Dagar och veckor rusar iväg och innan jag har hunnit med att uppleva känslan av att befinna mig där jag är så är jag någon annanstans. Ibland vill jag sätta upp handen och skrika:
”Stopp! Stopp! STOPP, sa jag!”
Men när jag har tänkt tanken klart så är det redan för sent. Och nu är det den 11 september. Igen. Det är värst vad den 11 september återkommer hela tiden. Om jag hade fyllt år den här dagen så hade jag varit hur gammal som helst vid det här laget.
I förrgår tittade jag i min kalender och konstaterade att det var nio veckor kvar till höstlovet. Det kändes som en evighet. Idag när jag tittade igen så var det bara sex veckor kvar, och nu känns det som om jag har massor som jag inte kommer att hinna med, fast jag hade bestämt att det skulle vara klart till lovet. Nåväl, om höstloven beter sig som den 11 september så kommer det snart ett till.
Det bästa med mitt nu: Alla mina elever heter något, och det är sällan samma som det jag kallar dem, men idag har jag satt ihop namn och person på ett i stort sett korrekt sätt. Som om det inte vore nog, så mår jag bättre idag än igår. Då var jag förfärligt förkyld, men idag är jag bara förkyld.
Det sämsta med mitt nu: Allt som jag inte hinner ta i, fast det känns så viktigt.
Till sen, lev väl!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det roligaste med din blogg är att jag känner igen dig. Du skriver som du är.
Tack. Eftersom jag vet att du tycker att jag är toppen.
Skicka en kommentar