Karantän på 35 kvadrat: ingen ordning på mina papper

Min arbetsplats är mitt hem och mitt hem är min arbetsplats. När jag var ny som lärare så tyckte jag att det var helt fantastiskt hur mycket luft det fanns i schemat. Det kändes som att jag knappt hade något jobb att göra och jag susade omkring i min nyvunna lycka i några veckor tills jag insåg att det var något som inte stämde. Rättningshögarna växte och jag blandade ihop vad jag höll på med. Men jag var fortfarande lycklig eftersom jag kunde gå hem efter sista lektionen och ta hem arbete. Jag har ju ändå alltid varit en nattuggla, så det här passande mig bättre än allt annat. Vad jag hade glömt var att jag är en nattuggla därför att det är kul att sitta uppe i sin ensamhet och skriva och tänka och kanske kolla på en film. Arbete ingick inte i mitt naturliga nattuggleri.

Efter en termin var jag helt sönderstressad. Rättningshögarna på mitt köksbord växte som ett monument över min dumhet och jag förstod att om jag skulle fortsätta som lärare så var det dags att göra en radikal förändring. Jag kände mig som den där syrsan som bara spelar och dansar och inte planerar framåt.

Efter det har jag inte arbetat hemma. Mitt hem är min fritid. Här ska jag njuta av mitt eget sällskap och vara glad för att jag är jag. Arbete sköts bäst på en arbetsplats, där allt material och alla förutsättningar finns. Jag har inte ens ett skrivbord hemma. Varför skulle jag ha det? Detta är ju ingen arbetsplats.

Mitt kontor. Resten har jag överallt på datorn. Det är mest en jäkla röra.

Igår försökte jag få ordning på mina papper genom att tillverka mappar av A3-papper med tydliga rubriker och sortera in allt på rätt ställe. Jag har en hög på soffan som har blivit min arbetshög, och om jag vill ta en siesta så måste jag försiktigt lägga alla papper på golvet eftersom de annars blandar ihop sig. Mitt köksbord är runt så om jag sitter där med datorn så trillar papperna ned på sidorna, och mitt lilla soffbord är just litet, men passar utmärkt för att ställa datorn på när jag tittar på en film. Jag har ju ingen TV, så det lilla bordet och datorn är lösningen. Jag har det hem som jag vill ha, men det är banne mig ingen arbetsplats!

Det var ett lätt duggregn, men det låg ett häftigare regn i luften. Havet var upprört utan att vara rasande. När det inte är ett elakt virus som trasslar till våra liv så är det praktiskt att sopkärlen bara finns bakom huset, precis vid stranden, men idag önskar jag att de låg en kilometer bort så att jag hade kunnat gå längs havet och höra hur hårt vågorna slog. När jag bryr mig om väder så är det alltid häftigt väder som jag bryr mig om.

Jag ser hur rättningshögen ligger där orörd och hur mina flikar med bedömningsuppgifter blir lämnade åt sitt öde. Hur gör man sådant hemma? Jag vet inte. Men jag vet att jag alldeles snart ska ställa datorn på mitt lilla runda bord, koka en kopp te och ta fram en muffin. Jag passade nämligen på att köpa hem lite gott när jag gick ut med mina sortersopor under vår conserjes siesta.

För vem vill jobba när det är kväll? All bedömning finns kvar tills imorgon, och förmodligen till dagen efter det också.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om varandra och lev väl!