Det är samma sak vartenda år; de två första
veckorna efter att vi har ändrat till sommartid så upphör jag att fungera som
en vanlig människa. Som den nattmänniska jag är så har jag inga som helst
reserver över för att kliva upp en timme tidigare. Min insats som människa
sträcker sig därför till att allra mest vara utfyllnad. Det skulle möjligen bli
ett hål i världsalltet, kanske ett vakuum som var precis lika stort som jag, om
jag inte dök upp på jorden en dag, men några verkliga skillnader i form av
aktivitet skulle det inte ge. Någon skulle kanske undra vart den där virriga
typen hade tagit vägen, men i övrigt – ingenting. Jag tittar på folk och hör
röster, förmodligen talar de till mig på ett språk som jag i vanliga fall
förstår, men nu kan min hjärna bara uppfatta ett entonigt ”barrbarrbarrbarr”.
Vad är det nu? Två veckor?
Den här helgen är jag i alla fall ledig. Förra
helgen jobbade jag några timmar på lördagen, nästa helg ska jag åka på
konferens till Zürich, lördagen därpå resa på skolresa till Granada och
ytterligare en helg senare få besök från Sverige. Det är inga tunga saker,
tvärtom ganska kul alltihop, men känslan av att vara undersövd gör att jag mest
ser fram emot att få sova. Jag läser inte ens med behållning.
Vänta nu! Två veckor.
På Facebook hade någon lagt upp en bild på min
gata i Södertälje. Jag såg min franska balkong, kyrkan där jag en gång döptes
och två vackra regnbågar. Det var fint, och för första gången sedan jag kom hit
till Fuengirola så kände jag ett sting av hemlängtan.
Jaa! Två veckor!
De två veckorna har gått nu, det måste de ha
gjort. Det betyder att jag kan sova, läsa, fika och gå på museum under helgen
och sedan återgå till jobbet på måndag som en alldeles vanlig människa. Jag ska
likt fågel Fenix stiga upp ur askan och bre ut mina vingar och vara mitt
vanliga jag igen. Fast med förnyad kraft!
 |
| Jag har skaffat en hobby. När någon vill chatta, eller på annat sätt göra sådant som kräver min uppmärksamhet, så måste jag säga att jag inte kan. Att knyta vänskapsband kräver nämligen mina båda händer. Jag vill dock utfärda en varning: detta är beroendeframkallande och om du inte kan tänka dig att vara upptagen jämt så ska du hålla dig borta från denna drog. |
Veckans måndag: Den unga kvinnan som jag
handlar croissanter hos varenda morgon var som vanligt glad och pigg. Känner
hon inte av sommartiden? Jag önskade att jag hade kunnat fråga.
Veckans tisdag: Jag insåg när jag skulle köpa
något annat än en croissant att jag inte vet hur man säger "den" eller "en sån" på spanska och
var därför tvungen att bara peka och le.
Veckans onsdag: Min croissantmänniska använde
en för mig okänd verbform och jag framstod förmodligen som en tämligen löjlig figur.
Veckans torsdag: Jag pratade spanska med min
croissantmänniska som svarade med att ställa en fråga som jag inte kunde svara
på.
Veckans fredag: Jag hade glömt plånboken men
fick ändå ta med mig croissanten, som jag naturligtvis betalar för på måndag.
”No
tengo dinero. Pago el lunes?”
Ha! Det kunde jag i alla fall!
Lev gott, go'vänner! Lev gott!
