Karantän på 35 kvadrat: det är väder där ute

När man bor i Sverige så pratar människor mer än gärna om vädret. Det kan säkert vara så i andra länder också, men jag har förutom Spanien bara bott i Sverige. Jag har alltid varit djupt och innerligt ointresserad av att prata om eller ens tänka på väder. Vädret det är det där som pågår hela tiden och som antingen passar kläderna som man har på sig, eller inte. Jag har lärt mig att det är störs chans att man har rätt kläder om man tänker på hur det var igår, och förvånansvärt ofta så stämmer det ganska bra.

Jag blir fortfarande förvånad när jag pratar med någon på telefon eller chattar på messenger och de frågar vad det är för väder. Väder?! Jag vet aldrig vad jag ska svara så mitt vanligaste svar brukar bli ungefär: "Näe, det funkar." Vi sitter i varsin ände av Europa och ska alltså ha koll på varandras väder. Varför?

Men nu ska jag skriva om väder i alla fall. När man sitter i karantän och bara får gå ut om man ska handla eller kasta sopor så blir det helt plötsligt viktigt. Jag har ingen balkong och mina fönster är mot norr så jag tänker verkligen inte slösa bort mitt utgående på mörker eller moln. Nu vill jag ha sol!

Nu är planen att jag ska gå och handla på torsdag. Då har jag säkert fått bort lite mer av hostan också. Men jag måste tyvärr gå ut med soporna en regnig dag. Så får det bli!

I mitt hus har vi en conserje, Manolo, som sköter huset helt perfekt. Varje vardag efter klockan 18.30 så går han igenom alla sju våningarna med en soptunna på hjul och plockar upp våra sopor. Vi knyter helt enkelt ihop våra soppåsar och ställer dem utanför våra dörrar. Sedan kommer Manolo och hämtar dem. Detta beror förstås på att inga hus i Spanien har sopnedkast utan att man kastar sina sopor i behållarna ute på gatorna. Tack vare detta så går han sex dagar i veckan igenom hela fastigheten och kan se att allt är under kontroll; på lördagarna klockan tolv. För mig som ensamboende är det en otrolig trygghet att veta att någon vaktar huset, allra helst om jag åker iväg och blir borta någon månad.

Men han källsorterar inte. Mina sortersopor får jag gå med själv och det har på något sätt blivit så att jag undviker att gå med dem när Manolo sitter vid skrivbordet i entrén. Jag vill inte att han ska ta mitt beteende som kritik. Jag tycker ju att det är fantastiskt att han finns där vid postboxarna och vet allt. Om jag behöver en fontanero, elektriker eller låssmed så har han alla kontakterna.

Vem är jag då att gå med mina sopor själv?

Nåväl, nu har jag räknat ut det så fint att jag tänker gå ut med soporna när Manolo har siesta. Men det ska vara en solig dag så att jag kan stå vid havet och andas en liten stund. Vädergudarna hade dock en annan tanke. De tänkte underlätta våra hemmakarantäner genom att låta det regna varenda dag. Det är förstås snällt och omtänksamt, eftersom det är mysigt att vara inne när det är hemmaväder, men min hög med sortersopor växer och jag börjar snart fundera på om jag inte ska skaffa några katter så att jag blir crazy cat lady med lägenheten full av sopor. 

Detta ingick inte i min fiffiga plan för att maximera solintaget.

Det kanske fungerar utan katter också. Crazy lady med lägenheten full av sopor. Fast vem vill vara en sådan? Det krävs katter för att galenskapen ska vara fullkomlig. Annars är man ju bara knäpp.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev väl alla ni som kan vara ute i vädret, oavsett hurdant det är!