Och vem är jag då?

Sportlovet är i slutet på februari och i Budapest bör våren ha kommit vid den tidpunkten. Om jag reser på måndagen och stannar fram till fredagen så kostar resan 2933 kronor. Då skulle jag bo på ett anständigt hotell i närheten av centrum. Det är så otroligt lätt, några klick och så har man en resa.

Min inneboende rastlöshet tvingar mig att ständigt leta efter resor och annat som innebär en förändring. Trots att jag trivs med mycket av det jag har kan jag inte undvika den där känslan av att detta inte är nog. Jag vill alltid mer eller något annat. Men samtidigt vill jag nog egentligen mest av allt hitta harmoni och vara nöjd. Nej, det kan jag väl ändå inte mena… den dagen man är nöjd kan man lika gärna lägga ned verksamheten. Äh, jag får nog leva med att jag inte har någon aning om vad jag kan göra åt min rastlöshet. Det gäller att utnyttja den istället, precis som man bör göra med alla sina knepiga sidor.

Däremot vet jag att om jag hade varit en tysk filosof så hade jag varit Gottfried Wilhelm Leibniz, en man som föddes under slutet av det trettioåriga kriget och hade en del tankar om kunskap och sådant (egentligen en fördjupning av Descartes gradering av kunskap). Han sa kloka saker som att en kunskap är dunkel om den inte är tillräcklig för att känna igen en sak, medan den däremot är förvirrad om den inte förmår ange tillräckligt många särdrag hos saken trots att den finns framför dig. Japp, det hade lika gärna kunnat komma direkt från mig. Testet finns på facebook för den som vill berika sitt liv genom att äntligen få veta vem av alla dessa tyska filosofer man är.

Jag är helt såld på den typen av tester och har också fått veta att om jag vore en figur i Seinfeld hade jag varit Cosmo Kramer. Det är jag naturligtvis mycket glad över eftersom han är den ende i den serien som är någorlunda normal. Om jag inte precis hade rensat på min sida på facebook skulle jag kunna tala om vilken frukt, vilken massmördare och vilken naturkatastrof jag är. Jag har redan tidigare skrivit om hur ond jag är så det behöver inte upprepas.

Jag kan dessutom meddela att jag är en god människa. Utan att någon vet om det gör jag dagligen snälla saker för mina medmänniskors bästa. Till exempel när jag går på en offentlig toalett som har en sådan där stor toapappershållare, med jätterulle och lås. Då brukar jag dra ut en liten bit av pappret så att den som kommer efter mig lättare ska kunna komma åt det. Just precis en sådan snäll människa är jag, men det testet finns inte på facebook.

Jag köpte för övrigt inte någon resa.

Varför just mobiltelefonen?

Jag förde över min resedagbok, från Teneriffa, till datorn häromdagen och upptäckte att jag för första gången i mitt liv har gett ett nyårslöfte. Att skriva dagbok på natten efter en nyårsfest på en portugisisk restaurang med gratis champagne är kanske inte så himla lyckat, men jag klarade mig bra den här gången och kommer förmodligen inte att hamna i samma situation igen. Jag citerar:

"Jag minns när jag precis hade skaffat mobiltelefon; då tyckte jag att det var oförskämt av folk att ringa min handväska. Vart tog den känslan vägen? Kanske är den på väg tillbaka. Jag har allt oftare mobilen avstängd och livet är inte längre en katastrof om jag glömmer den hemma. Jag har ju min fina Tintin-klocka.

Detta får bli mitt nyårslöfte till mig själv:
JAG LOVAR ATT VÄNJA MIG AV MED MOBILEN, SOM ETT LED I MITT AVSTEG FRÅN KONSUMTIONSSAMHÄLLET"

Patrik och jag hade någon dag tidigare sms:at om konsumtionssamhällets avigsidor och vi hade bestämt att det var dags för en nyordning, där andra värderingar skulle råda. Han gick omkring i ett grådaskigt Stockholm, mitt i mellandagsrean, och letade efter en glassmaskin och var förmodligen rätt less på stress och trängsel. Och dessutom hittade han ingen glassmaskin. Själv har jag alltid undvikit allt sådant som mellandagsreor och tokhandel och förstod precis vad han menade. Att kliva av konsumtionssamhället är ganska otufft för att komma från oss. Vi är ju inte några storkonsumenter av någonting egentligen. Möjligen går vi på en himla massa utställningar jämt och ständigt, men det är ju inte den typen av konsumtion vi menade. Egentligen ville vi nog att alla andra skulle kliva av så att vi kan handla ifred.

Idag har vi varit på en märklig konstutställning i Konsthall C i Hökarängen. Det är den gamla centraltvättstugan på Cigarrvägen som har gjorts om till konsthall och just nu visas en konstutställning om en human epok i Stockholms socialvårds historia. Försöket genomfördes i Hökarängen och var, vad jag förstod, väldigt lyckat. Utställningen heter Ändra Allt! och trots att alla dokument om idén kring en humanare socialvård låg framme, i original, att bläddra i och trots att det fanns intervjufilmer så förstod jag inte riktigt vad det humana gick ut på. Men så mycket förstod jag att det handlade om att se de hjälpsökande som medmänniskor och att de skulle behandlas som sådana. Det märkliga var att försöket höll på i nio år innan det lades ned. Betyder det att socialvården nu har återgått till att inte behandla de hjälpsökande som medmänniskor?

Problemet med konstutställningen var att det var en konstutställning, och som sådan kändes den inte speciellt spännande. Det var den typen av konst där formen är viktigare än innehållet och jag blev ganska otillfredsställd. Försöket intresserade mig, men det var stört omöjligt att bringa reda i alla utredningar och papper och jag gick därifrån utan att ha blivit så mycket klokare. Jag får googla på det där någon gång.

Konsthallen var däremot kul och jag kommer troligtvis att ta mig dit någon annan gång när det är någon intressant utställning.

Treorna från Wendela Hebbegymnasiets bildklass hade vernissage i lördags. Temat var Kroppen och eleverna hade fritt skapat olika verk utifrån det. Det var en riktigt varm och välkomnande vernissage med allt som ska ingå i en sådan. Det fanns cider, tilltugg, levande musik med vacker sång och ett öppningstal. Dessutom visade det sig att elevernas verk höll hög kvalitet och när jag gick därifrån kände jag mig riktigt nöjd över att jag hade tagit mig uppför hela den feldimensionerade trappan till Gamla flickskolan och Galleri Kretsens lokaler. Utställningen håller på fram till den tredje februari så det finns tid för den som hasar runt på stan och känner tomhet inför konsumtionssamhället och istället vill fylla sitt liv med lite ungdomlig konst.

Jag ska avslutningsvis berätta att man ska undvika att gå och lägga sig för tidigt på kvällen för då riskerar man att vakna klockan två på natten och känna sig helt utvilad. Och när det ändå händer så blir man inte tröttare av att titta i böcker och käka fil med flingor. Nåväl, sömn mellan fem och tio är också sömn.

God natt go’vänner!

Lördagmorgon

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Vad jag kan ha drömt som gjorde att jag vaknade och kände mig så lycklig har jag ingen aning om, men det är onekligen en skön känsla. Klockan var närmare nio och jag hade sovit en riktigt lång natt. Jag menar, i den här åldern får man vara glad om sömnen överstiger sju timmar och det gjorde den i natt. En hel timme extra faktiskt. Jag käkade en trist frukost med ostmackor och mjölk, men Svenska Dagbladet och Länstidningen gjorde sitt för att förgylla min morgon.

Jag fick veta att mobilt bredband har varit en större succé än väntat, att kvinnor bryr sig mer om miljön än män, att försvaret är i en djup ekonomisk kris och att Jonny Jakobsson på Teknikgymnasiet har släckt en brand på en toalett som skulle ha kunnat orsaka en jättebrand där hela skolan hade brunnit ned. Eftersom min arbetsplats är ihopbyggd med Teknikgymnasiet och därmed också riskerade att brinna ned är jag något ambivalent i frågan kring huruvida denne handlingskraftige elev verkligen har gjort något storartat.

Jag blev också påmind om att det är semmeltider. Åh, dessa semlor! En gång i tiden var det mitt jobb att förse halva Södertälje och en stor del av storstockholm med semlor. Farsan och jag stod halva nätterna och fyllde semlor med grädde och mandelmassa. Vi hade ett snillrikt matematiskt system för hur vi lätt skulle kunna se till att varje kund fick just det antal semlor som de hade beställt. Bullarna var bakade med sexton stycken på varje plåt och de skulle levereras med tjugo. Jag ska inte trötta ut er med vad detta system gick ut på, men jag kan tala om att det alltid gick jämt ut.

På den tiden åt jag en semla varje natt. Man skulle kunna tro att jag fick avsmak när jag stod där med grädde långt upp på armarna, men det hade en helt motsatt effekt på mig. Konstigt nog var jag smalare på den tiden än jag är idag. Kan det vara så att vägen till viktminskning går via semlor fulla med grädde och mandelmassa, och att allt annat bara är ett sätt för smarta dietister att tjäna pengar på sina mer eller mindre tveksamma metoder?

Efter frukosten satt jag mig i soffan med den lilla bärbara i knät för att läsa mina mail. Det var som vanligt några meddelanden om att någon på facebook har gjort något, det sedvanliga meddelandet från Platsbanken och några andra skräpmail. Det var däremot bara ett mail från en människa. Och det mailet gjorde mig så rasande att mycket av mitt goda humör bara tvärdog. Varför måste folk ventilera sina tankar via mail? Vad är det för fel på att prata med varandra så att idiotiska påståenden inte får stå oemotsagda? Jag reagerade som den vuxna och kloka och sansade kvinna jag är och skickade ett sms om en önskan om en riktigt jävla värdelös helg. Så otroligt moget av mig…

Nu har halva dagen gått och jag har inte klätt på mig än, men idén med lediga dagar är väl att man ska slippa sånt. Men Oscar är i alla fall vaken och hasar runt i köket med sitt täcke omkring sig. Jag tror att jag ska gå och ge honom en puss. Jag vet hur han kommer att reagera?

- Vad fan håller du på med?!

Jag hade fel.

- Vad är det? Lägg av! Lägg av sa jag!

Det är kul att vara mamma.

Det ljuva livet III

Tillbaka i vardagen efter två sköna veckor på en helt osannolik turistort, Playa de Las Americas på Teneriffa. Det är en stad som inte har något annat förflutet än att några människor en dag bestämde sig för att det på den där oanvända marken borde byggas en stad som enbart ska bestå av hotell, restauranger och klädbutiker. Det finns ingen kyrka, ingen skola eller ens något torg. Lokalbefolkningen består av pensionärer som har bestämt sig för att fly sina hemländer och istället bosätta sig i ett varmare klimat. Det är oerhört fascinerande.

Samtidigt har det varit en välbehövlig semester med mycket vila, en del utflykter och slappa timmar i solen. Jag har till exempel läst fyra böcker på två veckor, och när gjorde man det senast? Det sista jag gjorde innan jag åkte hem var att sitta vid Atlanten och titta på surfarna. Det var morgon och endast några morgonpigga var uppe och gick längs strandpromenaden. Trots det jag har här hemma så kände jag i hela kroppen att jag inte ville åka hem redan då. De där veckorna gick så oförskämt fort att jag utan problem hade kunnat stanna en eller två veckor till. Men det var inte bara sol och bad. För att skona er från stressen av att behöva se mig på en strand när jag halvligger och njuter i solen med en paraplydrink i handen, publicerar jag istället en bild från Spaniens högsta berg, Teide, som ju finns på Teneriffa. Bilden är tagen ungefär 3600 meter över havet. Det är en bit upp.

En av mina stora talanger här i livet är att jag är otroligt duktig på att falla in i en rytm som innebär att jag såsar omkring och bara lever i nuet. Det är helt underbart att vara där, ni vet när någon frågar vart man ska äta och man förvånat tittar upp och undrar om man verkligen måste göra det igen. Vi åt ju igår, eller i förrgår. Man lägger sig när man är trött, vaknar när man har sovit klart, äter när hungerhallisarna kommer. Jag hamnade i det stadiet redan efter några dagar och det höll i sig under hela semestern. Då vill man inte tillbaka till mörker och vardag. Livet är ju underbart, helt enkelt!

På tal om mat så är jag mitt eget experiment och jag håller på och testar vad jag kan utsätta min kropp för innan den lägger av. Inatt har jag sovit en och en halv timme. Igår åt jag två smörgåsar på kvällen när jag kom hem från jobbet, och ingenting mer. Idag hoppade jag över frukost, lunch och alla mellanmål. Det händer något fascinerande med koncentrationen när man utsätter kroppen för den här typen av stress. Det går inte att hålla en vettig konversation med någon utan att man tappar tråden och beter sig som om man vore lätt drogad, men när arbetet kräver fokusering så blir koncentrationen starkare och mer skärpt än under sådana förhållanden som normalt brukar betraktas som ideala. Jag sorterade snabbt ut vad som skulle göras och sedan utförde jag arbetet utan att jag vid något enda tillfälle tappade fokus. Arbetet blev välformulerat och helt korrekt utfört. Skrämmande, nästan som om jag upphörde att vara en kännande människa.

När jag kom hem från jobbet åt jag middag med Oscar och imorgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv. Det kan inte vara nyttigt att äventyra sin hälsa på det där viset, i längden.

Men oj, nu är jag verkligen trött och fredag har blivit lördag.