Farbror Bertil

Det var juldagen 1992. Jag var fortfarande gift med Johan och tillsammans med barnen var vi vad man brukar kalla en kärnfamilj. Oscar var bara ett halvår gammal och Alexander var en stor kille på sex och ett halvt år. Eftersom Johan hade ätit för mycket av julmaten dagen innan så orkade han inte åka med till farmor i Söderköping för att äta våfflor, och när grabbarna och jag kom hem fanns följdriktigt ett brev på köksbordet där Johan meddelade att han hade åkt till akuten för sina magproblem.

Jag hade börjat förbereda kvällsmat när jag hörde ett pling följt av en märkligt lång tystnade innan det kom ett plong från dörrklockan. Utanför dörren stod en äldre, mycket tunnhårig, man med långkalsongerna hängande i grenen på det sätt som bara långkalsonger kan hänga i grenen. Mannen talade om att han hade ont i magen och frågade om jag hade någon tablett han kunde få. Jag gav honom en B-vitamin.
– Kommer jag att somna på den här? Frågade han.
– Nej, men håret kanske växer ut på dig, svarade jag.
– Jag går ner till mig och sätter på mig ett par riktiga byxor, sa mannen och försvann nerför trappen.

Det märkliga pling-plonget från dörren hördes snart igen, och innan jag hann säga emot så hade jag farbror Bertil sittande vid mitt köksbord. Han sa inte mycket och ingenting ville han ha, förutom en tablett till. Han fick sin B-vitamin och ett glas vatten att skölja ned den med.

Farbror Bertil berättade att han var rädd och inte vågade vara ensam hemma.
– Jag sover här i natt.
– Du gör så fan heller, svarade jag. Någonstans måste man dra en gräns och jag var mycket bestämd på att den gick ganska precis där, men hur det nu kom sig så lovade jag till slut farbror Bertil att han kunde få sova på en madrass bredvid julgranen. Julgranen stod i vardagsrummet precis utanför dörren till Johans och mitt sovrum och jag tänkte att då hör jag i alla fall om han börjar rumstera om i lägenheten, och jag ville på inga villkor ha honom i en vanlig säng ifall något okontrollerat skulle komma ur honom under natten. Det är inte ett lika stort offer att slänga en madrass som att slänga en hel säng.

När Johan kom hem med en åkomma som läkaren hade förklarat vara magkramp, presenterade jag honom och farbror Bertil för varandra med orden:
– Det här är farbror Bertil och han ska sova här i natt.
– Jaha, svarade Johan, hej.

Johan hade fått en medicin som skulle få krampen i magen att släppa. Han var ordentligt trött och gick tämligen omgående och lade sig. Jag tog fram en madrass, en filt och en kudde till farbror Bertil. Själv gick jag och lade mig i Alexanders säng eftersom jag, av ren självbevarelsedrift, inte ville gå och lägga mig bredvid Johan. Jag skulle inte komma att vara i närheten när magkrampen släppte.

Och magkrampen släppte.

Varje gång Johan sprang till toaletten så sprang han förbi farbror Bertil, och varje gång Johan sprang förbi satte sig farbror Bertil upp och frågade:
– Ska vi prata lite?
Och varje gång farbror Bertil frågade så svarade Johan:
– Nej, för helvete!

Morgonen därpå fick farbror Bertil en B-vitamin till och gick sedan ner till sig. Farbror Bertil kom upp till oss fler gånger, och en gång följde han till och med hem till min pappa. Det tyckte han om, för där fick han sig en sup. Min pappa har den ovanan att han bjuder alla på en sup, vare sig de vill eller inte. Men farbror Bertil ville mer än gärna ha sig en sup, eller två.

Hur gick det sedan för farbror Bertil då? Jo, han blev sjukare och julen därpå var han död.

Det var måhända inte ett lyckligt slut, men alla historier har inte lyckliga slut. För farbror Bertils del var det nog dessvärre så att det inte hade varit så lyckligt innan heller.

Och vad vill jag ha sagt med denna historia? Ingenting mer, tror jag, än att jag tänker på den där juldagen ibland och att det är mer nära till hands att den dyker upp i minnet under julen.

Lev väl!

Om Valand, hundar och katter

Jag har varit på Café Valand idag. Jag kommer inte ihåg när jag senast var där men det kan ha varit när Lollo och jag fikade en eftermiddag, för någonting som känns som väldigt länge sedan, men det kan också ha varit vid något tillfälle efter det. Däremot kommer jag mycket väl ihåg när jag en gång i tiden satt där några gånger i veckan. Jag läste svenska på universitetet och läsesalen på Stadsbiblioteket var det bästa stället att plugga på. Det var lite annat folk än andra studenter att titta på och det låg i ett betydligt intressantare område än Frescati. När jag ledsnade på pluggandet gick jag bort till det gamla paret på Valand. Det är kul att se att de fortfarande driver sitt café med samma stillsamma stil. Om jag inte minns fel så är det frun som äger stället och bakar det mesta av det de säljer. Det är så länge sedan som jag pratade med henne om detta att jag inte kommer ihåg exakt hur allt hänger ihop.

Nåväl, idag var jag där med Giovanni och vi blev i princip klara med handlingsprogrammet för Centern i Södertälje. I princip alltså; och det är bra. Nu är det bara några små detaljer kvar som Giovanni fixar alldeles utmärkt på egen hand.

Jag blev så irriterad på mitt taskiga minne att jag googlade på Café Valand och hittade en sida på Facebook. Naturligtvis, det borde jag ha förstått. Till och med mitt hemmafik Tratten har en egen sida, och från och med nu är jag alltså med i två cafégrupper på Facebook.

Jag är kattvakt åt Tabasco i Älvsjö. Förra gången det hände hade jag glömt vad katten hette och kallade honom Tisseltass. Något var jag ju tvungen att säga när jag ropade på honom. Och ärligt talat känns det som om det funkade lika bra. Det märkliga med att ha en katt i närheten är att det inte är en hund.

De här dagarna har jag upptäckt några fundamentala skillnader mellan en katt och en hund:

• En hund kliver inte omkring på tangentbordet samtidigt som du skriver. För att en hund ens ska komma på tanken att gå på ett tangentbord måste man lägga det på golvet i en smal passage så det garanterat är i vägen, och dessutom lägga något ätbart på andra sidan så det finns någon mening med att gå precis där. Förmodligen skulle hunden hoppa över i alla fall.

• En hund vet vad den heter.

• När man sparkar ner en hund från sängen så letar den reda på en annan sovplats.

• En hund vill inte gå ut ensam, kräva att få bli insläppt direkt, vilja gå ut igen efter två minuter och sedan ändå förvänta sig att få komma in så fort man stängt dörren.

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Veckans märkligaste: stölden av skylten ARBEIT MACHT FREI. Ska det inte vara någon som vaktar en sådan sak?

Veckans sämsta: nedläggningen av SAAB.

Veckans upplösning: skylten är hittad.

Veckans ännu bättre: jag har jullov!

Just det, jag har jullov!