Den globala lärarmentaliteten

Jag är lärare. Ibland kliver jag ut ur mig själv och betraktar mig på lite avstånd och kan konstatera att: ja, jag är lärare. Jag har gått från ofokuserad elev med egna regler till en representant för det mest reglerade område jag känner till. Exakt hur resan gick till är inte speciellt intressant, men jag kan i alla fall säga att plötsligt händer det. En dag är man en annan än den man är van vid att vara och då kan allt hända. Och för min del så blev jag lärare. Jag har visserligen fortfarande problem med en hel del regler och kan känna mig direkt provocerad av att det står 11.35 på mitt schema. 11.35!? Det är ju inte klokt. Vad är det för fel på hel- och halvtimmar?

Jag har upptäckt att det finns en lärarmentalitet och att jag, trots mitt inre uppror, har den jag också. Jag är en lärare med en lärarmentalitet.

Det här med lärarmentaliteten blev speciellt tydlig när jag besökte två skolor i Wuxi utanför Shanghai. Jag hade av andra som hade gjort liknande besök fått berättat för mig att det rådde total disciplin i skolorna och att ingen ifrågasatte det läraren sa. Inom mig växte en förfärlig bild av rädda elever upp; elever som inte vågade fråga när de inte förstod, som blev hånade när de inte hade gjort läxan och som aldrig någonsin skulle våga vända sig om och fråga en kompis om att få låna ett sudd. Visst var det femtiotvå elever i klasserna och visst var det disciplinerat. När eleverna skulle svara på en fråga så ställde de sig upp, vare sig de kunde svaret eller inte. Det är ju egentligen ganska praktiskt att den som talar står upp eftersom det annars finns en risk att inte alla hör, allra helst när det är femtiotvå elever i klassen.

I övrigt fanns det utrymme för både värme och skratt. Eleverna uppmuntrades under en lektion i engelska att se både för- och nackdelar med ett tunnelbanebygge i Wuxi. Det till och med förväntades att de skulle ta ställning och stå för sin åsikt. På en annan lektion fick de lära sig att rita karikatyrer och där skrattades det gott åt alla försöken. En tredje lektion handlade om etikett vid det kinesiska matbordet, fast där skrattade eleverna mest åt oss svenskar.

Vad jag vill komma fram till är att oavsett ämne så fanns det en mentalitet hos alla de olika lärarna jag träffade som jag kände igen. Jag kände igen mina kollegor och mig själv. Jag kände mig hemma med hur lärarna handskades med eleverna och den värme som fanns i klassrummet. Trots att eleverna var betydligt mer disciplinerade än dem jag själv är van vid så fanns det också en naturlig och självklar värme och respekt mellan individerna. Skolorna andades av någonting jag kände igen.

När jag kom hem pratade jag med mina kollegor om min upplevelse och flera berättade att de hade upplevt samma sak när de hade besökt skolor i London, Barcelona, Finland och andra delar av världen. Det finns alltså en lärarmentalitet och jag är en del av den. Hur fasen gick det till?

Livet är ett mysterium och det ska levas på bästa sätt.

Förra veckans bästa: jag hittade en dator som jag blev förälskad i. Nu gäller det bara att hitta pengar också.

För er som inte ser så bra: Texten längst bak i klassrummet lyder: Be sensible high-virtued knowledgeable and creative.

Lev väl!

Hur står det till med friheten?

Dagarna rusar fram och jag vet inte vilken fot jag ska stå på för att så effektivt som möjligt ska kunna förflytta mig till nästa plats. Det är en fantastiskt kreativ period med ett stundande Europaparlamentsval parallellt med upptakten till våra nationella val. I yrkeslivet rör det sig också mer än vanligt; eleverna ska förberedas inför nästa läsår, antingen genom betyg eller möten med nästa skola. Allt beror på var de går idag.

Privatlivet hastar vidare och jag var faktiskt tvungen att tacka nej till en kväll på Patricia för att jag behöver vara utvilad ibland också. Dessutom har jag tvättkris, så min lugna hemmakväll kommer att bli en tvättstugekväll. Jag kan informera er alla om att det inte är svårt att få en tvättstugetid en fredagskväll. Inte ens när man är sent ute.

Peter, en annan hårt pressad människa i mitt liv, har äntligen lyckats få en ledig kväll samtidigt som jag och det måste firas med middag hemma i min fullkomligt ostädade lägenhet. Men städningen sparar jag till efter EP-val och betygsättning. Det är ju en av de få saker man kan vara säker på här i livet, att ingen enda en kommer och snor dammtussarna ifrån en. Detta gäller förmodligen också gruset och smulorna på golvet. Jag kan därför känna mig trygg i förvissningen om att allt kommer att ligga kvar.

Hade en frukostdiskussion häromdagen kring valfrihet. Finns valfrihet på riktigt, eller luras vi bara att tro att vi verkligen har gjort ett val? Tack för att du valde att resa med SJ står det på biljetten, och det jag valde var bara att få åka tillbaka hem igen. Diskussionen är inte ny, men den tål att tas om flera gånger. Allra helst över en frukost på Tratten.

Jag skulle vilja utöka valfriheten till att även gälla diverse gruppstärkande föreläsningar och kurser. Varför måste vi lyssna på föredrag om hur man andas och finner sig själv? Kan jag be att få återkomma den dagen jag inte hittar mig själv och glömt bort hur man andas? Är detta ett fenomen inom den kommunala sektorn eller förekommer det även inom det privata näringslivet? Jag vill inte en enda gång till lyssna på en människa som säger att jag kommer att lyckas bättre om jag varje morgon ställer mig framför spegeln och skriker: Ja, jag är bra!

På morgonen vill jag rinna i mina kläder, borsta tänderna och gå. Jag vill inte ens titta in i en spegel. Jag tror för övrigt att jag lyckas bäst om jag jobbar.

Så har mina tankar vandrat den senaste veckan och då förstår ni säkert den närmast religiösa känsla jag fick av att läsa Sanna Rayman i Svenska Dagbladet idag. Hon skriver så underbart att jag skulle kunna ha skrivit det själv. Läs och njut!

Mina barn och andras

Mina barn blir bara äldre. Acke har flyttat hemifrån och Oscar ska om bara några månader åka till USA och vara borta i nästan ett år. Jag fick mina söner med sex års mellanrum, och det var helt perfekt. Det innebar att jag under nästan femton år hade minst en liten kille att ta hand om. Nu har de dock blivit så stora att höjden av lycka, för dem, inte längre är att gå runt i livet tillsammans med mig. Det känns till och med ibland som om de upptäcker världen bättre utan mig nuförtiden. De vill inte sitta på café och skratta åt folk med roliga hattar eller gå på konstutställning och fundera på vad konstverken egentligen föreställer. Vi spelar visserligen spel tillsammans fortfarande, och ibland åker vi på en resa. Men ändå; jag känner hur jag sakta men säkert fasas ut ur deras liv.

Jag kan inte påstå att jag ser fram emot den dagen den ene säger till den andre: ”Jag hade morsan förra julen. I år är det din tur.”

Jag är glad att jag har en liten brorson. Det är helt fantastiskt att hasa omkring med en liten kille att diskutera livets mysterier med. När han var yngre ville han alltid åka en båt som heter Färja (Djurgårdsfärjan), när vi gick förbi en byggställning sa han att det var min hiss (Katarinahissen) och när vi kom till Dramaten så skulle vi först värma händerna mot Margareta Krook innan vi ringde efter Lollo och sedan käkade på McDonald’s på Nybrogatan. Vi gjorde exakt samma tur flera gånger. Man ska inte förakta det vackra i igenkännandet.

Idag är den unge herrn lite äldre men än tycker han om att snacka skit med sin gamla faster och skratta åt tokigheter. Och än är det många år kvar innan han tycker att det är töntigt att åka Vilda musen tillsammans med en medelålders tant. Det gläder mig också att han är för liten för Insane, för vem kan motstå en ung människas önskningar och drömmar? Den dagen han blir lagom lång för det tortyrredskapet hoppas jag att han är gammal nog för att gå på Grönan med sina kompisar.

Ibland frågar människor mig varför jag låter Oscar åka iväg till USA, när jag egentligen inte riktigt har råd, och då svarar jag alltid att jag inte vill vara den som hindrade hans dröm.

Ni har väl knappast kunnat undgå att märka att våren är här, men har ni tänkt på att det även gäller sommaren? Det är sommarljust ute och för min del känns det som om jag äntligen tagit mig ut ur ett mentalt mörker. Lika sänkt som jag blir på vintern, lika sprudlande blir jag i början av sommaren. Jag känner mig oövervinnerlig och sådana där detaljer som att jag ligger efter med jobbet betyder ingenting. Det är ju bara att sitta kvar några kvällar och jobba så är det löst.

Idag såg jag dubbla regnbågar och något gott måste det betyda.

Någonting bra: min familj. Jag älskar att jag har en stor familj som förser mig med fler brorsöner den dagen Erik blir för gammal, och systersöner också för den delen. Det är bra att vara jag.

Lev väl!

Trångbott på Slottet

Jag har sett hela vaktavlösningen på Slottet för första gången. Storebror hade lovat sin son att få se det och då var det inte mycket annat att göra. Det var faktiskt förvånansvärt kul att se. Det jag sett tidigare har varit när jag av en slump har passerat då det skett och jag har inte lagt så mycket tankemöda på det vid dessa tillfällen – än mindre stannat för att titta. Men, som sagt, det var bättre än förväntat.

När det hela var över gick vi ned till Skeppsbron och satte oss på trappen vid statyn av Gustav III. Där tågade vänsterns demonstrationståg, på väg mot mötet i Kungsträdgården, förbi. Tåget bestod till stora delar av diverse utomparlamentariska grupper som hade grävt ned stridsyxan och i socialismens namn inte brydde sig om vem som var trotskist, maoist, vanlig gammelkommunist eller något annat som förkortas i mer eller mindre omöjliga bokstavskombinationer. Dagen till ära skulle de tåga tillsammans i kamratlig anda under plakat med budskap så långa att det var svårt att uppfatta vad som verkligen var budskapet. Ett lättläst plakat bars dock av en kille med en låda på magen. På det stod det kort och gott KAFFE. Se där; ett budskap lätt att ta till sig.

– Var ska vi bo?
– Där ska vi bo!

Grupp efter grupp skanderade samma sak och pekade mot Slottet. Enligt arrangörerna var det tolv tusen som deltog och då tror jag att bror min hade rätt när han sa att om de fortsätter så där så kommer de att bli mer trångbodda än de är idag. Vi berörde aldrig frågan om när de ska flytta in på Slottet men jag antar att det kommer att ske någon gång efter Revolutionen.

Trots den märkliga maten i Kina och trots att jag inte stoppar märkliga saker i ansiktet har jag gått upp i vikt. Visserligen är inte viktökningen enorm, men jag föredrar att känna mig som jag brukar. Därför tog jag bara ett Happy Meal på McDonald’s och jag blev faktiskt mätt. Men jag vet inte vad jag fick för leksak eftersom jag gav den till min lille brorson som är sju år och äter vuxenportioner.

Stockholm är en fantastisk sommarstad och trots att jag trivs bra här ute i provinserna, och inte har för avsikt att tränga ihop mig med de andra på Slottet, så önskar jag att det var promenadavstånd mellan hemmet och huvudstaden. Om jag någonsin kommer att demonstrera på första maj så ska jag definitivt bära ett plakat med texten:

Kortare avstånd mellan Södertälje och Stockholm!

Dagens 'Det borde jag ha tänkt på': Nästa gång jag äter Happy Meal ska jag be om att få slippa kartongen. Det är inte förenligt med ett gott miljötänkande att ta en förpackning för mycket, och har jag inget barn med mig så kan de få behålla leksaken också.

Tiden går fort när man är lycklig och nu har klockan hunnit bli två.

God natt!