Oh, Mama Mia!

I’m nothing special, in fact I’m a bit of a bore. If I tell a joke you’ve probably heard it before. But I have a talent, a wonderful thing, ‘cause everyone listens when I start to sing. I’m so greateful and proud, all I want is to singing out loud.

Totalt uttråkad och kvävd av en känsla av outsäglig tristess och instängdhet tog jag mig till stadens biograf. Jag var ute efter en stunds verklighetsflykt och köpte en biljett till Mama Mia. Biljettförsäljerskan informerade mig om att jag skulle bli den enda i salongen.
- Men då kan du ju sjunga med så högt du vill, sa hon och log.

Näe, det här kunde jag inte gå med på. Mitt liv får bara inte se ut på det här viset! Jag ringde Acke som efter en viss övertalning faktiskt kom och såg filmen tillsammans med mig. Och ja, vi fick platserna bredvid varandra. Och kan ni tänka er – jag blev lycklig. Det var en fantastisk vitamininjektion och ett riktigt glädjepiller och nu kan jag knappt vänta till imorgon då jag ska rusa från jobbet och köpa soundtracket. Ladda, ladda, ladda.

Pierce Brosnan har för övrigt en fantastisk röst.

Nu ska jag kolla lite på TV innan jag somnar. Till och med det är perfekt. JAG HAR FÅTT HEM MIN TV!!!

Thank you for the music, the songs I'm singing. Thanks for all the joy they're bringing. Who can live without it, I ask in all honesty, what would life be without a song or a dance?

Vardag igen

Idag var det den andra arbetsdagen efter en lång och skön sommarledighet. Det känns helt okej. Som vanligt var det några kollegor som hade slutat och några andra som hade kommit till. Och precis som vanligt fick jag spring i hela kroppen av att sitta still och började till slut att klättra på stolen för att inte bli galen. Problemet är att jag är för kort och helt enkelt får ont i ryggen av att sitta och dingla med benen timme ut och timme in.

Veckan i Bohuslän tillsammans med Anna-Lena blev mycket lyckad. Tack för det!

Om jag skulle försöka mig på att sammanfatta den här sommaren i ett enda ord så skulle det definitivt bli: såsig. Jag har inte gjort annat än skjutit upp en massa måsten och nu när tiden har kommit ifatt mig så har jag drabbats av en svår panik som jag inte vet hur jag ska komma ifrån. Men jag vet att om jag fortsätter att skjuta upp saker och ting så kommer jag inte att må bättre. Och som vanligt (mycket som vanligt här) så är den enda lösningen hårt arbete. Jag har gjort ett arbetsschema för resten av veckan. Förhoppningsvis leder det till att jag kommer att ha städat ur min gamla lägenhet till på söndag. Eller rättare; det kommer definitivt att leda till att min gamla lägenhet blir städad.

Däremot kvarstår frågan kring när och hur mina sista prylar ska förflyttas från den gamla lägenheten till den nya.

Jag saknar min TV. Livet känns inte så meningsfullt som det brukar. Jag kan inte förstå vad det var som fick mig att lämna kvar den. Inget Scrubs, Vänner, Sex and the City. Ingenting. Bara en tom och otäck tystnad.

Är detta livet?