Jag heter Maria Katarina

Det är något lustigt med namn. Alla heter någonting och oavsett vad det är för namn så är det för de flesta ett namn som någon annan har valt. Oftast var de dessutom vid själva namngivartillfället så små att det var omöjligt att protestera. ”Du ska heta Djävla Idiot, varsågod och lev med det.” Nu finns det någon form av myndighet som stoppar de värsta varianterna, och tur är väl det.

Ett problem som jag snuddat vid tidigare, är min oförmåga att säga rätt namn. Det blir lustigt med tanke på att jag är lärare och eleverna alltför ofta heter någonting annat än det jag kallar dem. Jag hävdar med bestämdhet att det är genetiskt. Min pappa kallar sin fru Leena för Maja då och då. Det är visserligen ett fint namn, men det är också min mammas namn. Mamma och pappa skilde sig 1965 och jag hoppas att pappa ibland tackar sin fru för att hon är en snäll och förstående person som mest skrattar åt eländet.

På tal om äkta hälfter så vaknade jag en natt för tjugo år sedan av att jag satte mig upp i sängen och skrek: ”Greger!” Jag tittade lite oroligt på min dåvarande man Johan som lyckligtvis såg ut att sova gott. På morgonen, när han som vanligt skulle pussa mig på kinden innan han gick till jobbet, viskade han i mitt öra: ”Och du, det är Johan jag heter. Inte Greger.”

Varför jag ens skrek på Greger är en historia som inbegriper IKEA, ett bageri och sexton tusen kanelbullar. Jag ska bespara er den. Greger var för övrigt en mycket trevlig kollega som jag tillbringade många nätter med på den tiden, när vi arbetade tillsammans på bageriet. Jag undrar vart han har tagit vägen.

Under en period av mitt liv hette varenda människa jag mötte Peter. Det jobbiga med det var att när jag skulle berätta vad jag hade gjort med vem så fattade mina andra vänner, de som inte hette Peter, aldrig vem jag pratade om. Det kunde i och för sig hända att en och annan Peter också missförstod, men de kunde med lite fantasi åtminstone räkna bort en person. Nu för tiden har Peter bytts ut mot Fredrik. Det kan bli en del märkligheter kring det. Jag tänker på ett blogginlägg jag gjorde den 11 maj i år som ser ut så här:

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

För tillfället är de uppe i tre stycken, men det är början till en samling. Och vad hände med alla mina Peter? Tja, de har det väl bra, var och på sitt håll, även om jag förstår att de saknar mig något helt otroligt. Vart tar de vägen, alla människor man möter i livet?

En trevlig dag: En Fredrik och jag har tagit en riktigt trevlig pratpromenad runt Skeppsholmen och ut på Kastellholmen. Målet var egentligen Dansmuseet och utställningen om Rolf de Maré men det är snudd på en dödssynd att gå in på ett museum en vacker höstdag som denna. Utställningen finns kvar fram till den första februari så jag hinner gå dit en tristare dag.

En inte lika kul kväll: Jag sitter ensam hemma i soffan framför TV:n och tittar på Dansbandskampen. Det är inte vad jag skulle vilja kalla för party men jag är så otroligt trött att jag inte orkar tänka på att göra någonting annat just nu.

Till nästa gång, lev väl!

Visst ja: Acke och jag bestämde aldrig något datum för när jag skulle sluta röka. När cigaretterna tog slut efter lunchen i måndags vågade jag inte köpa några nya. Är jag rökfri nu? Ska det inte vara svårare än så?