Bodil Malmsten

När jag fyllde 38 år, i januari 2002, fick jag boken Priset på vatten i Finistère i födelsedagspresent av min bror och hans fru. Den var skriven av Bodil Malmsten och även om jag mycket väl kände till henne så kan jag inte säga att jag hade någon direkt relation till hennes författarskap. Detta blev alltså min första kontakt med henne och jag läste den bitvis riktigt roliga boken med stort intresse. Jag blev fast redan i inledningen, när hon packar sin bil och drar iväg mot kontinenten. Hon kör tills jorden tar slut och hon bestämmer sig för att bosätta sig på platsen. Finistère; fin de terre. Hon är nyss fyllda femtio och livet har tagit henne dit. 

Hon packade och gav sig av. Femtio år gammal. Jag började att räkna på fingrarna. Mina barn skulle vara tjugoåtta och tjugotvå år gamla och förmodligen självförsörjande. Det skulle kunna gå. Tanken har funnits hos mig sedan dess, och när jag såg en jobbannons om ett lärarjobb i Spanien förstod jag att det inte skulle var en omöjlighet. 

Till en början gav hennes knaggliga franska upphov till en del missförstånd men till slut klarade hon att läsa även romaner på sitt nya språk och senast igår tänkte jag på att mitt mål med att läsa en roman på spanska efter två år här kanske var lite väl optimistiskt. Jag funderade på hur lång tid det hade tagit för Bodil Malmsten att behärska språket så bra men eftersom jag inte tog med mig boken hit så kunde jag inte kolla upp det. Och stod det verkligen i boken? Var det från en intervju? Bloggen? 

Här är jag i alla fall, med ett nytt hemland och ett nytt språk. 

Tack Bodil Malmsten!