Tio dagar kvar till jullovet

Nu är det nitton lektioner, eller sju hela arbetsdagar, kvar tills jullovet börjar. Avslutningen är på fredag nästa vecka, men den dagen är knappast en hel arbetsdag.

Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.

När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.

Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.

Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.

Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.

Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.