– Jaha, tänkte jag, det är alltså helg nu.
Sedan loggade jag ut och tog ledigt.
Jag har ganska många superhjälteförmågor, fler än vad som är rimligt faktiskt, och en av de starkaste är att jag äger på att vara ledig. Ingen kan vara lika passionerat ledig som jag. Det är också få människor som kan vara så passionerat glada över att få umgås ensamma med mig som jag; och nu hade jag en hel helg som var bara min framför mig. Det som främst skilde den här helgen från mina andra helger var inte ensamheten utan att jag inte fick gå ut. Ensam är jag i princip alltid i alla fall.
Jag har ätit gott, tittat på film, kommit väldigt långt på mitt broderi och så har jag dansat. Jag har, trots mina endast 35 kvadrat, en fri golvyta som passar alldeles utmärkt för enmansdans. Det är nästan som att det ingick i planerna när jag började möblera min lilla lägenhet här i La Malagueta. Jag visste att jag inte skulle överlasta mitt hem, men att jag var så klok att jag sparade en dansyta var mer än jag trodde om mig själv. Jag dansar genom livet i min enmansdans och njuter av att Spotify älskar mig och skapar musiklistor som anpassats till min enmansdans.
En del kanske är lite rädda för att dansa ensamma, därför att de inte vet hur man gör när man släpper taget om det välkända och låter kroppen bestämma. Eller om det är själen... jag vet inte riktigt, men man blir i alla fall glad. Till alla er som är lite rädda så kommer här en instruktionsfilm. Vals är nämligen det allra bästa om man vill dansa ensam men liksom inte riktigt vill släppa loss. I en vals kan man alltid känna sig fri. Kom bara ihåg att den är bäst om man aldrig sätter ner hälen! Det där var bara ett tips; alla gör ju som de själva vill i en enmansdans.
Ska man enmansdansa så är musiken viktigare än någonsin annars. Sedan tidigare så vet jag att musikaler ofta har den allra bästa musiken för den som vill dansa. Vem kan ens sitta still till Singin' in the Rain, Good Morning Starshine eller One? Det finns även andra guldkorn, som till exempel Les Champs-Élysées med Joe Dassin, som jag på en bussresa till Paris tillsammans med min pappas fru fick höra varje gång som vi körde in på Avenue des Champs Élysées.
Paris... oh, Paris, je t'aime.
Enmansdansen är den bästa dansen. Jag älskar att dansa så länge jag får göra det som jag själv vill. Det händer något när någon försöker styra mig i en dans; jag liksom går åt fel håll. Ett tecken på att jag förmodligen är helt värdelös på pardans är att det aldrig någonsin i hela mitt liv har hänt att samma människa har bjudit upp mig en gång till efter att ha dansat en dans med mig. Nu för tiden så tackar jag nej, för allas bästa. En gång i Köpenhamn så ljög jag och sa att jag hade protes för att slippa dansa. När mannen ifråga sa att han hade sett mig gå utan några problem så svarade jag att det berodde på att jag tyckte att det var roligt att lura folk att jag kunde gå. Det imponerade inte på honom så han gick istället vidare i sin jakt på danspartner. Hoppas att han hittade någon som tycker om att sitta ihop i en dans. De kanske fortfarande dansar tillsammans; och är lyckliga.
Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.
Lev väl och dansa gott!
