Mot Kaplansgatan

En dag, det måste ha varit för närmare ett år sedan nu, kom Alexander inrusande i min lägenhet, han slängde av sig skor och jacka, sprang in och ställde sig på vågen och gick sedan in på toaletten. Inne på toaletten gjorde han väl vad man kan förvänta sig att folk gör i den typen av utrymmen. Efter toalettbesöket ställde han sig på vågen igen och utbröt stolt:
- Wow! En komma två kilo!
- Va? frågade jag, har du bajsat en komma två kilo?
- Njae, jag kissade också.

Vad vill jag då ha sagt med denna historia? Jag vet inte säkert, men jag tror att budskapet är att om man ställer sig på vågen vid olika tidpunkter under dygnet så riskerar man att bli besviken ibland.

Min son är för övrigt inte bara en mästerbajsare, han broderar också. Vilket alla uppmärksamma läsare av dagens Aftonbladet har kunnat se.

Det har varit en del gnäll om att jag uppdaterar min blogg alltför sällan nuförtiden. Och så kanske det är, men jag har också ett liv att leva. Så, vad händer i mitt liv då? Svaret måste väl bli: mycket och ingenting.

Igår var det i alla fall en händelserik dag. En dag full av segrar faktiskt. Det började redan på förmiddagen då jag, Inger och eleverna spelade kubb och mitt lag till slut fick stå med äran som de slutgiltiga segrarna. Senare på dagen var jag hos en mäklare och skrev på ett överlåtelseavtal till en bostadsrätt, och på kvällen hörde jag återigen till den segrande sidan efter en tuff femkamp på Gröna Lund.

Min kompis Anders köpte också en lägenhet igår. Det innebär förmodligen att han inte kommer att sova hos mig något mer, men om ensamheten skrämmer honom så vet han ju var jag bor. Och jag får ha kvar honom till imorgon i alla fall. Men ikväll ska vi fira Fredrik som fyller fyrtiofem.

Nu över till min nya finfina lägenhet, som har allt. Redan när jag stod utanför huset och andades in atmosfären visste jag att jag skulle älska att bo där. Jag kunde se framför mig hur jag knappade in portkoden och gick in i porten som om det var helt naturligt för mig att göra det. Att lägenheten saknar balkong, garderober och klädkammare är ju bara detaljer egentligen. Och eftersom det är så mysigt att bo högst upp gör det ingenting att det inte finns någon hiss, trots att huset har fyra våningar. För när jag sitter vid köksbordet ser jag ut över takåsarna i kvarteret Tratten och när jag lutar mig ut från den franska balkongen ser jag S:ta Ragnhildskyrkan och den där parken som jag inte vet vad den heter. På innergården, dit bara vi boende kommer in, finns en underbar lummighet med en liten grill och utemöbler.

Jag kanske rentav blir en frukostmänniska, som ett direkt resultat av den stundande flytten. Bara femton meter från min port ligger nämligen Café Tratten med klassikern ”Frulle på Tratten”. Livet är så gott att om jag inte redan trodde på Gud så skulle jag börja göra det nu.

Och just det ja, jag har en tenta som ska vara inne imorgon bitti också.

Till nästa gång, Lev väl!