Ibland är allt bara borta

Den här helgen har varit lång och mycket, mycket trevlig. Det känns som om jag har haft två helger på raken. Jag har haft tvättstuga, varit ute och hinkat bärs med lillebror, åkt till Stockholm, varit på Dansmuseet, köpt en lyckad present, varit på fest, sovit nära honom jag helst vill sova nära, varit på Polismuseet, gått runt Djurgården och åkt hem till Södertälje igen. Och allt detta gjorde jag i ett alldeles fantastiskt lugnt och skönt tempo.

På pendeltåget hem till Södertälje satt jag och tänkte många kloka tankar och bestämde mig därför för att uppdatera min blogg. Jag har ju varit lite dålig på det den senaste tiden. Men nu när jag sitter här så har alla kloka tankar försvunnit och jag känner mig alldeles… alldeles… tom.

Det är nog lika bra att jag går och lägger mig.

G’natt!

Vardag

Hösten kom på bara några dagar, utan någon som helst förvarning. Inte för mig förstås, som har tjatat om tecken på den kommande årstiden sedan slutet av juli. Trots det kändes det ovant första gången jag kände att jag frös om händerna när jag var ute och cyklade en morgon. Som tur är har jag en jacka med väldigt långa ärmar så det löste sig ändå. Visserligen är hösten etta på min lista över favoritårstider, men vantar i början av september? Näe, skulle inte tro det.

De nya eleverna är installerade och det märks att de börjar känna sig säkra i korridorerna. De är naturligtvis roliga och charmiga som ju elever är, det ligger liksom i elevgenen att vara bedårande. Lektionerna flyter på och nästa vecka är det dags för läsårets första prov, i geografi. Jag har fått en ny arbetsplats med nya rumskompisar och vi har riktigt trevligt tillsammans. Jag har visserligen aldrig haft något annat än trevliga rumskompisar, men nuet är ju som vanligt bäst. Allt är med andra ord precis som det brukar vara så här års. Men det finns en jättestor skillnad.

Det här är första hösten på evigheter som jag inte har något annat än mitt jobb att tänka på. Jag är så van vid att ha ett pluggande eller andra åtaganden vid sidan om jobbet att jag kan komma på mig själv med att undra om jag verkligen är klar när jag cyklar hem från jobbet och bara har matlagningen att tänka på. Vad ska jag göra av all denna fantastiska gudagivna nya tid? Jag har en del begränsningar i mina sociala behov och tänker inte fylla min kalender med möten eller annat som innebär att jag måste passa tider. Det räcker gott med mina få vänner och min enorma familj. Nu har jag ju äntligen chansen att skutta runt med små hoppsasteg och bara vara jag. Och jag tänker inte slarva bort den chansen.

Jag såg för övrigt ett fullkomligt vidrigt program på Kanal 5 ikväll. Nyberg & Törnblom hette det och gick ut på att låta människor med lite halvtaskigt självförtroende bli utsatta för någon slags äppelkäck kvinna på speed som talade om för dem att de var unika, eller nå’t. Nåväl, jag tänkte mest på att om man tar en insulinspruta och ger någon en injektion i hårbotten så ska det vara väldigt svårt att upptäcka under obduktionen. Insulin är naturligt i kroppen och tydligen ska det vara svårt att hitta märken efter nålstick i hårbotten. Men kanske inte ändå. Jag läste om ett sådant mord i en deckare på 1970-talet och det har hänt så mycket inom utredningsbranschen att det kan vara en väldigt stor risk att ta. Nästa gång byter jag kanal.

På tal om död, så har Luciano Pavarotti avlidit. Självfallet är det en sorgens dag för alla hans fans, och hans familj. Det verkar dock som om han har en värdig arvinge. Jag tänker naturligtvis på Paul Pott. Många av er har säkert redan sett det, men hans första framträdande i Britain’s got talent är värt att se igen. Framför allt, den i vanliga fall så dryga, juryns förändring tål att ses många gånger. Varsågoda, här kommer länken: http://video-klipp.se/view_video.php?viewkey=76a6704b08093c652fd7

Till nästa gång; ta’t lugnt där ute!