Den globala lärarmentaliteten

Jag är lärare. Ibland kliver jag ut ur mig själv och betraktar mig på lite avstånd och kan konstatera att: ja, jag är lärare. Jag har gått från ofokuserad elev med egna regler till en representant för det mest reglerade område jag känner till. Exakt hur resan gick till är inte speciellt intressant, men jag kan i alla fall säga att plötsligt händer det. En dag är man en annan än den man är van vid att vara och då kan allt hända. Och för min del så blev jag lärare. Jag har visserligen fortfarande problem med en hel del regler och kan känna mig direkt provocerad av att det står 11.35 på mitt schema. 11.35!? Det är ju inte klokt. Vad är det för fel på hel- och halvtimmar?

Jag har upptäckt att det finns en lärarmentalitet och att jag, trots mitt inre uppror, har den jag också. Jag är en lärare med en lärarmentalitet.

Det här med lärarmentaliteten blev speciellt tydlig när jag besökte två skolor i Wuxi utanför Shanghai. Jag hade av andra som hade gjort liknande besök fått berättat för mig att det rådde total disciplin i skolorna och att ingen ifrågasatte det läraren sa. Inom mig växte en förfärlig bild av rädda elever upp; elever som inte vågade fråga när de inte förstod, som blev hånade när de inte hade gjort läxan och som aldrig någonsin skulle våga vända sig om och fråga en kompis om att få låna ett sudd. Visst var det femtiotvå elever i klasserna och visst var det disciplinerat. När eleverna skulle svara på en fråga så ställde de sig upp, vare sig de kunde svaret eller inte. Det är ju egentligen ganska praktiskt att den som talar står upp eftersom det annars finns en risk att inte alla hör, allra helst när det är femtiotvå elever i klassen.

I övrigt fanns det utrymme för både värme och skratt. Eleverna uppmuntrades under en lektion i engelska att se både för- och nackdelar med ett tunnelbanebygge i Wuxi. Det till och med förväntades att de skulle ta ställning och stå för sin åsikt. På en annan lektion fick de lära sig att rita karikatyrer och där skrattades det gott åt alla försöken. En tredje lektion handlade om etikett vid det kinesiska matbordet, fast där skrattade eleverna mest åt oss svenskar.

Vad jag vill komma fram till är att oavsett ämne så fanns det en mentalitet hos alla de olika lärarna jag träffade som jag kände igen. Jag kände igen mina kollegor och mig själv. Jag kände mig hemma med hur lärarna handskades med eleverna och den värme som fanns i klassrummet. Trots att eleverna var betydligt mer disciplinerade än dem jag själv är van vid så fanns det också en naturlig och självklar värme och respekt mellan individerna. Skolorna andades av någonting jag kände igen.

När jag kom hem pratade jag med mina kollegor om min upplevelse och flera berättade att de hade upplevt samma sak när de hade besökt skolor i London, Barcelona, Finland och andra delar av världen. Det finns alltså en lärarmentalitet och jag är en del av den. Hur fasen gick det till?

Livet är ett mysterium och det ska levas på bästa sätt.

Förra veckans bästa: jag hittade en dator som jag blev förälskad i. Nu gäller det bara att hitta pengar också.

För er som inte ser så bra: Texten längst bak i klassrummet lyder: Be sensible high-virtued knowledgeable and creative.

Lev väl!