Karantän på 35 kvadrat: på väg mot cincuentän

Idag är det den fyrtioförsta dagen i min karantän; jag har ju en karantänsdag färre än de andra i Spanien. Det innebär alltså att karantänen definitivt är avslutad och att jag nu har kommit in i något som skulle kunna heta cincuentän, baserat på ordet för femtio. Det kommer att bli fler dagar men man kan nu se att nedtrappningen har kommit igång. För två veckor sedan fick bland annat byggnadsarbetare och vägarbetare återgå i tjänst. På måndag ska barn upp till fjorton år få ta promenader på en timme, tillsammans med en som bor i samma hushåll. De får ta en promenad om dagen och vara ute i en timme och inom en kilometers radie från hemmet. Mer än en av mina elever har berättat att de tänker tvinga sina småsyskon till en rejäl promenad. Varje dag.

Detta kommer att gälla i två veckor. Sedan är det dags för nästa steg som kan innebära regionala lättnader. Covid-19 har ju slagit ojämnt i Spanien och Andalucía är absolut inte värst drabbat. Rykten om att skolorna här ska öppna den 18 maj har florerat, men jag väljer att avvakta de faktiska besluten. Om det bara är grundskolorna som öppnar, för att föräldrarna behövs på arbetsplatserna, så kan det kanske innebära att jag som gymnasielärare på en F-Gy-skola kan få åka till jobbet även om mina elever inte är där. Men, som sagt, det är bäst att inte spekulera även om man kan se lättnader i antågande.

Vad har då hänt under dessa fyrtio dagar?

Jag har lagat fyra olika maträtter: pasta med tomatsås eller röd pesto från glasburk, risotto, tabbouleh och pannkakor. 
Godast: tabbouleh.
Enklast: pasta och öppnad glasburk.
Svårast att vädra ut: pannkakor.
Slutsats: god mat kräver lite ansträngning.

I detta land kan man behöva
tvätta raggsockor och bikini i
samma maskin.

Jag har tvättat tre maskiner med tvätt. Eftersom jag är en modern människa så sorterar jag inte tvätt och behöver således ingen tvättkorg. Jag slänger in smutsiga kläder i maskinen och tvättar när den är full. Allt på 40 grader och alla färger tillsammans. Det är med sorg och bedrövelse som jag tänker på allt detta sorterande som jag har hållit på med tidigare i mitt liv. Ett sådant slöseri!
Slutsats: det blir inte mycket smutstvätt när man bara är hemma och lever i ett stillsamt tempo.

Rutinerna fungerar. Förutom en helg där jag återgick till mitt vanliga jag så har jag klivit upp strax efter att larmet har ringt varje dag. Klockan ringer 08.00 varje morgon och jag går och läger mig strax efter midnatt varje kväll. Jag äter middag nästan varje dag och frukost alla dagar.
Slutsats: troligen har ett UFO varit här och hämtat mig och lämnat denna märkliga varelse i utbyte.

Jag motionerar inte. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig i form genom att köra ett motionspass varje dag. Jag tänkte gå i trapporna för att få både motion och muskelträning. Ja, tjena! Jag snittar på ca 700 steg om dagen och känner mig som en vinnare när jag kommer upp i 4000 steg genom att gå till Mercadona och apoteket. Däremot har jag fått ont i ryggen av att sitta så mycket. För det är ju faktiskt så att man väldigt sällan står upp när man är hemma.
Slutsats: ja, vad trodde jag?

Jag äter mycket mindre godis. Som den sockerjunkie jag är så brukar jag äta något sött varje dag, ofta en hel del. Nu har jag haft några större sockersug men de allra flesta dagar äter jag ingenting sådant. Märkligt.
Slutsats: utan fysisk aktivitet, inget sockersug.

Det som blir kvar i mitt kylskåp.

Mitt alkoholintag är i stort sett nere på noll. Mycket kan man säga om mig, men någon storkonsument av alkohol är jag verkligen inte. Nu är det till och med mindre än så. På fyrtio dagar är min totala konsumtion 4 dl cava och 2 dl öl. Men jag dricker å andra sidan hiskeliga mängder med kolsyrat vatten på flaska. 
Slutsats: jag går runt i min ensamhet alldeles nykter.

Jag läser inte. Detta är min stora sorg; jag älskar att läsa och nu blir det ingenting av det. Jag försökte med några ljudböcker men även det har jag slutat med. Jag vill läsa med min egen röst i huvudet. 
Slutsats: jag behöver komma ut härifrån.

Toalettpappersstatus: 4 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om varandra och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: att ta vara på tiden

Jag väcktes av att mitt äldsta barnbarn ringde på Messenger. När någon vill prata med mig på Messenger så ringer det i alla mina tre enheter; telefonen låter värst. Innan jag har hittat rätt app eller sida eller låst upp telefonen så har samtalet ofta avslutats, och jag får ringa upp igen. Det är inte så besvärligt, men tämligen irriterande. Häromdagen svarade jag på datorn men telefonen fortsatte att ringa, och då avvisade jag samtalet på den, vilket ledde till att det samtal som jag hade besvarat på datorn stängdes av. Denna röra uppstår varje gång som någon vill nå mig via Messenger; jag springer runt på mina 35 kvadrat och försöker få mina enheter att bete sig som folk. Eller som den funktion de är tänkta att ha – att göra mitt liv mer behagligt.

Nåväl: Barnbarnet berättade att han mådde bra och att han hade en lös tand och att han kunde känna taggarna på den nya tand som är på väg att växa ut. I bakgrunden dansade hans lillasyster omkring med en underbar gloria av lockigt vitt hår runt huvudet. Hon har ett fantastiskt hår som kan göra vem som helst avundsjuk. Mitt allra yngsta barnbarn dök upp i sin pappas famn och någonstans från en annan del av huset hördes barnens styvbror ropa. Det var en lördagmorgon strax innan frukost hos en familj i Södertälje. De är en del av mig men också något som de själva skapar, oberoende av mig. 

Det är en ljuvlig känsla att veta att ens barn har blivit bra vuxna som lever ett gott liv.

Efter en fyradagarsvecka med distansarbete var det skönt att få stänga av den delen av datorn som tillhör arbete och inleda helgen. Vad gör man med sin ledighet när man är ledig? Vad ska jag göra för att skilja helg från vardag?

Jag broderar efter ett köpt mönster, och det är ett bra sätt att hålla både händerna och huvudet sysselsatta, men i min tanke växer en idé om en egen design som jag är så nyfiken på att testa att jag nästan inte vill göra klart detta broderi. Men jag har redan lagt bort det en gång; och då bodde jag fortfarande i Södertälje. Nu gör jag klart detta, ramar in det och ger det i julklapp till någon som inte kommer att ha modet att inte hänga upp det. Hm... vem ska jag utsätta för detta?

Jag bytte lakan, tog en dusch och klippte håret. Jag smörjde in mig med något som både mjukar upp och luktar gott och satte mig sedan tillrätta i fåtöljen framför Let's Dance med mitt broderi i händerna. Jag håller förstås på Jan Björklund. Han hade fått näst minst antal röster och det är förstås illavarslande, men det löser sig säkert. Men hur gör man för att rösta från Spanien? Det går nog inte.

Vänta nu... klippte jag håret?!

Jajamänsan! Jag kan klippa mitt eget hår och ändå få det att se helt okej ut. Men det beror förstås på att det är långt. Hursomhelst, nu är det 8 cm kortare och mycket friskare och dessutom jämnt även på baksidan.

Efter frukost så ringde jag min vän i Fuengirola och vi tog en kopp kaffe tillsammans och bestämde att vi ska fira karantänens avslut med en utflykt; när det nu blir.

Så går min lediga dag vidare och än är klockan bara ett. Min plan är att få ihop några tusen steg genom att gå och handla i en mataffär som inte ligger närmast eftersom mina närmsta affärer inte är roliga. Jag ska också gå ut med soporna och gå bort till apoteket i hamnen. Det bör ge bortåt en 5000 steg totalt. Jaja, alltid är det något.

Så här både innehållslösa och fulla med innehåll ser de flesta dagarna ut när man lever i karantän. Min plan var från början att blogga varje dag, men inte ens jag kan hitta innehåll som är värt att dela med sig av utifrån detta underlag. Å andra sidan sker det spännande saker inuti, men det är faktiskt i min värld.

Toalettpappersstatus: 5 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev väl och ta vara på er tid!

Karantän på 35 kvadrat: att läsa

Jag är en läsande människa. Eftersom jag också är en arbetande människa så kan jag inte läsa hela tiden, men det brukar ändå bli lite drygt trettio lästa böcker under ett år. Jag skriver nämligen läslogg och har därför koll på vad jag läser. När en läsande människa blir inlåst i en lägenhet på 35 kvadrat tillsammans med en bokhylla med olästa böcker så är det inte mer än rimligt att det efter trettiotre dagar har blivit en hel del läst. Det har ju utöver det dessutom varit påsklov. 

Men så här är det: jag läser inte hemma. Jag läser på kaféer och på pendeltåget till jobbet. Det är därför som det blir så många böcker lästa. På vardagarna läser jag på pendeln och på helgerna när jag äter frukost på kafé. När jag lägger mig på kvällen så spelar jag Candy Crush och lyssnar på poddar; läser gör jag definitivt inte. 

Primetime är ett dagligt frågespel där man kan vinna hiskeliga summor; till exempel en krona. En av deras sponsorer är Nextory. Om man går in på Nextory via Primetime-appen så får man ett gratiserbjudande på 45 dagar. Ni vet hur det är med det där som är gratis: Gratis är gott!

Ljudböcker har aldrig lockat mig och de få gånger som jag har försökt har jag svävat bort i tankar och inte lyssnat. Inläsningen har bara legat som en ljudmatta i bakgrunden medan mina tankar har tagit med mig ut på äventyr. Som hissmusik, fast en roligare resa.

Jag skapade i alla fall ett konto, betalade noll kronor och började botanisera. Jag kom ihåg ett boktips av en mer van boklyssnare och letade reda på Ett jävla solsken av Fatima Bremmer. Boken var en biografi om Ester Blenda Nordström och tilldelades Augustpriset 2017 i kategorin facklitteratur. Den var sexton timmar lång och det fungerade! Jag skurade badrummet, lagade mat, broderade och hasade omkring på mina 35 kvadrat och lyssnade på en historia om ett fascinerande kvinnoöde.

Men skönlitteratur som inte är en kommentar till vår samtid går inte att lyssna på. Det går att läsa eftersom man kan skumma förbi ointressanta passager, men när man lyssnar så går det inte att värja sig; det bara fortsätter i samma tempo.

Jag packade ner en del av mina böcker när jag flyttade hit. Det mesta blev bortsorterat men en del fick, som sagt, följa med ner till Spanien. En del är sådant som jag har läst men inte kan skilja mig ifrån och annat är förstås sådant som jag inte har läst. Det finns väl ingen som har läst allt som finns i ens bokhylla. Hos mig finns det några dåliga samveten, som Bröderna Karamazov av  Fjodor Dostojevskij. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört människor säga att det är den bästa bok som de har läst. Jag har tittat på den, suckat och valt en annan bok. Och då tycker jag till och med om Dostojevskij! Men hur ska jag kunna släpa med mig över 800 sidor på tåget? Det är ju inte precis en kafébok heller.

Podcaster på min iPad har blivit knäpp. Den letar fram gamla avsnitt av sådant som jag prenumererar på. Och häromdagen hände något märkligt. Den hade hittat ett gammalt avsnitt av Teologiska rummet som handlade om Dostojevskij och legenden om Storinkvisitorn, från Bröderna Karamazov. En av gästerna var trevligt nog min gamle lärare i religionspsykologi, professor Owe Wikström. Elena Namli var också bra, men henne känner jag inte till sedan tidigare. Programledaren Peter Sandberg sa att han var avundsjuk på de som inte har läst Bröderna Karamazov än. 

Vad? Avundsjuk på mig?

Nu måste jag läsa Bröderna Karamazov. Och när det är klart så ska jag lyssna på avsnittet igen. Det låter som ett rimligt karantänprojekt.

Toalettpappersstatus: 5 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev gott där ute, lev gott och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: det handlar om oss

Människor omkring oss dör, några kända och andra okända. De allra flesta är för oss en siffra i statistiken. Jag hade ett visst grepp om siffrorna upp till 10.000 konstaterade fall i Spanien, men när jag idag ser dem så hade det lika gärna kunnat vara ett telefonnummer; en fyra, en åtta, en nia och tolv. Jag både distanseras och dras in i dem. Varje siffra är en människa men det är samtidigt också bara en siffra.

Människor drabbas av det här viruset. En tidigare politikerkollega berättar om att han inom loppet av en vecka har mist båda sina svärföräldrar, som fick dö utan någon anhörig bredvid sig, och att familjen nu inte kan samlas för att sörja tillsammans på grund av riskgrupp och rädsla för smitta. En av mina allra närmaste vänner ligger på sjukhus med en obotlig cancer och kan inte ta emot besökare på grund av smittrisken; åtminstone inte så länge hon är kvar där. Berättelserna som kommer till oss är mörka och det går inte att värja sig när man läser om den tioårige pojken som dog utan att mamma eller pappa kunde vara där.

Några försöker dämpa sin ångest och oro genom att kräva positiva nyheter, men sanningen är att inte ens de positiva nyheterna kan uppväga det negativa. Människor dör och människor drabbas. Bakom varje positiv nyhet finns ett djupt mörker.

Samtidigt hasar jag omkring i mina egna tankar och vattnar blommor, äter en muffins och hostar och snyter mig. Jag tar tempen några gånger om dagen och har de senaste veckorna uppnått maxtemperaturen 37,2 vilket för de allra flesta inte räknas som feber. Så här småkrasslig har jag varit sedan onsdagen den 29 januari då jag gick hem två timmar tidigare från jobbet (ibland fungerar mitt minne på det här sättet) och sedan dess har det svajat fram och tillbaka; ibland lite feber ibland lite hosta, men aldrig riktigt frisk. Det är en jäkla förkylning att inte ge sig!

När jag berättade för mina elever i Sverige att jag skulle flytta till Andalusien så sa en pojke som ursprungligen kommer härifrån att det är kallt inomhus, och att husen är byggda för att hålla värmen ute men att effekten blir svinkalla hus när det inte är sommar. Och så är det. Jag har aldrig frusit så mycket inomhus som jag har gjort sedan jag flyttade hit. Kanske är det därför som min förkylning inte ger med sig; jag behöver solen och värmen!

Vi är just nu inne i stilla veckan, Semana Santa, och aldrig har väl Málaga varit mer stilla än i år. När man läser i Bibeln om den här veckan så är onsdagen tom. Jesus verkar inte ha gjort något speciellt just denna dag, åtminstone inget som var värt att skriva om. Kanske besökte han sina vänner Maria, Marta och Lasarus i Betania. Kanske pratade de om gamla minnen och skrattade åt någon dråplig händelse samtidigt som de förberedde lammet inför påskmåltiden, den som skulle komma att bli Jesus allra sista på jorden. Kanske var de irriterade över något och gick mest omkring och surade, sådär som vi människor tenderar att göra ibland. Kanske var det bara en onsdag.

Jag titta på statistiken över Spanien igen. Antal smittade, antal inlagda, antal döda, antal friskförklarade; alla siffror utom 2 är representerade.

Toalettpappersstatus: 6 fulla rullar, 1 påbörjad

Var rädda om varandra och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: en liten tant

Det var en liten, liten gumma,

Som hade en liten, liten stuga

Och en liten, liten ko

Och en liten, liten stäfva

Och en liten, liten katt

Så skulle den lilla, lilla gumman

Mjölka den lilla, lilla kon

I den lilla, lilla stäfvan

Så kom den lilla, lilla katten

Och drack ur den lilla, lilla mjölken

"Sjas, katta!" sa' gumman.

Jag har alltid varit en pensionärsromantiker; en sådan som tycker att äldre människor har massor av visdom och balans i livet, att de aldrig hetsar upp sig och att de med sin livserfarenhet är fantastiska att umgås med. Jag har längtat efter min egen pension sedan jag var i tjugoårsåldern och upptäckte att det där med att jobba mest handlade om det som man inte gjorde på fritiden. Det härliga är att dessa ömma känslor har varit ömsesidiga. Tanter och farbröder har också tyckt om mig, och det vet ju alla att den bästa kärleken är den som besvaras.

Bland det dummaste jag vet är när människor säger saker som: "Jag känner mig inte en dag äldre än 25", när de i själva verket är runt det dubbla. Vad menar de? Har de inte utvecklats någonting under alla dessa år? Det tyder ju på en djup störning. Sanningen är förstås att vi inte visste hur det skulle kännas att vara 47, 52, 68 eller vilken ålder vi nu befinner oss i. Vi trodde bara att det skulle kännas gammalt medan det faktiskt är så att det känns som att vi är i den ålder vi är i utifrån den människa vi är.

Den fådda fåtöljen (jag fick den av min son som hade fått den av sin farmor, eller om det var sin pappa; jag minns inte så noga) är en av få möbler som jag tog med min från Sverige, men så är den också vansinnigt skön och lagom stor för en liten, liten lägenhet.

Här, på mina 35 kvadrat, kan jag äntligen leva ut min inre tant. Det är påsklov och jag har inga som helst måsten; jag får ju inte ens gå ut mer än nödvändigt. Jag pysslar om mina blommor, jag broderar och plockar bland mina saker. Jag sorterar snören i burkar och dammar av mina böcker. Jag lyssnar på radio, eller podcasts för att vara exakt, och när jag känner för det så sätter jag på musik och tar en svängom i en enmansdans. 

Detta är alltså det liv som jag har längtat efter.

Den stora skillnaden mellan att lajva tantliv och den faktiska tillvaron är att jag är instängd och att min familj bor i ett land som jag inte får besöka. Jag skulle ha varit i Södertälje nu, hemma hos yngste sonen. Jag hade fått lära känna mitt yngsta barnbarn och fått gosa med de som börjar bli för stora för att gosa med farmor men som ändå inte skulle ha lämnats ifred; det är så tanter gör. Imorgon skulle jag ha åkt till min äldste son och hans livliga familj i Bandhagen och på fredag besökt en mycket kär vän i Göteborg. När jag fick mailet från SAS att resan var inställd så bokade jag om till i sommar, men nu känns det inte alls säkert på att den resan kommer att bli av. Hur länge kan en pandemi hålla på? Tänk om mina yngsta barnbarn lär sig att gå och prata innan jag får se dem igen!

Ibland slår mig tanken att jag som pensionärsromantiker kommer att behöva umgås med jämnåriga när jag själv blir pensionär om elva år. "Elva, hm...", kanske någon tänker och börjar räkna på fingrarna. Men jag bor i Spanien och kommer att behöva arbeta tills jag är 67 – och då blir det elva. Min fasa är att de inte kommer att vara lika gulliga som alla gamla tanter och farbröder som jag tycker så mycket om. Det kanske istället blir så att jag träffar någon ung pensionärsromantiker som vill höra på min knastertorra humor och äta av mina köpta muffins. Då kommer jag att vara en härlig gammal tant!

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ha det bra, mina vänner, och lev gott!