Allt finns kvar som jag lämnade det

Här sitter jag alltså igen. Ryktet säger att vi har haft sommaruppehåll, och när jag tittar i min kalender så förstår jag att det är exakt åtta veckor sedan jag senast var här. Så fort kan alltså tiden gå, att man säger hej då och trevlig sommar och sedan öppnar dörren och är tillbaka igen. De andra lärarna kommer på fredag eller måndag och det kan väl vara skönt för dem att få slappa några dagar till. Själv satte jag på mig långbyxor och strumpor i morse. Jag antar att det var någon form av markering. Nu är hösten här igen, vilket den naturligtvis inte är. I natt hade jag till exempel både en geting och en mygga som sällskap när jag skulle sova. De var vänliga nog att inte lämna några som helst spår efter sig, så det är ju inte mycket att yvas över.

Tiden går fort när man är lycklig, sägs det. Jag vet inte om jag har varit lyckligare den här sommaren än andra, men fort har det i alla fall gått. Och ingenting har jag hunnit göra. Fast planerna var det inget fel på. Jag skulle läsa mycket (en bok), planera för renovering (jag har faktiskt gjort en skalenlig skiss med flyttbara möbler som jag har målat i vackra färger), bara vara hemma (en vecka i London) och vila upp mig (valår).

Så kan det också bli ibland. Men om man är en sådan som lever spontant och styrs mer av känsla än eftertanke så får man finna sig att allt inte går enligt planerna ibland.

Nu ska jag i alla fall plocka undan lite papper och gå hem.

Lev väl, mina vänner!