Busstrejken fortsätter – men midsommar kör som vanligt

Imorgon är det midsommar. Då lämnar alla människor staden och åker ut på landet för att fira med nära och kära. De kommer att käka sill, färskpotatis, något trendigt och dricka nubbe till. Blommor ska plockas och majstången majas innan det är dags för dagens stora resning. Detta är den svenskaste av de svenska högtiderna och svenska flaggan kommer att vaja över hela Sverige. Midsommar är bäst tycker jag.

I år ska jag cykla upp till Torekällberget och titta på barnen när de dansar runt stången. Sedan ska jag köpa en glass och cykla hem igen. Jag ska kanske ta med mig en bok ifall jag får lust att läsa samtidigt som jag äter min glass, och det är inte helt omöjligt att jag tar en kopp kaffe på Café Bellevue. Japp, det blir en midsommar helt i min smak.

De som däremot har tänkt åka buss ut till någon stuga någonstans i närheten av Stockholm kan få det jobbigt. Busschaufförerna strejkar för att få rimliga arbetsvillkor och det ser i nuläget ut som att det kommer att bli en långvarig strejk. Amalthealinjen har ju fått all uppmärksamhet som krävs för att alla ska förstå att de är tramsiga skitstövlar så den som har förhoppningar om hjälp från det hållet lär få vänta ännu längre än på att strejken ska ta slut.

SEKO Stockholms ordförande och ordförande i Trafiknämnden i Stockholms läns landsting passade på att byta några ord. Min cykel är det enda som inte är suddigt på bilden. Hur kan det komma sig?

Diverse moderater var i Södertälje idag, med anledning av invigningen av dubbelspåret mellan Södertälje Centrum och Södertälje Hamn. Det skulle firas att tågen äntligen kan mötas och resenärerna slipper vänta in ankommande tåg vid Hamn för att till slut få komma fram till Centrum. Kringelgummor delade ut Södertäljekringlor och redan vid den första tuggan så visste jag att detta var något som jag kände igen; och mycket riktigt hade pappa varit där och hjälpt till med bakandet av kringlorna. Han är en av få som faktiskt kan baka äkta kringlor. Nu är det där inte riktigt sant eftersom det i själva verket inte finns ett recept som alla gummorna följde utan varje gumma hade sin egen variant. Men nu har man bestämt att det är ett enda recept som är det äkta och just detta recept är det som min pappa följer när han bakar sina äkta Södertäljekringlor. Och än klarar konditorn och bagaren av att baka kringlor. Han bakar också släta bullar som är så perfekta i konsistensen, med runda jäshål förstås, att de nästan smälter i munnen. Fast de bullarna är det bara vi i familjen som får njuta av.

På samma plats som det var invigningsfest pågick det också strejk. Strejkvakterna från Kommunal satt och bevakade strejken så att inget strejkbryteri skulle inträffa. Bland besökarna fanns flera politiker, från olika partier, och jag hoppas att de passade på att prata med strejkvakterna och förhöra sig om att allt var bra med dem. Jag såg bara två socialdemokrater göra det, men nog kan man väl ändå förvänta sig att fler talade med dem? Eller gäller sådana mänskliga tilltag endast vid valår med fotografer närvarande? Det känns taskigt att insinuera något när jag inte säkert vet hur saker och ting förhåller sig, så jag lämnar frågan därhän och tar istället och kokar mig en kopp te.

Glad midsommar!

 

Att bli niad och få skäll - men egentligen om vad som är rimligt i en stadskärna

 – Får jag fråga en sak? Hur ser ert avtal för den här aktiviteten ut?

 – VARFÖR VILL NI DÖDA CENTRUM?! DET ÄR SÅ’NT HÄR SOM LOCKAR FOLK TILL CENTRUM!

Jag möttes av en fullkomligt okontrollerad ilska av en man som niade mig och anklagade mig för att vilja döda Södertälje centrum. Jag vet inte hur han hade fått tag på min adress, men han tyckte i alla fall att jag skulle lämna stan och flytta ut till en stuga i skogen. Hans kompis log lite avväpnande och sa att de hade tid till halv fyra. Jag nickade mot honom samtidigt som utskällningen fortsatte. Jag hörde hur han fortsatte gapa medan jag gick därifrån och tänkte att så kan man ju också bete sig.

 

Anledningen till att jag frågade var att det på scenen vid Politikertorget pågick en aktivitet som arrangerades av Miss Universe. Aktiviteten tog allt ljudutrymme i hela centrum i anspråk och pågick oavbrutet från 11.30 under dagen. Denna fantastiska aktivitet som skulle locka alla dessa människor till centrum, samma centrum som jag vill döda då, lockade ingen. Ingen stannade, ingen lyssnade, ingen frågade ens vad som pågick. Inte en enda människa som befann sig i närheten kunde på något sätt värja sig från musiken som pumpades ut ur högtalarna och de allra flesta stressade över torget för att komma därifrån. Om jag hade parkerat en bil med öppna fönster och pumpande eurotechnodisco på torget och sagt att alla som var emot det ville döda centrum hade jag ha blivit betraktad som galen. Men så galen är jag inte, och dessutom så har jag inget körkort och hade således fått en del andra problem på halsen.

 

Men jag var faktiskt uppriktigt intresserad. Vad hade gått snett? Vad var syftet med aktiviteten? Var det ens meningen att de skulle ha publik?

 

Ett levande stadscentrum är ett centrum där flera aktiviteter samsas, där människor möts och någon form av puls uppstår. I ett dött centrum ryms bara en aktivitet (gärna en död sådan) och inga möten uppstår. Pulsen saknas eftersom det inte finns något liv. Vem är det som vill döda centrum? Egentligen.

 

I ett levande centrum finns det plats för många aktiviteter. Denna bild är från Wendela Hebbegymnasiets student 2012.

En lösning är förstås att ta bort Sveriges fulaste scen från den plats där allra mest eko uppstår och hitta andra och mer varierade platser för musiken. En annan lösning är att inte ge tillstånd som sträcker sig över hela den tid som butikerna håller öppet, utan begränsa tiden för hur länge man får dominera ljudbilden i centrum. Det är bara trevligt om det är flera olika händelser som sker på scenen mitt i stan, men varför är det så svårt att samsas och varför måste åsikterna polariseras av fanatiker med begränsad impulskontroll?

 

Jag ser mer än gärna aktiviteter på stan, i centrum, men när en aktivitet blir så dominerande att all annan form av liv dör så är det något som har gått snett. Miss Universe kan ha sina uttagningar på samma plats, men måste det ske på bekostnad av all annan aktivitet? Och varför fick de tillstånd hela dagen när de inte hade något att erbjuda? Vad är syftet med att ha ett centrum där människor inte kan vara? Är det att hålla liv i ett centrum?

 

Jag älskar mina stadsljud med bilarna som åker förbi utanför min öppna balkongdörr, sirenerna som hörs ibland och folket som samlas i parken utanför när krogarna stänger. Jag vill höra barngråt och skratt och vänner som hälsar på varandra. Jag vill höra musik från krogarna och någon överförfriskad människa som skäller på vakten som tyckte att det var dags att gå hem. Jag vill faktiskt också höra musik när någon köpcenterkändis kommer på besök eller när någon bil med pumpande musik parkerar utanför mitt fönster. När de spelar levande musik på uteplatsen till grannkrogen och jag får stänga av min egen så blir jag glad. Det ingår naturligt i en stadsmiljö att det blir så ibland. Framför allt vill jag värna känslan av att jag befinner mig i en riktig stad och inte på en för turister konstruerad charterort vid Medelhavet. I min drömstad får även Miss Universe plats, men meningslösa ljudföroreningar är inte en del av min levande stad.

 

Därför vill jag inte döda Södertälje Centrum.

 

Ciao!

Man måste inte vara elak

När jag vaknade i torsdags var min starkaste känsla lättnad. Betygen sattes under onsdagen och jag kan inte göra mer för att få eleverna i mål; jag har bedömt och bedömt igen, jämfört med målen och slutligen bestämt mig för att jag kan stå för den betygsättning som jag har gjort. Det har inte blivit snällbetyg och det har inte heller blivit några elaka betyg. Jag har gjort vad jag kan för att själva myndighetsutövandet i mitt yrke ska vara så rättssäkert och rättvis som möjligt utifrån den kapacitet som jag själv besitter. Jag har inte fört in dem i vårt internetbaserade betygsystem än, men det gör jag på måndag.
 
Att vakna en torsdag morgon efter en intensiv arbetsperiod, och veta att man har fyra lediga dagar att se fram emot, ger en lätt en känsla av overklighet. Är det klart nu? Kan jag gå och köpa blommor till min franska balkong utan att jag därmed kommer efter med någon arbetsuppgift? Är alla inlämningar och prov rättade och bedömda? Svaret på samtliga frågor är: ”Ja, Katarina, det är klart nu. Städa upp det sista och ta sedan ut din välförtjänta ledighet.”
 
Men hur ska det gå för mina elever nu när jag ska byta skola? Tänk om de får en lärare som inte är tillräckligt kompetent, eller någon obehaglig typ med en sätt-dit-dem-mentalitet. Ska jag tala om för vår nye rektor (den fjärde på ett läsår) att man måste vara snäll mot elever, därför att det är då de presterar bättre än de själva trodde var möjligt, eller vet han redan det? Jag tror att jag tar och pratar med honom på måndag.
 
Trots att jag hade bestämt mig så orkade jag inte gå på Parkteaterns premiär i år. Det fanns ingen som helst kraft kvar i mig, och jag fick helt enkelt finna mig i att se Kåldolmar och kalsipper en annan dag än premiärdagen. Igår var jag i Margaretaparken i vackra gamla Enskede och det var säkert lika bra som på premiären, fast utan kändismingel och premiärnerver då förstås. Club Killers och de andra i ensemblen framförde de gamla välkända melodierna till lite andra rytmer och feststämningen var på topp. Kungarna bodde i Rosenbad och Tjänaren hade bak-och-framskor för att inte behöva vända kungarna ryggen. Hen talade också om att man var tvungen att buga inför överheten för att de inte skulle se att man skrattade åt dem. Barnkulturen hade ett budskap på 70-talet som vi idag kan le lite generat åt. Vill vi tillbaka dit?

Jag kom inte ihåg hela historien men med hjälp av Google så har jag fått ihop det någorlunda rätt till slut. Sven Otto Littorin (SOL) målade en tavla som han kallade Arbetslinjen (sic!) och en reaktion på den bilden blev en konsttävling med remixer på Littorins tavla. Jag vet inte om Skända arbetslinjen blev det vinnande bidraget, men det är helt klart värt ett hedersomnämnande i alla fall. Jag vet inte heller om jag har rätt att publicera bilden här, men om jag gör fel nu så tror jag att någon som vet säger till.

Idag var Sanna Rayman dummare än vanligt. På Svenska Dagbladets debattsida skriver hon att om Socialstyrelsen vill veta något om vår livsstil så får de beställa en marknadsundersökning som alla företag tvingas göra. Hon vill inte att vårdcentraler ska fråga patienter om livsstilsrelaterade frågor utan bara prata om det som patienten har sökt för. Att Socialstyrelsen har i uppdrag att värna vår hälsa och se var resurser behöver läggas in faller denna dam inte in, utan hon vill bara inte se någon skattebetald nyfikenhet. Nu skulle vän av ordning kunna påpeka att Socialstyrelsen är skattefinansierad och att en marknadsundersökning är dyrare än att låta vårdcentralerna samla in informationen och att det i slutändan skulle kosta ännu mer skattepengar, men jag tycker att vi för en gångs skull låter bli. Man måste inte alltid vara elak.
 
Är de elaka i Botkyrka kommun när de låter den kanske rikaste riskkapitalisten i Sverige, Mikael Ahlström, köpa en del av Botkyrkabyggens bestånd iAlby? Riskkapitalistens jobb är att öka värdet på fastigheterna så att de går att sälja dyrare än de köptes in eftersom det är så de arbetar. För att höja en hyresfastighets värde behövs det ökade intäkter och ett vanligt sätt att göra detta är att göra normala renoveringar, som stambyten och underhåll av slitna ytor, i kombination av uppfräschning av någon detalj, till exempel byta ut köksskåpen – och voila! där har det hänt en lyxrenovering som kan rendera höjd hyra! Fastigheten har stigit i värde och kan nu säljas med vinst. De som står för notan är naturligtvis hyresgästerna. Igår ska Albybergets hyresgäster ha fått ett brev med information om försäljningen. Kommer de att få stå för notan även denna gång, trots att riskkapitalisten i detta fall säger sig ha andra avsikter? Historien får utvisa hur det är med den saken. Det måste inte sluta illa bara för att historien så här långt alltför ofta har visat på det motsatta. Det skulle ju kunna vara så att det är med just denne riskkapitalist som det vänder. Eller så blir det precis så som många befarar.

Jag tror på den goda människans inneboende styrka och jag vet att det går att ha en fri värld utan att de onda krafterna tar över, men vi måste se till att vi stoppar dem i tid. Vi behöver mobilisera oss och vända trenden så att vårt gemensamma ansvar blir den viktigaste drivkraften för alla. När vi har ledsnat på passiviteten framför våra skärmar. När vi har slutat att tro att det är engagemang att delta i internetdiskussioner för några få insatta så kommer den goda viljan att segra, allt annat är omöjligt. Det är inte möjligt att man måste vara elak för att nå framgång, en sådan värld kan vi bara inte tillåta.

Kom, låt oss vara goda tillsammans!

Jag har hörlurar på jobbet för att folk ska tro att jag inte hör dem och därför lämna mig ifred

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut. Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången. Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor.

Det kan väl inte finnas någon som blir förvånad över att jag tillhör de där trettio procenten av befolkningen som kallas introverta. Däremot blir jag förvånad över hur definitivt det definieras. Jag upplever det inte alls som störande att ha många människor omkring mig, bara jag får vara ifred ibland – och vem fasen tycker om att bli avbruten?! Jag blir visserligen galen när fler än en ska prata med mig samtidigt, men jag har ingenting emot att ha dem omkring mig. Och visst drar jag mig undan ibland när det är för mycket folk, men det är mer som om jag tankar lite innan jag ger mig i kast med dem igen. I vanliga folksamlingar, där jag inte känner någon, är det till och med lite trevligt att få hasa omkring i mina egna tankar.

Jag har blivit mer eftertänksam med åren men bara ibland tänker jag efter innan jag svarar. Oftare går det tvärtom lite väl fort. Det finns en anledning till att min allra vanligaste ursäkt låter ungefär så här: Jag ber om ursäkt för vad jag sa, alltså inte för vad jag sa utan sättet jag sa det på.

Men det är sant att jag avskyr samtal som bara pågår. Ni vet de där samtalen där inget händer, utan som bara mal på. Det är också lika sant att jag hellre tillbringar två veckor i total ensamhet än två veckor med ständigt sällskap. Jag har fler än en gång avstått från en fest eller utekväll och lämnat någon diffus ursäkt om att jag är ”trött, du vet… mycket.” Jag har till och med lämnat en nyårsfest före elva för att gå hem och titta på TV. En midsommarafton gick jag upp till värdparets övervåning med en bok precis när dansen runt stången skulle börja.

Visst har det hänt att någon har blivit förolämpad av att jag har bytt samtalsämne för att min hjärna har slutat att ta in meningslöst prat, eller för att jag har rest mig upp och gått iväg mitt i ett samtal. Men de tillfällena har varit i kombination med trötthet och då kan det bli lite fel ibland.

Igår gick strömmen på jobbet. Jag satt med mina vadderade hörlurar på mig och rättade skrivningar när allt slocknade. Någon större katastrof var det förstås inte, det är ju ändå sommar, men routern slocknade också och jag tappade uppkopplingen till internet. Efter en stund kom en kollega in i mitt arbetsrum och talade om att vi var tvungna att utrymma byggnaden. Jag tittade förvånat upp och tog av mig lurarna som var kopplade till datorn och hon talade åter om att vi var tvungna att utrymma skolan. Jag plockade ihop proven och tog med mig två pennor ut; om det hade blivit långvarigt så hade jag kunnat passa på att jobba utomhus en stund.

Jag hoppas att min kollega inte tänkte på att det måste ha varit helt tyst i mina lurar eftersom vi inte hade något internet.

På torsdag, eller någon av de andra lediga dagarna, så är det dags att bege sig ut på vägarna igen.

På torsdag är det svenska flaggans dag. Det ska jag fira på det mest svenska sätt jag känner till, nämligen inte alls. Men eftersom min kondition är så helt erbarmligt eländig så kanske jag cyklar en sväng för att börja närma mig någonting som kan liknas vid att vara i form. Fast jag trivs bäst när jag slipper att göra upp planer, och pappa lär väl ringa och vilja cykla för tidigt och för långt igen.

I efterdyningarna av förra veckans bilbrandsupplopp har jag fått följande klockrena analys från en elev som är boende i ett av de drabbade områdena:

Jag lovar dig att minst sextio procent av bränderna är försäkringsbedrägeri. De passade på att tända på sin egen bil och kommer säga till försäkringsbolaget att de hade värsta fälgarna på värsta skitbilen. Kolla Husby nu, nu har de det bra och får korv och allt. Ska vi göra upplopp, Katta? Vi får korv.

Jag kommer verkligen att sakna dem. Det är det värsta med att byta jobb, att det alltid finns otroligt sköna elever som det är tungt att lämna. Det bästa är å andra sidan att det kommer att finnas elever även på Mälardalens tekniska gymnasium, och med största sannolikhet kommer även de att vara härliga. Elever har en tendens att vara det.

Jag har för övrigt dragit i adelstofsen och skall från och med nu tituleras Katarina af Fihnbyxa. Eventuell inbjudan till det stundande bröllopet emottages med tacksamhet. Jag kommer att sätta upp det med en kylskåpsmagnet på kylskåpet men jag kommer att tacka nej i alla fall. Det passar sig nämligen inte att vid dylika tillfällen lämna sällskapet och sätta sig i rummet bredvid för att tänka lite.

Tja'rå!