Med mig själv

En vecka, i en vecka har jag bott här i Fuengirola. Sju dagar. Torsdagen den 20 augusti klev jag upp okristligt tidigt, bäddade ur sängen som stod i lånelägenheten i Bandhagen, plockade ihop det sista och såg mig omkring. Jag hade tänkt på allt och gick ut på gatan och in i huset bredvid för att lämna nyckeln. Kvällen innan hade blivit sen, så jag var trött på det sätt som man blir trött när kroppen och hjärnan samarbetar i någon slags dysfunktionalitet. Nåväl, på Arlanda bad jag om hjälp med att checka in och väga bagaget. Jag var trött och orkade inte tänka och talade således inte om att detta var min femte flygresa denna sommar, och den tredje från Arlanda. Övervikten på bagaget gjorde dessutom att jag hade tvingats be om hjälp i alla fall.

Bandhagen - Stockholms Central - Arlanda - Gardemoen - Malaga - Fuengirola.

Jag ska vara inneboende under två veckor hos Adriana, hennes dotter och dotterns man. Och fyra små hundar. Hettan håller mig vaken trots att jag är så trött att det värker i kroppen och jag kan inte låta bli att tänka på sonens ord: "Jag vet ingen som avskyr värme lika mycket som du; och så väljer du att flytta till södra Spanien!"

Ja, varför gjorde jag det egentligen? 

Jag tänker inte gå in på den fullkomligt odramatiska orsaken nu och det mesta, förutom den fuktiga värmen och de sömnlösa nätterna, har varit över förväntan, men jag vet att när förälskelsefasen är över så kommer fasen då ganska mycket inte är bra. Men till slut kommer allt att landa i något som känns rimligt; om det är bra eller dåligt kan bara framtiden utvisa. Så ser det ut och den processen går inte att påverka, det viktiga är att vara medveten om den så att jag inte fattar förhastade beslut baserade på ett skede i en naturgiven process. 

När jag inte arbetar är jag ensam. Jag hasar omkring med mig själv som enda sällskap och det kan vara både befriande och förödande. Befriande därför att jag behöver få tankarna på plats och lära mig att förstå det som kommer att bli mitt Fuengirola och samtidigt förödande därför att min introverta personlighet får lite väl mycket näring. Men det är också så att jag är utmattad efter en arbetsdag; nya intryck och massor att göra. Till slut kommer jag att vända mig utåt i alla fall och bli en sådan som pratar med människor jag möter, jag uppskattar alltid bra samtal så länge det finns något att säga. Fast det är ju det där med språket förstås. Jag undrar hur bristen på språkgemenskap kommer att påverka mig. Hur länge kommer det dröja innan jag kan uttrycka något vettigt på spanska? Jag vet att det kommer att vara en förutsättning om jag ska kunna vara här någon längre tid. 

Sömnlösheten. Sömnlösheten är faktiskt det allra värsta. Nästa vecka får jag nycklarna till min lägenhet och det första jag kommer att göra är att ta av mig skorna och gå barfota inomhus. Sedan kommer jag att öppna alla fönster och balkongdörren och somna mitt i korsdraget. Jag kommer att ställa klockan på tio minuter innan jag börjar jobba, vakna, rinna ner i mina kläder och ändå komma i tid. Och jag som tackade nej till en annan lägenhet därför att den låg för nära jobbet! Men när jag tänker efter så ska jag inte underskatta värdet av ett schysst gångavstånd. Tid att hasa omkring kommer ändå. 

En vecka. Sju dagar. Det kommer att bli bra det här.