Nyårstankar

Jag tycker om traditioner, de är fantastiska och de knyter oss samman. De ger människor trygghet och en koppling till vilka vi är och var vi kommer ifrån. Traditioner ger oss ett mervärde och det är bra när människor vill värna sina traditioner. Jag ser på traditioner på samma sätt som jag betraktar regler; det är bra att de finns så att de andra vet vad de ska förhålla sig till. Det innebär inte med nödvändighet att jag själv måste följa dem. Jag är inte särskilt intresserad av att fira, utföra och följa men världen skulle bli en tråkigare plats om inte någon annan heller gjorde det.

Nu är det dags för nyårsafton igen. I år blev jag hembjuden till den yngste sonen och hans lilla familj. Jag tror att han kommer att bjuda på plankstek. Han är en sådan som gör det; han bjuder hem och han lagar mat. När jaktlicensen blir klar så kommer jag att bli hembjuden till dem på egendödat kött. Hos oss är det just Oscar och Fredrika som kommer att se till att vi har traditioner. De kommer att bjuda hem oss den 23 december för att äta ett dagen-före-julbord med rotmos även nästa år, precis som de gjorde i år. Mitt lilla barnbarn kommer tidigt att få lära sig att plocka bär och hjälpa mamma och pappa när de gör sylt och saft.

Alltmedan jag och den äldste sonen för en diskussion i ett för dagen aktuellt ämne.

Eftersom detta ändå ger sken av att vara en nyårskrönika så tänker jag lyfta några företeelser som jag särskilt uppmärksammat under året.

Jag gillar, alltså finns jag. Vi gillar allt, för om vi inte gillar är vi hjärtlösa. Vi gillar sjukt överviktiga människor för att mager är ett sjukt ideal. Vi gillar svenskt kött även om vi samtidigt gör reklam för Scan. Vi gillar att pepparkaksgubbar ska vara tillåtna i luciatågen, fast de aldrig har varit förbjudna. Vi gillar katter trots att vi vet att de som skaffar katt gör det därför att de inte har tid med ett riktigt djur. Vi gillar att vi gillar. Vi gillar det oreflekterade gillandet och tänker att det är ett tecken på att vi bryr oss, fast det egentligen är ett tecken på det motsatta. Jag gillar! Vem bryr sig?

Är den västerländska demokratin värd att försvara? Hur befriande var det inte att se Soran Ismail ifrågasätta demokrati på TV under julhelgen? Jag har många gånger tagit upp frågan med mina elever och ofta kommer vi fram till att motsatsen är förfärlig men ändå ett ganska okej alternativ. När jag genom de sociala medierna ser hur dumheten sprider sig, hur lärare som borde känna till källkritik är med om att sprida dumheter, hur sådana jag hade respekt för på allvar tror att Disney väljer att klippa i jul-Kalle för att vi har invandrare i Sverige, hur den ena galenskapen efter den andra sprids som om det vore en sanning så börjar jag på allvar att överväga demokratins fördelar. Ska verkligen en människa som inte kan skilja fakta från åsikter få rösta?

Människor är underliga ibland. Libertarianen Clint Eastwood hade ett jättemärkligt samtal med en tom stol, en åttioårig spanjorska gjorde en jätteful restaurering av ett ovärderligt porträtt av Jesus, en man kastade sig ut från 39 kilometers höjd och kom upp i en jättehög fart och sprängde ljudvallen och Ulf Brunnberg sa jättekonstiga saker om alkohol på sjön och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Ett skönt straff. Kaptenen skålar i champagne med sin älskarinna och styr sedan skeppet alltför nära den italienska ön, kanske för att visa hur fint allt är för honom där och då. Fartyget går på grund och välter, han lämnar sitt fartyg med passagerare kvar, blir utskälld av kustbevakningen (vem minns inte: ”Vada a bordo, cazzo!”) och hånas av hela världen. Trettiofyra av passagerarna dör. I väntan på rättegång blir han satt i husarrest i den bostad han delar med sin hustru. Vem skulle inte vilja vara en fluga på väggen i det hemmet?

För andra året i rad blev jag förälskad i Italien. Drömmen är en liten lägenhet i något av husen i Sanremos gränder, dit jag kan åka när andan faller på.

Det finns hur mycket som helst att uppmärksamma, och förvånansvärt mycket som är värt att glömma, så jag lägger ned krönikan för denna gång. Men först vill jag ändå säga någonting om nyårslöften.

Jag håller mina nyårslöften. Det kan bero på att jag nästan aldrig ger några eller på att den gången jag gjorde det så var det för att jag saknade kläder och därför lovade att köpa minst ett klädesplagg varje gång jag fick lön. För en som avskyr att handla kläder så var det ändå ett ganska tufft löfte, fast det var så länge sedan att det är ny katastrof i garderoben igen. Nåväl, jag ska inte ge några nya löften men jag ska försöka att bli mer sund; jag ska försöka att äta mer mat och mindre av annat, arbeta upp en bättre kondition och inte fastna vid datorn lika ofta som under detta år. Jag ska helt enkelt försöka att bli mer irl.

Gott nytt år!

Konsekvensen av att vara idealist

Jag har lämnat Centerpartiet. Jag inleder så där dramatiskt så att den rätta stämningen infinner sig direkt. Jag är inte längre centerpartist. Det sista påståendet skulle kunna ses som en självklar konsekvens av det första, men är det så självklart? Jag är inte medlem i Djurgårdens IF, men lik förbaskat är jag djurgårdare.

Jag visste det! Jag fastnade direkt. Nåväl, att lämna Centerpartiet var i sig inte ett särskilt svårt beslut. Realpolitiken blev sådan att jag inte längre kunde tänka mig att låta Centern få representera mig. En del av den demokratiska idén är att man får göra som man vill med partimedlemskap, och det var den rättigheten jag använde mig av när jag lämnade alla mina uppdrag inom partiet.

Svårigheten låg på ett annat plan, utanför det partipolitiska. Som centerpartist har jag varit en del av beslutsfattandet i Södertälje. Besluten har väl i slutändan inte berott enbart på mig, men jag har känt att jag har varit lyssnad på och då inte enbart av mina partikamrater. Jag har blivit bemött med respekt från båda sidor av blockgränsen och min syn på politik och de bakomliggande processerna har radikalt förändrats under den här tiden. Det som jag tyckte om med Centern finns ju fortfarande kvar där, men dessvärre var det de andra frågorna som tog överhanden och då blev det till slut omöjligt för mig att fortsätta som partimedlem. De människor jag lärt känna finns väl i någon bemärkelse också kvar, även om det självklara mötet inte längre gör det.

Jag skrev en debattartikel där jag kritiserade Centerns politik. Artikeln skickades till Södertäljeposten som publicerade den en vecka senare. Under den där veckan tänkte jag en hel del på min politiska självbild och kom fram till att om jag tycker så här som jag har skrivit så är det omöjligt för mig att fortsätta inom centerrörelsen. Och som idealist, snarare än partist, så fanns ju beslutet där inom mig. Om ordparet däremot är idealist-realist så vill jag vara båda. Jag är Don Quijote och Sancho Panza i en och samma skepnad. Nu tappade jag tråden igen. Åter till ordningen!

Jag måste säga något om min osedvanligt dåliga planering. Förslaget till nytt idéprogram presenterades någon dag efter att jag hade lämnat Centerpartiet. Det gör att risken finns att människor ser en koppling mellan idéprogram och avgång; vilket inte finns. Programmet är tvärtom både spännande och innovativt och i många delar håller jag med om det som står där. Det finns problem, ganska stora sådana till och med, men de är inte ensamma skälet till mitt beslut.

Jag är för övrigt inte på väg till något annat parti. Jag är en partipolitiskt obunden debattör och min politiska status på Facebook har ändrats till Ekohumanist.

Verkligheten gnager på mig och jag undrar i mitt stilla sinne: Vad finns det egentligen för recept på goda efterrätter till nyårsmiddagen?

Ha det gott, mina vänner, ha det så gott!

Om planering och koll på läget

Detta är vad jag skulle ha gjort:

• Tagit med mig Svenska Dagbladet till Café Tratten och den väntande frukosten.
• Jobbat undan minst två av de fem minihögar jag har gjort i ordning.
• Köpt en ost och funderat ut historien kring varför jag valde att köpa just den osten.
• Åkt till Fredrik och Sara för att umgås och för att berätta historien om osten.
• Kommit hem hyfsat tidigt för att kanske ha hunnit med ytterligare en hög av arbete.

Så här blev det: 

Helt annorlunda.

Varför gör man planer egentligen?

Ibland har jag en förvånansvärd koll på läget. Eftersom jag hade glömt Trygghetsdagen här i Södertälje, och efter frukosten råkade gå förbi vårt bord där det stod på Politikertorget tillsammans med andra bord, så passade jag på att representera Centerpartiet en liten stund. En man ville tala om Slussen i vår stad och jag berättade villigt vad jag anser vara en bra lösning. Han hade också en del synpunkter på finansieringen och jag kunde på ett begripligt sätt förklara principerna för hur kostnaderna fördelas. En annan man undrade hur mycket en terawatt var och jag kunde efter lite googlande tala om att det var tolv nollor och att storleksordningen löd: kilo, mega, giga, tera, med en ökning på tre nollor för varje steg. Samme man undrade varför det ibland finns tio budord och ibland elva bland de kristna. Som varande religionslärare kunde jag naturligtvis svara även på det. Och sedan tog mitt representerande slut. Om dessa män fick med sig någonting så var det insikten om att vi centerpartister inte är så dumma ändå, även om det inte blev så mycket centerpolitik.

Idag fick jag ett rejält blodtrycksfall. Det var länge sedan sist, och jag vet inte vad som utlöste det den här gången, men det kändes skönt att jag precis då var omgiven av släkt och vänner. Oavsett vilket så förändrade det dagens planer på fest i alla fall. Jag försökte stärka mig genom lunch, kaffe och umgänge men jag kände mig inte tillräckligt stabil för att ge mig iväg på en kollektivtrafikstur till Hägersten.

Innan blodet valde att lämna skallen så hann jag köpa en kappa och tre tröjor. Det kändes bra att få månadens inköp avklarade på en och samma dag.

Bilden jag skickade till Camilla för att få smakråd. Innan hennes svar kom så hade jag hunnit fråga en kund i butiken, och därmed var vi tre som var positiva till inköp av ny kappa. Någon slags märklig rabattidé gjorde att jag även fick köpa två halsdukar till priset av en halv och eftersom jag tycker att det inte spelar någon roll om jag förstår allt så länge det går ihop på slutet, så frågade jag inte om alla detaljer.

Hade någon under dagen frågat mig om vilka färger jag har i badrummet så hade jag inte kunnat svara. Det är faktiskt sant, och det förvånar även mig, men så kan det ju vara ibland.

Camilla och jag var inne på Indiska där hon tittade på korgar till sitt badrum och frågade mig om vilka som passade bäst. Hon borde känna mig bättre än så men jag svarade i alla fall att när jag tänker efter så vet jag inte ens vad jag själv har för färger i badrummet. Jag visste att det var klinkergolv men jag kom inte ihåg om det var grönt eller blått. Jag visste också att jag hade en kakelrand längs väggen och att resten av kaklet var vitt. Jag hade ett bestämt minne av att randen var orange.

En kund i butiken skrattade och sa att hon inte trodde att sådana människor existerade. Hade jag varit mer socialt tränad så hade jag då hållit inne med att jag har bott i samma lägenhet i flera år, för inte spelade det henne någon roll hur länge jag bott där jag bor, men nu är jag inte sådan. Dessutom skedde detta efter blodtrycksfallet.

Om någon från och med nu frågar mig om mina färger i badrummet så kommer jag att svara att jag har vitt klinkergolv och en rosa kakelrand längs väggen. Det är faktiskt väldigt vitt där inne, och det är egentligen inte särskilt snyggt.

Men om jag frågar er om varför de tio budorden inte ser likadana ut för alla kristna, trots att de har samma bibeltext att utgå ifrån, så vet de flesta av er inte det. Och, handen på hjärtat, vilken kunskap är mest värdefull – egentligen?

Facebook, jag måste säga någonting om Facebook! När någon frågar mig om vi ska vara vänner, och jag svarar ja, och vi sedan under ett år inte har någon som helst kontakt så raderar jag dem. Jag borde kanske skriva ett meddelande i samband med deras utträde ur min facebooksfär, för när vi sedan ses så känner jag mig obehaglig till mods. Ibland har det hänt att jag har fått en ny förfrågan efter några månader och då svarar jag ja. Vi är ju inte ovänner bara för att vi är o-vänner.

Jag har också bestämt mig för att mitt facebook inte är som en ungdomsgård för vuxna, där vem som helst får hänga. Mycket är offentligt, men inte allt, och jag bestämmer vilka som ska stå på min vänlista. Den senaste månaden har jag till exempel raderat två stycken därför att de uttryckt främlingsfientliga åsikter. Den ena gillade en uppenbart främlingsfientlig facebookgrupp och den andra uttryckte med egna ord sådana åsikter att jag inte ville ha dem på min datorskärm.

Jag är liberal och en stark anhängare av våra friheter, men vad som ska dyka upp på min datorskärm i mitt eget hem bestämmer jag över själv.

I natt är det kulturnatt i min lilla världsmetropol, och jag ska för en gångs skull inte gå dit. Jag ska stanna hemma och vara lite yr i huvudet. Och kanske jobba lite.

Tintin och det politiskt korrekta

Jag tror att alla, eller åtminstone väldigt många, av oss som är födda på femtio-, sextio- och sjuttiotalet har vuxit upp med Tintin. Och med all rätt blev vi naturligtvis förfärade när Kulturhuset bestämde sig för att ta bort alla serieböcker med nämnde journalist och hjälte. Anledningen till beslutet var bland annat den koloniala och fördomsfulla bild som böckerna förmedlar.

Precis som de flesta andra var jag upprörd. Vad stod på tur? Vad skulle plockas bort vid nästa utrensning? Har vår huvudstad ett kulturhus som plockar bort litteratur?

Jag tror för övrigt att jag inte hade varit den jag är idag om inte Tintin, Lucky Luke och Asterix hade varit en del av min uppväxt. Lite senare kom Gaston in i mitt liv och jag är rädd att det har influerat mig mer än jag egentligen vill låtsas om.


På facebook var stämningen inte nådig, och själv skrev jag att jag ansåg att ledningen för Kulturhuset hade mist förståndet. Men efter ett tag började jag få en ganska illa smak i munnen. De som vid mindre rumsrena debatter använder begreppet politiskt korrekt, alltid lika felaktigt, som ett skällsord började göra sig hörda. Äntligen fick de rätt att kritisera varje anpassning till ett mer jämställt samhälle och de som i vanliga fall var deras antagonister höll för en gångs skull med.

Kunde det verkligen vara så att några bortplockade böcker som odlade nidbilden av afrikaner fick oss att vara på samma sida som de främlingsfientliga?

Jag tycker fortfarande att det var fel, och jag är den första att glädjas åt att beslutet togs tillbaka, men mitt beslut grundar sig i att vi måste värna tryckfriheten och att det är vår plikt att motarbeta kulturcensur. Fast, handen på hjärtat, hade jag reagerat lika starkt om det hade handlat om något som jag anser vara rasistisk smörja? Och hur hade politiskt-korrekt-argumenterarna reagerat om böckerna hade handlat om en kvinna som säger att män är djur?

Jag försökte mig på att läsa en bok härom veckan som handlade om några damer i äldre medelåldern som skulle ut på en bussresa. Boken var så full av könsstereotyper att jag gav upp innan jag ens hade kommit tjugo sidor in i den. Hade den sortens böcker sorterats ut så hade jag tyckt att det hade varit dumt, men jag är inte säker på att jag hade varit lika upprörd som jag var idag. Vad säger det om mig och min syn på mig själv som varande liberal? 

Tänkte Jonas Gardell på samma sak när hans statusuppdatering under eftermiddagen löd: ”Tintin räddad. Kan vi gå tillbaka till de utvisningshotade flyktingbarnen nu eller har vi gjort vårt för idag?”

För den som undrar: det politiskt korrekta är en del av överenskommelsen kring vår yttrandefrihet; vi ska lyssna på varandra men samtalet ska ske i en respektfull ton, och vi ska acceptera att vi har olika ståndpunkter. Ingen ska kränkas i ett politiskt korrekt samtal; säg det du vill ha sagt, men välj dina ord! Det innebär inte att man ska säga att alla som inte tycker som jag är förda bakom ljuset och rädda för att inte var politiskt korrekta.

Med andra ord är de som använder begreppet politiskt korrekt som ett skällsord helt ute och cyklar. Fast det är de ju i många andra frågor också.

Det där var inte politiskt korrekt av mig, men det var inte heller min mening.

På gränsen till normal

Nu har Next to Normal haft premiär på Stadsteatern. Jag såg generalrepetitionen i måndags eftersom Stadsteaterns skolombud var inbjudna till ett event där. Vi samlades i Klarafoajén och fick en presentation av några andra av höstens teaternyheter. Bland annat så var Rennie Mirro och Karl Dyall där och framförde ett nummer från sin föreställning From Sammy with Love. Det gav mersmak och jag utesluter inte att jag går och ser den.

Generalrepetitioner brukar vara lite nervösa tillställningar där man som publik känner av att det inte riktigt har satt sig för alla inblandade. Med det här genrepet var det annorlunda; förutom en glömd textrad så kändes allt helgjutet. I pausen diskuterade vi Calle Norléns översättning, och hur glada vi var över att den kändes så välgjord, när han plötsligt gick förbi. Självfallet sa jag ingenting till honom, men jag ville säga att han var bra eftersom han såg lite nervös ut. Hans arbete har en stor del i att Stadsteaterns uppsättning av Next to Normal blev så bra. En annan del ansvarar Lisa Nilsson för. Det hade jag inte förväntat mig.

En man i yngre medelåldern satt bredvid mig och snorgrät så det snörvlade. På andra sidan satt en kvinna och torkade sina tårar med en tygnäsduk, och själv lät jag bara tårarna rinna och var samtidigt glad över att den jag hade gått dit tillsammans med hade fått en biljett i en helt annan del av lokalen eftersom jag inte är en sådan som gråter offentligt. Publiken gav dem stående ovationer och det blev märkligt eftersom det aldrig kommer ut någon och tackar för applåderna efter ett genrep. Men vad gör man inte när man har fått uppleva något mycket speciellt?

Vad jag egentligen vill säga är: Gå och se!

Nu börjar min kalender se ut som den gjorde innan jag bestämde mig för att dra ned på engagemangen. Den kommande veckan finns inte en enda lucka. Det är i allra högsta grad frivilligt och det mesta är sådant jag verkligen vill göra men jag skulle verkligen behöva ett parallellt liv. Egentligen skulle jag behöva totalt tre parallella liv för att få ihop allt. Ett liv skulle vara lärare och ägna sig åt det, ett annat liv skulle gå på möten och engagera sig i kultur- och samhällsfrågor. Det tredje livet skulle läsa, fika länge och säga hej till folk på stan. Att umgås med vänner skulle möteslivet få ta hand om. Jag vet att det klingar lite illa, men att få vara ifred i mitt eget fika- och läsarliv är faktiskt viktigt. Fast umgänge med mina söner och att cykla med pappa skulle få vara en del av det livet, eftersom det är precis så det känns.

Mitt projekt med att läsa böckerna på sängbordet går inte riktigt så som jag tänkte mig att det skulle gå. Jag har i över en vecka trott mig läsa På vinst och förlust av David Nicholls, men när jag tittar i den så ser jag att jag har kommit till sidan arton utan att ha någon som helst aning om vad som hänt så långt. Jag vet inte ens om det finns människor i boken och naturligtvis än mindre vilka de eventuellt skulle kunna tänkas vara. Sommarens superslappande känns som väldigt länge sedan just nu.

Men vecka 40 ska jag hålla ren. Så är det tänkt och så ska det förbli. Ibland behövs det en revolution och detta är ett sådant tillfälle. Revolutionen är planerad sedan ett tag tillbaka och med stora bokstäver har jag över hela uppslaget i kalendern skrivit:

EN HELTOM VECKA TILLÄGNAD MIG

Så ska det förbli…

Internationella bokveckan

Den här veckan är det internationella bokveckan. Om sanningen ska fram så vet jag egentligen inte om det stämmer. Min enda källa är facebook, och där förväntas man just nu ta fram en skönlitterär bok, slå upp sidan femtiotvå och använda den femte meningen på sidan som statusuppdatering. Den senaste bok jag läste med behållning var Drömbokhandeln av Laurence Cossé, och det var också den boken som min blick fastnade vid när jag lät blicken fara över bokhyllan. Den femte meningen på sidan femtiotvå lyder som följer: ”Skrivlusten och glädjen flöt ihop till ett och samma mäktiga, bultande lyckorus.”

Min första tanke var att byta bok. Citatet kändes lite väl utvalt för att vara en tillfällighet, men så bestämde jag mig ändå för att följa reglerna. Därför är min senaste statusuppdatering sådan den nu är. När jag läste citatet så kunde jag naturligtvis inte låta bli att läsa hela stycket; det är vackert skrivet om kärlek och lust.

 

Allt hon hade skrivit riktade sig enbart till en person, en enda. Det var bara om honom hon skrev. Hon föreställde sig gärna att hon i själva verket skrev till honom. Det gick som en dans, utan tvång, utan ansträngning. Skrivlusten och glädjen flöt ihop till ett och samma mäktiga, bultande lyckorus. Hon längtade bara efter att få ge sig hän, att äntligen sitta ostörd i sitt vanliga gömställe och ägna sig helt åt sitt skrivande.

 

Kunde jag skriva så, vore jag lycklig.

 

Hösten är här och den är så vacker att det gjorde ont i mig när jag förstod att jag måste ta hem arbete i helgen för att komma ikapp. Jag måste ändå få uppleva det jag längtat efter och kommer förmodligen att strunta i frukosten på Tratten och tillsammans med min kamera ta en promenad på Djurgården. Det är lite vaktparad över det, jag vet, men det är inte utan anledning som många väljer att promenera just där. Djurgården är ju underbart på hösten. Jag kommer att gå där och förmodligen kommer jag också att sakna min mamma. Hon och jag tog ofta bussen till Blockhusudden för att sedan promenera tillbaka in till stan.

 

Om två veckor är det hennes födelsedag, och dagen efter hennes dödsdag. Så märkligt var det, att hon dog dagen efter sin sjuttiofemårsdag och om två veckor har det gått ett år. Jag vet inte hur jag kommer att uppmärksamma det, men jag tror att jag kommer att gå till min kyrka och tända ett ljus. I S:ta Ragnhilds kyrka är jag döpt och mamma begraven. Min lillebror är också döpt där, men det är inte rimligt att jag räknar upp alla kopplingar till den kyrkan så jag nöjer mig med mamma och mig. S:ta Ragnhilds kyrka är också den kyrka jag ser från min franska balkong. Tittar jag däremot ut från köksfönstret så ser jag Gullmans gamla bakgård, och det var ju tack vare att pappa fick jobb där som vi ens flyttade till Södertälje den där dagen i februari 1964. Jag befinner mig med andra ord i mina hemtrakter.

 

En vacker höstdag på Sörmlandsleden för snart två veckor sedan. Pappa berättar en fantastisk historia om hur han trodde att hans sista stund var kommen när han under en jakt skulle rädda sin hund från att drunkna.

Livet är konstigt och än konstigare är minnet. I måndags frågade en kollega mig om hur helgen hade varit och jag svarade, precis som jag minns det, att det hade varit en riktig hemmahelg och att jag inte hade gjort någonting alls. Men sedan återkom minnet och där stod jag och kom ihåg hur helgen egentligen hade varit. Då kändes det dumt att säga: ”Oj, jag glömde visst. Jag gjorde ju massor i helgen. I fredags var jag och en kompis och åt meze på en restaurang i Södertälje och i lördags var jag på Hovsjödagen. Sedan cyklade jag hem till min son och fikade innan jag åkte med en kompis upp till Söder och gick på en pub. Men söndagen var annorlunda, då hade jag tvättstuga och städade. Och så köpte jag ett par byxor också. Men annars var det lugnt.” Och ändå var det vad jag gjorde; sa det alltså. Man kan ju undra varför.

 

Nåväl, snart är det helg igen. Jag ska som sagt jobba för att komma ikapp. Jag ska vara disciplinerad och metodisk och ta en sak i taget och sedan bli klar.

 

Japp!

En struntad regel är också en regel

Det är något märkligt med disciplin. Det är ju bara några dagar sedan som jag skrev om mina projekt. Jag skulle läsa böckerna på sängbordet i en speciell ordning, jag skulle se Midnight in Paris och göra någon form av lista baserad på den och dessutom antydde jag att det fanns andra projekt på gång. Jag var till och med så kaxig att jag tyckte att om man inte har regler att följa så är det inget projekt.

Överst i högen på mitt sängbord låg Karin Brunk Holmqvists bok och väntade på sin tur. Jag började läsa den, det gjorde jag faktiskt, så ingen ska säga att jag inte försökte. Möjligen hade jag kunnat ge den några sidor till, men det är för sent nu eftersom den inte längre är i min ägo. Min kollega blev intresserad av vad jag menade med karaktärer som man inte bryr sig om, och då tyckte jag att hon kunde få boken. Jag hade läst nästan trettio sidor och känt att ingenting kunde få mig att bry mig om hur det gick för personerna i den boken. De var för mig fullkomligt ointressanta.

Midnight in Paris har jag inte sett än, men det kommer i alla fall att ske. Jag vet bara inte exakt när. På jobbet läser jag för övrigt Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren eftersom jag gav den boken i läxa till två elever och jag måste hitta på vettiga uppgifter till den. Eftersom det handlar om gymnasieelever så krävs det mer än att fråga om handlingen. Kan jag göra något på temat döden? Bröder? Hjältar? Hjälp!

Jag förklarar hur en sluss fungerar.

Även i Södertälje pågår en diskussion kring hur vi ska lösa trafiken runt slussen. Skillnaden mellan huvudstadens sluss och vår är att vår sluss är större och således också intressantare. Det finns två huvudalternativ, med flera undervarianter, och alla har sina för- och nackdelar. Naturligtvis har även mitt parti tyckt till och som sig bör har det levererats en artikel till Länstidningen om vad som anses vara det bästa alternativet. Eftersom jag hamnat i opposition bland mina egna så tänker jag inte länka till den artikeln. Men jag kan säga som så: det är inte det förslag jag kommer att stödja om jag ställs inför uppgiften. Jag tycker nämligen att det verkar dumt med två öppningsbara bilbroar med bara något hundratal meter emellan. Glädjen lär inte stå högt i tak när någon som har drabbats av en broöppning sekunderna senare drabbas av en till. Precis så nära varandra är faktiskt dessa broar.

I min strävan att värna rekreationsmöjligheter även i stadsmiljöer vill jag se en slussholme utan genomfartstrafik samt en öppningsbar gång- och cykelbro över Maren. Vi har ju faktiskt i en folkomröstning röstat för att inte ha någon bilbro där eftersom vi ville att det ska vara möjligt för båtar att åka ända in till Marenplan. Moderna städer drar trafiken runt stan, men här vill vi tydligen dra den rakt igenom.

Tröttheten har sugit tag i mig, och idag har det varit rent förfärligt. Jag somnade på tåget mellan Rönninge och Östertälje; det handlar alltså om en resa på fyra minuter. Sedan somnade jag på nästa fyraminutersresa, på bussen till Södertälje centrum. Fast till Henric, som jag skulle komma att träffa, sa jag att jag hade åkt från Tumba. Det kändes så fånigt att jag hade somnat på så korta sträckor att jag inte berättade att jag hade fått skjuts till Rönninge.

När man är så där trött är det skönt att sätta sig tillsammans med människor man känner och dricka något avslappnande och därför blev jag glad när jag gick förbi baren på Park hotell och såg att mina gamla kollegor satt där. Det är ju vad de gör på fredagarna efter jobbet, och det var riktigt trevligt att träffa dem igen.

Förmodligen kommer jag att gå förbi där fler fredagar och nästa gång ska jag inte ljuga för Henric. I alla fall inte om hur långt jag har åkt med tåget. Nästa gång ska jag också fråga de två nya lärarna vad de heter. Visserligen sa de det men jag är, precis som så många andra lärare, inne i en period där det är väldigt många nya namn och ansikten som ska paras ihop. Då blir det så att man glömmer ibland.

Nu ska jag gå och lägga mig med David Nicholls och hans bok På vinst och förlust eftersom det är den boken som ligger på tur på mitt sängbord. Åh, vad det är härligt med projekt där man själv sätter reglerna!

Ensamhet och projekt

Nu är det dags att påbörja ett nytt projekt igen. Även denna gång ska det handla om att läsa. ”Även denna gång?”, kanske någon som inte läst och kommit ihåg vartenda ord jag har skrivit undrar. Ni behöver inte oroa er, ni behöver inte gå tillbaka i bloggen för att förstå. Det räcker med att ni vet att jag ibland sätter igång små miniprojekt.

Mitt pågående projekt är att läsa klart högen med böcker på sängbordet. Just nu är det fyra pocketböcker som ligger där, och de ska läsas i den ordning de råkade hamna när jag lade dem där eftersom ett bra projekt har regler. Det innebär att nästa bok jag påbörjar kommer att vara Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist. Den känns inte helt inspirerande, men jag har ju ändå köpt den för att jag tänkte något om den i bokhandeln och därmed är den värd att läsa. Jag längtar till bok nummer tre som är Frukost på Tiffany's av Truman Capote.

En sommar läste jag nyöversättningen av Stolthet och fördom av Jane Austen och parallelltittade på TV-serien för att se hur väl serien överensstämde med boken, men det har jag skrivit om tidigare så det tänker jag inte orda mer om nu.

Mitt nya projekt, som ska påbörjas ikväll, är att jag ska titta på Midnight in Paris av Woody Allen och skriva en lista över alla kända personer som jag möter i filmen och sedan läsa minst ett verk av var och av dem. Jag tror att alla är författare men om någon inte är det så får jag ta del av den personens arbete på något annat sätt. Jag ska göra en liten förteckning med en kort levnadsbeskrivning och se varför det är så logiskt att de träder fram i den kontext som de gör i filmen. Vad kul jag ska ha! Och vad lång tid det kommer att ta. Ska jag sätta en deadline? Nej, då tappar det karaktären av att vara ett nöje. Det spelar helt enkelt ingen roll hur lång tid det tar.

Ibland tänker jag på ensamhet och på att jag aldrig är ensam, fast jag är det nästan jämt. Det är en ynnest att kunna välja. Igår var jag på Moderna museet tillsammans med en vän som jag lärde känna för lite drygt fem år sedan. Jag tycker att vi tittade på utställningarna med behållning men det intressanta var ändå vinet och samtalet efteråt. Vi planerade en långhelg i Lissabon i oktober och jag hoppas att den kan bli av. Det hela är beroende av hur vi kan få ihop ledigheten, men det löser sig säkert. 2008 var vi i Bohuslän en vecka tillsammans och vi har också delat hotellrum i Barcelona en gång, så jag vet att det är en bra människa att resa med. För sådant kan man ju aldrig veta utan att ha provat.
 

 - Vad gör alla dess ensamma människor hela dagarna?  - De fotograferar.

Idag ringde Johan och frågade om jag ville följa med till Dramaten och se Den girige. Det ville jag i och för sig, men jag ville ännu hellre träffa min yngste son och hans lilla familj. Det var lite synd att det krockade eftersom Den girige är bland det bästa jag har sett på en scen. Jag såg den annandag jul 2010, eller var det tredjedag jul? Det spelar inte så stor roll vilket, men en riktigt bra föreställning var det i alla fall. Jag rekommenderade Johan att ringa till Lena som tidigare hade frågat mig om jag ville göra något tillsammans med henne idag.

Jag får ibland frågan om jag inte känner mig ensam. Och det är väl klart att jag gör, det gör väl alla ibland. Men jag tror att jag får frågan för att jag inte lever i någon parrelation. I en modern värld så finns det fortfarande de som tycker att man är ensam för att man reser iväg själv ibland. Om jag skulle fråga en av mina gifta vänner om hon eller han känner sig ensam så undrar jag vad de skulle svara. Och mest av allt undrar jag om de skulle svara ärligt.

I somras reste jag till Italien själv och en av mina kompisar reste till Thailand, precis lika själv. En tredje reste till Kroatien. Det är väl klart att vi skulle kunna ha rest ihop, men varför skulle vi? Vi skulle ju inte till samma plats.

Men i oktober ska jag som sagt inte resa själv, och jag ska heller inte resa själv veckan efter midsommar när jag reser till Wien och Bratislava med en annan vän. Men om jag inte ibland får vara ensam och göra det jag själv vill, under långa perioder och inte bara en eftermiddag, så kommer jag att bli fysiskt sjuk. Vi är sådana, vi som trivs med oss själva, och vi kräver inte att ni andra förstår vad vi håller på med men vi vill att ni accepterar det.

Och, ja, ibland känner vi oss också ensamma.

Jag vandrar i ett regn

Idag har det regnat. Det har regnat ett sådant där fantastiskt regn som det bara regnar när sommaren går över i höst. Jag ville sätta på mig gummistövlar och regnjacka, utan kapuschong, och ta en lång höstpromenad. Jag ville känna hur regnet rann från ögonbrynen ner över ögonen och jag ville linda in mina glasögon i en fuktig servett som jag hade fått med mig från ett café någon gång för länge sedan när det också regnade och jag hade min regnjacka på mig. Jag skulle ha lagt dem i jackfickan och varit lite orolig för att jag skulle förstöra dem men sedan glömma att jag hade dem där och sluta att oroa mig för det. Mitt hår skulle ha varit nytvättat och blivit blött av allt regnet igen, och jag skulle ha fått en sådan där frisyr som man får när håret precis har torkat efter en dusch och sedan blir helt genomsurt igen, fast av regn; en tjock hårman som lever sitt eget liv fullständigt oberoende av vad den ursprungliga idén med frisyren hade varit.

Det är fortfarande augusti så jag kommer att hinna uppleva det, bara jag ordnar så att jag har ett par gummistövlar och en regnjacka utan kapuschong först. Gummistövlarna sprack av att jag red med dem och regnjackan försvann förra sommaren. Jag har letat så noga att jag sanningsenligt kan säga att hemma hos mig finns den inte.

Istället var jag inomhus och kunde bara se på regnet utanför. Vid ett tillfälle öppnade jag ett klassrumsfönster för att kunna sträcka ut handen och känna hur den blev blöt av regnet. En elev bad mig stänga fönstret därför att det blåste rakt på honom och vad kunde jag göra mer än att nicka och göra som han bad mig? När jag gick hem hade det slutat att regna.

Igår tackade en elev mig för att han hade lärt sig mycket under lektionen och för att han trodde att jag skulle kunna lära honom mer. Först blev jag naturligtvis både smickrad och glad, men sedan kom rädslan. Hur ska jag kunna leva upp till de förväntningarna? Tänk om han tror att jag är fantastisk och blir besviken när han förstår att jag bara är jag? Eller tänk om jag kan lära honom det han vill, i alla fall det mesta? Man får inte bortse från att den möjligheten också finns. Ibland blir ju allt faktiskt bara bra.

Jag har fått ett (egentligen två) smeknamn av några elever på skolan. Jag är numera Katta eller Katto. ”Tjena, det är Katta.” Det känns faktiskt som ett erkännande och det känns som om det är bra att vara jag.

Man brukar säga att efter regn kommer solsken, och det är säkert sant, men det är också lika sant att någon gång kommer det att regna igen. Och då, när regnet kommer, ska jag stå där med mina gummistövlar och min regnjacka utan kapuschong och vara beredd. Jag ska vandra i ett regn en dag och känna hur regnet rinner över ansiktet.

Men fram till dess… tja’rå!