Lite rita och en hel del gnäll

Om man inte vet vad en vinranka är och ändå ska försöka rita det så att ens medspelare förstår vad det är man försöker rita så går det utmärkt att rita en vinflaska + ett finger + en anka. Spelet heter Skissa och gissa, och Oscar lyckades trots sitt bristande ordförråd att få till det direkt genialiskt. Å andra sidan lyckades jag rita Bilsemester i Europa så att Acke fattade precis. Ibland blev det lite långsökt förstås; som när syrran skulle rita Idiot och ritar en som springer ut på en gata och får åka ambulans till ett hus. Visst är det idiotiskt att göra så, men att det ska associeras till ordet idiot är väl ändå att ta i. Vi hade i alla fall en riktigt kul fredagskväll och blev så småningom experter på att rita och gissa. Mer sånt.

Efter att ha sett den fantastiska Arbetarklassens sista hjältar och den inte riktigt lika bra, men ändå helt okej, Neil Armstrong var aldrig på månen så hade både Acke och jag en del förväntningar på Den ömhet jag är värd. Peter Birro har skrivit dem alla tre och de har alla spelats på Elverket. Dessvärre var pjäsen inte alls i samma klass som de tidigare. Den var både förutsägbar och övertydlig. Skådespelarinsatserna var visserligen bra och scenografin var genomtänkt, men historien förmådde inte att beröra mig. Att Birro dessutom fastnade för länge i den bittra konflikten med SVT Drama och blev så övertydlig att det blev direkt pinsamt gjorde inte det hela bättre. Alla som någon gång har läst en kultursida känner till konflikten, och för resten av publiken måste det hela hur som helst ha framstått som helt obegripligt. En blinkning till publiken hade varit betydligt mer effektivt.

Det är bra med internet. Då kan man titta på TV-program som man missat. Igår missade jag Beckman, Ohlsson och Can. Jag har precis tittat på Eva Beckmans samtal om relationer och den besatthet vi verkar ha kring ämnet. Är vi besatta av relationer? Absolut, utan tvekan. Människors ständiga jakt efter det perfekta förhållandet och lyckan genom kärlek är ju oerhört märklig. Den intressanta frågan är varför det har blivit så. Dan Josefsson gjorde en intressant koppling mellan personlig utveckling och ömhetstörst som jag ska spinna vidare på någon gång. Min absoluta övertygelse är att vi har kommit för långt upp på Maslows behovstrappa. När de enda behov vi har kvar är Uppskattning och Självförverkligande och vi samtidigt inte förmår att klara det på egen hand så räcker vår fantasi inte längre än till att dessa behov ska uppnås genom det perfekta kärleksförhållandet. Och hur fasen ser det ut?

Hjälp, jag är gnällig. Jag hade så gärna velat skriva något mer positivt men jag tror att jag blev sur för att inte pjäsen var bättre. Jag hade ju kunnat skriva något kul om min trevliga dag på Riksdagshuset istället.

Paul Newman är död. Det är så himla sorgligt när de riktigt stora dör.

Ibos café

Anna-Lena och jag var på Stadsteaterns scen i Skärholmen igår och såg En fika med Ibo 3. Det är onekligen rätt märkligt att jag åker ända dit för att se en pjäs som visas hur många gånger som helst här i Södertälje. Och jag måste erkänna att jag kände mig mycket stolt över att min fantastiska lilla stad producerar så otroligt mycket bra kultur. Det är ju faktiskt en av styrkorna med att bo här, att det är just en kulturstad. Och hur var den då, pjäsen? Klart sevärd.

Ibos café är ju någonting märkligt. Jag har gått förbi flera gånger, men aldrig sett någon gå in eller ut. Trots det så sitter det alltid några där, allra längst in. Tidigare låg röken tjock i lokalen men rökförbudet har gjort att man idag faktiskt kan se att det finns människor också, inte bara rök. Men vad de gör där inne har jag ingen aning om. Kanske diskuterar de trettioårskriser, planerar bröllop och brister ut i sång ibland.

Idag har Ingrid och jag travat runt i Stockholm. Vi gick runt Djurgården och lite till. Om ni undrar vart mitt vanliga ord ’hasar’ har tagit vägen så kan jag tala om att det var inte tal om något hasande. Vi gick. När vi till slut satte oss ned och kände att det värkte i fötterna så kunde vi konstatera att vi i princip gått oavbrutet i fyra timmar. Det har i alla fall varit en mycket trevlig dag, trots lite ömma fötter.

Imorgon kommer grabbarna hem från Mallorca. Det är bra, för det betyder att jag ska börja äta mat igen. Godiset från förra helgens kryssning är slut och min mage har börjat protestera rejält. Det är inte bara magen som protesterar. Jag har haft ont i huvudet sedan i tisdags och det spelar ingen roll att jag går på Alvedon och dricker massvis med vatten, ingenting hjälper. Och jag har ingen aning om vad det beror på. Det är ingen idé att prata med omgivningen heller för det enda svar de ger mig är stress. Är jag verkligen så stressad?

Jag har utvecklingssamtal i veckan och två fullbokade helger framför mig. På lördag blir det först möte med Centern och sedan Elverket med Acke. Helgen därpå ska jag på konferens med Centern. Sedan ska jag se till att dra ner på tempot rejält. Jag måste få ordning här hemma så att jag känner att jag har ett hem, och jag måste få lite bättre koll på jobbet. Jag måste också unna mig själv någon helg helt utan aktiviteter. Jag har för övrigt blivit nominerad till skyddsombud och förväntas bli formellt vald på LR-mötet på onsdag. Men kursen i religionssociologi på Uppsala universitet tänker jag faktiskt strunta i. Jag har ryktesvägen hört att man inte måste slutföra alla sina åtaganden. I det här fallet blir det att jag inte ens påbörjar det, och jag kommer enbart att betrakta mitt avhopp som ett positivt steg i rätt riktning.

En elev frågade mig en gång vad jag röstar på, och när jag svarade att jag var centerpartist tittade han på mig med en starkt tvivlande min och sa: ”Det är ju som att ha potatismos som favoriträtt.”

Jag tror att vi i mitten verkligen borde göra något åt vår image.

Bäst just nu: Att grabbarna kommer hem. Och en sak till: tidigare idag så drabbades jag av ett lättare anfall av jobbångest som varade ända fram till det att jag insåg att det faktiskt är lördag idag. Jag har en hel dag framför mig som är helt oplanerad.
Sämst: Okej, jag ger mig – stressen.

Lev väl!

Höst igen

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är det höst igen, och vanligtvis är det min favorit bland årstider. Men nu känner jag mig faktiskt mest trött. Det kanske beror på att hösten vanliga år följer på en alldeles för varm sommar och att så inte var fallet det här året. Dessutom har jag dragit på en trist förkylning som varken går framåt eller bakåt. Och sådana allvarliga saker ska man inte bortse ifrån.

Den senaste veckan har i alla fall varit relativt okej. Anna och jag tog en titt på Hallwylska palatset i söndags, och fick där höra den fantastiska historien om en mycket märklig kvinna. Huset i sig var väl inte så märkvärdigt, men historien omkring husets uppkomst och hur alla saker hade kommit dit var riktigt häftig. Jag orkar inte dra historien här, men ni vet väl hur man googlar så det är bara att googla på om ni är intresserade.

Snart är det helg igen och på söndag kommer grabbarna hem från Mallorca. Jag måste erkänna att jag längtar otroligt mycket efter dem. Eftersom det enda livstecknet jag fått från dem är ett sms från Acke så antar jag att de har det bra i alla fall.

Som vanligt gör jag vad som helst för att slippa städa. Och så även nu, men jag ska ta en runda på stan för att ladda batterierna innan jag tar tag i eländet. Det är helt otroligt att jag inte ens har packat upp alla flyttkartonger än, men lillebror var här igår och då bestämde vi att vi ska åka till IKEA och köpa det som krävs för att packa upp den sista lådan.

Bäst just nu: tröttheten
Sämst just nu: resten

Lev väl!

Jag är vaken

Nackdelen med att somna som en klubbad när klockan är nio på kvällen är att när klockan är halv fem så har man sovit klart. Jag låg kvar i mörkret ett tag tills jag insåg att det verkligen var färdigsovet. Jag undrar om tidningsbudet har tagit sovmorgon idag, Svenskan har inte kommit än. Och nu är klockan faktiskt över fem.

Fari fyllde fyrtio i fredags och bjöd mig, några kollegor och lite annat löst folk på en kryssning till Mariehamn, och tillbaka förstås. Det var riktigt trevligt. Jag har aldrig tidigare varit på en båt som är byggd enbart för den här typen av resor. Det fanns inget bildäck och ingen slutdestination. Målet var att komma hem igen och det gick inte att kliva av i Mariehamn, ens om man hade velat. Det är märkligt att så många vill ut och resa utan att komma någonstans.

På hemresan vann jag en ask med chokladbjörnar i en musikfrågesport, inne på Club Copacabana. Jag tror att det var ett fjärdepris. Första pris var en kryssning och det hade jag verkligen inte velat vinna. Eftersom min mamma kommer från Finland så har jag åkt mer finlandsbåt än jag egentligen mäktar med och det trevliga med den här resan var först och främst det roliga sällskapet. Det där sista var inte riktigt sant, båten var överraskande trevlig på flera sätt.

En gång kallade jag min mamma för båtflykting men då korrigerade hon mig och sa att hon faktiskt hade kommit med tåget.

Mina söner åker till Mallorca idag tillsammans med en fjärdedel av sin släkt. Det märkliga med skilsmässor är att det där med släkt blir så knepiga saker. Och mina barn som bara har skilda människor omkring sig har faktiskt fyra olika släkter, om man utgår från deras mor- och farföräldrar. Och i det här fallet är inte ens jag medräknad i barnens släkt. Jag tycker gott att barnens farmor hade kunnat bjuda mig också. Vi hade ju kunnat bo på olika hotell om det hade blivit pinsamt med nya respektive och sådant. Jag hade faktiskt kunnat låta bli att umgås med dem överhuvudtaget. Jag är inte knusslig på det viset.

När jag kom hem till lägenheten igår så kastade sig Acke om min hals och sa: ”Mamma! Jag har saknat dig. Jag tycker inte om när du är ute och åker båt.” Till och med Oscar såg lite glad ut och det slog mig att jag har det fantastiskt bra i livet. Det finns människor som saknar mig, även om jag bara är borta i ett dygn.

Konstigt, tidningen har fortfarande inte kommit.

Mitt nu, just nu

Dagar och veckor rusar iväg och innan jag har hunnit med att uppleva känslan av att befinna mig där jag är så är jag någon annanstans. Ibland vill jag sätta upp handen och skrika:

”Stopp! Stopp! STOPP, sa jag!”

Men när jag har tänkt tanken klart så är det redan för sent. Och nu är det den 11 september. Igen. Det är värst vad den 11 september återkommer hela tiden. Om jag hade fyllt år den här dagen så hade jag varit hur gammal som helst vid det här laget.

I förrgår tittade jag i min kalender och konstaterade att det var nio veckor kvar till höstlovet. Det kändes som en evighet. Idag när jag tittade igen så var det bara sex veckor kvar, och nu känns det som om jag har massor som jag inte kommer att hinna med, fast jag hade bestämt att det skulle vara klart till lovet. Nåväl, om höstloven beter sig som den 11 september så kommer det snart ett till.

Det bästa med mitt nu: Alla mina elever heter något, och det är sällan samma som det jag kallar dem, men idag har jag satt ihop namn och person på ett i stort sett korrekt sätt. Som om det inte vore nog, så mår jag bättre idag än igår. Då var jag förfärligt förkyld, men idag är jag bara förkyld.

Det sämsta med mitt nu: Allt som jag inte hinner ta i, fast det känns så viktigt.

Till sen, lev väl!