Det var som en scen ur en film, med massor av symbolik. Det enda som saknades var stråkarna. Överhuvudtaget behöver jag ett soundtrack i mitt liv. Det måste jag se om jag kan ordna på något sätt. Tung musik på morgonen när jag går uppför backarna till skolan. Gladare toner vid andra tillfällen och marschmusik när jag städar. Fast då passar i och för sig Ulf Lundell bättre, men det är ju inte relevant. Jag får se över det där lite längre fram.
Nåväl, tillbaka till den symboliskt laddade scenen. Alexander, jag, Fredrika och Peter hade klivit upp halv fyra på morgonen för att kunna vinka av Oscar. Vi hade sovit tre timmar och var nog egentligen väldigt trötta, men samtidigt för uppspelta för att känna av det. Det var som om vi allihop skulle ut på vår livs resa. Acke sjöng någon socialistisk sång i baksätet på vägen ut till Arlanda samtidigt som han försökte förklara för oss hur den perfekta scenen när vi alla sjöng den tillsammans skulle se ut. Det var någonting med blommiga klänningar, men jag lyssnade inte så noga.
Åter till scenen: Han gick fram till säkerhetskontrollen, tog av sig ryggsäcken och lade den på bandet. Mobiltelefonen och annat skrammel lade han i den gråa plastlådan innan allt åkte igenom kontrollen. Jag såg att han plockade ihop sina saker och satte på sig ryggsäcken igen. Han vände sig om och såg på mig och vinkade. Han log. När han passerade de automatiska dörrarna såg han sig om som för att se åt vilket håll han skulle gå. Det var det sista jag såg innan dörrarna gick igen.
Det första sms:et kom 06:29 när vi satt i bilen från Arlanda.
Nu är det dags att samlas, galet trött. Jag är dig förevigt tacksam för den här resan. Hälsa alla.
Sms nummer två kom 10:41 och då var han i London och mådde prima. 22:28 kom sms från Chicago. Det var tre timmar kvar innan planet till Wichita skulle lyfta.
12-aug-09 03:32 Från Oggy: Hello, jag är framme nu. Lorie hälsar.
Jag kan inte förstå att jag har så stora barn. Oscar är sjutton år och nästa gång jag ser honom är han arton och myndig. Acke är tjugotre och politiskt aktiv. Åren går och jag är väl inte helt ung själv heller längre, även om det är svårt att se sig själv utifrån på det sättet. Jag har ju tidigare bloggat om hur taskig tyngdlagen kan vara och den blir sannerligen inte snällare med åren.
Så ser livet ut och det är en fascinerande resa.
Dagens ibland hör jag inte så bra: idag har jag hört Camilla på jobbet säga att hon är julgran i botten. Vad hon egentligen försökte säga var att alla säger att de är någonting i botten och att hon själv får ljuga om vad hon är i botten. Senare letade hon efter en engelskbok som heter Guds straff. Jag blev lite upprörd över att man kallade en lärobok för det. Det måste ju finnas bättre titlar, som Good Stuff till exempel.
Hela sommarens ja, jag vet att jag är dålig: jag har inte haft någon riktig inspiration att blogga under sommaren. Massor av kul saker har hänt och jag har haft fullt upp med att leva. Jag tänker med andra ord inte be om ursäkt trots att en och annan har hört av sig och undrat vad jag håller på med.
Det var det om detta för denna gång. Lev väl!
