Saker som skjuts på framtiden

Det skulle bli en klädkammare. Förra helgen fick Kent inte tag på några verktyg därför att bygget han jobbar på skulle flytta och de hann packa ned alla verktyg innan Kent hann stoppa dem. Den här helgen var jag för trött, men nästa helg – då kan det nog bli av. Helgen efter det går helt i Centerpartiets tecken så då kan det definitivt inte bli något klädkammarbygge av.

Det skulle vara ett kalas. Lilla Erik har fyllt 8 år och idag skulle vi fira honom under pompa och ståt, hela tjocka släkten. I morse ringde Christer och talade om att Erik hade feber och att kalaset var inställt. Eftersom Christer är Eriks pappa så bör han ju veta hur det står till med det lilla barnet och det var med andra ord inget jag kunde ifrågasätta.

Eftersom Erik inte skulle ha något kalas så tog Peter och jag oss en slappardag med Kulturhuset och långpromenad på Östermalm. Och det var ju faktiskt nästan lika bra som ett 8-årskalas.

Jag skulle ha en soffa, näe, jag SKA ha en soffa. Alla som överhuvudtaget har pratat med mig de senaste åren vet att jag är på jakt efter en soffa. Det här med soffa har blivit som ett monster i mitt huvud och vilken soffa jag än ser, provsitter eller lägger mig i är det inte den soffa jag letar efter. Jag har skickat efter kataloger, provsuttit varenda soffa på IKEA, ratat det mesta som finns på MIO möbler och jag känner att jag alltmer dras ned i det sofflösa träsk där jag inte vill vara. Jag fick visserligen en soffa av Kent men det var en soffa som hans barn hade hoppat och lekt i och det var en tillfällig sittmöbel som jag skulle ha fram till det att jag hittade den där perfekta soffan.

Jag har skickat efter kataloger från både när och fjärran men i de kataloger där jag funnit de mest intressanta sofforna har det inte stått något pris. Det är förmodligen soffor för dem som inte behöver bry sig så mycket om vad en soffa kan tänkas kosta. Nu har jag tydligen blivit en av dem.

Idag gick jag in i en butik på Strandvägen, gick en trappa ned och satte mig i en underbar skapelse. Medan jag satt där kom en dam förbi. Hon tittade på mig och sa att det syntes att jag satt bra. Hon sa att det lös om mig. ”Tack”, sa jag, och tillade att den var perfekt för mig. Damen talade då om för mig att det gick att välja vilket tyg man ville, att plymåerna var stoppade med ditt och datt och att det därför var lätt att puffa till dem till sin ursprungliga form. Tänk vad den damen visste mycket. Priset var trettioåttatusen. Och det spelade ingen roll vilket tyg man valde. Dessutom var det fri hemkörning.

Det där med fri hemkörning var ju tur eftersom jag inte har något körkort.

Peter sa att hon var en försäljare men jag vet att hon var en ängel som Gud har sänt mig för att jag ska slippa fortsätta att leva ett liv utan en anständig soffa.

För att den här soffan, fast jag ska ha en med vänd- och puffbara plymåer, ska bli av så finns det lite annat som inte kommer att bli det; semesterresa i sommar, nytt kök, slipning av parketten i hallen och vardagsrummet. Men vad ska jag med allt detta till när jag istället kan få en soffa som jag inte kommer att låta någon ovärdig att sitta i.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Hösttankar

I lördags var det vernissage för Sörmlandssalongen på Konsthallen i Luna och jag var där och blev glad. Särskilt glad blev jag över att Fredrika hade tid att gå med mig och att Per Andersen spelade så vackert på flygeln. Det är något visst med att bli ackompanjerad av levande musik tillsammans med förväntansfulla människor i en full konsthall. Vi kikade in i Rolando Perez radio och såg att en man dansade därinne, och hur mycket märkligare blev inte upplevelsen när musiken kom från Andersens flygel; musiken var omkring oss och i radion dansade en man. Det är sådant man får uppleva när man går på vernissage. Sörmlandssalongen visas fram till den 22 november, så skynda nu iväg och se den!

Jag har också varit på Nationalmuseum och sett den helt fantastiske tyske romantikern Caspar David Friedrich. Jag visste inte att mitt behov av romantikens naturmystik, med moln och dimma, var så stort förrän jag kom till Nationalmuseum. Jag ville inte gå därifrån och jag struntade i att hela sällskapet ville äta. Jag ville bara vara där och njuta och förundras. Till utställningen finns också åtta kommentarer från samtida konstnärer. Eftersom jag såg utställningen baklänges, det vill säga med kommentarerna först, så förlorade just de säkert en del av sitt värde för mig. Det som fascinerade mig mest i den delen av utställningen var att det i texterna till kommentarerna ströddes friskt med ordet sublimt, och jag fick en känsla av att jag har gått omkring i livet och använt en massa andra ord i onödan när det finns ett så utomordentligt användbart ord som sublim. Varför har jag aldrig upptäckt dess storhet tidigare?

I övrigt har jag precis som vanligt förundrat mig över höstens skönhet och begråtit min bristande tid att till fullo njuta av den. Nästa vecka är det höstlov, och tack vare att jag är en hårt arbetande kvinna, kan jag kompa ut de tre obligatoriska kompetensutvecklingsdagarna och därmed verkligen få en veckas lov. Ibland är det fantastiskt skönt att vara jag.

Jag har pratat med Oscar och skrattat gott åt en hel del dråpliga historier kring amerikaner som inte riktigt förstår saker och ting på samma sätt som vi förstår dem. En ung dam blev till exempel förvirrad när sonen talade om att han kom både från Stockholm och från Sverige. Och det kan man ju förstå, om man tänker efter; hur kan man komma från två ställen?

Dessutom kommer Oscar från Södertälje, men om han hade berättat det så hade väl den stackars människan brutit ihop.

Och mer är kanske inte att vänta från ett folk där American History är ett obligatoriskt skolämne medan europeisk historia, som vi läser, inte är det. För det vet ju varenda människa att Europa är världens medelpunkt.

Barcelonaresan närmar sig, även om det ännu är någon månad kvar till avresan. Det där med Barcelona är faktiskt riktigt märkligt. Jag brukar alltid hävda att Paris är världens bästa stad, men ju mer jag ser på mitt eget resande så måste jag börja fundera på det verkligen är vad jag anser, för så fort jag får möjlighet så reser jag till Barcelona. Det kanske bara är idén om Paris som är den bästa.

Bäst just nu: spelkvällarna med Acke och Fredrika. Jag vet inte hur jag ska göra för att vinna, men jag tror att Fredrika var svaret nära när hon igår kväll sa att vi nästa gång ska spela enbart för att förstöra för Acke. Det känns inte bra att den socialistiske sonen ska få herraväldet över Sverige varenda gång vi spelar Svea Rike.

Sämst just nu: att jag inte hinner med att njuta av livet såsom jag så gärna vill. Det är alltid något inplanerat som förhindrar mig från caféslappandet. Är det inte ett åtagande så är det mina sociala kontakter som pockar på uppmärksamheten. Å andra sidan gör jag sådant som jag brinner för och mina vänner är ju oerhört viktiga. Är det verkligen sant att det är omöjligt att leva två parallella liv?

Medan jag letar efter svaret på den frågan så må ni leva väl!

P.S. Fotografiet är taget från Nationalmuseums hemsida som endast tillåter publicering av bilden om jag samtidigt publicerar fotografens namn - och det stod att fotot var från National Gallery i London. Det är säkert sant, men det är knappast en fotograf.