Jag är inte sjuk, inte sjuk

Jag är bara trött, så oändligt trött. Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Jag går runt och är så där mild och go som jag är ibland, och det är väl i och för sig bättre än den där krutdurken som gör sig så där obehagligt påmind mellan varven. Dessvärre är skälet till min outhärdliga mildhet inte att jag har blivit en sådan människa utan helt enkelt att jag är alldeles för trött för att reagera starkare än med ett avmätt leende, oavsett vilken reaktion som borde vara den lämpliga. Det kan väl inte bara vara jag som hamnar i dödläge när vi ställer om klockan? Som tur är så brukar jag vara på jobbet strax efter sju och då gör det inte så mycket att jag kommer strax före åtta nuförtiden. Jag kommer ju i tid till mina lektioner ändå, fast jag hinner inte dricka kaffe och läsa Svenskan som tidigare. Och det är faktiskt lite surt när morgonrutinerna inte funkar som de ska.

Om ni tycker att jag är gnällig efter bara två arbetsdagar med sommartid så ska ni se hur jag låter om två veckor när jag verkligen drabbas av stora sommartidsbakslaget. Fast då är jag i och för sig i Kina och där har de ju ingen ordning på tiden i alla fall.

Det blir bättre i sommar när man inte behöver kliva upp i ottan för att få uppleva solen. Då är det bra med sommartid.

Varje gång det är dags att ändra klockan skickas diverse reportrar ut för att ställa samma fråga till folk på gatan: ”Hur gör du för att komma ihåg om du ska ställa fram eller tillbaka klockan?” Och exakt precis varenda gång kommer samma förvirrade svar om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och tillbaka. Har folk inte fattat att det är klockan som ska ställas antingen fram eller tillbaka?

Det är någon vecka sedan nu men jag måste ändå kommentera att några centerpartister har klurat ut att svenska elever skulle ha lättare att klara målen om läsåret delades upp på tre terminer. En riktigt stor vinst med ett sådant upplägg skulle vara att våra ungdomar slipper hasa omkring ensamma hemma under långa somrar medan föräldrarna jobbar. Dessutom tror jag att elever och lärare kan arbeta mer effektivt när vi har tre terminer med rejäla lov emellan. Andpauserna blir fler och det blir också möjligt att lägga fler undervisningstimmar under terminerna eftersom eleverna orkar mer med kortare terminer. Svenska skolan är en av de skolorna i Europa med minst antal undervisningstimmar och det är ju självklart inte rätt väg om vi vill ha världens bästa skola.

LR är emot och säger att vi behöver det långa sommarlovet för att återhämta oss. Läraryrket är krävande men jag tror att en jämnare fördelning av loven kan kompensera förlusten av den långa sommarledigheten, som för övrigt är en kompensationsledighet för att vi arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Jag tror hur som helst att det kan vara en bra lösning.

Jag har återupptäckt läsandet och håller just nu på och läser tre, eller egentligen fyra, böcker. Den fjärde är en roman som jag har en jäkla förmåga att bara lägga ifrån mig hela tiden. Jag började läsa den i Krakow och jag blir liksom inte klar med den, trots att den är riktigt bra. A thing (or two) about Curtis and Camilla heter den och författaren är för mig en helt okänd person vid namn Nick Fowler, men tydligen är han någon form av musikjournalist. De andra tre böckerna är faktaböcker om intressanta ämnen. Jag tänkte skriva vad de heter men jag kände att det skulle bli för trist att skriva en massa titlar och författare, men bra är de i alla fall.

Jag har ju berättat att jag är trött.

Rätt svar: på våren ställer vi fram klockan för att komma ifatt solen och på hösten ställer vi tillbaka klockan till normaltid.

Okej då: Om Jesus av Jonas Gardell, Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk) av Mikael Parkwall och Den dagen min dotter blev galen (en pappas berättelse) av Michael Greenberg.

Lev väl!

Vecka 12

Vissa veckor hopar sig allt, och det här har varit en sådan vecka. Som tur är så har det varit angelägna sammanhopningar men det är ändå märkligt hur allt kan samla ihop sig på en och samma vecka. Jag har varit på en heldagskurs för skyddsombud, på möte med kinaresenärerna, sett Bounce på Orionteatern och besökt mitt livs första centerstämma. Dessutom har jag hunnit med att ta en drink på en lokal hotellbar tillsammans med Fredrik.

Stockholms läns centerpartister har haft distriktsstämma, och precis som jag hade förväntat mig var det roliga och intressanta debatter i samband med att vi skulle ta ställning till alla motioner som hade kommit in. Vår Europaparlamentariker Lena Ek var också där och berättade om sitt arbete. Förhoppningen är naturligtvis att hon inte ska behöva vara ensam centerpartist där i Bryssel efter valet till Europaparlamentet, minst två till bör vi kunna få ner dit. Men för det krävs en aktiv valrörelse och det är något jag ser fram emot att få vara en del av.

Bounce på Orionteatern var en helt fantastisk föreställning. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Publiken stod upp och förväntades röra sig i lokalen, som en levande organism, allt eftersom dansarna bytte scen. Inramningen var nog ändå det bästa av allt. Jag som älskar rå betong, balkar och grova detaljer fick hela mitt lystmäte tillgodosett där på Orionteatern. Dessutom är Street dance en spännande dansform med sin okontrollerade kontroll och råa smidighet. Jag såg dem framföra Gökboet för ett år sedan, men jag tycker absolut att den här uppsättningen slår det.

Om jag ändå ska vara lite kritisk så hade de sålt för många biljetter. En jag pratade med hade inte kunnat uppleva något annat än att hon stod och försökte se över, mellan och genom alla huvuden. Och så är det ju; någon hamnar alltid längst bak och då hade lite mer luft bland publiken minskat risken för att någon ska behöva stå och hoppa för att se bra. Biljetterna kostar ändå 350 kronor och då vill man också få en chans att uppleva det man betalat för. Men jag stod bra och kunde därför uppleva känslan av att vara en del av föreställningen.

Kinaresan närmar sig och jag har blivit utsedd till att hålla koll på läget, och det ska jag väl klara av. Närmast ska jag skriva ihop ett papper med praktisk information om Wuxi som jag ska maila till alla föräldrar. Ska vi, till exempel, ha dunjacka eller shorts? Vad gör man om familjen som man bor hos bjuder på huggorm? Finns det svenskt kaffe i baren? Sådant vill alla förstås veta, och det ska jag alltså ta reda på åt dem.

Veckans mest otippade: Oscar gjorde köttbullar på eget initiativ och bjöd mig, Acke och Fredrik på köttbullar och fullkornspasta. Han är bra go den där unge mannen, och tänk vad jag ska sakna honom när han åker till Kansas. Tur att det finns en storebror…

För er som alltid oroar er: Jag uppförde mig som jag ska och sa JA! när jag höll med och höll tyst när jag inte gjorde det och några gånger höll jag också upp mitt röstkort.

Det var allt för denna gång. Lev väl!

Skrivarångest

Jag är hopplös på att godkänna mina egna texter och låta dem gå vidare för att låta andra läsa dem. Jag skriver om, raderar och har trots det en lättare ångest varje gång jag trycker på publicera-knappen. När jag skriver till bloggen går jag in på sidan och läser texten fem-sex gånger och varje gång hittar jag ett felstavat ord, en märklig formulering eller något annat som jag bara inte kan låta bli att pilla i. Det måste vara lustigt att läsa en alldeles nypublicerad text som ständigt ändras, men då måste förstås läsaren uppdatera hela tiden. Och så läser ju ingen bloggar.

Igår satt jag och tragglade med en presentation till Centerpartiets hemsida. Den skulle vara ungefär tvåhundra ord lång och mycket kort visa vem jag är. Texten var redan skriven sedan några dagar tillbaka och jag skulle bara kolla den en gång till för att se om jag verkligen var personen jag försökte beskriva, eller mer korrekt; om personen jag försökte beskriva verkligen var jag. När jag slutligen hade trixat klart med den var inte mycket av ursprungstexten kvar. Varför gör jag så här? Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag skriver en lite halvdan text. I alla andra sammanhang saknar jag sådana spärrar och hur många är inte de människor som på diverse möten och sammankomster höjt sina ögonbryn och förvånat undrat om jag verkligen menar det jag säger. I min värld går det alldeles utmärkt att tänka efter efter. Om jag inte gör det i skriven form förstås.

Att jag behövde skriva en presentation hänger ihop med att jag har blivit vald till kretsstyrelsens ordförande här i Södertälje. Det är ett uppdrag som känns otroligt ansvarsfyllt (om någon nu vill korrigera mig och säga att det heter ansvarsfullt så kan jag meddela att det är ett adverb som talar om ett beteende och ansvarsfyllt är ett adjektiv som talar om uppdragets natur, åtminstone i det här fallet) och spännande. Det är flera viktiga val på gång och att få ett sådant förtroende är helt fantastiskt.

Det känns som om jag inte har berättat för hela världen om Kina än. På skärtorsdagen åker jag, tre andra lärare, en politiker och sex elever till Wuxi, utanför Shanghai, för att studera deras matematikundervisning. Eftersom jag har börjat plugga matte så fick jag förmånen att ingå i den här gruppen. Just nu känns det visserligen som om mina matematikkunskaper går baklänges. Jag ska läsa in matte D för att få börja på universitetet och har börjat förstå att jag måste repetera matte B och C för att klara kursen. Matematikkunskaper är verkligen en färskvara.

Jag är inte hemma och nu hör jag hur det prasslar det i hallen. Någon har vaknat. Jag hoppas att det är Ulla för någon annan bör inte befinna sig i den här lägenheten just nu. Ulla är nyopererad och hasar omkring med en rullator, men som vanligt är hon vid gott mod med den där positiva kraften som jag är så van vid. Snart dansar hon sina latinska danser igen.

Nu ska jag dricka kaffe och vara lite social med min, för tillfället, lite tilltufsade vän.

Ha det gott!

Vad hände egentligen i Krakow?

Under sportlovet åkte jag till Krakow och stannade där några dagar. Det var trevligt och nu när jag tittar på bilderna så börjar minnet att komma tillbaka.

Jag mötte Victor

Han bjöd på vodka och saltgurka.

Jag blev glad och tramsig.

Och lite trött.

Ja, och sen gick det som det gick. Vi levde lyckliga i alla våra dagar; jag, Victor och den lilla Trabanten.


Ja, det var väl ungefär så det gick till. Det är kul att resa.

Lev väl!

Den 29 februari 1964

Jag är gjord i Flen och född i Fagersta. När jag var exakt en månad gammal flyttade familjen och jag till Södertälje (och som alla vet är det inte alls så det uttalas; låt oss använda det dialektalt korrekta Sötälje istället). Jag har ofta funderat på varför mina föräldrar prompt skulle upp till Fagersta; var det för att jag skulle födas på en plats som jag aldrig någonsin skulle ha någon anknytning till? Vad jag däremot vet är att pappa inte trivdes där och när han fick ett erbjudande om jobb på Gullmans konditori (gamla sötäljebor suckar nu nostalgiskt: Gullmans...) så tvekade han inte att flytta.

Det fåniga med att viktiga dagar sker på skottdagen är att det blir svårt att fira årsdagen på ett vettigt sätt. Fyrtiofemårsdagen kommer ju aldrig att uppstå på riktigt och därför utser jag denna dag till den stora jubileumsdagen. Om jag ska vara riktigt ärlig så har det funnits ytterligare en period av mitt liv då vi bodde någon annanstans, men jag återkommer till det längre fram.

Att bo i en stad som Sötälje är att bo i en stad som är sig själv nog. Vi har kulturen, sporten, caféerna, strövområdena, barerna, historien… Allt!

Nåväl, det bästa är ändå att göra en snabb återblick över mitt liv i Sötälje. Jag bor just nu på min fjortonde adress här och om jag själv får bestämma så blir det här jag stannar.

Bellmansvägen 8A och B: Ägaren till Gullmans, Fru Flodin, hade några fastigheter i Rosenlund och kunde därför ordna bostad åt oss. Den första lägenheten var en etta på tredje våningen som vi fick bo i tillfälligt fram till det att en tvåa på bottenvåningen blev ledig. Fru Flodin finns med på fotona från mitt dop så jag vet att hon var där, men det var Rune och Maj-Britt från Stora Konditoriet som blev mina gudföräldrar. Så småningom flyttade vi till

Brunnsängsvägen 2, och det är också härifrån jag har mina första minnen. Min stora dröm var ett par jeans och jag visste inte till mig av lycka när jag till slut fick ett par röda jeans och ett brett skärp med riktigt spänne. Här lärde jag mig att cykla och Ingemar och jag pussades bakom berget som knappt är en kulle idag. Vi bodde på tionde våningen och om jag ställde mig på tå så kunde jag trycka på åttan i hissen och ta trapporna de sista våningarna. Ibland hann jag inte hela vägen utan fick skamset ta mig upp de sista våningarna med kissiga byxor. Kompisarna hette Eva och Madeleine.

Klockarvägen 181: Allt var lera och byggarbetsplats. Vi skulle bo i ett miljonprogramsområde och lyckan var fullständig. När mamma och min lillebror Kent äntligen kom hem från BB så vägrade jag att gå ut. Jag ville bara sitta bredvid sängen och titta på den där fantastiska lilla killen. Till slut gick jag ut och lekte på villkor att mamma ropade på mig så fort han vaknade. Den enda kompis jag kommer ihåg hette Göran och bodde i lägenheten mitt emot. Görans pappa nekade till att det var han som var jultomte hos oss den där julen 1970, men jag var sex år och visste hur det låg till med det där med Tomten, så det gick inte att lura mig.

Vi gjorde en utflykt på tre år till Vagnhärad och Järna, men sedan var vi tillbaka i Sötälje igen.

Bollvägen 2: Jag var sur. Jag ville inte bo i Sötälje och längtade tillbaka till Järna. Där fanns kompisarna och Billsta, där jag hade lärt mig att rida. Södertälje Ridhus var trist och opersonligt och alla var bara tråkiga. Efter ungefär en månad hade jag vant mig vid eländet och sedan dess har jag trivts alldeles utmärkt i Sötälje. De första vännerna hette Seija, Ann och Birgitta. Och jag var otroligt förälskad i Roger. Sedan gick åren och jag skulle bli förälskad flera gånger och Roger skulle komma att falla i glömska. Det var också på den tiden vänskaran bara ökade och det inte fanns några gränser för hur många kontakter man kunde hinna med.

Klockarvägen 95 och 69: Det bor en nomad i mamma och ibland får hon för sig att flytta. Be mig inte att förklara varför, för det kan jag inte. Det var under den här tiden jag blev kompis med Susanne. Det finns få människor som jag har gjort så mycket roligt tillsammans med. Det skulle vara Tim då kanske. Han hade en gammal Renault som kom upp i 125 i nedförsbackar om vi samtidigt gungade fram och tillbaka i takt och skrek "Hej hej hej".

Höglandsvägen 7B: Tillbaka i Rosenlund. Jag och Susanne delade på en etta tillsammans med våra två hundar. Kompisarna ramlade in vilka tider som helst på dygnet och livet lekte. Det var en galet rolig tid som inte varade så många månader eftersom jag fick en egen liten etta på

Höglandsvägen 15C. Här bodde jag tillsammans med min Cocker spaniel Linda i nästan två år. Lägenheten var 27 kvadratmeter och jag kan än idag längta tillbaka till den. Jag flyttade in i en helt nyrenoverad lägenhet, till och med det fastmurade och otroligt djupa badkaret var nylackerat. Livet var fortfarande mest en lek och Susanne och jag åkte på en kortsemester och sov på Kungens Nytorv (rondellen längst ned på Ströget i Köpenhamn) och i en park i Malmö där vi träffade Reijo som hade rymt från lumpen och nu var på väg till Spanien. Jag kan inte förstå varför jag flyttade därifrån, kanske var det rastlösheten eller nomadgenen, men flyttade gjorde jag.

Hertig Carls väg 28C: Jag bodde där och så mycket mer är det inte med det. Att bo i Södra var ganska trist. På dagarna dog området eftersom de flesta bodde där för att det var nära till tåget och jobbet i Stockholm. Jag jobbade på Tidermans konditori och hade oregelbundna tider och saknade strövområdena kring Rosenlund, då jag kunde gå ända till Rönninge om jag kände för det. Det bästa med Södra var att det alltid gick att ta sig därifrån; alla bussar och alla tåg stannade där. Jag tycker att det är ett ganska trist kriterium på ett bra boende. Det bästa med ett ställe måste ju vara att man vill vara kvar.

Fornhöjdsvägen 32: Mitt andra miljonprogramsområde. Jag stortrivdes och tog långa promenader med Linda. Återigen kunde jag gå i skogarna runt Glasberga. Det var här vi bodde när Alexander föddes den där varma dagen i juni 1986.

Orrstigen 10: Vi väntade vårt andra barn, Oscar, och tyckte att vår trea var för trång för en tvåbarnsfamilj. Fyran i Bårstabergen var fin och området var perfekt. En dag ringde farbror Bertil på dörren och hade ångest. Han fick en b-vitamintablett och efter det var vi kompisar. Om honom finns det mer att berätta, men det finns inte utrymme för det nu.

Lundbygatan 28: Jag gjorde det igen! Jag bosatte mig på en plats som jag inte alls förstod mig på. Det är säkert jättefint där för dem som trivs, och väldigt många gör ju det. Själv hittade jag inte mitt sammanhang alls. Varför lämnade jag Bårstabergen egentligen? Fast ibland, när jag inte orkar laga mat, så saknar jag pizzerian bredvid Jätten. Trevlig personal och god pizza är ett strålande substitut för hemlagat.

Kaplansgatan 5A: Hemma! Från mitt köksfönster ser jag bakgården till huset där Gullmans konditori låg och därmed är jag tillbaka där allt en gång startade.



Till nästa gång; lev väl!