Om två veckor så reser jag hem till Spanien och lämnar
därmed en epok i mitt liv; jag kan inte längre kalla mig för Södertäljebo. Det
är sant att jag har bott i Spanien i två år redan, men nu kommer jag att lämna
ifrån mig min lägenhet i Södertälje och i framtiden kommer jag inte att kunna
hasa omkring i min absoluta favoritstad en hel sommar, så som jag har gjort i
år.
Människor frågar mig om mina känslor kring att lämna
Södertälje och om hur det känns att min son ska flytta in i min lägenhet och så
småningom ta över den. Svaret är att jag inte känner något särskilt eftersom
detta är Oscars tidigare hem och nu kommer han att bo där igen. Det är snarare
naturligt än märkvärdigt och det gläder mig att han kommer att få ett bra
boende för sig och sina barn.
Att lämna Södertälje var ett val och att dimpa ner i min
hemstad en gång om året har också gett mig perspektiv. En del verkar vara
konstant och aldrig någonsin förändras, medan annat är nytt för varje år. Redan
nu, efter bara två år, kan jag se detta. Vad det kommer att innebära för
framtiden vet jag inte, men jag hoppas att jag alltid kommer att känna mig
välkommen här i Södertälje, även om jag inte kan vara en del av det naturliga flödet
av förändringar.
Jag tror att jag har längtat efter barnbarn sedan jag var i
tjugoårsåldern och jag var förtjust när jag fick veta att jag skulle bli farmor
innan jag ens hade fyllt femtio, även om en del vänner försökte pika mig och påstå
att det lät väldigt gammalt. Idag finns det fyra barnbarn och jag vet inte vad
det kommer att betyda för vår relation att vi bor så långt ifrån varandra men
när femårige Alfred häromdagen sa att han önskar att jag bodde här i Södertälje
så kände jag en ilande smärta någonstans i magtrakten.
 |
| Jag kommer att få vara mer av en kalasfarmor än en vardagsfarmor. Det kommer att bli bra det också. |
Jag ska alltså om två veckor ge mig iväg till min andra
hemstad, Fuengirola, som ligger i mitt andra hemland, Spanien. Fuengirola är
min hemstad idag men om det förblir så, eller om jag flyttar till Málaga har
jag inte bestämt mig för än. Frågorna kring Fuengirola eller Málaga hopar sig
förstås: Vill jag ha nära till alla som jag känner eller vill jag bo nära
museer och gallerier? Vill jag kunna hasa omkring i en sömnig badort eller en
trendig stad? Vill jag gå ut på restaurang och äta med mina vänner på lördagskvällarna
eller käka direkt ur en kastrull stående vid en diskbänk i mitt hem? Vill jag
gå i fem minuter eller åka pendeltåg i fyrtio för att komma till jobbet? Vill
jag bo i Fuengirola eller Málaga?
Aaaah! Hur ska man kunna bestämma sig för allt hela tiden?!
Vad jag däremot vet är att jag idag vill bo i Spanien.
Framtiden är det som kommer sedan och de beslut som ska fattas då får vänta
tills det är dags. Jag kan ändå inte påverka allt och fortsätter därför med att planera framåt, tolka bakåt och försöka att
fånga det flyktiga nuet.
 |
| Messengers videosamtal ger oss flera möjligheter och det är på det sättet som jag i framtiden kommer att få vardagsprata med mina nära och kära. |
Under tiden så använder jag tekniken för att prata med mina
söner, barnbarn och vänner och mår trots allt väldigt bra med det. Snart är
femåringen äldre och kan flyga själv och något år därpå kan syrran följa med. För
minstingarna kommer jag att vara Farmor i Spanien, eftersom det är det enda som
de känner till, och de kommer att ha en naturlig relation till det. För en sak
kan vi alla vara säkra på, och det är att tiden går och alldeles strax uppstår
ett nytt nu med nya beslut att fatta.
Och ett till, och ett till…
Ta hand om er och lev väl!
