Plötsligt händer det!

Ni vet vad de säger i reklamen: plötsligt händer det! Och för mig hände det helt plötsligt idag. Jag är klar med mitt hem. Ja, ni läste rätt. Jag är klar. Idag har jag skurat golvet för första gången sedan jag flyttade in i juli och det är verkligen ett tecken på att det är klart nu. Jag går runt och njuter och trivs och är fullkomligt lycklig i världens finaste lägenhet.

Tonårssonen lyckades visserligen göra en del fel idag, men sen var han gullig i alla fall och då gick allt över. Men jag var ordentligt less och förbannad under en period av dagen. I övrigt har jag bara njutit.

Jag är obeskrivligt glad över att jag en dag i maj lade ett bud under utgångspriset och att ingen bjöd över. Nu bor jag inte bara anständigt, utan även till ett överkomligt pris. Det är klart att jag ibland undrat vad som var haken, eftersom ingen bjöd över, men ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag på att jag helt enkelt får se det som att jag hade en jäkla tur.

Igår var jag på Stadsteaterns scen i Skärholmen och såg Khemiris Fem gånger Gud. Den väckte en del känslor kring det här med skolan och vilka människor som söker sig till läraryrket. De allra flesta är bara vanligt folk som är ordentligt duktiga på sitt yrke, men så finns det de där som vill att eleverna ska erbjuda dem det de själva har misslyckats med att skapa. Tyvärr söker sig dessa lärare alltför ofta till elever som har någon form av problem, som mina elever på Individuell programmet till exempel, och det hela slutar med att läraren anklagar eleverna för att det inte blev så fantastiskt som det hela var tänkt. Precis som om eleverna är i behov av någon ny grönsaksätande flumputte i yllekläder som förtvivlat försöker experimentera fram en helig närhet, ett katharsis som de alla ska minnas med värme i resten av sina liv.

Tack gode Gud för att skolan inte har lyckats kuva eleverna, utan att de fortfarande har kraft att säga ifrån när undervisningsmetoderna blir förnedrande. Det är förmodligen därför de har sina misslyckade skolgångar bakom sig. De förstod aldrig att ta till sig systemet och införliva det i dem själva.

Jag antar att Khemiri inte främst tänkte på lärarrollen när han skrev sin pjäs men det var ändå det jag tänkte på när jag såg den.

Nu är klockan så där mycket igen. Vad är det för magisk kraft som får mig att sitta uppe halva nätterna? Det är ju bara en vecka sedan som jag var så glad för att jag hade fått ordning på min dygnsrytm. Det fattas bara att jag börjar röka också.

Lev väl, go’vänner!

P.S. Fredrik har tagit fotot på skylten och om han tänker tjata om upphovsrätt och sådant så kan jag redan nu meddela att det kommer att bli en tuff fight.

Att vara tonårsförälder

En tonåring är kung i sitt eget universum. Jag tror att det är något bra.

Min tonårsson försvann i fredags efter skolan. Han hade lämnat mobiltelefonen hemma och jag kunde inte komma i kontakt med honom. Eftersom han hade tagit med sig datorn var det i och för sig inte svårt att räkna ut att han var hemma hos någon för att lana.














Jag hade planerat att gå på Fredriks utflyttningsfest i lördags men kände att jag var tvungen att komma i kontakt med sonen innan jag kunde slappna av tillräckligt för att roa mig. Vår första kontakt skedde när hans storebror ringde på kvällen och talade om att de två skulle åka till Huddinge och inte komma hem förrän på söndagen.

När tonåringen kom hem på söndag kväll hade vi inte setts på hela helgen. Jag hade tvättstuga och eftersom jag bara tvättar sådant som ligger i tvättkorgen fick han bråttom med att plocka ihop lite mer tvätt åt mig. Medan han plockade skitiga kläder från sitt golv passade han på att fråga vad vi skulle äta.

Klockan var halv tio när jag skulle hämta upp den sista tvätten, och jag bad tonårssonen att hjälpa mig med det. Han meddelade att det var omöjligt att gå ner direkt eftersom han gjorde något viktigt på datorn. Jag tror att han spelade WoW.

När tvätten till slut var vikt och ordentligt nerpackad i IKEA-kassen (en gul faktiskt) och vi kom upp till lägenheten igen så konstaterade jag att det var väldigt rörigt i sonens rum. Jag sa att jag förväntade mig att han skulle fixa det under den här veckan när han har skollov, varpå sonen förorättat svarar:

– Tack Oscar för att du hjälpte mig att bära upp tvätten!

Idag när jag kom hem från jobbet var mitt hem i en ännu värre röra, och dessutom invaderat av tonåringar. De var glada och rara och jag tänkte att det är häftigt att jag har ett hem där ungdomar känner sig hemma. Jag kan städa när de har gått.

Jag pratade med en vän en gång om hur det var att vara förälder och han sa att han ibland var glad över att han inte hade några barn. Min spontana tanke var att fråga honom hur han kände vid alla andra tillfällen, men jag höll inne med det. Det är underbart att vara förälder och jag ser inte på något sätt fram emot den dagen då Oscar flyttar hemifrån och jag därmed bara har utflyttade barn. Tanken på att han ska åka till USA i augusti och stanna där i ett år gör mig inte särskilt glad. Jag kommer att sakna honom så otroligt mycket.

På tal om absolut ingenting: Max Ernst på Moderna var riktigt riktigt bra.

Ha det gott, go’vänner!

Duktig och präktig som få

Jag har blivit en ny människa. Jag vet inte vad det var som hände och inte heller varför, men nu för tiden går jag och lägger mig före elva, kliver upp halv sju och är på jobbet en halvtimme senare. Det här har hållit i sig i två veckor och jag mår hur bra som helst. Inte röker jag heller. På måndag är det två veckor sedan jag slutade och jag känner ingen som helst abstinens. Ibland kommer det ett lättare röksug men det är bara att låta bli att tänka på det så går det över av sig själv.

Aaah, jag har blivit besatt! Det är den enda rimliga förklaringen.

Nåväl, veckan har så här långt varit fullspäckad med både arbete och nästan-arbete så det ska bli skönt att få en torsdagskväll hemma. Jag kanske till och med hinner tvätta några maskiner. Eller snarare; lite kläder.

I tisdags var jag och några elever på en inspelning av Sing-a-long. Eleverna var lite förvånade över att det var så många omtagningar i ett program som känns som om det är inspelat i en tagning. På det sättet fick jag alldeles gratis ett tillfälle att diskutera media och att det som visas på TV ska vara bra TV, oavsett om det handlar om nöje eller nyheter. Åtminstone någon elev blev nog lite mer medveten om medias makt efter den diskussionen.

På lördag ska jag på en utflyttningsfest hos en Fredrik som ska lämna Hornstull och på söndag ska jag fira en av mina brorsöner. Sen är det höstlov.

Jag kan återigen konstatera att det går alldeles utmärkt att vara Katarina.

Lev väl!

Jag heter Maria Katarina

Det är något lustigt med namn. Alla heter någonting och oavsett vad det är för namn så är det för de flesta ett namn som någon annan har valt. Oftast var de dessutom vid själva namngivartillfället så små att det var omöjligt att protestera. ”Du ska heta Djävla Idiot, varsågod och lev med det.” Nu finns det någon form av myndighet som stoppar de värsta varianterna, och tur är väl det.

Ett problem som jag snuddat vid tidigare, är min oförmåga att säga rätt namn. Det blir lustigt med tanke på att jag är lärare och eleverna alltför ofta heter någonting annat än det jag kallar dem. Jag hävdar med bestämdhet att det är genetiskt. Min pappa kallar sin fru Leena för Maja då och då. Det är visserligen ett fint namn, men det är också min mammas namn. Mamma och pappa skilde sig 1965 och jag hoppas att pappa ibland tackar sin fru för att hon är en snäll och förstående person som mest skrattar åt eländet.

På tal om äkta hälfter så vaknade jag en natt för tjugo år sedan av att jag satte mig upp i sängen och skrek: ”Greger!” Jag tittade lite oroligt på min dåvarande man Johan som lyckligtvis såg ut att sova gott. På morgonen, när han som vanligt skulle pussa mig på kinden innan han gick till jobbet, viskade han i mitt öra: ”Och du, det är Johan jag heter. Inte Greger.”

Varför jag ens skrek på Greger är en historia som inbegriper IKEA, ett bageri och sexton tusen kanelbullar. Jag ska bespara er den. Greger var för övrigt en mycket trevlig kollega som jag tillbringade många nätter med på den tiden, när vi arbetade tillsammans på bageriet. Jag undrar vart han har tagit vägen.

Under en period av mitt liv hette varenda människa jag mötte Peter. Det jobbiga med det var att när jag skulle berätta vad jag hade gjort med vem så fattade mina andra vänner, de som inte hette Peter, aldrig vem jag pratade om. Det kunde i och för sig hända att en och annan Peter också missförstod, men de kunde med lite fantasi åtminstone räkna bort en person. Nu för tiden har Peter bytts ut mot Fredrik. Det kan bli en del märkligheter kring det. Jag tänker på ett blogginlägg jag gjorde den 11 maj i år som ser ut så här:

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

För tillfället är de uppe i tre stycken, men det är början till en samling. Och vad hände med alla mina Peter? Tja, de har det väl bra, var och på sitt håll, även om jag förstår att de saknar mig något helt otroligt. Vart tar de vägen, alla människor man möter i livet?

En trevlig dag: En Fredrik och jag har tagit en riktigt trevlig pratpromenad runt Skeppsholmen och ut på Kastellholmen. Målet var egentligen Dansmuseet och utställningen om Rolf de Maré men det är snudd på en dödssynd att gå in på ett museum en vacker höstdag som denna. Utställningen finns kvar fram till den första februari så jag hinner gå dit en tristare dag.

En inte lika kul kväll: Jag sitter ensam hemma i soffan framför TV:n och tittar på Dansbandskampen. Det är inte vad jag skulle vilja kalla för party men jag är så otroligt trött att jag inte orkar tänka på att göra någonting annat just nu.

Till nästa gång, lev väl!

Visst ja: Acke och jag bestämde aldrig något datum för när jag skulle sluta röka. När cigaretterna tog slut efter lunchen i måndags vågade jag inte köpa några nya. Är jag rökfri nu? Ska det inte vara svårare än så?

Je vais aller à Paris

Jag pratade med Acke på telefon idag och eftersom vi båda har tagit lån för att köpa bostad så var det naturligt att en del av samtalet kom att handla om hur den pågående krisen skulle påverka oss. Det är absolut ingen panik just för tillfället, men räntorna får inte stiga hur mycket som helst. Då kan det bli panik. Lite så där i förbifarten så säger Acke att jag kanske borde sluta röka för att minska mina utgifter. Jag höll med om att det var en bra idé och innan jag vet hur det gick till så lovade jag att jag skulle sluta och Acke lovade att i sådana fall bjuda mig på en resa till Paris under sportlovet.

Jag har slutat att röka tre gånger förut. Första gången höll jag upp i fyra år, andra i ett år och den senaste gången i sex år. Uppehållet jag gjorde när jag ammade Acke räknas inte eftersom det var just ett uppehåll. Hur det kommer att gå den här gången törs jag inte tänka på just nu, eftersom samtalet ägde rum för en dryg timme sedan och jag inte riktigt ställt in mig mentalt ännu. Men jag har rasat oroväckande i vikt under en period, så om jag går upp tre-fyra kilo är det inte hela världen. Jag kanske till och med får tillbaka lite av det som försvunnit från min bh. Och det är ju bara en bonus. Jag har inte riktigt vant mig vid att inte längre ha en schysst byst.

Vad är nu detta? Jag kan inte vara så ytlig att det första jag tänker på är hur ett rökslut skulle påverka mitt utseende. Att sluta röka är ju också förknippat med både ångest och abstinens. Dessutom finns det folk som hävdar att det inte är bra för hälsan att röka. Det har jag själv aldrig märkt av, men det kanske kan vara så i alla fall. Hur som helst så lovar jag att hålla er informerade om hur det hela förlöper.

Och varför är jag så här glad? Jag har fått en soffa. En soffa! Yes! Jag visste att undrens tid inte var förbi. Lillebror och hans snälla Lena var här tidigare idag och lämnade en soffa som de hade fått över. Strax efter kom Fredrik och hjälpte mig att hitta en plats åt den. Han har lite mer känsla för hur man inreder på ett schysst sätt. Och jag tycker att det blev riktigt fint. Ni kan ju själva se hur perfekt jag kommer att passa in där i hörnet med den rutiga kudden bakom ryggen. Är det någon som är förvånad över att den lilla bärbara och fjärrkontrollen finns inom räckhåll? Om ni undrar över TRISS-lotten så vann jag 2X25 kronor. Jag får alltså tjugo spänn kvar om jag tar en frukost på Tratten.

Ikväll ska jag sjunga med i Sound of Music och inte låtsas om att jag tagit hem jobb som jag tänkte att jag skullle göra. Arbeta på helgen? Nänä, inte jag inte.

Jag behövde inte tvinga någon att följa med till Nationelmuseums utställning. Acke och Jill ska gå med mig alldeles frivilligt.

Raj raj raj... livet är underbart.

Må även ni leva väl!

Det goda livet IV

Jag har hört den så många gånger förr, och jag tror att det var den låten som på riktigt fick mig att inse storheten i Ulf Lundells texter. Men ikväll, på Cirkus, i en akustisk version med en ensam Ulf Lundell på scenen var det första gången som Ryggen fri talade till mig på allvar.

Jag vill ha ryggen fri
Vad vi har är ett hus av kort
Det försöker vi leva i
men när faran kommer vill jag kunna
fly fort

Det spelar ingen roll vilka förväntningar jag bygger upp och hur mycket jag tror på framtiden. Handlar det om känslor så lever jag i ett korthus, och när det blåser och väggarna rasar ser jag direkt mina flyktvägar. Och jag flyr fort som sjutton. Om och om igen. Å andra sidan har jag hittills inte ångrat mig, så något gott är det kanske med mina flyktinstinkter trots allt.

Jag har precis kommit hem från den efterlängtade konserten med Ulf Lundell på Cirkus. Det var en annorlunda Lundell mot vad jag tidigare sett och hört. Han var uppsluppen och helt fantastisk i sin nakenhet under den första delen, när han satt ensam med sin akustiska gitarr på scenen. När sedan de andra killarna kom in på höjdes tempot och konserten fick en ytterligare, mer välkänd, dimension. Vi fick höra fantastiska versioner av Folket bygger landet, Lycklig man och Hon gör mig galen. Jag vet att jag satt och tänkte på en låt när han spelade den, och att jag skulle komma ihåg känslan när jag bloggade om det. Och nu kommer jag inte ens ihåg vilken låt det var. Nåväl, jag återkommer när minnet gör det.

Lundell har återigen börjat prata om att lägga av med spelandet. Jag vet inte vad jag ska tro om det, men jag vet att det är otroligt sorgligt om det verkligen skulle bli så.

Jag vet också en annan sak. Klockan är ett och jag ska jobba imorgon. Därför ska jag alldeles strax gå och lägga mig. Men först lite facebook.

Tack, Fredrik, för en mycket trevlig kväll!

Och så var det måndag igen

Jag saknar fortfarande en soffa. Det är ju över tre år sedan som jag gjorde mig av med min senaste riktiga soffa och ingenting verkar få mig att komma till skott och verkligen lösa den detaljen. Och den här gången har jag bestämt mig för att inte hitta någon fånig provisorisk lösning som lurar mig att tro att jag har en soffa. Aldrig mer vill jag ha en soffa som rasar ihop varje gång jag lutar mig åt höger.

Det har varit konferens med Södertäljecentern den här helgen. Hela lördagen var vi ute och åkte båt och diskuterade vilka frågor som var viktiga för oss och Södertäljeborna. Skärgården visade sig från sin allra bästa sida med en morgondimma som frambringade en direkt trolsk stämning. Förutom att titta på utsikten fick vi faktiskt en hel del gjort och jag somnade i anständig tid som ett barn, trots att jag hade fått hytten precis ovanför dansgolvet.

Jag har två måsten just nu. Jag bara måste se utställningen om att lura ögat på Nationalmuseum och utställningen med verk av Max Ernst på Moderna museet. Jag tror att jag ska övertala (läs: tvinga) någon att följa med mig.

I söndags var jag så där otroligt duktig igen. För en gångs skull lyssnade jag på Fredrik och flyttade TV:n till en annan vägg. Hela rummet lyftes av en så enkel åtgärd. Ibland kommer det en del vettigt ur honom, trots allt. Det innebär också att jag kommer att få plats med en soffa den dagen det händer. Vänta bara, än är inte undrens tid förbi.

Helgens lustigaste: Silja Europa hade bokat in oss som Centralpartiet och det namnet mötte oss på konferensavdelningen och i restaurangerna. Det är ju vansinnigt kul på flera sätt, inte bara för att det är fel utan också för att Centern inte alls står för någon centralisering utan istället arbetar för federalism.

Dagens mysterium: Hur kan det komma sig att kommunen vill att vi ska spela ett spel som heter Bohica, som är en förkortning för Bend over, here it comes again? Och hur kan det komma sig att spelledaren försökte få oss att tro att det i översättning betyder Huka er, här kommer något nytt igen? Att arbeta på en kommunal skola har sina fördelar, det är ingen tvekan om det, men det innebär också att jag ibland måste påminna mig själv om att huvudsysslan i mitt arbete fortfarande är att planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Trots att tiden inte alltid räcker till. Och att kommunen då väljer att låta oss spela Bohica, som jag i min värld inte alls översätter på samma sätt som spelledaren, känns faktiskt som om de är medvetna om att allt som inte har med vårt egentliga arbete att göra börjar stå oss upp i halsen. Samtalet kring frågorna var dock intressanta och lärorika, trots att jag levererade en del svar under kategorin oacceptabelt.

Till nästa gång, lev väl!