Det flyter på

Just nu är det faktiskt ganska trevligt att vara Katarina och leva i min värld. Jag går omkring och är så där skönt tillfreds med det mesta. På jobbet börjar jag se resultatet av läsårets undervisning, och jag kan med rätta känna mig ganska nöjd. Eleverna från Irak och Kina börjar få kläm på ordföljden och förstår hur ett positionsschema för huvudsats fungerar. Nästa vecka ska jag dock trassla till deras tillvaro något och lära dem ordföljden i bisatser. De flesta eleverna på Individuella programmet är flygfärdiga nu, och därmed redo för att gå på gymnasiet på riktigt.

Mina egna studier haltar något, men det beror bara på att jag inte sätter mig ned och gör jobbet. Ikväll kommer jag att lämna in min analys av Sara Lidmans Jernbaneepos ur ett bibliskt perspektiv. Och det är inte ens för sent. Sen är det över en vecka kvar innan vi får hemtentan.

I fredags var jag på Elverket och såg Groundswell av Ian Bruce. Det är en sydafrikansk pjäs som fick mig att tänka mycket på det där med försoning. Sydafrika har en del att bita i på den fronten. Pjäsen var så jäkla bra att jag inte ens fattade att den äldre mannen spelades av Jan Waldekranz förrän han, och de andra två skådespelarna, tog emot applåderna i slutet. Och då ska ni veta att jag alltid tyckt att Jan Waldekranz är väldigt bra. Men, som sagt, det där med försoning är tunga grejer.

Igår var det hockey. Sverige förlorade bronsmatchen, eller ska jag säga att Finland vann? Det bästa med att vara halvfinsk är att jag kan vänta med att välja sida fram till det är uppenbart vilka som kommer att vinna. Det påminner mig om när Finland vann hockey-guldet i Stockholm någon gång på 90-talet och jag och Snucke hamnade på Lilla Maria, vid Mariatorget, tillsammans med finska hejaklacken. Vi skålade och skrålade ihop med de andra och försökte väl på något sätt att smälta in. Och detta trots att ingen av oss kan någon som helst användbar finska. Fast för att skrika ”Korrre Lindström” behövs det väl inga större språkkunskaper.

Nu har Fredrik äntligen tagit reda på vad det är för biljetter vi köpt till Lundell i oktober. Att det var menybiljetter förstod vi först när vi hade dem i handen, men nu vet vi också vad vi ska äta. Till förrätt blir det grön sparris med Serranoskinka, hyvlad parmesan och tryffelolja och som varmrätt serveras det kalvmedaljong med murkelsås, och till det timjansmaksatt rotfruktstimbal. Fint som snus ska're va. Fast sparrisarna kan man kanske peta bort.

Bäst just nu: att jag är jag.
Sämst just nu: att jag är jag och inte tar allt jag har att göra på allvar. Idag: bokanalys, konstruktion av uppgifter till Sverige under 1600-talet, konstruera frågor till två böcker som eleverna haft i läxa att läsa (den ena har jag själv inte läst) och kolla på boendealternativ till Gotlandsresan. Dessutom har Oscar match i amerikansk fotboll. Det är faktiskt det viktigaste. Resten löser sig.

Till nästa gång, lev väl!

Om schlager och mamma

I torsdags var Södertälje kommun så snälla att de bjöd alla anställda på en stor fest i Scaniarinken. Egentligen heter rinken någonting med AXA nuförtiden, men det spelar ingen roll vilket, eftersom det här blogginlägget inte på något sätt ska handla om namn på idrottsarenor. Men eftersom jag ändå är inne på ämnet så undrar jag om någon människa vet vad Jallavallen heter egentligen?

Nåväl, det bjöds på underhållning och mat. Sveriges största schlagerstjärnor var där och våra politiker visade sig från sin allra bästa sida. Kan det bli bättre? Ja, det kan det väl egentligen men det är trist och gnälligt att klaga. Eftersom det var fyratusen som var där så förstår jag att det måste vara lite slätstruket för att det ska passa alla, och vad är då bättre än schlager? Men jag undrar lite över hur programplanerarna tänkte när de lade den allra bästa schlagern i världshistorien först. Allt annat lät ju lite halvdant efter att Bröderna Herrey hade kört sin Diggi-loo diggi-ley med alla rörelserna intakta. Tänk att världens första och bästa pojkband kommer från Sverige, och att de dessutom har Södertäljeanknytning. Resten av kvällens låtar lät precis som på radio och det finns inte mycket mer att säga om det.

Resten av helgen har gått i någon form av ledighetstecken. Spartansk middag (em n’kej) i pinsamt stökig lägenhet med en Fredrik, musik på McLovis, frukost på Tratten med en annan Fredrik, fika på Hebbevillan med samma Fredrik, käka kebab och träffa Snucke.

Egentligen skulle jag kunna skriva inlägg på inlägg om min mamma men jag nöjer mig med några rader här och där.

När jag hade fikat och ätit mig runt stan drabbades jag av en sprängande huvudvärk. Eftersom jag skulle på middag hos mamma senare på kvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde cykla hem till henne och sova en stund innan gästerna kom. Jag ringde till mamma och det var förstås okej att jag kom tidigare. Snucke och jag stod och pratade ganska länge och på den tiden hann mamma ringa två gånger, skicka ett sms samt ringa till Acke i Teliabutiken för att undra vart jag hade tagit vägen. Visserligen var Acke den enda som svarade men jag kom faktiskt bara en dryg timme senare än jag hade sagt.

Det är vid sådana tillfällen man måste tänka på att de inte vill en något illa. De vill bara ha koll på läget. Och middagen var både god och trevlig.

Sommaren ser för övrigt ut att arta sig riktigt bra. En vecka i en stuga i Bohuslän och en vecka på Gotland är planerna för stunden. Och det räcker mer än väl. Jag ska ju hinna ta igen mig också.

Idag måste jag sätta mig och läsa de två romaner av Sara Lidman som nästa seminarium kommer att handla om. Om jag räknar med att sova i natt så har jag ungefär tolv timmar på mig. Det finns inte mycket som jag inte klarar så det ska nog gå bra.

Men… tja’rå!

Tiden står stilla

I söndags stod jag utanför ett hus på Bårstabergen och väntade på att en mäklare skulle komma och visa mig en lägenhet. Efter det träffade jag Fredrik och hann faktiskt fika två gånger med honom. Däremellan hasade vi runt och gjorde absolut ingenting som ens kan liknas vid någon form av nytta. Någon gång under detta hasande slogs jag av en märklig tanke, att tiden stått stilla.

Mitt liv ser väldigt likadant ut som det gjorde för tre och ett halvt år sedan när jag flyttade från Bårstabergen, och nu är jag alltså på väg tillbaka. Jag fikar med Fredrik som, precis som vanligt, har planer för framtiden. Och jag har som vanligt ingen aning om vad jag vill. Jag kände faktiskt också igen hans idé om att styla om mig. Han har aldrig gillat mina säckiga kläder eller mitt hår när det är kort.

Jag vill inte gå så långt att jag påstår att det senaste tre och ett halvt åren varit i onödan eftersom det är lika genomtänkt som att säga att det varit onödigt att se en film bara för att den tagit slut, men känslan är trots det något åt det hållet. Mitt liv är som ett gummiband och jag kommer alltid tillbaka till start.

Jag hade lovat min son att hålla mig hemifrån några timmar under Valborgsmässoafton, och eftersom jag hade en helt överdjävlig smärta i varenda led i kroppen, i kombination med en trötthet som gjorde mig direkt luddig i skallen, orkade jag inte ta mig längre än hem till mamma. Jag lade mig i en av hennes soffor och kände att jag precis var på väg att dåsa bort i en välbehövlig sömn när mobilen ringde. Det var Fredrik som talade om att han fixat biljetter till Ulf Lundell på Cirkus i oktober. Jag blev så upprymd att jag glömde bort att jag var trött. En stund senare dök Ulla upp. Hon gav mig en rejäl massage och sen hade jag inte alls lika ont i lederna längre. Det är alltså det som behövs för att mitt liv ska bli lite roligare; ett samtal, en Ulf Lundell-biljett och massage.

Vad spelar det för roll att tiden står stilla när livet är ganska okej ändå?

Lägenheten i Bårstabergen var inte ämnad för mig. Från balkongen såg jag rakt ner på min mammas balkong och tanken på att vi ska vinka god natt varje kväll, att jag ska berätta vem jag suttit och druckit vin med på balkongen en lördagskväll eller förklara varför det varit släckt hemma hos mig flera kvällar i rad kändes inte tillräckligt lockande. Men blir det en lägenhet ledig med balkongen och fönstren åt ett annat väderstreck så slår jag till direkt.