Om schlager och mamma

I torsdags var Södertälje kommun så snälla att de bjöd alla anställda på en stor fest i Scaniarinken. Egentligen heter rinken någonting med AXA nuförtiden, men det spelar ingen roll vilket, eftersom det här blogginlägget inte på något sätt ska handla om namn på idrottsarenor. Men eftersom jag ändå är inne på ämnet så undrar jag om någon människa vet vad Jallavallen heter egentligen?

Nåväl, det bjöds på underhållning och mat. Sveriges största schlagerstjärnor var där och våra politiker visade sig från sin allra bästa sida. Kan det bli bättre? Ja, det kan det väl egentligen men det är trist och gnälligt att klaga. Eftersom det var fyratusen som var där så förstår jag att det måste vara lite slätstruket för att det ska passa alla, och vad är då bättre än schlager? Men jag undrar lite över hur programplanerarna tänkte när de lade den allra bästa schlagern i världshistorien först. Allt annat lät ju lite halvdant efter att Bröderna Herrey hade kört sin Diggi-loo diggi-ley med alla rörelserna intakta. Tänk att världens första och bästa pojkband kommer från Sverige, och att de dessutom har Södertäljeanknytning. Resten av kvällens låtar lät precis som på radio och det finns inte mycket mer att säga om det.

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

Egentligen skulle jag kunna skriva inlägg på inlägg om min mamma men jag nöjer mig med några rader här och där.

När jag hade fikat och ätit mig runt stan drabbades jag av en sprängande huvudvärk. Eftersom jag skulle på middag hos mamma senare på kvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde cykla hem till henne och sova en stund innan gästerna kom. Jag ringde till mamma och det var förstås okej att jag kom tidigare. Snucke och jag stod och pratade ganska länge och på den tiden hann mamma ringa två gånger, skicka ett sms samt ringa till Acke i Teliabutiken för att undra vart jag hade tagit vägen. Visserligen var Acke den enda som svarade men jag kom faktiskt bara en dryg timme senare än jag hade sagt.

Det är vid sådana tillfällen man måste tänka på att de inte vill en något illa. De vill bara ha koll på läget. Och middagen var både god och trevlig.

Sommaren ser för övrigt ut att arta sig riktigt bra. En vecka i en stuga i Bohuslän och en vecka på Gotland är planerna för stunden. Och det räcker mer än väl. Jag ska ju hinna ta igen mig också.

Idag måste jag sätta mig och läsa de två romaner av Sara Lidman som nästa seminarium kommer att handla om. Om jag räknar med att sova i natt så har jag ungefär tolv timmar på mig. Det finns inte mycket som jag inte klarar så det ska nog gå bra.

Men… tja’rå!