Plötsligt händer det!

Ni vet vad de säger i reklamen: plötsligt händer det! Och för mig hände det helt plötsligt idag. Jag är klar med mitt hem. Ja, ni läste rätt. Jag är klar. Idag har jag skurat golvet för första gången sedan jag flyttade in i juli och det är verkligen ett tecken på att det är klart nu. Jag går runt och njuter och trivs och är fullkomligt lycklig i världens finaste lägenhet.

Tonårssonen lyckades visserligen göra en del fel idag, men sen var han gullig i alla fall och då gick allt över. Men jag var ordentligt less och förbannad under en period av dagen. I övrigt har jag bara njutit.

Jag är obeskrivligt glad över att jag en dag i maj lade ett bud under utgångspriset och att ingen bjöd över. Nu bor jag inte bara anständigt, utan även till ett överkomligt pris. Det är klart att jag ibland undrat vad som var haken, eftersom ingen bjöd över, men ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag på att jag helt enkelt får se det som att jag hade en jäkla tur.

Igår var jag på Stadsteaterns scen i Skärholmen och såg Khemiris Fem gånger Gud. Den väckte en del känslor kring det här med skolan och vilka människor som söker sig till läraryrket. De allra flesta är bara vanligt folk som är ordentligt duktiga på sitt yrke, men så finns det de där som vill att eleverna ska erbjuda dem det de själva har misslyckats med att skapa. Tyvärr söker sig dessa lärare alltför ofta till elever som har någon form av problem, som mina elever på Individuell programmet till exempel, och det hela slutar med att läraren anklagar eleverna för att det inte blev så fantastiskt som det hela var tänkt. Precis som om eleverna är i behov av någon ny grönsaksätande flumputte i yllekläder som förtvivlat försöker experimentera fram en helig närhet, ett katharsis som de alla ska minnas med värme i resten av sina liv.

Tack gode Gud för att skolan inte har lyckats kuva eleverna, utan att de fortfarande har kraft att säga ifrån när undervisningsmetoderna blir förnedrande. Det är förmodligen därför de har sina misslyckade skolgångar bakom sig. De förstod aldrig att ta till sig systemet och införliva det i dem själva.

Jag antar att Khemiri inte främst tänkte på lärarrollen när han skrev sin pjäs men det var ändå det jag tänkte på när jag såg den.

Nu är klockan så där mycket igen. Vad är det för magisk kraft som får mig att sitta uppe halva nätterna? Det är ju bara en vecka sedan som jag var så glad för att jag hade fått ordning på min dygnsrytm. Det fattas bara att jag börjar röka också.

Lev väl, go’vänner!

P.S. Fredrik har tagit fotot på skylten och om han tänker tjata om upphovsrätt och sådant så kan jag redan nu meddela att det kommer att bli en tuff fight.