Det flyter på

Just nu är det faktiskt ganska trevligt att vara Katarina och leva i min värld. Jag går omkring och är så där skönt tillfreds med det mesta. På jobbet börjar jag se resultatet av läsårets undervisning, och jag kan med rätta känna mig ganska nöjd. Eleverna från Irak och Kina börjar få kläm på ordföljden och förstår hur ett positionsschema för huvudsats fungerar. Nästa vecka ska jag dock trassla till deras tillvaro något och lära dem ordföljden i bisatser. De flesta eleverna på Individuella programmet är flygfärdiga nu, och därmed redo för att gå på gymnasiet på riktigt.

Mina egna studier haltar något, men det beror bara på att jag inte sätter mig ned och gör jobbet. Ikväll kommer jag att lämna in min analys av Sara Lidmans Jernbaneepos ur ett bibliskt perspektiv. Och det är inte ens för sent. Sen är det över en vecka kvar innan vi får hemtentan.

I fredags var jag på Elverket och såg Groundswell av Ian Bruce. Det är en sydafrikansk pjäs som fick mig att tänka mycket på det där med försoning. Sydafrika har en del att bita i på den fronten. Pjäsen var så jäkla bra att jag inte ens fattade att den äldre mannen spelades av Jan Waldekranz förrän han, och de andra två skådespelarna, tog emot applåderna i slutet. Och då ska ni veta att jag alltid tyckt att Jan Waldekranz är väldigt bra. Men, som sagt, det där med försoning är tunga grejer.

Igår var det hockey. Sverige förlorade bronsmatchen, eller ska jag säga att Finland vann? Det bästa med att vara halvfinsk är att jag kan vänta med att välja sida fram till det är uppenbart vilka som kommer att vinna. Det påminner mig om när Finland vann hockey-guldet i Stockholm någon gång på 90-talet och jag och Snucke hamnade på Lilla Maria, vid Mariatorget, tillsammans med finska hejaklacken. Vi skålade och skrålade ihop med de andra och försökte väl på något sätt att smälta in. Och detta trots att ingen av oss kan någon som helst användbar finska. Fast för att skrika ”Korrre Lindström” behövs det väl inga större språkkunskaper.

Nu har Fredrik äntligen tagit reda på vad det är för biljetter vi köpt till Lundell i oktober. Att det var menybiljetter förstod vi först när vi hade dem i handen, men nu vet vi också vad vi ska äta. Till förrätt blir det grön sparris med Serranoskinka, hyvlad parmesan och tryffelolja och som varmrätt serveras det kalvmedaljong med murkelsås, och till det timjansmaksatt rotfruktstimbal. Fint som snus ska're va. Fast sparrisarna kan man kanske peta bort.

Bäst just nu: att jag är jag.
Sämst just nu: att jag är jag och inte tar allt jag har att göra på allvar. Idag: bokanalys, konstruktion av uppgifter till Sverige under 1600-talet, konstruera frågor till två böcker som eleverna haft i läxa att läsa (den ena har jag själv inte läst) och kolla på boendealternativ till Gotlandsresan. Dessutom har Oscar match i amerikansk fotboll. Det är faktiskt det viktigaste. Resten löser sig.

Till nästa gång, lev väl!