mycket som slår den staden. Trots att det enligt almanackan är i slutet på oktober så gick det alldeles utmärkt att vara barfota i skorna. Kvällarna krävde en kofta över tröjan och det var absolut för kallt för att bada. Men ljuset! Att få vandra barfota längs stranden i det där nästan Skagen-lika ljuset är en energiinjektion som slår det mesta.

Att Barcelona är en stad full med konst vart man än tittar visste jag sedan mina tidigare besök i staden, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur mycket det satsas på just det. Vad är det som gjort att det är där människor, och då främst de som bestämmer, förstått att konst och utsmyckning har ett så stort värde? Tänk om vi hade samma makthavare i Södertälje, om varje gata och varje tom plätt bestod av konst av riktigt hög kvalitet. Nu har min underbara hemstad en del konst i alla fall, men något Barcelona är det ju inte.

Nätterna i Barcelona är vilda, galna och mycket sena. När jag efter att ha dansat och festat till klockan fyra på morgonen och tog en taxi hem kändes det som om jag gick hem tidigare än alla andra. Dagen efter var jag trots allt glad för min tidiga hemgång eftersom vi hade samling klockan halv nio och jag var trött redan som det var.

Den här veckan har gått i något slags uppsluppet töcken. Jag kom hem natten mot onsdag och har arbetat de tre dagarna som var kvar av arbetsveckan. Energikicken jag fick av mina fyra dagars vistelse i ljuset gav mig lust och glädje att ändå genomföra veckan, men igår var jag riktigt rejält trött. Och vad gjorde jag då? Naturligtvis gick jag på Crock’s, drack alldeles för många öl och vaknade i natt med en sprängande huvudvärk. Det där uppsluppna töcknet jag levt i tidigare under veckan var som bortblåst. Efter en fika på Tratten och några Alvedon kom kallsvetten. Varför gör jag på detta viset?!

Jag vet inte vad som var det bästa med Barcelona, men något jag absolut kommer att komma ihåg länge var att jag såg nakenmannen. Herre Jösses! Den karln går runt spritt språngande naken mitt i staden. Jag hade hört talas om honom tidigare så jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad, men det är klart att en viss förvåning kände jag ändå när jag såg honom komma vandrande över Plaza Catalonya, som om det var den naturligaste saken i världen att promenera runt på det viset i hjärtat av en storstad. När jag sedan skulle beskriva honom för mina kollegor var ordet proper något som kom upp. Vad är det att vara proper? Hur kan en naken man ge ett propert intryck? Det kanske var strumporna och skorna, eller kassen han höll i handen, som gjorde det. Nåväl, det jag främst tänkte på var att han var en man som hade varit och handlat något och nu var på väg hem. Jag följde efter honom en bit längs den stora gatan Passeig De Gràcia, eftersom jag skulle till Gaudís hus Casa Batlló, som är en av de ballaste byggnader jag någonsin sett.

Behållningen av den promenaden var absolut att få se människors reaktioner på att möta en naken man mitt på gatan. En del såg lite upprörda ut, men den vanligaste reaktionen var faktiskt lätt chockerade skratt. Förvånansvärt många passerade utan att reagera alls, vilket förmodligen berodde på att man inte ser alla människor i ett folkvimmel. Där har man för att man tror att man går omkring och syns.

Jag träffade för övrigt pappa idag. Han har för första gången stannat hemma från den årliga älgjakten i Sundsvall. Han känner sig för gammal men kan ändå inte släppa taget helt. I hans köksfönster ligger en komradio som tar in ett jaktlags diskussioner. Han känner inte dem som jagar och har aldrig varit med i det jaktlaget. Jag antar att det ändå fyller någon form av tomrum som uppstått nu när han själv inte är med på någon jakt. Han är bara för skön. Men någon kaffekask fick han inte i mig – inte en bakisdag som denna.

Hurs!

Det ljuva livet

2007-10-18T19:19:00.000+02:00

Acke och hans flickvän Jill var på besök igår. Vi hade trevligt och åt mat som jag hade lagat. Det blev en slags korvgryta med äpple, massor av curry och en del annat. Till dessert åt vi äppelpaj och båda mina söner drack kaffe.

Någonting har hänt i mitt liv. Jag bjuder på mat som jag lagat alldeles själv och som inte är makaroner och korv, min äldste son har en flickvän och Oggy, som liksom aldrig skulle bli stor, dricker kaffe. Snart är jag inte längre först och främst mamma. Tanken är hisnande och jag måste erkänna att jag ser fram emot det nya med både lust och vemod.

Vemodet ligger naturligtvis i förlusten av något jag tyckt riktigt mycket om. Jag har under hela mitt vuxna liv varit mamma. Ibland har jag varit lite halvdan, ofta har jag varit fantastisk och jag har definitivt alltid varit engagerad. Och framför allt har jag älskat att vara mamma åt de där två killarna. Vilket för övrigt är en ren tur och lycka. Tänk om jag hade fått två dumma ungar istället. Det hade inte varit kul.

Att vara ensamstående mamma har varit det mest spännande jag gjort i hela mitt liv, och jag är mycket glad över att jag har varit just ensamstående. Jag har aldrig längtat efter barn, som ung var jag inte ens särskilt barnkär. Mest tänkte jag nog att jag skulle ha en hund. Om det hade funnits tid och pengar skulle jag också kunnat tänka mig en häst. Men barn var någonting främmande som inte berörde mig. Framför allt skulle jag inte ha en familj. Det kändes inte lockande alls. Jag skulle ju slå världen med häpnad, som mina trogna läsare redan vet. Och då fanns det varken tid eller lust med något så trångt som en egen familj. När det sedan ändå dök upp en man som resulterade i två barn kan jag bara konstatera att jag är väldigt glad över att det blev precis så som jag aldrig hade velat ha det.

Den stora fördelen med att vara ensamstående förälder till två barn är att det är så jäkla kul. Jag har faktiskt inte något bättre att komma med. Visst skulle jag kunna skriva saker som att jag fått bestämma allt själv och att ingen har kunnat tvinga mig till beslut kring barnen jag inte känt mig bekväm med, men sanningen är helt enkelt bara den att det har varit förbaskat roligt att vara ensam med barnen.

Att jag känner lust och nyfikenhet inför att mitt liv förändras hänger ihop med spänningen och äventyret i att möta någonting nytt. Jag kan inte fullt ut ta det till mig, men det kommer definitivt att bli något jag aldrig upplevt tidigare. Hoppas att det inte kommer för fort bara. Jag vill faktiskt ha min yngste son hos mig ett tag till. Typ så där en fyra-fem år till kanske. Jag har inte bråttom.

Aaaah!

Att göra avtryck

2007-10-02T22:25:00.000+02:00

Jag brinner inte, inte för någonting. Jag brinner inte ens tillräckligt för att tycka att det är ett problem att jag inte brinner. Det finns inga stora politiska frågor som får mig att vilja förändra världen. Jag har inga stora intressen som upptar min tid, och jag har inga stora drömmar som får mig att försaka allt för att jag ska kunna uppnå dem. Jag kommer förmodligen aldrig göra några fantastiska upptäckter eller stordåd till mänsklighetens fromma.

Jag skulle vilja skriva en bok, någonting jag i och för sig knappast är ensam om, men numer inser jag att jag inte har någonting att berätta. Dessutom verkar det så trist att sätta sig ned och skriva, samtidigt som jag av tidigare erfarenhet vet att är det något jag är dålig på så är det den självdisciplin som krävs för att faktiskt sätta mig ner och utföra arbetet. Jag vill nog egentligen redan ha skrivit en bok.

En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra skillnad, att jag skulle göra avtryck och bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att jag var ämnad för något stort. Idag kan jag konstatera att det förmodligen inte kommer att bli så. Inte för att det gör mig så mycket, men lite trist är det allt. Problemet ligger förmodligen i att jag inte visste hur det skulle gå till, det krävs nämligen något stort av en stor person. Och en sådan person bör definitivt brinna. Att sitta här i min soffa och tycka att det är jobbigt att 2 ½ män börjar så sent är inte den rätta vägen om man vill göra avtryck i historien.

Å andra sidan tittar jag på Smekmånaden med Ashton Kutcher och känner mig rätt tillfreds ändå. Jag har sett den två gånger förut och nöjer mig med att lyssna på ljudet och titta upp från datorn när det låter som om det är något kul som händer. Och som vanligt när amerikanska komedier utspelar sig Europa är européer primitiva och märkliga och egensinniga och fullkomligt omöjliga för vanliga människor att förstå. Och naturligtvis är Europa helt underbart romantiskt – egentligen. Fast standarden på det mesta är hopplöst låg. Precis som om hela Europa är en gammal öststat där ingenting någonsin har renoverats, mer än att någon har målat över alla sprickor och kackerlackor. Och självklart spricker fasaden så fort dessa fantastiska amerikaner dyker upp. Det enda som verkligen gör den nygifte mannen lycklig är när han i Venedig finner ett café med namnet America, där han kan se sport (Dodgers, som kommer att vinna) på TV. Han kallar det till och med A message from God. Herre Jösses! Om det var ett bättre ljud på någon annan kanal skulle jag lyssnat på något annat.

När jag åker på smekmånad ska jag åka till USA och hånflina åt alla töntiga och okultiverade människor som inte förstår att fotboll är en sport där man sparkar bollen mellan sig och inte kastar den. För då är det hands. Jag ska få en nära-döden-upplevelse av lycka när jag kommer till Café Sötälje och kräva att få äta kåldolmar till varje måltid utom frukost. Då räcker det ju med en kopp kaffe och en cig. Jag ska filma hela smekmånaden, sätta upp filmen på alla stora biografer och vinna alla möjliga olika priser. Då kommer jag slutligen att göra avtryck.

YES!

Ibland är allt bara borta

2007-09-30T23:56:00.000+02:00

Den här helgen har varit lång och mycket, mycket trevlig. Det känns som om jag har haft två helger på raken. Jag har haft tvättstuga, varit ute och hinkat bärs med lillebror, åkt till Stockholm, varit på Dansmuseet, köpt en lyckad present, varit på fest, sovit nära honom jag helst vill sova nära, varit på Polismuseet, gått runt Djurgården och åkt hem till Södertälje igen. Och allt detta gjorde jag i ett alldeles fantastiskt lugnt och skönt tempo.

På pendeltåget hem till Södertälje satt jag och tänkte många kloka tankar och bestämde mig därför för att uppdatera min blogg. Jag har ju varit lite dålig på det den senaste tiden. Men nu när jag sitter här så har alla kloka tankar försvunnit och jag känner mig alldeles… alldeles… tom.

Det är nog lika bra att jag går och lägger mig.

G’natt!

Vardag

2007-09-06T22:01:00.000+02:00

Hösten kom på bara några dagar, utan någon som helst förvarning. Inte för mig förstås, som har tjatat om tecken på den kommande årstiden sedan slutet av juli. Trots det kändes det ovant första gången jag kände att jag frös om händerna när jag var ute och cyklade en morgon. Som tur är har jag en jacka med väldigt långa ärmar så det löste sig ändå. Visserligen är hösten etta på min lista över favoritårstider, men vantar i början av september? Näe, skulle inte tro det.

De nya eleverna är installerade och det märks att de börjar känna sig säkra i korridorerna. De är naturligtvis roliga och charmiga som ju elever är, det ligger liksom i elevgenen att vara bedårande. Lektionerna flyter på och nästa vecka är det dags för läsårets första prov, i geografi. Jag har fått en ny arbetsplats med nya rumskompisar och vi har riktigt trevligt tillsammans. Jag har visserligen aldrig haft något annat än trevliga rumskompisar, men nuet är ju som vanligt bäst. Allt är med andra ord precis som det brukar vara så här års. Men det finns en jättestor skillnad.

Det här är första hösten på evigheter som jag inte har något annat än mitt jobb att tänka på. Jag är så van vid att ha ett pluggande eller andra åtaganden vid sidan om jobbet att jag kan komma på mig själv med att undra om jag verkligen är klar när jag cyklar hem från jobbet och bara har matlagningen att tänka på. Vad ska jag göra av all denna fantastiska gudagivna nya tid? Jag har en del begränsningar i mina sociala behov och tänker inte fylla min kalender med möten eller annat som innebär att jag måste passa tider. Det räcker gott med mina få vänner och min enorma familj. Nu har jag ju äntligen chansen att skutta runt med små hoppsasteg och bara vara jag. Och jag tänker inte slarva bort den chansen.

Jag såg för övrigt ett fullkomligt vidrigt program på Kanal 5 ikväll. Nyberg & Törnblom hette det och gick ut på att låta människor med lite halvtaskigt självförtroende bli utsatta för någon slags äppelkäck kvinna på speed som talade om för dem att de var unika, eller nå’t. Nåväl, jag tänkte mest på att om man tar en insulinspruta och ger någon en injektion i hårbotten så ska det vara väldigt svårt att upptäcka under obduktionen. Insulin är naturligt i kroppen och tydligen ska det vara svårt att hitta märken efter nålstick i hårbotten. Men kanske inte ändå. Jag läste om ett sådant mord i en deckare på 1970-talet och det har hänt så mycket inom utredningsbranschen att det kan vara en väldigt stor risk att ta. Nästa gång byter jag kanal.

På tal om död, så har Luciano Pavarotti avlidit. Självfallet är det en sorgens dag för alla hans fans, och hans familj. Det verkar dock som om han har en värdig arvinge. Jag tänker naturligtvis på Paul Pott. Många av er har säkert redan sett det, men hans första framträdande i Britain’s got talent är värt att se igen. Framför allt, den i vanliga fall så dryga, juryns förändring tål att ses många gånger. Varsågoda, här kommer länken: http://video-klipp.se/view_video.php?viewkey=76a6704b08093c652fd7

Till nästa gång; ta’t lugnt där ute!

Ett tillräckligt bra liv

2007-08-26T22:49:00.000+02:00

Jag har haft en sådan där fantastiskt skön helg då jag egentligen inte har utfört några som helst stordåd. Redan förra helgen bestämde jag att jag skulle ägna den här helgen åt att röja upp ordentligt här hemma inför min äldste sons flytt nästa vecka. Så dumt av mig! Det är naturligtvis när han flyttat klart som jag ska städa. Jag gör alltså ett nytt försök om två veckor.

Lite nytta har jag ändå gjort. Jag har hittat alldeles för svåra texter av Theodor Kallifatides åt mina elever. Fast jag är övertygad om att det är utmaningen som ger glädje i lärandet och att den här utmaningen kommer att göra dem överlyckliga.

En sak som förvånar mig är att jag av någon obegriplig anledning har hakat på någon form av hälsotrend. Jag visste inte att den pågick, och måste väl ärligt säga att jag fortfarande inte är riktigt säker på hur trendigt det är att hänga på en hälsotrend, hur trendigt det än är. Nåväl, jag har gjort flera märkliga hälsotester på diverse hemsidor på internet och har alltid fått svaret att jag äter fel och rör mig för lite. Vän av ordning skulle kunna ställa sig frågande till varför jag gör flera tester när jag ändå får samma svar. Och det kan man ju undra. Bästa testet var den på apotekets hemsida, bland annat för att den var på svenska.

Gör alla dessa tester någon skillnad då? Näe, det kan man inte säga. Jag tycker inte om att duscha och gör allt jag kan för att inte bli svettig, och jag har inga planer på att ändra på det. Jag kommer inte heller att börja äta flera gånger om dagen så länge det är trist att äta och allt bara smakar – mat!

Det där med hälsa kan aldrig vara hälsosamt, man blir ju bara stressad. Det kan ju ingen människa hålla koll på allt som är nyttigt eller direkt hälsovådligt. Jag ska istället återgå till att vara lite så där lagom ytlig och läsa horoskop, hålla koll på kändisar och göra spådomar online.

Jag lever ett tillräckligt bra liv.

Äntligen

2007-08-15T21:56:00.000+02:00

Den värsta förkylningen har gett med sig och det enda som vittnar om min tidigare sjukdom är en rosslig hosta som river i lungorna. Jag har till och med hunnit jobba två förmiddagar. Imorgon börjar jag jobba på allvar och om en vecka kommer eleverna. Det känns riktigt bra att få komma igång igen även om det självfallet är fantastiskt skönt att vara ledig. Men nu kommer hösten och därmed också den bästa årstiden av dem alla.

När sommarens mjuka pasteller övergår till passionerade och kraftfulla höstfärger vill jag luta mig tillbaka, sluta ögonen och viska: ”Äntligen.” Bara så; utan utropstecken; ”Äntligen.” På hösten behöver man inte. Ingen frågar dig vad du ska göra i höst och ingen tittar undrande på dig om du säger att den här hösten ska jag inte göra någonting annat än bara sitta alldeles stilla.

Så vill jag våga hela livet. Inte blicka in i det kommande för att slippa det förra, utan blicka in i livet och säga: ”Äntligen.”

Jag skrev en uppsats om hösten en gång. Jag minns att den var bra och tänkte att jag skulle publicera den här. När jag nu läser den igen inser jag att mina krav på vad som är bra har förändrats väsentligt på de tretton år som förflutit sedan den skrevs. Vad har mer förändrats? Är jag inte heller densamma? Förändringarna sker utan att man märker dem och en dag är allt annorlunda. Och ändå bekant.

En av veckans stora händelser var för övrigt matchen mellan Djurgården och Hammarby i måndags. Det var en typisk derbymatch med mer hårt (det gör ont att möta Djurgår’n) än snyggt spel, och en hel del irriterande missar. Vill man se snygg fotboll ska man undvika derbyn, men vill man uppleva trasiga nerver och hjärtflimmer är en match mot Hammarby en fullgod upplevelse. Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös inför de matcherna – jag vet ju att Hammarby inte kan vinna.

Eländes elände

2007-08-07T22:56:00.000+02:00

Har åkt på en riktigt otäck sommarförkylning. Hela kroppen är full av snor och det är inte utan att jag undrar var allt kommer ifrån. Det får ju helt klart inte plats i kroppen och tvingar sig nu ut ur lämpliga kroppsöppningar. Jag tror till och med jag har mer vax i öronen än vanligt. Vad gör allt snor när man är frisk? Vilken materisk form har det? Flytande? Fast? Eller i gasform?

Jag letade efter svaren på mina frågor på Wikipedia och sammanfattningsvis kan jag säga att snor bildas av ackumulerad extracellulär vätska och att det kan bildas uppemot ett par deciliter under en dag. Varifrån de tre liter jag snutit ut idag kommer stod det däremot ingenting om.

Att äta snor är ett socialt oacceptabelt beteende. Det kallas mucufagi och stärker immunförsvaret. Eftersom jag för tillfället har något nedsatt immunförsvar och ett rejält överskott av snor ser jag plötsligt en möjlighet.

På måndag börjar jag jobba, tre dagar tidigare än jag trodde. Det ska bli riktigt kul.

Ålder

2007-08-04T14:56:00.001+02:00

Je e förtitvå år gammal men je kom ihåg när je va två år å tie år å trettitvå år gammal.
---
Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.
Ja iblann… då känn je mä som en ettåring å då gör je sånen…
Å… å iblann då blir je fnittri som en femåring.
Å… å iblann kan je vissel som en treåring på de hän vise…
Å… å iblann då kan je bryta en gren som trettiåring
Å… å iblann då skjut je mä slangbella som en tiåring.
Å je kan ryt: ”UNDAN GUBBAR!” som en förtiåring.
Å je kan leka me nalle, å je kan slåss me björn i skogen.
---
Ja je va… je va förtitvå olika människer – en för varje år je ha leva

Dunderklumpen

Om man frågar en vuxen människa om de känner sig äldre, yngre eller precis som den ålder de är i svarar de flesta att de definitivt känner sig yngre. Ofta handlar det om en jäkla massa år yngre. Hur vet de det? Kommer de faktiskt exakt ihåg hur det kändes när de var 10-30 år yngre? Hur vet de hur det känns att vara i den ålder de befinner sig i? Har de varit där förr? Har alla år och allt de upplevt inte satt några som helst spår? Eller har de upplevt så lite i livet att det inte räcker ända fram till deras faktiska ålder?

Jag gjorde precis ett test och fick besked om att jag egentligen är lite drygt 47 år. Åh nej! Om mina föräldrar hade väntat med att skilja sig till efter jag hade fyllt 21 och jag själv hade förblivit gift hade jag bara varit 45 år idag. Å andra sidan drar mina friska tänder och min humor bort en del år från min faktiska ålder.

Att människors livsstil drar ner deras livslängd är väl knappast någon nyfunnen upptäckt, men att lägga till och dra ifrån år från den ålder man har visar att det finns en norm för hur man ska må och leva i en viss ålder. Om det sedan innebär att mina förskräckliga extraår gör att jag dör tidigare än förväntat finns det inga uppgifter om. Och vad är den förväntade livslängden? Hur gammal är jag? Vad ska jag säga om någon frågar mig hur gammal jag är eller om jag känner mig lika gammal som jag är?

”Näe, jag känner mig nog ungefär tre och ett halvt år äldre.”

Det märker inte ni, kära läsare, men jag har faktiskt gjort förlagan till testet. Jag gjorde ett litet avbrott i mitt skrivande och gick in på www.realage.com och där upptäckte jag att förlagan till Expressens fåniga test var betydligt mer seriös. Jag kommer naturligtvis att ta det testresultatet på stort allvar och hädanefter hävda:

”Min faktiska ålder är 42,8 och inte en dag äldre!”

Blogg II

2007-08-01T02:45:00.000+02:00

Detta är alltså del två av min värld. Var den första är vet bara cyberrymdenguden. Den här gången har jag däremot noga antecknat alla viktiga adresser och inloggningsuppgifter.

Idag märkte jag det; jag kan inte längre sitta ute hela natten och förundras över hur ljust det är, solen bränner inte och om femton dagar börjar jag jobba igen.

Sommaren är slut!

Augusti är här och nedräkningen kan börja...

Känns ganska bra.