2008 - som jag ser det

Detta märkliga och turbulenta år börjar nu närma sig sitt slut och vad vore då mer på sin plats än en sammanfattning av det som hände, ur min synvinkel. Så här, gott folk, kommer nu min nyårskrönika. Läs och minns.

Årets frisyr: den där som uppstår när den korta snygga frisyren har vuxit ut och jag varje gång jag ser mig i spegeln inser att jag inte har hår utan en yllemössa på huvudet.

Årets hälsogrej: mat. Jag har upptäckt mat och äter glatt lagad mat flera gånger i veckan.

Årets upptäckt: när man går ner i vikt passar inte kläderna längre.

Årets insikt: om man inte tycker om att handla kläder får man finna sig i att ibland gå i lite för stora kläder. Och trasiga också för den delen.

Årets tonåring: Oscar! Det han förlorar i prestation vinner han i charm. Han är fullkomligt oslagbar i sin förmåga att alltid få som han vill. Hur bär han sig åt? Ger han någon kurs i ämnet?

Årets vuxne: Alexander! Hur gick det till? När hände det? Det är fantastiskt att min lille son har blivit en så nära vän som vuxen.

Årets humor: min egen. En variant av ironi som är så stillsam att humorn i det jag säger inte alltid går fram. Ibland är det bara jag själv som förstår hur kul jag är, men OJ vad kul jag är.

Årets surputtar: det sägs att ironi är en sorts humor som bara intelligenta människor förstår. Om det är sant så känner jag till åtminstone två stycken med en del… låt oss kalla det begränsningar.

Årets överraskning: det finns människor som ser kvaliteter hos mig som jag själv knappt visste att jag hade.

Årets brytning: ”Hej då!” och så var det över och så sågs man aldrig mer. Det finns fördelar med att inte knyta an så mycket till någon, åtminstone när det är dags att göra slut och man upptäcker att livet egentligen inte har förändrats.

Årets läskigaste löfte: jag ska tenta av matte D, läsa en kurs på universitetet och bli mattelärare.

Årets varför 1: varför lär jag mig aldrig att inte lova för mycket?

Årets varför 2: varför lär jag mig aldrig att det är bäst att hålla tyst ibland?

Årets Lundell: konserten på Cirkus. Magiskt, starkt, underbart och allt annat vackert man kan säga.

Årets märkligaste scenupplevelse: Hedwig and the Angry Inch. Tysk punkmusikal på svenska på Stadsteatern som ruskade om och fick mig att tänka på identitet och vem som sätter reglerna för normen.

Årets mest förvånande tårar: mina. Jag såg Börje Ahlstedt i Hamlet på Dramaten och grät en nästan hulkande gråt över hans storhet. Kan inte han få vara människan som klarar sig från döden? Någon måste ju vara den första (ja, Jesus var allra först, men han är ju för sjutton Guds son och någonting extra är det ju med det) och det är helt okej för mig om det är han.

Årets stjärntecken: äntligen lever vi i vattumannens tidsålder och jag är inte längre en individ bland alla andra utan en människa helt rätt i tiden.

Årets år: 2008. 2007 är historia och om 2009 vet jag alldeles för lite för att ge det en rättvis bedömning. Trots det har jag en hel del förhoppningar på 2009. Kan det bli året då det händer?

Årets plats: Kulturhuset i Järna. Med tre viktiga insikter fördelat på tre besök blir detta den oslagbara ettan. Nästa sommar cyklar jag dit och mediterar. Kanske. Jag är ju inte den sortens djuping även om jag tycker om att se mig själv som en som faktiskt cyklar ut till vackra platser och mediterar.

Årets födelsedagar: allas. Det här var året då folk fyllde 30, 40, 50, 55, 60 hela tiden. Men vad kul det var med alla kalasen!

Årets medmänniska: flera. Det är många som berikat mitt liv under året och egentligen är jag lite rädd för att nämna några eftersom jag därmed utelämnar några andra. Men om ni som inte nämns kan leva med att det bara är temporärt så vill jag ändå lyfta fram Ulla. Hon hämtar på Arlanda, skjutsar till sjukhus, bjuder massor av folk fast pengarna är slut och är dessutom förbaskat rolig.

Årets flytt: min egen. Herre Jösses, det tog flera månader att tömma en liten trea. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag kunde vara så makalöst lat. Fredrik försökte i alla fall hjälpa till med flytten innan polisen stoppade oss och talade om att det var körförbud på bilen vi hade lånat. Tack Anders, den var go. Men några lass hann vi i alla fall köra. Hade inte mina syskon blandat sig i så hade jag säkert fortfarande fått betala för dubbelt boende.

Årets mest självupptagna: det bara måste vara jag. Vad du än talar om så ser jag snabbt till att fokus hamnar där det hör hemma: hos mig!

Årets nyårslöfte: att fokusera mer på mig själv och försöka följa en linje i taget. Helt enkelt vara lite mindre virrig och luddig.

Årets ”Nu får det banne mig vara nog!”: det här inlägget. Långa listor med sådant som mest roar skribenten ska med nödvändighet undvikas. Därför lägger jag av för den här gången och återkommer nästa år.

GOTT NYTT ÅR!

Trivial Pursuit

Om någon frågade mig om min hobby så skulle jag utan tvekan svara att det är att spela alla möjliga olika varianter av frågespel. Jag har åtminstone tre olika versioner av Trivial Pursuit hemma och när jag var hemma hos Acke häromsistens så tog han fram TP Genus ur gömmorna. Den tidigare lägenhetsinnehavaren hade lämnat kvar det och för oss var det alltså alldeles nytt. Ett paket med frågor var fortfarande inplastat så förmodligen tyckte väl inte den tidigare människan att det var så himla kul.

Jag vann i alla fall, vilket inte är så konstigt när man tänker på att Acke svarade influensa på frågan om vad de flesta svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig för. Svaret skulle naturligtvis vara syfilis.

Jag förklarade våra tillkrånglade regler i mitt förra inlägg och jag är inte en sämre mamma och medmänniska än att jag kan berätta att jag vann därför att jag kom till mitten ett steg före Acke och klarade mina fyra av sex frågor på första försöket.

Jag förstår att ni snart spricker av nyfikenhet och kräver en utvärdering. Därför känner jag mig härmed nödd och tvungen att meddela att detta TP nästan höll samma klass som andra TP:n jag spelat förutom att det var alldeles för många ja/nej-frågor och ledtrådar som höll På spåret-klass. Problemet med ledtrådarna var att man fixerade sig vid dem och inte alls klarade att svara på frågor man borde ha klarat (åtminstone fick man något att skylla på). Ett annat problem med detta TP var att det var ovanligt svårt att hamna på pluppfrågeplats och en tid kändes det som om vi skulle behöva spela väldigt länge.

Vi hittade så småningom kortet där svaren passade ihop med frågorna och jag kan därför tala om att svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig mest för problem med ryggen. Det felaktiga kortet kommer Acke självklart att spara. Den där människan kan ju bara inte kasta någonting. Han är bara tjugotvå och har redan mer skräp än vanligt folk samlar på sig under en hel livstid.

På tal om samling så samlar min son på byster. På samma hylla finns byster med Lenin, Stalin, Hitler och Hjalmar Branting. En vän till Acke föreslog att man skulle leka En ska bort, precis som Brasse gjorde i Fem myror är fler än fyra elefanter. En mer lämplig lek vore väl egentligen Tre ska bort men då blir det inte mycket till samling kvar förstås. Det går inte att leka leken om inte lekledaren har några alternativ på lager. Hur ska han annars kunna säga till deltagarna att de har fel oavsett vad de ger för förslag? Mitt förslag till alternativ var att Hitler skulle bort eftersom han var den ende som hade ett prefix till sin socialism. De andra två alternativen, förutom den uppenbara Branting, får Acke tänka ut själv.

Nu är det dags för den här dagen att börja och jag tänker verkligen inte tillbringa den framför datorn.

Lev väl!

Min jul så här långt

Nu är julen snart över. Det är inte mer märkvärdigt med det än att det kommer en ny jul i slutet på nästa år. Årets version har varit helt okej och fortsätter jularna att vara på det här sättet så kanske det till och med händer att jag slutar att resa bort över jularna.

I år kom Andreas, mamma, Acke och Jill upp till Oscar och mig dagen före julafton och vi hade en riktigt mysig minijul med lite lagom av allting. På julaftonsmorgon gick vi till syrran och käkade grötfrukost med skinkmacka innan vi skildes åt och grabbarna åkte till Huddinge med samma tåg som mamma och jag tog hem till brorsan och hans fru i Hammarbyhöjden. Deras son, lilla Erik, var glad över julklapparna och allt var så där mysigt som det ska vara på jul. När resten av Sverige tittade på Kalle Anka så åt vi av allt som mamma, Carina och Carinas mamma hade fixat till. Fast Karl-Bertil Jonsson såg vi naturligtvis. Fattas bara annat.

Varför blir jag trött när jag läser Åsa Linderborg i Aftonbladet? När jag läste hennes bok Mig äger ingen så tyckte jag att hon var riktigt sympatisk, även om boken hade en hel del av det som så ofta förekommer i böcker skrivna av journalister och andra icke-författare. De litar inte på att läsaren förstår och ger massor av detaljerade exempel på samma sak, precis som man gör i reportage för att skapa en stämning. Stilen håller dock inte för en hel roman. Men det var helt klart en väldigt läsvärd bok även om det inte var ett litterärt mästerverk.

Nåväl, i Aftonbladet skriver hon om Karl-Bertil Jonsson och välgörenhet och att det var tveksamt om det var välgörenhet att ge meningslösa saker till de fattiga. Att Tage Danielsson med detta gav en bild av hur många välbärgade faktiskt äger en massa meningslöst krafs sa hon inte ett ord om. Det som störde Linderborg var att de rika inte behövde ändra någonting i sitt liv av överflöd, de hade med andra ord inte behövt göra några uppoffringar. Och det är där någonstans jag blir så trött på kommunismen. Många på vänsterkanten blir så provocerade av rika människor att de inte ser att de flesta faktiskt har det ganska bra i Sverige, trots att det finns de som lever i en värld de flesta av oss knappt kan drömma om. Det blir viktigare med rättvisa än att alla har en minimistandard som de klarar sig på. Här kan ni hur som helst läsa hennes artikel och bilda er en egen uppfattning.

Idag kom Acke upp till mig och käkade lunch och spelade Trivial Pursuit. Det jobbiga med att den där grabben blir äldre är att han börjar bli riktigt vass på frågesportsspel. Nu har vi krånglat till reglerna så mycket att det nästan inte går att spela klart. För att vinna var jag tvungen att ta ett steg i taget in mot mitten och samtidigt klara en fråga för att få fortsätta till nästa steg och nästa steg fick jag inte ta förrän Acke hade tagit sitt enda steg och svarat på en fråga. När jag väl var i mitten skulle jag besvara alla frågorna på kortet och ha minst fyra, av sex, rätt. Jag vann, men det var inte med någon större marginal.

Idag har jag varit så där hopplös igen, ni vet känslan av att vara både rastlös och håglös. Jag har inte orkat göra någonting och samtidigt inte haft ro nog för att bara vara hemma. Det här är det värsta humör jag vet och imorgon ska jag göra någonting helt annat, jag lovar.

Nu är det bara sjutton dagar kvar innan jag börjar jobba igen. Då duger det inte att sitta och vara knäpp om jag ska hinna suga märgen ur lovet. Åh, det är så skönt att vara lärare.

Till nästa gång: lev väl!

Det är söndag morgon

Jag har precis varit nere i tvättstugan och startat de två första maskinerna och sitter nu vid mitt köksbord med kaffe, Svenska Dagbladet och min lilla bärbara. Från mitt köksfönster ser jag att det bara återstår ett skelett med bruna löv av min vackra pil som på somrarna ger innergården en underbar lummighet. Julstjärna och adventsstake är på plats och lyser upp min söndagsmorgon. Det ser ut att bli en grå dag.
Kameran ligger i Oscars rum och jag vill inte gå in och gräva där nu, så istället publicerar jag en bild tagen under en annan årstid men från samma plats. Om sedan vän av ordning undrar om jag har julljus framme året om så kan jag meddela att det har jag. Jag har även en stor tomte bredvid teven oavsett årstid, men det är en trädgårdstomte och säg det hem som är komplett utan en trädgårdstomte.

Det här är min favoritplats här hemma. Jag minns hur jag förälskade mig i utsikten redan på visningen av lägenheten och jag tror att jag hade kunnat gå hur långt som helst i budgivningen bara för att få uppleva känslan av att få se vad jag ser nu och samtidigt veta att endast en bankkris med höjda bolåneräntor skulle kunna ta det ifrån mig.

Jag är en av dem som tjänar på krisen. Som behörig lärare i tre kärnämnen på gymnasiet behöver jag knappast oroa mig för att bli arbetslös och min boendekostnad ligger för närvarande någon tusenlapp under det jag kalkylerade med i juni. Jag kan med andra ord säga att jag sover gott om nätterna.

Ett visst mått av ödmjukhet kan här vara på sin plats. Sverige består inte bara av mig och det är naturligtvis fruktansvärt för dem som drabbats av arbetslöshet på grund av en ekonomisk kris som få människor förstår och ännu färre har skuld till. Och i längden tjänar inte heller jag på den kris vi just nu genomgår. Och jag hoppas innerligt att människor inom finansvärlden förstår vilka konsekvenserna blir av alltför stora mått av girighet, som ju är en av de vidrigaste av dödssynderna.

Camilla kom med, vad jag tror, det rätta svaret till mitt förra inläggs funderingar kring arbetskamrater och kollegor. Hon hade hört att det var typiskt för kommunal- och statsanställda att kalla varandra för kollegor. Det ligger förmodligen en sanning i det. Är det någon som har andra lösningar så är det bara att meddela sig.

Nu måste jag gå ner till tvättstugan och göra diverse tvättstugesaker.

Något som gör livet ytterligare värt att leva: Ulla och Jill. Tack underbara ni för de fina breven och för att ni tycker så mycket om mina söner.

Till nästa gång, lev väl!

Är du en arbetskamrat eller en kollega?

En gång i tiden hade jag massor av arbetskamrater. Det har jag inte längre. Nuförtiden har jag kollegor. Varför kallar lärare sina arbetskamrater för kollegor? Min lillebrors bidrag till någon form av svar på denna stora gåta var att det beror på att vi använder kollegieblock. Den typen av kreativitet ska man absolut uppmuntra men jag känner ändå en viss tvekan inför att det skulle vara så enkelt. Hur är det med andra yrkesgrupper, vilka är kollegor och vilka är arbetskamrater? Världen väntar på ett svar och jag kommer definitivt att forska vidare i ämnet och återkomma så fort jag har någonting av intresse att leverera.

Nu har vi tagit ett ytterligare steg i vår strävan att närma oss USA. I nästa valrörelse kommer vi att få se de två partierna Alliansen och De rödgröna kämpa om makten. Vi har blivit en tvåpartistat och det känns som om vi också har förlorat någonting viktigt. Som centerpartist tycker jag naturligtvis att det var ett genidrag när de borgerliga partierna enades om ett gemensamt valmanifest, det gav oss ju en regeringsställning. Men över tid finns det bara förluster med en utarmning av den demokratiska mångfalden. Det kommer visserligen att minska de mest extrema partierna chanser att närma sig makten, men så här långt kan man ju knappast säga att just det har varit ett problem i Sverige.

När alla partier närmar sig mitten och vi dessutom bara har två att välja mellan kommer vi att få uppleva det som kan vara fallet i USA; det kommer att finnas människor som är så ideologiskt nära varandra att de skulle kunna vara i samma parti om det inte vore för att de valt att ställa sig antingen till höger eller vänster om mitten. Vissa av dem skulle kunna byta parti om de inte redan hade positionerat sig på sin sida. De håller fast vid sin sida mer av tradition än övertygelse och i de framtida valrörelserna kommer vi att få se hur de populistiska sakfrågorna helt tar över de ideologiska övertygelserna. Varje val blir som en folkomröstning och de långsiktiga besluten, de som avgör Sveriges möjligheter till en god framtid, blir av underordnad betydelse.

Detta är ett skräckscenario, jag vet, men den demokratiska mångfalden är viktig. Själv tycker jag att all blockpolitik är av ondo och skulle med glädje se att vi slopade fyraprocentsspärren och tvingade partierna att förhandla sig fram till en regeringslösning efter varje val. På det sättet skulle demokratin hamna i fokus, människor skulle känna att det spelade någon roll om de röstade eller inte och många fler skulle engagera sig i politiken. Och vi skulle få spännande lösningar som Moderaterna och Miljöpartiet i en koalitionsregering. Då först kunde vi tala om att vi hade en demokrati och att vi tog den på allvar.

Bäst just nu: Allt jag gör på jobbet innebär att jag har mindre att tänka på. Äntligen går det att märka skillnaden.
Sämst just nu: Jag borde ha lagt mig för en timme sedan.

En hemmahelg

– Hoppas att du får en riktigt tråkig helg!
– Tack, jag ska göra mitt bästa.

Elin gick hem och jag satt kvar vid datorn på jobbet. Vi hade precis fikat och jag hade berättat för henne hur allt jag haft för mig under den senaste tiden hade fått mig att få svårt att varva ner. Det är kul med vänner och jag har haft trevligt i stort sett hela tiden, men när hade jag senast en hemmahelg där jag bara njöt av min egen närhet? Det behövs tid för kontemplation och jag tyckte att det var dags för det den här helgen. Alltså ville jag ha en tråkig helg.

I fredags spelade jag Risk med sönerna och John. Det var otroligt trevligt. Klockan halv två gick Acke hem efter en hård fight som jag naturligtvis hade vunnit. I lördags sorterade jag sopor, sa hej till Acke och gick hem till mamma för att hämta min mobil som jag hade glömt där. På eftermiddagen bakade jag två sockerkakor som Johan kom och smakade på. Eftersom det var mina första sockerkakor någonsin får man ha överseende med att de blev lite kompakta. Men vi hade i alla fall väldigt trevligt i mitt lilla kök innan vi gick ut och tog en öl på Caesar. Där var det nästan inga människor så det blev en bra avslutning på en lugn lördag.

Idag har jag snart tvättstuga.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det blev nästan som jag hade tänkt mig, fast inte ett dugg tråkigt. Jag fick en lugn helg, och jag känner mig hur avslappnad och harmonisk som helst. Imorgon är det dags att ta tag i arbetet igen och det ska som vanligt bli riktigt kul.

Nästa helg blir det glöggfest med pepparkakor och ost. Man ska inte överdriva det där med vila och kontemplation.

Svaret på det du alltid undrat över finns förresten här.

Lev väl!

Ett par Circa

Det är ett tag sedan nu, i slutet av juli närmare bestämt, som jag och Fredrik hasade runt i huvudstaden och köpte mina otroligt coola skejtardojjor. Det var ett par Circa som fanns bara för att jag skulle köpa dem.

Några dagar senare åkte jag till Bohuslän och under en utflykt till Tjörn använde jag för första gången mina nya skor. Eftersom det är ett par skor som ska användas på strävt underlag, typ asfalt eller skateboard, så var de alldeles för hala när jag klättrade omkring på klipporna. Det var mer tur än skicklighet att jag inte slog ihjäl mig när jag halkade omkull och sedan var tvungen att krypande ta mig till ett bättre underlag. Det kändes fånigt, men det gick ändå att leva med. Jag är ju stadsbo och ingen västkustmänniska. Vad som däremot var värre, var de blödande sår jag fick på hälarna. Mina tår värkte och det kändes som om skorna inte var tillverkade för mänskliga fötter överhuvudtaget.

En månad senare plåstrade jag om mina fötter ordentligt och förberedde dem för den tortyr det innebär att vara cool i ett par Circa. Det hjälpte inte på alls. Jag blev sittande på en bänk i Stockholm och funderade på om jag någonsin skulle kunna ta mig hem igen. Till slut lyckades jag halta iväg till tunnelbanan och på det sättet hamna hos min bror i Hammarbyhöjden för att plåstra om de stackars fötterna igen.

Nu har allt vänt och lyckan ler mot mig igen. Jag har byggt om mina fina Circa. Med hälinlägg, hälgrepp och förebyggande plåster är jag världens coolaste när jag hasar omkring i mina skejtarskor och säckiga jeans. Jag har fikat mig runt Gamla stan och söder. Jag är lite öm på hälarna, det måste jag erkänna, men det finns inte ett blödande sår så långt ögat når. Till nästa sommar kommer jag att ha gått in mina skor och kommer att vara snyggast av alla när jag har dem till mina gamla shorts och något av mina slitna linnen. Jag är som bäst när jag känner mig snygg och nästa sommar kommer jag att vara riktigt bra.

På tal om nästa sommar så är det snart jul. Det allra häftigaste med julen är att vi svenskar, som i vanliga fall är så måttliga, tappar all sans och vett. Våra hem blir till kitschiga manifestationer över vår osmaklighet, och allt är fullkomligt förfärligt och samtidigt underbart. I år ska jag haka på tåget och bli värst av alla. Kanske ska jag till och med ha en liten julgran. Kanske.

Men än är vi inte där och jag kommer med all säkerhet att återkomma innan jul.

Ha det gott så länge!

Mitt liv

Det finns så mycket jag vill skriva; om hur det är att se riktigt bra teater och falla i gråt för att Börje Ahlstedt är underbar, om hur det känns när tiden inte räcker till och jag inte hinner höra av mig till Daniel fast jag så gärna vill, om hur det är att lyssna på Tina Thörner tillsammans med likar i Norrköping. Jag vill berätta att en känsla av rastlöshet tar över mitt liv och att den får mig att längta till någonting jag inte ens vet vad det är. Jag vill skriva om svek och försoning, om sura människor och villkoren vi lever under. Om kulturnatten och om känslan av att se hur föräldrarna åldras och vara rädd för att inte räcka till.

Livet är stort och bloggen väldigt väldigt liten.

Plötsligt händer det!

Ni vet vad de säger i reklamen: plötsligt händer det! Och för mig hände det helt plötsligt idag. Jag är klar med mitt hem. Ja, ni läste rätt. Jag är klar. Idag har jag skurat golvet för första gången sedan jag flyttade in i juli och det är verkligen ett tecken på att det är klart nu. Jag går runt och njuter och trivs och är fullkomligt lycklig i världens finaste lägenhet.

Tonårssonen lyckades visserligen göra en del fel idag, men sen var han gullig i alla fall och då gick allt över. Men jag var ordentligt less och förbannad under en period av dagen. I övrigt har jag bara njutit.

Jag är obeskrivligt glad över att jag en dag i maj lade ett bud under utgångspriset och att ingen bjöd över. Nu bor jag inte bara anständigt, utan även till ett överkomligt pris. Det är klart att jag ibland undrat vad som var haken, eftersom ingen bjöd över, men ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag på att jag helt enkelt får se det som att jag hade en jäkla tur.

Igår var jag på Stadsteaterns scen i Skärholmen och såg Khemiris Fem gånger Gud. Den väckte en del känslor kring det här med skolan och vilka människor som söker sig till läraryrket. De allra flesta är bara vanligt folk som är ordentligt duktiga på sitt yrke, men så finns det de där som vill att eleverna ska erbjuda dem det de själva har misslyckats med att skapa. Tyvärr söker sig dessa lärare alltför ofta till elever som har någon form av problem, som mina elever på Individuell programmet till exempel, och det hela slutar med att läraren anklagar eleverna för att det inte blev så fantastiskt som det hela var tänkt. Precis som om eleverna är i behov av någon ny grönsaksätande flumputte i yllekläder som förtvivlat försöker experimentera fram en helig närhet, ett katharsis som de alla ska minnas med värme i resten av sina liv.

Tack gode Gud för att skolan inte har lyckats kuva eleverna, utan att de fortfarande har kraft att säga ifrån när undervisningsmetoderna blir förnedrande. Det är förmodligen därför de har sina misslyckade skolgångar bakom sig. De förstod aldrig att ta till sig systemet och införliva det i dem själva.

Jag antar att Khemiri inte främst tänkte på lärarrollen när han skrev sin pjäs men det var ändå det jag tänkte på när jag såg den.

Nu är klockan så där mycket igen. Vad är det för magisk kraft som får mig att sitta uppe halva nätterna? Det är ju bara en vecka sedan som jag var så glad för att jag hade fått ordning på min dygnsrytm. Det fattas bara att jag börjar röka också.

Lev väl, go’vänner!

P.S. Fredrik har tagit fotot på skylten och om han tänker tjata om upphovsrätt och sådant så kan jag redan nu meddela att det kommer att bli en tuff fight.

Att vara tonårsförälder

En tonåring är kung i sitt eget universum. Jag tror att det är något bra.

Min tonårsson försvann i fredags efter skolan. Han hade lämnat mobiltelefonen hemma och jag kunde inte komma i kontakt med honom. Eftersom han hade tagit med sig datorn var det i och för sig inte svårt att räkna ut att han var hemma hos någon för att lana.














Jag hade planerat att gå på Fredriks utflyttningsfest i lördags men kände att jag var tvungen att komma i kontakt med sonen innan jag kunde slappna av tillräckligt för att roa mig. Vår första kontakt skedde när hans storebror ringde på kvällen och talade om att de två skulle åka till Huddinge och inte komma hem förrän på söndagen.

När tonåringen kom hem på söndag kväll hade vi inte setts på hela helgen. Jag hade tvättstuga och eftersom jag bara tvättar sådant som ligger i tvättkorgen fick han bråttom med att plocka ihop lite mer tvätt åt mig. Medan han plockade skitiga kläder från sitt golv passade han på att fråga vad vi skulle äta.

Klockan var halv tio när jag skulle hämta upp den sista tvätten, och jag bad tonårssonen att hjälpa mig med det. Han meddelade att det var omöjligt att gå ner direkt eftersom han gjorde något viktigt på datorn. Jag tror att han spelade WoW.

När tvätten till slut var vikt och ordentligt nerpackad i IKEA-kassen (en gul faktiskt) och vi kom upp till lägenheten igen så konstaterade jag att det var väldigt rörigt i sonens rum. Jag sa att jag förväntade mig att han skulle fixa det under den här veckan när han har skollov, varpå sonen förorättat svarar:

– Tack Oscar för att du hjälpte mig att bära upp tvätten!

Idag när jag kom hem från jobbet var mitt hem i en ännu värre röra, och dessutom invaderat av tonåringar. De var glada och rara och jag tänkte att det är häftigt att jag har ett hem där ungdomar känner sig hemma. Jag kan städa när de har gått.

Jag pratade med en vän en gång om hur det var att vara förälder och han sa att han ibland var glad över att han inte hade några barn. Min spontana tanke var att fråga honom hur han kände vid alla andra tillfällen, men jag höll inne med det. Det är underbart att vara förälder och jag ser inte på något sätt fram emot den dagen då Oscar flyttar hemifrån och jag därmed bara har utflyttade barn. Tanken på att han ska åka till USA i augusti och stanna där i ett år gör mig inte särskilt glad. Jag kommer att sakna honom så otroligt mycket.

På tal om absolut ingenting: Max Ernst på Moderna var riktigt riktigt bra.

Ha det gott, go’vänner!

Duktig och präktig som få

Jag har blivit en ny människa. Jag vet inte vad det var som hände och inte heller varför, men nu för tiden går jag och lägger mig före elva, kliver upp halv sju och är på jobbet en halvtimme senare. Det här har hållit i sig i två veckor och jag mår hur bra som helst. Inte röker jag heller. På måndag är det två veckor sedan jag slutade och jag känner ingen som helst abstinens. Ibland kommer det ett lättare röksug men det är bara att låta bli att tänka på det så går det över av sig själv.

Aaah, jag har blivit besatt! Det är den enda rimliga förklaringen.

Nåväl, veckan har så här långt varit fullspäckad med både arbete och nästan-arbete så det ska bli skönt att få en torsdagskväll hemma. Jag kanske till och med hinner tvätta några maskiner. Eller snarare; lite kläder.

I tisdags var jag och några elever på en inspelning av Sing-a-long. Eleverna var lite förvånade över att det var så många omtagningar i ett program som känns som om det är inspelat i en tagning. På det sättet fick jag alldeles gratis ett tillfälle att diskutera media och att det som visas på TV ska vara bra TV, oavsett om det handlar om nöje eller nyheter. Åtminstone någon elev blev nog lite mer medveten om medias makt efter den diskussionen.

På lördag ska jag på en utflyttningsfest hos en Fredrik som ska lämna Hornstull och på söndag ska jag fira en av mina brorsöner. Sen är det höstlov.

Jag kan återigen konstatera att det går alldeles utmärkt att vara Katarina.

Lev väl!

Jag heter Maria Katarina

Det är något lustigt med namn. Alla heter någonting och oavsett vad det är för namn så är det för de flesta ett namn som någon annan har valt. Oftast var de dessutom vid själva namngivartillfället så små att det var omöjligt att protestera. ”Du ska heta Djävla Idiot, varsågod och lev med det.” Nu finns det någon form av myndighet som stoppar de värsta varianterna, och tur är väl det.

Ett problem som jag snuddat vid tidigare, är min oförmåga att säga rätt namn. Det blir lustigt med tanke på att jag är lärare och eleverna alltför ofta heter någonting annat än det jag kallar dem. Jag hävdar med bestämdhet att det är genetiskt. Min pappa kallar sin fru Leena för Maja då och då. Det är visserligen ett fint namn, men det är också min mammas namn. Mamma och pappa skilde sig 1965 och jag hoppas att pappa ibland tackar sin fru för att hon är en snäll och förstående person som mest skrattar åt eländet.

På tal om äkta hälfter så vaknade jag en natt för tjugo år sedan av att jag satte mig upp i sängen och skrek: ”Greger!” Jag tittade lite oroligt på min dåvarande man Johan som lyckligtvis såg ut att sova gott. På morgonen, när han som vanligt skulle pussa mig på kinden innan han gick till jobbet, viskade han i mitt öra: ”Och du, det är Johan jag heter. Inte Greger.”

Varför jag ens skrek på Greger är en historia som inbegriper IKEA, ett bageri och sexton tusen kanelbullar. Jag ska bespara er den. Greger var för övrigt en mycket trevlig kollega som jag tillbringade många nätter med på den tiden, när vi arbetade tillsammans på bageriet. Jag undrar vart han har tagit vägen.

Under en period av mitt liv hette varenda människa jag mötte Peter. Det jobbiga med det var att när jag skulle berätta vad jag hade gjort med vem så fattade mina andra vänner, de som inte hette Peter, aldrig vem jag pratade om. Det kunde i och för sig hända att en och annan Peter också missförstod, men de kunde med lite fantasi åtminstone räkna bort en person. Nu för tiden har Peter bytts ut mot Fredrik. Det kan bli en del märkligheter kring det. Jag tänker på ett blogginlägg jag gjorde den 11 maj i år som ser ut så här:

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

För tillfället är de uppe i tre stycken, men det är början till en samling. Och vad hände med alla mina Peter? Tja, de har det väl bra, var och på sitt håll, även om jag förstår att de saknar mig något helt otroligt. Vart tar de vägen, alla människor man möter i livet?

En trevlig dag: En Fredrik och jag har tagit en riktigt trevlig pratpromenad runt Skeppsholmen och ut på Kastellholmen. Målet var egentligen Dansmuseet och utställningen om Rolf de Maré men det är snudd på en dödssynd att gå in på ett museum en vacker höstdag som denna. Utställningen finns kvar fram till den första februari så jag hinner gå dit en tristare dag.

En inte lika kul kväll: Jag sitter ensam hemma i soffan framför TV:n och tittar på Dansbandskampen. Det är inte vad jag skulle vilja kalla för party men jag är så otroligt trött att jag inte orkar tänka på att göra någonting annat just nu.

Till nästa gång, lev väl!

Visst ja: Acke och jag bestämde aldrig något datum för när jag skulle sluta röka. När cigaretterna tog slut efter lunchen i måndags vågade jag inte köpa några nya. Är jag rökfri nu? Ska det inte vara svårare än så?

Je vais aller à Paris

Jag pratade med Acke på telefon idag och eftersom vi båda har tagit lån för att köpa bostad så var det naturligt att en del av samtalet kom att handla om hur den pågående krisen skulle påverka oss. Det är absolut ingen panik just för tillfället, men räntorna får inte stiga hur mycket som helst. Då kan det bli panik. Lite så där i förbifarten så säger Acke att jag kanske borde sluta röka för att minska mina utgifter. Jag höll med om att det var en bra idé och innan jag vet hur det gick till så lovade jag att jag skulle sluta och Acke lovade att i sådana fall bjuda mig på en resa till Paris under sportlovet.

Jag har slutat att röka tre gånger förut. Första gången höll jag upp i fyra år, andra i ett år och den senaste gången i sex år. Uppehållet jag gjorde när jag ammade Acke räknas inte eftersom det var just ett uppehåll. Hur det kommer att gå den här gången törs jag inte tänka på just nu, eftersom samtalet ägde rum för en dryg timme sedan och jag inte riktigt ställt in mig mentalt ännu. Men jag har rasat oroväckande i vikt under en period, så om jag går upp tre-fyra kilo är det inte hela världen. Jag kanske till och med får tillbaka lite av det som försvunnit från min bh. Och det är ju bara en bonus. Jag har inte riktigt vant mig vid att inte längre ha en schysst byst.

Vad är nu detta? Jag kan inte vara så ytlig att det första jag tänker på är hur ett rökslut skulle påverka mitt utseende. Att sluta röka är ju också förknippat med både ångest och abstinens. Dessutom finns det folk som hävdar att det inte är bra för hälsan att röka. Det har jag själv aldrig märkt av, men det kanske kan vara så i alla fall. Hur som helst så lovar jag att hålla er informerade om hur det hela förlöper.

Och varför är jag så här glad? Jag har fått en soffa. En soffa! Yes! Jag visste att undrens tid inte var förbi. Lillebror och hans snälla Lena var här tidigare idag och lämnade en soffa som de hade fått över. Strax efter kom Fredrik och hjälpte mig att hitta en plats åt den. Han har lite mer känsla för hur man inreder på ett schysst sätt. Och jag tycker att det blev riktigt fint. Ni kan ju själva se hur perfekt jag kommer att passa in där i hörnet med den rutiga kudden bakom ryggen. Är det någon som är förvånad över att den lilla bärbara och fjärrkontrollen finns inom räckhåll? Om ni undrar över TRISS-lotten så vann jag 2X25 kronor. Jag får alltså tjugo spänn kvar om jag tar en frukost på Tratten.

Ikväll ska jag sjunga med i Sound of Music och inte låtsas om att jag tagit hem jobb som jag tänkte att jag skullle göra. Arbeta på helgen? Nänä, inte jag inte.

Jag behövde inte tvinga någon att följa med till Nationelmuseums utställning. Acke och Jill ska gå med mig alldeles frivilligt.

Raj raj raj... livet är underbart.

Må även ni leva väl!

Det goda livet IV

Jag har hört den så många gånger förr, och jag tror att det var den låten som på riktigt fick mig att inse storheten i Ulf Lundells texter. Men ikväll, på Cirkus, i en akustisk version med en ensam Ulf Lundell på scenen var det första gången som Ryggen fri talade till mig på allvar.

Jag vill ha ryggen fri
Vad vi har är ett hus av kort
Det försöker vi leva i
men när faran kommer vill jag kunna
fly fort

Det spelar ingen roll vilka förväntningar jag bygger upp och hur mycket jag tror på framtiden. Handlar det om känslor så lever jag i ett korthus, och när det blåser och väggarna rasar ser jag direkt mina flyktvägar. Och jag flyr fort som sjutton. Om och om igen. Å andra sidan har jag hittills inte ångrat mig, så något gott är det kanske med mina flyktinstinkter trots allt.

Jag har precis kommit hem från den efterlängtade konserten med Ulf Lundell på Cirkus. Det var en annorlunda Lundell mot vad jag tidigare sett och hört. Han var uppsluppen och helt fantastisk i sin nakenhet under den första delen, när han satt ensam med sin akustiska gitarr på scenen. När sedan de andra killarna kom in på höjdes tempot och konserten fick en ytterligare, mer välkänd, dimension. Vi fick höra fantastiska versioner av Folket bygger landet, Lycklig man och Hon gör mig galen. Jag vet att jag satt och tänkte på en låt när han spelade den, och att jag skulle komma ihåg känslan när jag bloggade om det. Och nu kommer jag inte ens ihåg vilken låt det var. Nåväl, jag återkommer när minnet gör det.

Lundell har återigen börjat prata om att lägga av med spelandet. Jag vet inte vad jag ska tro om det, men jag vet att det är otroligt sorgligt om det verkligen skulle bli så.

Jag vet också en annan sak. Klockan är ett och jag ska jobba imorgon. Därför ska jag alldeles strax gå och lägga mig. Men först lite facebook.

Tack, Fredrik, för en mycket trevlig kväll!

Och så var det måndag igen

Jag saknar fortfarande en soffa. Det är ju över tre år sedan som jag gjorde mig av med min senaste riktiga soffa och ingenting verkar få mig att komma till skott och verkligen lösa den detaljen. Och den här gången har jag bestämt mig för att inte hitta någon fånig provisorisk lösning som lurar mig att tro att jag har en soffa. Aldrig mer vill jag ha en soffa som rasar ihop varje gång jag lutar mig åt höger.

Det har varit konferens med Södertäljecentern den här helgen. Hela lördagen var vi ute och åkte båt och diskuterade vilka frågor som var viktiga för oss och Södertäljeborna. Skärgården visade sig från sin allra bästa sida med en morgondimma som frambringade en direkt trolsk stämning. Förutom att titta på utsikten fick vi faktiskt en hel del gjort och jag somnade i anständig tid som ett barn, trots att jag hade fått hytten precis ovanför dansgolvet.

Jag har två måsten just nu. Jag bara måste se utställningen om att lura ögat på Nationalmuseum och utställningen med verk av Max Ernst på Moderna museet. Jag tror att jag ska övertala (läs: tvinga) någon att följa med mig.

I söndags var jag så där otroligt duktig igen. För en gångs skull lyssnade jag på Fredrik och flyttade TV:n till en annan vägg. Hela rummet lyftes av en så enkel åtgärd. Ibland kommer det en del vettigt ur honom, trots allt. Det innebär också att jag kommer att få plats med en soffa den dagen det händer. Vänta bara, än är inte undrens tid förbi.

Helgens lustigaste: Silja Europa hade bokat in oss som Centralpartiet och det namnet mötte oss på konferensavdelningen och i restaurangerna. Det är ju vansinnigt kul på flera sätt, inte bara för att det är fel utan också för att Centern inte alls står för någon centralisering utan istället arbetar för federalism.

Dagens mysterium: Hur kan det komma sig att kommunen vill att vi ska spela ett spel som heter Bohica, som är en förkortning för Bend over, here it comes again? Och hur kan det komma sig att spelledaren försökte få oss att tro att det i översättning betyder Huka er, här kommer något nytt igen? Att arbeta på en kommunal skola har sina fördelar, det är ingen tvekan om det, men det innebär också att jag ibland måste påminna mig själv om att huvudsysslan i mitt arbete fortfarande är att planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Trots att tiden inte alltid räcker till. Och att kommunen då väljer att låta oss spela Bohica, som jag i min värld inte alls översätter på samma sätt som spelledaren, känns faktiskt som om de är medvetna om att allt som inte har med vårt egentliga arbete att göra börjar stå oss upp i halsen. Samtalet kring frågorna var dock intressanta och lärorika, trots att jag levererade en del svar under kategorin oacceptabelt.

Till nästa gång, lev väl!

Lite rita och en hel del gnäll

Om man inte vet vad en vinranka är och ändå ska försöka rita det så att ens medspelare förstår vad det är man försöker rita så går det utmärkt att rita en vinflaska + ett finger + en anka. Spelet heter Skissa och gissa, och Oscar lyckades trots sitt bristande ordförråd att få till det direkt genialiskt. Å andra sidan lyckades jag rita Bilsemester i Europa så att Acke fattade precis. Ibland blev det lite långsökt förstås; som när syrran skulle rita Idiot och ritar en som springer ut på en gata och får åka ambulans till ett hus. Visst är det idiotiskt att göra så, men att det ska associeras till ordet idiot är väl ändå att ta i. Vi hade i alla fall en riktigt kul fredagskväll och blev så småningom experter på att rita och gissa. Mer sånt.

Efter att ha sett den fantastiska Arbetarklassens sista hjältar och den inte riktigt lika bra, men ändå helt okej, Neil Armstrong var aldrig på månen så hade både Acke och jag en del förväntningar på Den ömhet jag är värd. Peter Birro har skrivit dem alla tre och de har alla spelats på Elverket. Dessvärre var pjäsen inte alls i samma klass som de tidigare. Den var både förutsägbar och övertydlig. Skådespelarinsatserna var visserligen bra och scenografin var genomtänkt, men historien förmådde inte att beröra mig. Att Birro dessutom fastnade för länge i den bittra konflikten med SVT Drama och blev så övertydlig att det blev direkt pinsamt gjorde inte det hela bättre. Alla som någon gång har läst en kultursida känner till konflikten, och för resten av publiken måste det hela hur som helst ha framstått som helt obegripligt. En blinkning till publiken hade varit betydligt mer effektivt.

Det är bra med internet. Då kan man titta på TV-program som man missat. Igår missade jag Beckman, Ohlsson och Can. Jag har precis tittat på Eva Beckmans samtal om relationer och den besatthet vi verkar ha kring ämnet. Är vi besatta av relationer? Absolut, utan tvekan. Människors ständiga jakt efter det perfekta förhållandet och lyckan genom kärlek är ju oerhört märklig. Den intressanta frågan är varför det har blivit så. Dan Josefsson gjorde en intressant koppling mellan personlig utveckling och ömhetstörst som jag ska spinna vidare på någon gång. Min absoluta övertygelse är att vi har kommit för långt upp på Maslows behovstrappa. När de enda behov vi har kvar är Uppskattning och Självförverkligande och vi samtidigt inte förmår att klara det på egen hand så räcker vår fantasi inte längre än till att dessa behov ska uppnås genom det perfekta kärleksförhållandet. Och hur fasen ser det ut?

Hjälp, jag är gnällig. Jag hade så gärna velat skriva något mer positivt men jag tror att jag blev sur för att inte pjäsen var bättre. Jag hade ju kunnat skriva något kul om min trevliga dag på Riksdagshuset istället.

Paul Newman är död. Det är så himla sorgligt när de riktigt stora dör.

Ibos café

Anna-Lena och jag var på Stadsteaterns scen i Skärholmen igår och såg En fika med Ibo 3. Det är onekligen rätt märkligt att jag åker ända dit för att se en pjäs som visas hur många gånger som helst här i Södertälje. Och jag måste erkänna att jag kände mig mycket stolt över att min fantastiska lilla stad producerar så otroligt mycket bra kultur. Det är ju faktiskt en av styrkorna med att bo här, att det är just en kulturstad. Och hur var den då, pjäsen? Klart sevärd.

Ibos café är ju någonting märkligt. Jag har gått förbi flera gånger, men aldrig sett någon gå in eller ut. Trots det så sitter det alltid några där, allra längst in. Tidigare låg röken tjock i lokalen men rökförbudet har gjort att man idag faktiskt kan se att det finns människor också, inte bara rök. Men vad de gör där inne har jag ingen aning om. Kanske diskuterar de trettioårskriser, planerar bröllop och brister ut i sång ibland.

Idag har Ingrid och jag travat runt i Stockholm. Vi gick runt Djurgården och lite till. Om ni undrar vart mitt vanliga ord ’hasar’ har tagit vägen så kan jag tala om att det var inte tal om något hasande. Vi gick. När vi till slut satte oss ned och kände att det värkte i fötterna så kunde vi konstatera att vi i princip gått oavbrutet i fyra timmar. Det har i alla fall varit en mycket trevlig dag, trots lite ömma fötter.

Imorgon kommer grabbarna hem från Mallorca. Det är bra, för det betyder att jag ska börja äta mat igen. Godiset från förra helgens kryssning är slut och min mage har börjat protestera rejält. Det är inte bara magen som protesterar. Jag har haft ont i huvudet sedan i tisdags och det spelar ingen roll att jag går på Alvedon och dricker massvis med vatten, ingenting hjälper. Och jag har ingen aning om vad det beror på. Det är ingen idé att prata med omgivningen heller för det enda svar de ger mig är stress. Är jag verkligen så stressad?

Jag har utvecklingssamtal i veckan och två fullbokade helger framför mig. På lördag blir det först möte med Centern och sedan Elverket med Acke. Helgen därpå ska jag på konferens med Centern. Sedan ska jag se till att dra ner på tempot rejält. Jag måste få ordning här hemma så att jag känner att jag har ett hem, och jag måste få lite bättre koll på jobbet. Jag måste också unna mig själv någon helg helt utan aktiviteter. Jag har för övrigt blivit nominerad till skyddsombud och förväntas bli formellt vald på LR-mötet på onsdag. Men kursen i religionssociologi på Uppsala universitet tänker jag faktiskt strunta i. Jag har ryktesvägen hört att man inte måste slutföra alla sina åtaganden. I det här fallet blir det att jag inte ens påbörjar det, och jag kommer enbart att betrakta mitt avhopp som ett positivt steg i rätt riktning.

En elev frågade mig en gång vad jag röstar på, och när jag svarade att jag var centerpartist tittade han på mig med en starkt tvivlande min och sa: ”Det är ju som att ha potatismos som favoriträtt.”

Jag tror att vi i mitten verkligen borde göra något åt vår image.

Bäst just nu: Att grabbarna kommer hem. Och en sak till: tidigare idag så drabbades jag av ett lättare anfall av jobbångest som varade ända fram till det att jag insåg att det faktiskt är lördag idag. Jag har en hel dag framför mig som är helt oplanerad.
Sämst: Okej, jag ger mig – stressen.

Lev väl!

Höst igen

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är det höst igen, och vanligtvis är det min favorit bland årstider. Men nu känner jag mig faktiskt mest trött. Det kanske beror på att hösten vanliga år följer på en alldeles för varm sommar och att så inte var fallet det här året. Dessutom har jag dragit på en trist förkylning som varken går framåt eller bakåt. Och sådana allvarliga saker ska man inte bortse ifrån.

Den senaste veckan har i alla fall varit relativt okej. Anna och jag tog en titt på Hallwylska palatset i söndags, och fick där höra den fantastiska historien om en mycket märklig kvinna. Huset i sig var väl inte så märkvärdigt, men historien omkring husets uppkomst och hur alla saker hade kommit dit var riktigt häftig. Jag orkar inte dra historien här, men ni vet väl hur man googlar så det är bara att googla på om ni är intresserade.

Snart är det helg igen och på söndag kommer grabbarna hem från Mallorca. Jag måste erkänna att jag längtar otroligt mycket efter dem. Eftersom det enda livstecknet jag fått från dem är ett sms från Acke så antar jag att de har det bra i alla fall.

Som vanligt gör jag vad som helst för att slippa städa. Och så även nu, men jag ska ta en runda på stan för att ladda batterierna innan jag tar tag i eländet. Det är helt otroligt att jag inte ens har packat upp alla flyttkartonger än, men lillebror var här igår och då bestämde vi att vi ska åka till IKEA och köpa det som krävs för att packa upp den sista lådan.

Bäst just nu: tröttheten
Sämst just nu: resten

Lev väl!

Jag är vaken

Nackdelen med att somna som en klubbad när klockan är nio på kvällen är att när klockan är halv fem så har man sovit klart. Jag låg kvar i mörkret ett tag tills jag insåg att det verkligen var färdigsovet. Jag undrar om tidningsbudet har tagit sovmorgon idag, Svenskan har inte kommit än. Och nu är klockan faktiskt över fem.

Fari fyllde fyrtio i fredags och bjöd mig, några kollegor och lite annat löst folk på en kryssning till Mariehamn, och tillbaka förstås. Det var riktigt trevligt. Jag har aldrig tidigare varit på en båt som är byggd enbart för den här typen av resor. Det fanns inget bildäck och ingen slutdestination. Målet var att komma hem igen och det gick inte att kliva av i Mariehamn, ens om man hade velat. Det är märkligt att så många vill ut och resa utan att komma någonstans.

På hemresan vann jag en ask med chokladbjörnar i en musikfrågesport, inne på Club Copacabana. Jag tror att det var ett fjärdepris. Första pris var en kryssning och det hade jag verkligen inte velat vinna. Eftersom min mamma kommer från Finland så har jag åkt mer finlandsbåt än jag egentligen mäktar med och det trevliga med den här resan var först och främst det roliga sällskapet. Det där sista var inte riktigt sant, båten var överraskande trevlig på flera sätt.

En gång kallade jag min mamma för båtflykting men då korrigerade hon mig och sa att hon faktiskt hade kommit med tåget.

Mina söner åker till Mallorca idag tillsammans med en fjärdedel av sin släkt. Det märkliga med skilsmässor är att det där med släkt blir så knepiga saker. Och mina barn som bara har skilda människor omkring sig har faktiskt fyra olika släkter, om man utgår från deras mor- och farföräldrar. Och i det här fallet är inte ens jag medräknad i barnens släkt. Jag tycker gott att barnens farmor hade kunnat bjuda mig också. Vi hade ju kunnat bo på olika hotell om det hade blivit pinsamt med nya respektive och sådant. Jag hade faktiskt kunnat låta bli att umgås med dem överhuvudtaget. Jag är inte knusslig på det viset.

När jag kom hem till lägenheten igår så kastade sig Acke om min hals och sa: ”Mamma! Jag har saknat dig. Jag tycker inte om när du är ute och åker båt.” Till och med Oscar såg lite glad ut och det slog mig att jag har det fantastiskt bra i livet. Det finns människor som saknar mig, även om jag bara är borta i ett dygn.

Konstigt, tidningen har fortfarande inte kommit.

Mitt nu, just nu

Dagar och veckor rusar iväg och innan jag har hunnit med att uppleva känslan av att befinna mig där jag är så är jag någon annanstans. Ibland vill jag sätta upp handen och skrika:

”Stopp! Stopp! STOPP, sa jag!”

Men när jag har tänkt tanken klart så är det redan för sent. Och nu är det den 11 september. Igen. Det är värst vad den 11 september återkommer hela tiden. Om jag hade fyllt år den här dagen så hade jag varit hur gammal som helst vid det här laget.

I förrgår tittade jag i min kalender och konstaterade att det var nio veckor kvar till höstlovet. Det kändes som en evighet. Idag när jag tittade igen så var det bara sex veckor kvar, och nu känns det som om jag har massor som jag inte kommer att hinna med, fast jag hade bestämt att det skulle vara klart till lovet. Nåväl, om höstloven beter sig som den 11 september så kommer det snart ett till.

Det bästa med mitt nu: Alla mina elever heter något, och det är sällan samma som det jag kallar dem, men idag har jag satt ihop namn och person på ett i stort sett korrekt sätt. Som om det inte vore nog, så mår jag bättre idag än igår. Då var jag förfärligt förkyld, men idag är jag bara förkyld.

Det sämsta med mitt nu: Allt som jag inte hinner ta i, fast det känns så viktigt.

Till sen, lev väl!

Oh, Mama Mia!

I’m nothing special, in fact I’m a bit of a bore. If I tell a joke you’ve probably heard it before. But I have a talent, a wonderful thing, ‘cause everyone listens when I start to sing. I’m so greateful and proud, all I want is to singing out loud.

Totalt uttråkad och kvävd av en känsla av outsäglig tristess och instängdhet tog jag mig till stadens biograf. Jag var ute efter en stunds verklighetsflykt och köpte en biljett till Mama Mia. Biljettförsäljerskan informerade mig om att jag skulle bli den enda i salongen.
- Men då kan du ju sjunga med så högt du vill, sa hon och log.

Näe, det här kunde jag inte gå med på. Mitt liv får bara inte se ut på det här viset! Jag ringde Acke som efter en viss övertalning faktiskt kom och såg filmen tillsammans med mig. Och ja, vi fick platserna bredvid varandra. Och kan ni tänka er – jag blev lycklig. Det var en fantastisk vitamininjektion och ett riktigt glädjepiller och nu kan jag knappt vänta till imorgon då jag ska rusa från jobbet och köpa soundtracket. Ladda, ladda, ladda.

Pierce Brosnan har för övrigt en fantastisk röst.

Nu ska jag kolla lite på TV innan jag somnar. Till och med det är perfekt. JAG HAR FÅTT HEM MIN TV!!!

Thank you for the music, the songs I'm singing. Thanks for all the joy they're bringing. Who can live without it, I ask in all honesty, what would life be without a song or a dance?

Vardag igen

Idag var det den andra arbetsdagen efter en lång och skön sommarledighet. Det känns helt okej. Som vanligt var det några kollegor som hade slutat och några andra som hade kommit till. Och precis som vanligt fick jag spring i hela kroppen av att sitta still och började till slut att klättra på stolen för att inte bli galen. Problemet är att jag är för kort och helt enkelt får ont i ryggen av att sitta och dingla med benen timme ut och timme in.

Veckan i Bohuslän tillsammans med Anna-Lena blev mycket lyckad. Tack för det!

Om jag skulle försöka mig på att sammanfatta den här sommaren i ett enda ord så skulle det definitivt bli: såsig. Jag har inte gjort annat än skjutit upp en massa måsten och nu när tiden har kommit ifatt mig så har jag drabbats av en svår panik som jag inte vet hur jag ska komma ifrån. Men jag vet att om jag fortsätter att skjuta upp saker och ting så kommer jag inte att må bättre. Och som vanligt (mycket som vanligt här) så är den enda lösningen hårt arbete. Jag har gjort ett arbetsschema för resten av veckan. Förhoppningsvis leder det till att jag kommer att ha städat ur min gamla lägenhet till på söndag. Eller rättare; det kommer definitivt att leda till att min gamla lägenhet blir städad.

Däremot kvarstår frågan kring när och hur mina sista prylar ska förflyttas från den gamla lägenheten till den nya.

Jag saknar min TV. Livet känns inte så meningsfullt som det brukar. Jag kan inte förstå vad det var som fick mig att lämna kvar den. Inget Scrubs, Vänner, Sex and the City. Ingenting. Bara en tom och otäck tystnad.

Är detta livet?

Även du, min IKEA

Jag har verkligen ledsnat på att flytta och allt stök som det för med sig. Just nu längtar jag bara bort ifrån alltihop. Jag vill sätta mig under en filt och blunda och när jag kommer ut till er andra igen så vill jag att allt ska vara klart. Bara så där. Och precis så som jag vill ha det.

Hälften av sakerna är kvar i Västergård, och det är precis fel saker dessutom. De lite mer regelbundna läsarna av min blogg vet att ungefär hälften av mina inlägg handlar om att jag sitter i soffan framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag kan informera er om att det inte finns någon TV här i min nya lägenhet. Två stycken gav jag till min kompis Anders och de andra två är kvar i gamla lägenheten. Jag har för övrigt ingen soffa heller. Den bor i grovsoprummet nu för tiden. Fast den lilla bärbara har jag i knät som vanligt. Allt är ju inte illa här i livet.

På något sätt känns min tillvaro just nu som om jag försöker forma fasta bollar av sådant där slemmigt snor som man snyter ut när man är riktigt förkyld. Allt bara rinner mellan fingrarna och jag kan inte göra någonting för att påverka händelseförloppet. Det ska verkligen bli skönt att åka till Bohuslän en vecka. På fredag morgon blir jag hämtad, och sen bär det iväg. Jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka hem igen, men jag hoppas att det inte blir senare än klockan två nästa söndag eftersom jag har tvättstuga då.

Och sen börjar jag jobba igen. Det kommer att bli riktigt kul.

På tal om riktigt kul så bara måste jag berätta om en människa jag känner som inte heller har totalkoll på tillvaron. Eftersom jag lovade att inte blogga om händelsen så ska jag låta personen vara anonym. Så låt oss kalla honom F.

F och jag var i det centrum som ligger precis där han bor när han upptäckte att han hade glömt sin mobiltelefon hemma. Han kände efter i alla fickor och kunde inte hitta den någonstans. Han skulle precis vända och gå tillbaka hem när jag föreslog att jag kunde ringa honom. Den kunde ju finnas i någon av alla hans benfickor. Ringsignalen hördes mycket tydligt och det visade sig att han höll telefonen i handen. Man har ju hört talas om folk som letar efter sina glasögon fast de har dem på sig, men det här slår nog alla rekord.

Dagens bästa: Leena är världens snällaste människa.
Dagens sämsta: Vi köpte fel hjul på IKEA. Fast först fick vi motorstopp och var tvungna att vänta på pappa och Torbjörn medan de åkte och köpte ett nytt batteri. Sedan visade det sig att garderoben vi hade köpt inte monterades ihop med IKEA-nycklar utan med borrmaskin, stjärnmejsel, vanlig mejsel och hammare. Ja, tjena!

Varning för denna produkt. Den kallas Hopen och är inte att lita på.

Till nästa gång, lev väl!

Det är inte kul att flytta

Just nu borde jag vara i en lägenhet full av packade flyttkartonger, med alla hyllor isärskruvade och allt förberett för den stora flytten. När jag ser mig omkring ser jag att det inte alls är så det är. Det är bara en jäkla röra omkring mig och allt är långt ifrån klart. Och egentligen är det så här jag ville att det skulle vara. Jag ville inte flytta allt på en gång utan ta det lite i taget och få allt snyggt direkt i mitt nya hem. Och så blev det så här i alla fall – att jag bara känner en massa stress.

Av någon outgrundlig anledning drogs jag för ett tag med i någon form av duktighetskrav och började förstöra min fina flytt. Men nu är ordningen återställd. Jag struntar helt sonika i allt och sitter bara här och glor istället. Tidigare i veckan har jag packat upp i mina nya köksskåp och kört bort en del böcker. Idag ska vi flytta alla tunga möbler och de kartonger som ändå är packade. Någon dag nästa vecka ska jag försöka tvinga syster Anna att hjälpa mig med resten, kanske kan jag också få storebror Christer att lämna sitt kära Björkhagen och komma hit till vår lilla världsmetropol. Och i augusti kan mamma och jag städa ur den gamla lägenheten. Så ska en flytt se ut!

Så ska egentligen hela livet se ut. Det är värdelöst att böja sig för måsten och sådant som man tror att andra förväntar sig att man ska utföra. I ett lugnt tempo ska man istället bara göra det man absolut inte kan undvika, som att åka ut till pappas stuga en solig dag eller sitta uppe en sen natt med te, kärlek och mycket prat.

Ja, så ska det bli! Men först ska jag tömma vardagsrumsbordet från allt skräp och skruva isär den sista delen av bokhyllan.

Lev väl!

Skräp och kultur

Min plan för söndagen var att cykla iväg och lägga mig någonstans i solen och läsa. Jag har packat ned alla mina böcker, inför flytten, men lämnat några måste-böcker som jag tänkt att jag ska läsa under sommaren. Nästa bok på listan är Slam av Nick Hornby. Det måste ju inte vara tunga och jobbiga böcker för att vara en måste-bok. Det är helt okej om det helt enkelt bara är böcker som jag måste läsa för att de förmodligen är bra. Det är ju sommar och jag är ledig.

Jag låg fortfarande i sängen när jag insåg att jag inte alls hade någon lust att lägga mig i solen med en bok. Och då, precis då, ringde Fredrik. Han hade fotograferat någon på morgonen och undrade om vi skulle ses. Och det skulle vi förstås.

Vi hade en fantastiskt bra dag i Stockholm med både shopping och Parkteater under eken. Jag hade min vana trogen lyckats sätta på mig en kofta som var sönder på alla de ställen där en kofta överhuvudtaget kan gå sönder. Dessutom hade jag knäppt den snett och såg ut som en gammal bag lady. Fast utan baggar förstås. Jag har ju tidigare nämnt att Fredrik gillar att styla om mig, och för att göra en inte särskilt lång historia ännu kortare så köpte han helt sonika en ny kofta åt mig i den första affär vi gick in i. Och det var ju verkligen snällt, för den var både fin och skön. I fortsättningen får jag nog nöja mig med att använda den gamla koftan bara när jag jobbar. Eleverna har i alla fall annat att tänka på än vad fröken har för kläder på sig.

Jacob Hirdwall har skrivit en monolog om mediernas makt och vilka som egentligen styr oss. Hans idé är att teatern ska verka som en motmakt mot den skräpkultur som sköljer över oss. Det var väl i och för sig inte några sensationellt nya tankar, men monologen var riktigt bra framförd av Jonas Kruse. Och visst tål det att tänkas på att vi har fler TV-kanaler än någonsin samtidigt som variationen i utbudet är minimalt. Fredrik var i alla fall stolt över att han inte har någon TV och att han jobbar med kultur. Jag som å andra sidan är en masskonsument av skräpkultur ska förmodligen med den logiken skämmas ordentligt. Men i min enfald går jag runt och tror att jag konsumerar skräp med en lite mer intellektuell approach än de flesta andra. Det där sista var engelska och förmodligen finns det ett fullgott svenskt uttryck för det.

Men i min enfald går jag runt och tror att jag närmar mig skräpkulturen mer intellektuellt än vad de flesta andra gör.

Idag har jag inte gjort någonting alls. Tre från varandra oberoende människor har frågat mig om dagen och jag har bara kunnat svara: ”Ingenting”. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag har suttit ganska länge, sen har jag diskat, lagat mat och diskat igen. Och nu sitter jag igen. Men nu börjar Sex and the City och då ska jag inte bara sitta, utan också titta.

Oj, jag höll på att glömma min senaste snällism. Innan föreställningen var Fredrik på toaletten. När han kom tillbaka talade han om att pappret var slut. Efter föreställningen gick jag bort till kaffeförsäljningen och tog en bunt servetter med mig innan jag gick på toaletten. Hon som stod bakom mig i kön fick några servetter av mig och då blev hon glad. Åh, vad det är skönt att vara en god människa.

Till nästa gång: Lev väl!

Mot Kaplansgatan

En dag, det måste ha varit för närmare ett år sedan nu, kom Alexander inrusande i min lägenhet, han slängde av sig skor och jacka, sprang in och ställde sig på vågen och gick sedan in på toaletten. Inne på toaletten gjorde han väl vad man kan förvänta sig att folk gör i den typen av utrymmen. Efter toalettbesöket ställde han sig på vågen igen och utbröt stolt:
- Wow! En komma två kilo!
- Va? frågade jag, har du bajsat en komma två kilo?
- Njae, jag kissade också.

Vad vill jag då ha sagt med denna historia? Jag vet inte säkert, men jag tror att budskapet är att om man ställer sig på vågen vid olika tidpunkter under dygnet så riskerar man att bli besviken ibland.

Min son är för övrigt inte bara en mästerbajsare, han broderar också. Vilket alla uppmärksamma läsare av dagens Aftonbladet har kunnat se.

Det har varit en del gnäll om att jag uppdaterar min blogg alltför sällan nuförtiden. Och så kanske det är, men jag har också ett liv att leva. Så, vad händer i mitt liv då? Svaret måste väl bli: mycket och ingenting.

Igår var det i alla fall en händelserik dag. En dag full av segrar faktiskt. Det började redan på förmiddagen då jag, Inger och eleverna spelade kubb och mitt lag till slut fick stå med äran som de slutgiltiga segrarna. Senare på dagen var jag hos en mäklare och skrev på ett överlåtelseavtal till en bostadsrätt, och på kvällen hörde jag återigen till den segrande sidan efter en tuff femkamp på Gröna Lund.

Min kompis Anders köpte också en lägenhet igår. Det innebär förmodligen att han inte kommer att sova hos mig något mer, men om ensamheten skrämmer honom så vet han ju var jag bor. Och jag får ha kvar honom till imorgon i alla fall. Men ikväll ska vi fira Fredrik som fyller fyrtiofem.

Nu över till min nya finfina lägenhet, som har allt. Redan när jag stod utanför huset och andades in atmosfären visste jag att jag skulle älska att bo där. Jag kunde se framför mig hur jag knappade in portkoden och gick in i porten som om det var helt naturligt för mig att göra det. Att lägenheten saknar balkong, garderober och klädkammare är ju bara detaljer egentligen. Och eftersom det är så mysigt att bo högst upp gör det ingenting att det inte finns någon hiss, trots att huset har fyra våningar. För när jag sitter vid köksbordet ser jag ut över takåsarna i kvarteret Tratten och när jag lutar mig ut från den franska balkongen ser jag S:ta Ragnhildskyrkan och den där parken som jag inte vet vad den heter. På innergården, dit bara vi boende kommer in, finns en underbar lummighet med en liten grill och utemöbler.

Jag kanske rentav blir en frukostmänniska, som ett direkt resultat av den stundande flytten. Bara femton meter från min port ligger nämligen Café Tratten med klassikern ”Frulle på Tratten”. Livet är så gott att om jag inte redan trodde på Gud så skulle jag börja göra det nu.

Och just det ja, jag har en tenta som ska vara inne imorgon bitti också.

Till nästa gång, Lev väl!

Det flyter på

Just nu är det faktiskt ganska trevligt att vara Katarina och leva i min värld. Jag går omkring och är så där skönt tillfreds med det mesta. På jobbet börjar jag se resultatet av läsårets undervisning, och jag kan med rätta känna mig ganska nöjd. Eleverna från Irak och Kina börjar få kläm på ordföljden och förstår hur ett positionsschema för huvudsats fungerar. Nästa vecka ska jag dock trassla till deras tillvaro något och lära dem ordföljden i bisatser. De flesta eleverna på Individuella programmet är flygfärdiga nu, och därmed redo för att gå på gymnasiet på riktigt.

Mina egna studier haltar något, men det beror bara på att jag inte sätter mig ned och gör jobbet. Ikväll kommer jag att lämna in min analys av Sara Lidmans Jernbaneepos ur ett bibliskt perspektiv. Och det är inte ens för sent. Sen är det över en vecka kvar innan vi får hemtentan.

I fredags var jag på Elverket och såg Groundswell av Ian Bruce. Det är en sydafrikansk pjäs som fick mig att tänka mycket på det där med försoning. Sydafrika har en del att bita i på den fronten. Pjäsen var så jäkla bra att jag inte ens fattade att den äldre mannen spelades av Jan Waldekranz förrän han, och de andra två skådespelarna, tog emot applåderna i slutet. Och då ska ni veta att jag alltid tyckt att Jan Waldekranz är väldigt bra. Men, som sagt, det där med försoning är tunga grejer.

Igår var det hockey. Sverige förlorade bronsmatchen, eller ska jag säga att Finland vann? Det bästa med att vara halvfinsk är att jag kan vänta med att välja sida fram till det är uppenbart vilka som kommer att vinna. Det påminner mig om när Finland vann hockey-guldet i Stockholm någon gång på 90-talet och jag och Snucke hamnade på Lilla Maria, vid Mariatorget, tillsammans med finska hejaklacken. Vi skålade och skrålade ihop med de andra och försökte väl på något sätt att smälta in. Och detta trots att ingen av oss kan någon som helst användbar finska. Fast för att skrika ”Korrre Lindström” behövs det väl inga större språkkunskaper.

Nu har Fredrik äntligen tagit reda på vad det är för biljetter vi köpt till Lundell i oktober. Att det var menybiljetter förstod vi först när vi hade dem i handen, men nu vet vi också vad vi ska äta. Till förrätt blir det grön sparris med Serranoskinka, hyvlad parmesan och tryffelolja och som varmrätt serveras det kalvmedaljong med murkelsås, och till det timjansmaksatt rotfruktstimbal. Fint som snus ska're va. Fast sparrisarna kan man kanske peta bort.

Bäst just nu: att jag är jag.
Sämst just nu: att jag är jag och inte tar allt jag har att göra på allvar. Idag: bokanalys, konstruktion av uppgifter till Sverige under 1600-talet, konstruera frågor till två böcker som eleverna haft i läxa att läsa (den ena har jag själv inte läst) och kolla på boendealternativ till Gotlandsresan. Dessutom har Oscar match i amerikansk fotboll. Det är faktiskt det viktigaste. Resten löser sig.

Till nästa gång, lev väl!

Om schlager och mamma

I torsdags var Södertälje kommun så snälla att de bjöd alla anställda på en stor fest i Scaniarinken. Egentligen heter rinken någonting med AXA nuförtiden, men det spelar ingen roll vilket, eftersom det här blogginlägget inte på något sätt ska handla om namn på idrottsarenor. Men eftersom jag ändå är inne på ämnet så undrar jag om någon människa vet vad Jallavallen heter egentligen?

Nåväl, det bjöds på underhållning och mat. Sveriges största schlagerstjärnor var där och våra politiker visade sig från sin allra bästa sida. Kan det bli bättre? Ja, det kan det väl egentligen men det är trist och gnälligt att klaga. Eftersom det var fyratusen som var där så förstår jag att det måste vara lite slätstruket för att det ska passa alla, och vad är då bättre än schlager? Men jag undrar lite över hur programplanerarna tänkte när de lade den allra bästa schlagern i världshistorien först. Allt annat lät ju lite halvdant efter att Bröderna Herrey hade kört sin Diggi-loo diggi-ley med alla rörelserna intakta. Tänk att världens första och bästa pojkband kommer från Sverige, och att de dessutom har Södertäljeanknytning. Resten av kvällens låtar lät precis som på radio och det finns inte mycket mer att säga om det.

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

Egentligen skulle jag kunna skriva inlägg på inlägg om min mamma men jag nöjer mig med några rader här och där.

När jag hade fikat och ätit mig runt stan drabbades jag av en sprängande huvudvärk. Eftersom jag skulle på middag hos mamma senare på kvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde cykla hem till henne och sova en stund innan gästerna kom. Jag ringde till mamma och det var förstås okej att jag kom tidigare. Snucke och jag stod och pratade ganska länge och på den tiden hann mamma ringa två gånger, skicka ett sms samt ringa till Acke i Teliabutiken för att undra vart jag hade tagit vägen. Visserligen var Acke den enda som svarade men jag kom faktiskt bara en dryg timme senare än jag hade sagt.

Det är vid sådana tillfällen man måste tänka på att de inte vill en något illa. De vill bara ha koll på läget. Och middagen var både god och trevlig.

Sommaren ser för övrigt ut att arta sig riktigt bra. En vecka i en stuga i Bohuslän och en vecka på Gotland är planerna för stunden. Och det räcker mer än väl. Jag ska ju hinna ta igen mig också.

Idag måste jag sätta mig och läsa de två romaner av Sara Lidman som nästa seminarium kommer att handla om. Om jag räknar med att sova i natt så har jag ungefär tolv timmar på mig. Det finns inte mycket som jag inte klarar så det ska nog gå bra.

Men… tja’rå!

Tiden står stilla

I söndags stod jag utanför ett hus på Bårstabergen och väntade på att en mäklare skulle komma och visa mig en lägenhet. Efter det träffade jag Fredrik och hann faktiskt fika två gånger med honom. Däremellan hasade vi runt och gjorde absolut ingenting som ens kan liknas vid någon form av nytta. Någon gång under detta hasande slogs jag av en märklig tanke, att tiden stått stilla.

Mitt liv ser väldigt likadant ut som det gjorde för tre och ett halvt år sedan när jag flyttade från Bårstabergen, och nu är jag alltså på väg tillbaka. Jag fikar med Fredrik som, precis som vanligt, har planer för framtiden. Och jag har som vanligt ingen aning om vad jag vill. Jag kände faktiskt också igen hans idé om att styla om mig. Han har aldrig gillat mina säckiga kläder eller mitt hår när det är kort.

Jag vill inte gå så långt att jag påstår att det senaste tre och ett halvt åren varit i onödan eftersom det är lika genomtänkt som att säga att det varit onödigt att se en film bara för att den tagit slut, men känslan är trots det något åt det hållet. Mitt liv är som ett gummiband och jag kommer alltid tillbaka till start.

Jag hade lovat min son att hålla mig hemifrån några timmar under Valborgsmässoafton, och eftersom jag hade en helt överdjävlig smärta i varenda led i kroppen, i kombination med en trötthet som gjorde mig direkt luddig i skallen, orkade jag inte ta mig längre än hem till mamma. Jag lade mig i en av hennes soffor och kände att jag precis var på väg att dåsa bort i en välbehövlig sömn när mobilen ringde. Det var Fredrik som talade om att han fixat biljetter till Ulf Lundell på Cirkus i oktober. Jag blev så upprymd att jag glömde bort att jag var trött. En stund senare dök Ulla upp. Hon gav mig en rejäl massage och sen hade jag inte alls lika ont i lederna längre. Det är alltså det som behövs för att mitt liv ska bli lite roligare; ett samtal, en Ulf Lundell-biljett och massage.

Vad spelar det för roll att tiden står stilla när livet är ganska okej ändå?

Lägenheten i Bårstabergen var inte ämnad för mig. Från balkongen såg jag rakt ner på min mammas balkong och tanken på att vi ska vinka god natt varje kväll, att jag ska berätta vem jag suttit och druckit vin med på balkongen en lördagskväll eller förklara varför det varit släckt hemma hos mig flera kvällar i rad kändes inte tillräckligt lockande. Men blir det en lägenhet ledig med balkongen och fönstren åt ett annat väderstreck så slår jag till direkt.

Koll på läget igen

Det har varit några hektiska veckor men nu ser det ut att bli lite bättre. Det värsta med att plugga är att det är så hemskt mycket som ska förberedas. Min vana trogen började jag läsa för sent, försökte slarva och fick sedan sätta mig ned och göra allting ordentligt den absolut sista dagen för inlämning. Nåväl, analysen av Edith Södergrans Livet blev rätt okej, även om jag refererade till Sartre som var ungefär elva år när Södergran skrev sin dikt. Den typen av detaljer ska man inte fastna för illa i, existentialismen fanns ju redan då så tankarna var säkert inte fel. Jag gör sällan fel.

Det bästa var ändå att när jag höll på att få panik ringde Fredrik (the one and only DrFredo) och talade om att han hade tillgång till bil. Vi åkte ut till antroposofernas ställe i Järna och tog en långfika med mycket trevligt prat. Och det hjälpte faktiskt mitt pluggande att få rensa hjärnan och tänka på något helt annat under några timmar. Jag lyckades till och med få in analysen en hel timme före deadline. Idag är det onsdag och jag har redan hunnit läsa femtiosju sidor av de ungefär femhundra som ska vara klara till söndag. Framförhållning kallas det.

Idag, när jag var på väg hem från jobbet för att hinna sova en stund innan matlagning och annat kvällsjobb, ringde Oscar och talade om att han hade brutit näsan. De hade spelat någon form av brutalhandboll, på idrotten, när en armbåge kom i vägen för Oscars näsa. Det visade sig att Oscar förmodligen hade fått en spricka i näsbenet och att vi ska hålla koll på om näsan kroknar under den närmsta veckan. Han ser för eländig ut med fläskläpp och svullen näsa. Och hans polare John ska vi kolla lite snett på hädanefter.




Det var naturligtvis Ulla som såg till att vi kom till sjukhuset. Det är otroligt hur den människan alltid ställer upp när det är kris. Såna vänner ska man vara rädd om.

Ikväll tittar jag på det första avsnittet från sista säsongen av Sex and the City. Jag vet inte hur många gånger jag sett det förut, men när det gäller den TV-serien handlar det mer om en kulthandling än behov av överraskning. Och snart kommer filmen. JA!

Nu är det nog för denna gång.

Lev väl!

Årets första humla

I lördags hade jag besök av en humla. Det var inget särskilt med det förutom att det var en enormt stor och långsam humla. Nu brukar ju humlor vara långsamma, men den här rörde sig faktiskt långsammare än någon annan humla jag någonsin sett. Han, det visade sig vara en han, surrade och flög omkring på det där löjliga, typiska, planlösa humleviset, stannade till i luften som om han undrade vart han var på väg och flög sedan lite till. När han upptäckte att jag iakttog honom bugade han sig lätt, lyfte på sin lilla bruna gubbkeps och förkunnade på klingande skånska att sommaren snart är här.

Det är inte det att han pratade skånska, även om det i sig är anmärkningsvärt, men den lille fete jäveln ljög för mig. Räck upp en hand den som kan se någon sommar!

Har ni tänkt på hur underligt det känns när saker man tagit för givet bara är borta? Oavsett vad ni svarar så är det precis vad som har hänt mig. Jag har tappat bort min energi och min lust, och jag vill bara sova. Min planering har kört ihop sig och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att kunna reda ut det hela. Mitt bidrag till en lösning på situationen är att dra en filt över huvudet för att slippa tänka på studier, arbete, styrelsemöte, tvättstuga och allt annat skit som man som vuxen förväntas tänka på – och dessutom utföra.

Klockan är snart elva och jag ska göra det enda vettiga en person i min situation kan göra. Jag ska lägga mig och sova, utan att se Seinfeld, så att jag är piggare imorgon.

Till nästa gång – lev väl!

Man ska väl inte behöva tvätta och kamma sig under lovet?!

Jaha, så är detta lov över. Imorgon är det arbetsdag igen, efter tio dagars ledighet. Som vanligt har jag haft ett skönt lov med många slöa dagar som jag fått styra upp precis som jag velat. Jag har träffat kompisar, varit i Uppsala, sett en bra fotoutställning på Kulturhuset, varit på Nordiska museet och kunnat konstatera att det inte gjorde något att jag missade invigningen av sameutställningen för att den var dötrist och samtidigt upptäckt en del andra roliga utställningar på samma museum. Och jag har klippt mig!

Mitt hår är numera ungefär en halvmeter kortare och det känns precis som vanligt. Det roliga är att flera i min närhet tycker precis detsamma. Jag har fått kommentarer av typen: ”Nu ser du ut som du brukar.” eller ”Nu känner jag igen dig.” Jag tror att jag aldrig mer ska låta det där förskräckliga trollhåret växa ut igen. Den bästa kommentaren var ändå följande:

”Fan, vad fräsch du har blivit!”

Det är sådant man lever gott av – länge.

Eftersom jag behöver ett foto till centerpartiets hemsida bad jag Oscar att ta kort på mig. Han tog ungefär tjugo stycken och jag ser fullkomligt idiotisk ut på allihop. När jag bad honom att ta några till så vägrade han. Vad ska man göra med barn som inte lyder? Jag kan ju knappast spöa upp honom. Nåväl, för att stilla er nyfikenhet så publicerar jag ändå en bild med min nya frisyr. Visserligen har jag sovit två nätter utan att kamma mig emellan, men ni kan väl använda er fantasi.

Jag kanske borde skriva något om Patrik. Eller kanske inte. Den uppmärksamme läsaren kommer ju ändå att till slut märka att han nu för tiden inte figurerar i mina bloggar, och för den ouppmärksamme kan det kanske göra detsamma. Jag är lite rädd för att om jag går ut för stort med den här nyheten så kommer alla män från den 14 februari tillbaka. Allra helst nu när jag är så jäkla snygg.

För övrigt vill jag bara tillägga att det märks att jag varit ledig. Hjärnan liksom släpper greppet om allt väsentligt och jag förvandlas till ett under av ytlighet. Jag lovar att bättra mig och till nästa gång och återgå till de djupsinnigheter jag brukar få ur mig här på bloggen.

Till dess, lev väl!