Jag har tjuvstartat med julklapparna. Eftersom jag inte ska fira jul hemma så har jag och grabbarna haft en liten paketöppningsafton. Patriks paket fick jag redan i onsdags. När jag ser vad jag fått så förstår jag att det trots allt finns människor som tycker om mig. Jag har fått boken Äntligen icke-rökare som tydligen ska vara en hjälp på vägen mot rökfrihet, Vill du ha din frihet får du ta den som är en Lundell-biografi skriven av Måns Ivarsson och slutligen Ulf Lundell. Sånger 1975-2007, i två volymer. Oj, vad jag ska läsa och oj, vad rökfri jag ska bli.
Jag försöker att vara en organiserad människa och jag började följaktligen med att skriva en packlista. Efter att ha skrivit ned sexton saker utan att ens ha kommit fram till några kläder gav jag upp. Hellre glömmer jag saker hemma än har tråkigt när jag packar. Det visade sig vara betydligt roligare att lägga fram allt på sängen och göra någon form av rimlighetsprövning och lita på magkänslan. Det gick faktiskt åt två resväskor så vad kan ens ha varit möjligt att glömma? En sak vet jag att jag kommer att sakna, och det är mitt sunstick. Fast det beror ju bara på att jag inte kan hitta det, och har alltså ingenting med någon möjlig glömska att göra. Jag tycker att jag har letat precis överallt, men det finns banne mig ingenstans. När man letar efter saker på det sättet att man vänder upp och ned på precis allting för att finna det man söker så blir man helt besatt. Det är precis som om livet inte kan fortsätta om man inte hittar just den där speciella grejen, oavsett hur obetydlig den är. Jag menar: ett sunstick! Det finns säkert i varenda affär på Teneriffa och kostar knappast en förmögenhet. Jag borde kunna lägga det åt sidan och göra något vettigt istället. Trots att jag med mitt förnuft vet att det är så, så kommer jag på mig själv med att börja om med att leta efter detta lilla gula sunstick. Förmodligen kommer jag att bli galen om jag inte hittar det snart.
Jag blir hämtad strax före sex imorgon och borde faktiskt sova, men det händer något när jag närmar mig midnatt och de kreativa timmarna börjar. Tiden går med en annan hastighet och varje gång jag tittar på klockan blir jag förvånad över att det redan gått så mycket tid. Oftast får jag också väldigt mycket gjort under de timmarna. Det är precis som om hjärnan filtrerar bort allt skit och gör så att det blir mycket lättare att koncentrera sig och göra det man faktiskt ska göra, och dessutom med ett ganska schysst resultat. Jag kommer ihåg när jag pluggade och satt uppe hela nätterna med olika arbeten. Trots att jag visste att det var mycket att göra så blev det inte något som helst arbete utfört förrän klockan började närma sig midnatt. En gång blev jag klar med ett arbete så sent att jag missade bussen till tåget bara för att min skrivare var så långsam. Jag vet att jag inte är ensam om det här, och det gör det hela än mer fascinerande. Vad är det som gör att några av oss inte kan jobba på dagarna när vi har både tid och ork att tänka igenom våra arbeten ordentligt? Varför måste vi brottas mot tidsbrist och trötthet?
Det må vara hur det vill med det. Nu ska jag i alla fall sova. Förmodligen skriver jag inte mer på min blogg förrän nästa år när jag är tillbaka i vårt vackra vinterland igen, men kika gärna in ibland. Jag kan ju få för mig att gå in på ett internetcafé och skriva några rader. Om det inte sker:
God jul och Gott nytt år!
och tack för alla härliga kommentarer på min blogg, oavsett om ni skriver dem här, skickar dem till min mail eller tar det IRL. Ni ger mig inspiration :)
söndag 23 december 2007
lördag 15 december 2007
Jag vill fira jul med Martin
På Expressens hemsida kan man gå in och rösta på vem man helst vill fira jul med. Valet stod mellan
Robert Gustafsson
Ernst Kirchsteiger
Zlatan Ibrahimovic
Martin Stenmarck
Kjell Bergqvist
Måns Zelmerlöw
Martin Timell
Jag funderade ett tag på om jag skulle välja Ernst eller Martin Timell, men bestämde mig till slut för att Martin nog ändå skulle vara det ideala julaftonssällskapet. Och han blev faktiskt mitt val därför att Ernst är så himla lång och jag inte är det. Det visade sig att just mina två kandidater var de två som minst antal svenskar ville fira jul med, och Martin Timell var allra minst populär. Som vanligt var Robert Gustafsson populärast, vilket förmodligen beror på att det är en massa människor från landsbygden som röstar på kvällstidningarnas nätupplagor, och att vi otroligt coola människor från Sötälje har annat för oss.
Jag har varit hos min pappa och blivit klippt av hans fru. Det blev jättebra och exakt som jag ville – ingen skillnad! Fast lite kortare förstås. Vad jag ska göra åt den fruktansvärda utväxten, där min egentliga hårfärg envisas med att sticka fram, har jag däremot ingen som helst aning om. Eller rättare; jag hinner inte fixa till det innan min avresa till Teneriffa om en vecka. Detta innebär alltså att jag kommer att gå runt och se så där chict polsk ut i två veckor bland charterfyllon och hysteriska föräldrar med bortskämda ungar. Med andra ord kan det göra detsamma.
Jag är för övrigt på ett strålande humör, och varför skulle jag inte vara det? Men jag är också irriterad på mig själv för att jag lämnade min laddare till mobilen på jobbet i fredags för att jag trodde att batteriet skulle räcka hela helgen. Nu är det lördag och batteriet är nere på rött. Det fåniga är att jag stod och höll laddaren i handen och tänkte att det är onödigt att släpa hem den, precis som om det hade varit jobbigt att stoppa ned den i väskan. Den väger ju knappast någonting och tar i princip ingen plats. Imorgon kommer jag alltså att vara avskuren från omvärlden, om jag inte hänger vid msn hela dagen, och det är definitivt uteslutet. Jag får helt enkelt ställa in mig på random, gå ner på stan och hoppas på det bästa.
Imorgon ska jag köpa mina två, tre julklappar för detta år och då kanske det dyker upp någon som vill prata med mig. Håll tummarna, snälla!
Robert Gustafsson
Ernst Kirchsteiger
Zlatan Ibrahimovic
Martin Stenmarck
Kjell Bergqvist
Måns Zelmerlöw
Martin Timell
Jag funderade ett tag på om jag skulle välja Ernst eller Martin Timell, men bestämde mig till slut för att Martin nog ändå skulle vara det ideala julaftonssällskapet. Och han blev faktiskt mitt val därför att Ernst är så himla lång och jag inte är det. Det visade sig att just mina två kandidater var de två som minst antal svenskar ville fira jul med, och Martin Timell var allra minst populär. Som vanligt var Robert Gustafsson populärast, vilket förmodligen beror på att det är en massa människor från landsbygden som röstar på kvällstidningarnas nätupplagor, och att vi otroligt coola människor från Sötälje har annat för oss.
Jag har varit hos min pappa och blivit klippt av hans fru. Det blev jättebra och exakt som jag ville – ingen skillnad! Fast lite kortare förstås. Vad jag ska göra åt den fruktansvärda utväxten, där min egentliga hårfärg envisas med att sticka fram, har jag däremot ingen som helst aning om. Eller rättare; jag hinner inte fixa till det innan min avresa till Teneriffa om en vecka. Detta innebär alltså att jag kommer att gå runt och se så där chict polsk ut i två veckor bland charterfyllon och hysteriska föräldrar med bortskämda ungar. Med andra ord kan det göra detsamma.
Jag är för övrigt på ett strålande humör, och varför skulle jag inte vara det? Men jag är också irriterad på mig själv för att jag lämnade min laddare till mobilen på jobbet i fredags för att jag trodde att batteriet skulle räcka hela helgen. Nu är det lördag och batteriet är nere på rött. Det fåniga är att jag stod och höll laddaren i handen och tänkte att det är onödigt att släpa hem den, precis som om det hade varit jobbigt att stoppa ned den i väskan. Den väger ju knappast någonting och tar i princip ingen plats. Imorgon kommer jag alltså att vara avskuren från omvärlden, om jag inte hänger vid msn hela dagen, och det är definitivt uteslutet. Jag får helt enkelt ställa in mig på random, gå ner på stan och hoppas på det bästa.
Imorgon ska jag köpa mina två, tre julklappar för detta år och då kanske det dyker upp någon som vill prata med mig. Håll tummarna, snälla!
tisdag 11 december 2007
Tio dagar kvar till jullovet
Nu är det nitton lektioner, eller sju hela arbetsdagar, kvar tills jullovet börjar. Avslutningen är på fredag nästa vecka, men den dagen är knappast en hel arbetsdag.
Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.
När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.
Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.
Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.
Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.
Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.
Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.
När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.
Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.
Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.
Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.
Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.
måndag 10 december 2007
Alla dessa dagar som kom och gick
Det är söndag och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag tittar på Michael Moore – provokatören som handlar om honom och hans arbetsmetoder. Han framställs som girig, manipulativ och allt annat hemskt som förknippas med den här typen av personligheter. Ja, inte vet jag vad som är sant, men faktum är att det finns en hel del människor som arbetar för att misskreditera honom på grund av den politiska makt han faktiskt har. Naturligtvis hör de som gjort den här dokumentären till dem, men det är intressant att se en annan sida av Michael Moore, att han inte är en man som främst jobbar för att sanningen ska fram. Men jag antar att han är ungefär som Janne Josefsson, budskapet är det viktigaste och då spelar inte metoderna så stor roll. Lite kul för oss tittare för stunden. Ibland glömmer vi bort oss och blir upprörda över det vi ser men det är oftast inte särskilt intressant i längden.
Det är inte söndag… jag har ju jobbat idag. Det är måndag… och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Herre Jösses! Nu är det verkligen dags att bringa lite ordning i tillvaron och lägga sig för att sova – och vakna upp till tisdag.
Hurs!
Det är inte söndag… jag har ju jobbat idag. Det är måndag… och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Herre Jösses! Nu är det verkligen dags att bringa lite ordning i tillvaron och lägga sig för att sova – och vakna upp till tisdag.
Hurs!
torsdag 6 december 2007
Alldeles, alldeles... underbar!
Jag har varit på en demonstration av olika hudvårdande produkter och är nu en underbart mjuk och fin människa. Mina händer är de lenaste som finns i hela världen och istället för en skorpa i ansiktet har jag mjuk och följsam hud som formar sig efter mina grimaser utan att riskera att spricka. Jag har rengjort mitt ansikte och sedan lagt en ansiktsmask som skulle göra något åt de fria radikalerna och samtidigt ta bort alla döda hudceller. Medan masken stelnade blev min nacke och mina spända axlar masserade med en fantastisk kräm som värmde långt efter att massagen var klar. När masken var bortsköljd fick jag prova en ansiktskräm och en olja som gjorde underverk med mitt ansikte. Som om detta inte var nog har jag också fått en handmassage med en blandning av tre olika krämer.
Jag är en ny, mjuk och följsam, människa som aldrig kommer att bli hård igen. Aldrig mer kommer jag att fastna i ett fånigt leende. Jag kommer aldrig mer säga några hårda ord och jag kommer definitivt aldrig mer i hela mitt liv tänka en ond tanke. Jag är helt fantastisk, precis sådan som Gud en gång planerade att jag skulle vara. Om jag idag skulle göra om testet på Facebook som svarade på hur ond jag är skulle svaret inte bli detsamma som senast jag gjorde det.
You're pretty much evil. You do whatever you can to take revenge on the world, and do whatever ISN'T right. But on the bright side, every now and then you feel guilty and donate some money to the Red Cross.
Idag skulle svaret kort och gott bli: Du är inte ond alls, bara mjuk och alldeles underbar. Självklart ger du pengar till Röda korset med en innerlig glädje från djupet av ditt hjärta.
Jag kan inte säga att jag saknar mitt gamla onda och hårda jag, men visst var jag ibland lycklig även då. Fast med mitt nya jag är jag salig hela tiden, och det måste ju ändå slå lite högre. Nu, efter fyra timmar med denna underbara mjukhet, börjar jag känna en rädsla över att det ska försvinna. Tänk om jag vaknar på lördag och känner att jag har fått valkar i händerna. Tänk om allt försvinner om jag duschar. Tänk om jag aldrig mer kommer att våga tvätta mig. Tänk om jag måste duscha för att jag folk undviker mig. Kommer jag då att återgå till att ge pengar till Röda korset bara för att stilla mitt dåliga samvete?
Jag är en ny, mjuk och följsam, människa som aldrig kommer att bli hård igen. Aldrig mer kommer jag att fastna i ett fånigt leende. Jag kommer aldrig mer säga några hårda ord och jag kommer definitivt aldrig mer i hela mitt liv tänka en ond tanke. Jag är helt fantastisk, precis sådan som Gud en gång planerade att jag skulle vara. Om jag idag skulle göra om testet på Facebook som svarade på hur ond jag är skulle svaret inte bli detsamma som senast jag gjorde det.
You're pretty much evil. You do whatever you can to take revenge on the world, and do whatever ISN'T right. But on the bright side, every now and then you feel guilty and donate some money to the Red Cross.
Idag skulle svaret kort och gott bli: Du är inte ond alls, bara mjuk och alldeles underbar. Självklart ger du pengar till Röda korset med en innerlig glädje från djupet av ditt hjärta.
Jag kan inte säga att jag saknar mitt gamla onda och hårda jag, men visst var jag ibland lycklig även då. Fast med mitt nya jag är jag salig hela tiden, och det måste ju ändå slå lite högre. Nu, efter fyra timmar med denna underbara mjukhet, börjar jag känna en rädsla över att det ska försvinna. Tänk om jag vaknar på lördag och känner att jag har fått valkar i händerna. Tänk om allt försvinner om jag duschar. Tänk om jag aldrig mer kommer att våga tvätta mig. Tänk om jag måste duscha för att jag folk undviker mig. Kommer jag då att återgå till att ge pengar till Röda korset bara för att stilla mitt dåliga samvete?
söndag 2 december 2007
Att skriva blogg istället för att städa
VA?! Det är redan söndag. Veckorna rusar iväg och man hinner inte fatta vad det är som händer. Häromdagen hade jag söndagsångest och hade inte någon lust att gå till jobbet dagen efter. Sen gick det en dag och så var det fredag, och ytterligare en dag senare är det söndag igen. Hur går det till? Det känns som om jag inte hinner med någonting under helgerna. De bara kommer och rusar iväg, som om de vill jävlas med en och tala om att så här skulle det kunna vara. Moahahaha.
Jag tänker på hur de bar sig åt under 1700-talet. De måste ha haft en annan sorts tid då, när de reste jorden runt med hästvagnar och båtar, och ändå hann med att skriva böcker, bilda familj och odla sin trädgård liksom. Som om det inte räckte så var de bildade och talade en jäkla massa språk såsom latin, grekiska och franska. Fast det är klart, mycket av skrivandet och läsandet blev väl utfört under resorna förstås. Då, på den tiden när alla bara reste omkring och skapade historia.
Men vänta nu; vad har jag gjort den här helgen som bara rusade iväg?
I fredags, när jag kom hem från jobbet, var Tomten här. Han hade med sig paket till barnens adventskalendrar. Han var otroligt sur över att Acke hade tagit med sig sin kalender hem till sig. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett honom sådan förr, det var nästan lite otrevligt. Lösningen var väl lite halvdan, men Tomten knöt en vacker rosett runt en klädhängare och hängde upp Ackes paket i den. Jag hjälpte honom med att knyta fast paketen på Oscars kalender innan jag rusade hem till min kollega Fredrik, som hade bjudit hem mig på middag. Maten var god och vi hann precis få i oss den och en flaska vin innan Fari, en annan kollega, anlände med flickvän och dotter. Då vankades det glögg. Den var både cognacsspetsad och traditionell, och serverades tillsammans med pepparkakor och ost. I fredags var det den trettionde november och snart är julen här.
När jag kom hem var båda mina söner hemma. Acke sov på golvet i Oscars rum men kom och lade sig i min säng på morgonen för att han höll på och frysa ihjäl. Jag lade på honom ett extratäcke och micrade en vetekudde som jag slängde in under täckena hos honom. Tanken var att lördagen skulle vara en dag då jag sov tills jag vaknade, men eftersom jag ändå blev väckt gick jag hem till mamma och åt frukost innan jag åkte till Telefonplan tillsammans med Anna för att gå på Konstfacks julmarknad. Där var det fullt med folk och inte mycket att se, så vi vände tillbaka in mot stan för att käka lunch. Av någon outgrundlig anledning drabbades vi av moralpanik och tyckte att klockan måste vara åtminstone fyra innan vi kunde sätta oss och ta en öl. Halv fyra hade paniken (åtminstone den) lagt sig och vi hittade ett bra ställe på Söder att hinka bärs på.
Anna påminde mig om att jag även förra november, som alla tidigare novembrar, haft novemberångest och att jag då brukar börja planera för att göra en del, lite större, förändringar i mitt liv. Hon antydde att jag faktiskt hade varit lite odräglig för ett år sedan, men det tror jag inte på. Fast jag bytte i alla fall jobb då, så man kan inte säga att jag har mina novemberångestar i onödan. En del annat återgick väl i någon slags status quo, fast bättre. Men nu är det december och dags för decembertramset. Några öl senare åkte jag hem och fastnade tillsammans med Kent framför datorn. Han kan konsten att vara både fånig och helt fruktansvärd, precis som småbröder ska vara. Det är en ung man som förgyller mitt liv på ett fantastiskt sätt. Innan jag somnade skrev jag några meddelanden till Patrik som var sjuk och hade legat i sängen hela dagen. Jag håller tummarna för att han är frisk på måndag när han börjar sitt nya jobb. Förmodligen gick jag och lade mig kring två. Idag är det advent och dags att sätta igång med städning och lite adventspynt. Imorgon är det arbetsdag, men först ska det bli fint här hemma. Söndagsångest? Nänä, november är över nu.
Hurs!
Jag tänker på hur de bar sig åt under 1700-talet. De måste ha haft en annan sorts tid då, när de reste jorden runt med hästvagnar och båtar, och ändå hann med att skriva böcker, bilda familj och odla sin trädgård liksom. Som om det inte räckte så var de bildade och talade en jäkla massa språk såsom latin, grekiska och franska. Fast det är klart, mycket av skrivandet och läsandet blev väl utfört under resorna förstås. Då, på den tiden när alla bara reste omkring och skapade historia.
Men vänta nu; vad har jag gjort den här helgen som bara rusade iväg?
I fredags, när jag kom hem från jobbet, var Tomten här. Han hade med sig paket till barnens adventskalendrar. Han var otroligt sur över att Acke hade tagit med sig sin kalender hem till sig. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett honom sådan förr, det var nästan lite otrevligt. Lösningen var väl lite halvdan, men Tomten knöt en vacker rosett runt en klädhängare och hängde upp Ackes paket i den. Jag hjälpte honom med att knyta fast paketen på Oscars kalender innan jag rusade hem till min kollega Fredrik, som hade bjudit hem mig på middag. Maten var god och vi hann precis få i oss den och en flaska vin innan Fari, en annan kollega, anlände med flickvän och dotter. Då vankades det glögg. Den var både cognacsspetsad och traditionell, och serverades tillsammans med pepparkakor och ost. I fredags var det den trettionde november och snart är julen här.
När jag kom hem var båda mina söner hemma. Acke sov på golvet i Oscars rum men kom och lade sig i min säng på morgonen för att han höll på och frysa ihjäl. Jag lade på honom ett extratäcke och micrade en vetekudde som jag slängde in under täckena hos honom. Tanken var att lördagen skulle vara en dag då jag sov tills jag vaknade, men eftersom jag ändå blev väckt gick jag hem till mamma och åt frukost innan jag åkte till Telefonplan tillsammans med Anna för att gå på Konstfacks julmarknad. Där var det fullt med folk och inte mycket att se, så vi vände tillbaka in mot stan för att käka lunch. Av någon outgrundlig anledning drabbades vi av moralpanik och tyckte att klockan måste vara åtminstone fyra innan vi kunde sätta oss och ta en öl. Halv fyra hade paniken (åtminstone den) lagt sig och vi hittade ett bra ställe på Söder att hinka bärs på.
Anna påminde mig om att jag även förra november, som alla tidigare novembrar, haft novemberångest och att jag då brukar börja planera för att göra en del, lite större, förändringar i mitt liv. Hon antydde att jag faktiskt hade varit lite odräglig för ett år sedan, men det tror jag inte på. Fast jag bytte i alla fall jobb då, så man kan inte säga att jag har mina novemberångestar i onödan. En del annat återgick väl i någon slags status quo, fast bättre. Men nu är det december och dags för decembertramset. Några öl senare åkte jag hem och fastnade tillsammans med Kent framför datorn. Han kan konsten att vara både fånig och helt fruktansvärd, precis som småbröder ska vara. Det är en ung man som förgyller mitt liv på ett fantastiskt sätt. Innan jag somnade skrev jag några meddelanden till Patrik som var sjuk och hade legat i sängen hela dagen. Jag håller tummarna för att han är frisk på måndag när han börjar sitt nya jobb. Förmodligen gick jag och lade mig kring två. Idag är det advent och dags att sätta igång med städning och lite adventspynt. Imorgon är det arbetsdag, men först ska det bli fint här hemma. Söndagsångest? Nänä, november är över nu.
Hurs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
