Man ska väl inte behöva tvätta och kamma sig under lovet?!

Jaha, så är detta lov över. Imorgon är det arbetsdag igen, efter tio dagars ledighet. Som vanligt har jag haft ett skönt lov med många slöa dagar som jag fått styra upp precis som jag velat. Jag har träffat kompisar, varit i Uppsala, sett en bra fotoutställning på Kulturhuset, varit på Nordiska museet och kunnat konstatera att det inte gjorde något att jag missade invigningen av sameutställningen för att den var dötrist och samtidigt upptäckt en del andra roliga utställningar på samma museum. Och jag har klippt mig!

Mitt hår är numera ungefär en halvmeter kortare och det känns precis som vanligt. Det roliga är att flera i min närhet tycker precis detsamma. Jag har fått kommentarer av typen: ”Nu ser du ut som du brukar.” eller ”Nu känner jag igen dig.” Jag tror att jag aldrig mer ska låta det där förskräckliga trollhåret växa ut igen. Den bästa kommentaren var ändå följande:

”Fan, vad fräsch du har blivit!”

Det är sådant man lever gott av – länge.

Eftersom jag behöver ett foto till centerpartiets hemsida bad jag Oscar att ta kort på mig. Han tog ungefär tjugo stycken och jag ser fullkomligt idiotisk ut på allihop. När jag bad honom att ta några till så vägrade han. Vad ska man göra med barn som inte lyder? Jag kan ju knappast spöa upp honom. Nåväl, för att stilla er nyfikenhet så publicerar jag ändå en bild med min nya frisyr. Visserligen har jag sovit två nätter utan att kamma mig emellan, men ni kan väl använda er fantasi.

Jag kanske borde skriva något om Patrik. Eller kanske inte. Den uppmärksamme läsaren kommer ju ändå att till slut märka att han nu för tiden inte figurerar i mina bloggar, och för den ouppmärksamme kan det kanske göra detsamma. Jag är lite rädd för att om jag går ut för stort med den här nyheten så kommer alla män från den 14 februari tillbaka. Allra helst nu när jag är så jäkla snygg.

För övrigt vill jag bara tillägga att det märks att jag varit ledig. Hjärnan liksom släpper greppet om allt väsentligt och jag förvandlas till ett under av ytlighet. Jag lovar att bättra mig och till nästa gång och återgå till de djupsinnigheter jag brukar få ur mig här på bloggen.

Till dess, lev väl!

Ett ganska bra liv

Påskhelgen är över och jag har haft en glad påsk. Jag har som vanligt firat påsken tillsammans med min gamla kursare från teologen i Uppsala. Nästa år blir det tioårsjubileum och vi bestämde att vi måste göra något speciellt för att fira det. Efter att ha ratat diverse metropoler såsom Säffle och Hagfors så kom Mari, som min gamla kursare heter, på den strålande idén att vi borde åka till Rom. Vi har pratat om att åka dit under de senaste åren men aldrig kommit så långt att vi gjort det som krävs för att det faktiskt ska hända. Men nu har vi bestämt.

Efter att jag hade vinkat av Mari i söndags åkte jag hem och blev stigmatiserad. Visserligen bara i den ena handen och visserligen utan blod, men det var inte skönt. Det rann en äcklig genomskinlig vätska ur såret i två dagar. Vad kan det betyda? Påsken är en märklig tid.

Igår var jag hemma hos Peter. Eftersom det var så länge sedan vi sågs senast så skällde jag på honom för att han aldrig hör av sig. Jag till och med anklagade honom för att vara en dålig kompis, men då såg han så ledsen ut att jag faktiskt skämdes. Det är sådant som ger minuspoäng i den snällistiska rörelsen. Klantigt!

Idag har jag varit nyttig och jobbat lite samt hjälpt äldste sonen med att packa inför flytten i helgen. Tänk att han köpt en lägenhet. Jag ska inte tjata om min ålder men det är den här typen av händelser som får mig att känna att åren går väldigt fort.

Nåväl, imorgon blir det ny frisyr och en fika med Anna. Jag har faktiskt ett väldigt bra liv.

Ingen är så glad, ingen är så glad som jag

Jag är en trallande idiot. Jag går runt i korridorerna på jobbet och nynnar på Mats Götherskjölds Ingen är så glad samtidigt som jag gungar med i sambarytmerna som ständigt hörs i mitt huvud. Jag släpper mina måsten och får ändå mer än vanligt uträttat på jobbet. Snart börjar min nätkurs Teologi och skönlitteratur och jag känner ingen som helst press över att tiden inte ska räcka till, trots att jag vet att jag kommer att få en hel del extra att göra och att jag förmodligen kommer att ångra mig många gånger. Jag har dessutom tagit på mig ett extra ämne bara för att det är så kul att få undervisa en klass till i SO. Ingen är så glad, ingen är så glad som jag…

Det måste vara våren…

Det enda mörkret på min lyckohimmel är någonting som hände igår. Acke hälsade på och ville spela vårt gamla Nintendo-spel Mario Party. När vi hade spelat klart hade han fått ihop till ingen stjärna och tio pengar. Det var vansinnigt kul eftersom det är precis vad man startar med. Det innebär alltså att han hade kört tjugo omgångar helt i onödan. Jag skulle inte vara den mamma jag är om jag inte hade talat om för honom vilken nivå han befinner sig på när det gäller TV-spel. Han skulle å andra sidan inte vara den Acke jag känner om han inte hade krävt revansch. Vi spelade tjugo omgångar till och det hela slutade med att jag hade sju pengar och absolut ingen stjärna. Det är ju bedrövligt. Vad ska man ha barn till om man inte får håna dem på ett värdigt sätt?

Jag har glömt att uppdatera er när det gäller mina senaste snällismer. Jag kör dem i tombolan och plockar en i högen. Hm… Jaså, det blev den. Ja, den är bra. Någon gång ska jag berätta vad det var som hände.

Till dess – Lev väl!

Schlagernörden

Att vara ute med en schlagernörd samma lördag som det är Andra chansen på TV är detsamma som att få höra kommentarer som:
”Antingen åker vi hem nu, eller så stannar vi och tar några öl till. Men då måste vi stanna till schlagern är slut.”
”Det året kom vi åtta.”
”Vi fick tolv poäng av Turkiet då. Fattaru, tolv poäng?!”

För en oherrans massa år sedan tittade jag på den svenska schlagerfinalen tillsammans med mina barns pappa och min lillebror. Det måste ha varit ett tag sedan eftersom det är femton år sedan jag senast tittade på TV tillsammans med pappan till mina söner. Då tävlade vi om vem som kunde gissa det rätta slutresultatet. Första pris var att få ställa sig mitt i rummet och mottaga de andras ohejdade jubel och beundran. Jag kom sist eftersom jag gissade på den låt jag gillade bäst ( det är ingen idé att fråga; jag minns inte året, segraren eller vad jag gissade på). Lillebror vann och vi andra två fick jubla och göra vågen. Det var senast jag brydde mig om hur det gick i schlagerfinalen.

Men nu ska det alltså bli ändring på det. Jag har suttit på en krog på Söder, hinkat bärs och engagerat mig. Jag är irriterad över att Andreas och Carola inte gick vidare till finalen i Globen , jag tycker att det är bra att Idol-Sibel slog Idol-Ola och jag hoppas att BWO eller Christer Sjögren vinner den svenska finalen och går vidare till finalen i Zagreb. Ni som minns något av det jag skriver vet att jag stängde av dammsugaren under tre minuter förrförra lördagen för att lyssna på BWO. Christer Sjögren såg jag på storbildsskärm för några veckor sedan. Faktum är att Christers låt är den enda av alla bidrag som jag hört som jag minns hur den låter. Men så är det också ett bra sväng i den låten.

I love Europe…

Nu är lovet slut

Den sista dagen på mitt sportlösa lov har precis börjat och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela förlöpte. Det blev inte som jag befarade, att jag i någon form av ren utmattning skulle göra ingenting. Tvärtom har jag städat hela lägenheten, umgåtts med vänner och ändå fått tid över till att ta det lugnt och ladda batterierna. Det har med andra ord varit ett mycket lyckat lov för min del och det känns kul att få återgå till jobbet igen imorgon. Dessutom är det bara tre arbetsveckor kvar till påsklovet. Då har förhoppningsvis våren kommit lite längre.

I diverse nyhetstidningar kan man läsa om föräldralediga lärare som återgår till sitt jobb när det är skollov och således inte finns något arbete att utföra. På det sättet lyckas de förlänga sin föräldraledighet. Någon har räknat ut att detta fenomen kostade Stockholms kommun nära fem miljoner förra året. Av 294 barnlediga lärare återgick 239 i tjänst under loven förra året. Detta är naturligtvis provocerande men faktiskt fullt lagligt. Enligt en nätundersökning på Aftonbladets hemsida anser åttio procent av dem som svarat att lärare inte ska ha den här möjligheten. Det innebär alltså att ungefär tjugo procent har koll på vad det egentligen handlar om. Lärarnas årsarbetstid är densamma som för övriga arbetare i landet och loven är inte semester utan inarbetad arbetstid. Den som är föräldraledig får en dagspenning som grundar sig på en fyrtiotimmarsvecka medan en lärare arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Det innebär att de föräldralediga lärarna förlorar mer än andra på föräldraledigheten. Alltså är de femtiofem lärare som inte avbröt ledigheten under lovet inte ärligare än andra. De har helt enkelt ingen koll på vårt avtal och är lurade.

När jag fick min första son så tänkte jag vara föräldraledig hur länge som helst och jag pusslade med mina garantidagar för att jag skulle få så många fullbetalda dagar som möjligt kvar till slutet. Pappamånaden (det var annorlunda då) tog pappan ut under sin egen semester och fick på så sätt dubbel inkomst under den månaden. Fiffigt värre! Det visade sig sedan att det inte var min grej att gå hemma. Jag höll på att bli galen och började jobba på nätter, helger och kvällar för att få möta andra samtalsämnen än barnmat och bajsblöjor. Då var det lilla barnet ett halvår gammalt. Trots att sonen var ett och ett halvt år när han började hos dagmamman fanns det massor av dagar kvar och det hela slutade med att de sista fullbetalda dagarna frös inne eftersom sonen blev för gammal.

När den andra sonen kom var jag klokare men gjorde ungefär likadant, fast med den stora skillnaden att hans sista dagar gick åt när jag och grabbarna åkte på semester till Grekland. Två gånger till och med, fast inte under samma sommar förstås. På den tiden pluggade jag och hade inte kunnat ta någon semester alls med barnen om det inte hade varit för föräldrapenningen.

Ibland blir jag alldeles förskräckt när jag tänker på att grabbarna blivit så stora som tjugoett och femton år. Det innebär ju att jag är ungefär… tja, hundra typ. Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas – att ha fått uppleva glädjen i att se de där två växa upp till två hyfsat kloka individer är utan konkurrens det häftigaste som hänt i mitt liv. Nu i mars ska Acke och jag börja på samma kurs på Uppsala universitet, Teologi och skönlitteratur 7,5 poäng. Det är inte klokt egentligen. När blev han så stor?

Jag läste för övrigt att svenskarna har blivit längre och fått större fötter. Ja, inte har de mätt mig i alla fall. Jag är fortfarande 158 cm lång och har 36 i skostorlek.