söndag 9 oktober 2016

Det är kul att kunna – men också att lära

Man diskuterar skola igen. Oavsett om det är länkar på Facebook eller partiledardebatt så diskuteras det skola. En lärare har gett upp, en annan har absolut inte gett upp och ytterligare en önskar att hen kunde hitta ett jobb så att det gick att ge upp. Men vad är lösningen? Ja, där finns det ett delikat smörgåsbord att plocka ifrån. Här hittar vi alla möjliga förslag; allt från införande av skolaga, skoluniform och hårdare disciplin till centralt rättade nationella prov och högre lärarlöner. Men det är ingen som pratar om att det är skitkul att kunna saker; att känna till referenser och inte missförstå hänvisningar för att man har missat någonting någonstans på vägen. En utvecklad kunskapssyn ger livet ett mervärde och det är vi i skolan som har som uppgift att förmedla detta. En förändrad inställning till utbildning och bildning måste till om skolan ska lyckas.

En bra skola hjälper och stöttar eleverna att våga gå utanför sin säkerhetszon. De ska lita på att vi som är deras lärare har goda intentioner och gläds över deras utveckling. Bilden på en av årets elever från klätterväggen i El Chorro får vara en vacker illustration för vad som gör att jag flera gånger i veckan gläds över att jag har det jobb som jag har. 

När elever frågar mig, vilket i och för sig mycket sällan händer, varför de ska lära sig något som jag undervisar om så svarar jag ofta: ”För att du ska äga i Quizkampen.” Jag är medveten om att det är ett nonsenssvar men det finns likväl en sanning där. Om vi utbildar våra ungdomar utan att samtidigt ge dem förutsättningar för bildning så har vi faktiskt misslyckats. Med bildningen kommer förmågan att analysera, se alternativa lösningar och göra mångbottnade rimlighetskalkyler. Det är faktiskt en absolut sanning att den som förstår kultur också förstår sin samtid och orsaken till att samtiden ser ut som den gör. Precis som det också är en absolut sanning att den som har kul medan den lär sig också i större utsträckning kommer att kunna komma ihåg och använda sina nya kunskaper än den som har tråkigt under inlärningen. En lektion där man inte skrattar är en trist lektion.

Och här sitter jag då alltså, i år igen, med några av världens bästa elever på en riktigt bra skola. Under året så kommer jag att möta elever som tycker att bildning är lika viktigt som utbildning och som kommer att lita på att jag lär dem det som de behöver ha med sig för att klara sina fortsatta studier. De kommer att vara fokuserade, men också lekfulla. De kommer att ta ansvar för sin egen inlärning och de kommer i stor utsträckning att nå sina uppsatta mål. 

Det är måhända irriterande beskäftigt av mig att prata om skolans problem och att föreslå lösningar samtidigt som jag arbetar på en skola där jag har alla förutsättningar för att lyckas med mitt arbete under året. Men jag är likväl övertygad om att det går att göra bättre ifrån sig även på andra skolor. Framför allt så tror jag att skolan behöver fler akademiker och färre tjänstemän.


Nämnde jag att jag fick de bästa eleverna? 
I år igen. 

söndag 28 augusti 2016

Underbara dumma unga kärlek

Jag har ju det där ensamhetsdraget som gör att jag ibland håller mig undan människor och för att inte fastna i mina egna tankar så har jag bestämt mig för att försöka lätta lite på det. Den här helgen har både varit ett misslyckande och en framgång i det hänseendet. I fredags var det dags för läsårets första efter-jobbet-träff och åtminstone en del av dagen var jag inställd på att gå; till och med när jag lämnade jobbet så tänkte jag att målet var vår mötesplats, som var en restaurang mindre än fem minuters gångväg från skolan. Jag vet inte exakt vad som hände, men på de där minuterna hann jag ändra mig och gick istället hem och kollade på fantastiska Hide Away med Josh Lucas; ytterligare en av de där manliga skådespelarna som skulle kunna ha hamnat i snyggisfacket och inte fått göra en vettig film efter fyrtio men istället valt en del intressanta roller. Det finns ju några fler exempel på det i den där branschen, och Josh Lucas är som sagt en av dem.

Min sociala framgång var att jag gick till kyrkan. Jag till och med stannade kvar för att fika och snacka med några relativt nya bekantskaper. De där besöken är å andra sidan så trevliga att de skulle kunna bli en vana.

Jag tycker om att ta en söndagseftermiddagstimme på stranden och när jag kom hem så packade jag ner en handduk, en bok och en flaska vatten i ryggsäcken som jag en gång för snart många år sedan fick av mamma. Proceduren på stranden är alltid densamma: jag badar i fem minuter och ligger i solen en timme för att torka. Sedan går jag hem och duschar. Ibland stannar jag kortare tid, men aldrig längre.

I närheten av mig låg ett ungt förälskat par, jag skulle gissa att de var runt tjugo år gamla. Eftersom de var vända mot havet och jag var vänd mot solen så hamnade de i mitt blickfång. De var så fullkomligt ljuvliga och uppfyllda av fnissig bubblande kärlek och varandra att jag hade svårt att låta bli att iaktta dem. De var diskreta men ändå tydliga på det där sättet som bara unga förälskade par kan vara. De låg på mage bredvid varandra och tittade in i samma mobilskärm när de plötsligt såg på varandra och blixtsnabbt gav varandra en kyss. Hade jag inte hört smacket så hade jag inte varit säker på att det ens hände.

Den där ungdomliga kärleken hör bara ungdomen till. Visst kan man bli förälskad även som äldre, och visst kan den kärleken vara viktig och äkta, men den sortens kärlek som tillhör ungdomen uppstår bara under en period i livet. Efter det så kommer livserfarenhet, visdom och eftertanke att solka det oskuldsfulla som känns igen som ungdomlig kärlek och chansen kommer aldrig mer igen.



När det unga paret gick ner i havet för att bada så lekte de lekar som gjorde det möjligt för dem att vara nära varandra. Den ene höll i den andre så att det inte gick att simma iväg och de skrattade och kramades i vattnet. Jag såg dem simma mot varandra och mötas i en kyss. Frigjorda och lyckliga och enastående var de ensamma i världen tillsammans med alla andra. Jag blev fullkomligt tagen av det jag såg och fylldes av värme och glädje och lekte för en stund med tanken på att säga något kärleksfullt till dem. Men vad skulle det vara?

Tillbaka på stranden låg de åter nära varandra, den ene på mage och den andre på rygg. Den som låg på mage upptäckte något, troligen en pormask, och började klämma på den samtidigt som en hand kryper upp och smeker håret på den andre.

Min timme gick och det var dags för mig att klä på mig för att gå hem. Jag log snabbt mot de förälskade unga pojkarna men sa förstås ingenting. Men jag tänkte däremot på dem under resten av kvällen. Hur ska det gå för dem? Är detta kärleken för livet? Blir de lyckliga? Kommer någon av dem att svika den andre? Ingenting är så viktigt och livsavgörande och så opålitligt som ungdomlig kärlek. Det har de här unga männen förstås ingen aning om, men vi som inte längre är unga vet att det kan gå precis hur som helst med det där.

Åh, dumma unga kärlek som kan vara så nyckfull!

måndag 8 augusti 2016

Neighbors; can't live with them, can't live without them

Att vara stadsmänniska är att vara granne, oftast till någon som man själv inte har valt. Har man tur så har man grannar som man gillar, alltså sådana som inte märks men alltid hälsar när man ses i trappen eller i närheten av huset. Är man längre ifrån bostaden så finns det inga garantier för att man ens känner igen varandra, vilket  är en del av charmen med att vara stadsbo. Vi är både igenkända och anonyma.

Jag är en drömgranne, om jag får säga det själv.

Det är vad jag alltid har trott, att jag är en drömgranne. Jag festar inte på nätterna. Jag kokar inte sådant som luktar gamla strumpor. Jag bjuder inte in mina grannar hem till mig. Och jag bjuder verkligen inte in mig själv hem till dem. Jag hälsar på den jag möter i trappen, eller däromkring, men kräver inte att de ska prata med mig.

Men ibland blir det ändå fel.

Jag hade en gång en granne som stoppade mig i trappen och talade om att det inte var trevligt att bo under mig. Det här var ganska många år sedan, men jag minns ändå hur förvånad jag blev när hon uttryckte sitt missnöje. Vad kunde kvinnan ens mena med att inte trivas med mig?

Hon talade om att allt var lugnt fram till sena kvällen då jag började springa omkring i lägenheten, fram och tillbaka. Jag stampade i golvet och tog ingen hänsyn till att jag bodde i ett flerfamiljshus; och hade jag inte någon matta? Vad som alltså hände varje kväll var att jag hängde framför TV:n fram till runt midnatt då jag reste mig, plockade undan glas och koppar från soffbordet, gick på toaletten, borstade tänderna och sedan gick och lade mig. Mitt självklara svar var förstås:
 – Om jag verkligen var störande skulle jag ha något att ändra på, men att jag går omkring i mitt eget hem får du faktiskt leva med.

Jag var efter det en mycket avskydd granne. Eftersom jag har en annan syn på mig själv så fortsatte jag att hälsa glatt varje gång vi sågs, och hon mumlade oftast en hälsning tillbaka. Klagomålen fortsatte och en dag fick jag ett brev från Telgebostäder om att en granne hade klagat på att min då fjortonårige son och hans kompisar hade bråkat i trapphuset en hel natt. Jag kollade upp datumet i min kalender och såg att det var en natt då jag hade varit hemma. Vad som egentligen hade hänt var att sonen och några kompisar hade burit hem en massa datorer hem till oss för att de skulle LANa men först hade gått till närliggande ICA Jätten för att köpa läskeblask. När de kom tillbaka så hade de sprungit in genom porten så fort att en kille blev kvar utanför och inte kunde komma in. Han bankade på dörren och ropade åt dem att öppna samtidigt som de skrattade och lät honom stå kvar. Sedan öppnade de. Eftersom affären stängde 22.00 så var det inte mitt i natten och absolut inte heller hela natten; de skulle ju LANa och hade verkligen varken tid eller lust att hänga i trappen.

När jag pluggade så arbetade jag under ledigheter och vissa helger i Telebostäders Servicecentral och var känd som en trevlig och lättsam person. Klagomålet avfärdades således utan åtgärd. Men det fortsatte på ett liknande sätt, med det ena klagomålet dummare än den andra. När jag efter några år lastade i flyttbussen så talade min granne om att hon kände sig lättad över att vi flyttade eftersom min son hade varit hotfull. Jag iddes inte ens svara.

Jag hade en gång en granne som ofta hade vilda efterfester. När det en arbetsvecka hände två gånger samma vecka fick jag nog. Jag gick ner till henne klockan tre och talade om att jag jobbar och att vore bra om de slutade med sin fest nu. Hon var jätteglad och skrålade: ”JAG ÄR LEDIG!!!”

Igår ringde det på min dörr och grannen under frågade på spanska om jag hade vatten på balkongen. Jag sa förstås att jag inte hade det och vi gick båda för att titta efter. Det visade sig att en Air-condition droppar vatten, vilket de flesta svenskar inte har någon erfarenhet av. Men de gör visst det; och inte är det några små mängder heller. Dunken som skulle ta upp droppandet var överfull och det rann vatten ner till grannen under. Jag bad om ursäkt, lo siento, och hon ville inte att jag skulle tänka mer på det: No se preocupe. Allt var alltså bra, som det ska vara när någonting händer grannar emellan. 

En vattendunk som vädret har gjort torr och skör var alltså boven i gårdagens drama grannar emellan.




















Jag tog en hink för att kunna tömma ur vattnet och greppade om dunken – som brast! Den brast och allt vatten rann ut, rakt ner till grannen som trettio sekunder senare ilsket ringde på dörren. Och nu jäklar skulle jag inte låta bli att tänka på något. Hennes klänning var blöt och jag försökte visa den trasiga dunken och hon talade om att… Att få skäll av en arg spanjorska är inte en lek, kan jag meddela.

Vad vill jag säga med det här?

Kanske att det där med grannar inte är så lätt. Man vill ha dem eftersom det annars skulle innebära att man antingen bor på landet eller att staden har dött, men det blir verkligen inte rätt alla gånger.

Du som dammsuger klockan två på natten. Sluta med det! Du har grannar.
Arg granne utan sömn
Förlåt, det var jag. Thollander

fredag 15 juli 2016

Rötter

söndags var jag på högmässa i St:a Ragnhilds kyrka i Södertälje. Helena Hummler från finska församlingen var präst, och det var särskilt kul eftersom jag känner henne sedan jag var med i en samtalsgrupp i kyrkan. Som vanligt lästes en del av bibeltexten på både svenska och arabiska och jag försökte känna igen texten genom de arabiska orden och misslyckades förstås, men jag kände en stor glädje över att få vara en del av det här sammanhanget; ett välkomnande och filantropiskt sammanhang. 

I onsdags såg jag och en vän Min mammas dotter med Maria Nohra i Galärparken. Hon berättade om sin viljestarka och dominanta libanesiska mamma och jag skrattade högt när mamman kastade en toffel på henne. Det är självklart kränkande och olagligt att slå sina barn med en toffel, från den åsikten viker jag aldrig, men jag mindes tillbaka till när jag jobbade på en mångkulturell gymnasieskola i en klass med enbart killar och diskussionen om att toffla sina barn kom upp. Vi nordeuropéer ställde oss mycket frågande när klasskamraterna skrattande berättade om tofflandet. 

"Jag lovar dig, Katta, det finns ingen blatte här inne som inte fått en smäll av en toffla. Vid Gud, jag lovar dig!" En kille försökte övertyga mig samtidigt som stora delar av klassen nickade instämmande. Tillsammans letade vi reda på sketcher om detta på Youtube och jag insåg att jag hade fått lära mig något. Och det jag lärde mig allra mest var att det fanns en stor dos humor och självironi bland dessa killar.

Jag bor i Spanien nu. Jag bor i södra Andalusien på Costa del Sol, och jag är långt ifrån den enda svensken där. Vi firar våra svenska högtider och försöker delta i de spanska efter bästa förmåga. De flesta av oss kan beställa på restaurang och fråga efter vägen, men inte många skulle klara av att läsa Gabriel García Márquez på originalspråk. Under fotbolls-EM gick jag till en svenskägd restaurang för att kunna se matcherna med svenska kommentatorer och för att själv kunna kommentera vad som hände på skärmen. Flera av gästerna, och troligen också ägarna, var syrianer. Jag drack tinto de verano och pratade med några andra gäster om gemensamma bekanta från Södertälje och Botkyrka, för min del nästan uteslutande människor som jag har mött genom politiken eftersom alla var syrianer. För det är nämligen så här det är:

Jag är en svensk som har en finsk mamma och är uppvuxen i miljonprogrammen i Södertälje och som känner människor från många olika kulturer men som när jag går på teater, museum, kaféer eller promenerar eller reser är i sällskap antingen med bara mig själv, någon från familjen eller en annan svensk. Oavsett om jag är i Sverige eller Spanien så ser mitt liv i stora drag likadant ut. Vad i detta är integration eller segregation? Jag vet inte om det ens är viktigt. Är det inte så att jag är jag oavsett var jag befinner mig eller med vem? Måste jag definieras genom kultur och värderingar? Skulle jag ens själv kunna definiera mina värderingar och min kultur? Oavsett hur jag definieras så känner jag mina rötter och vet att jag är ett resultat av mitt ursprung och alla möjligheter som det har fört med sig; som att jag till exempel istället för invandrare är en expat. 

Igår beslutade en man att den europeiska öppenheten och livsstilen är dålig och därför skall förintas. Han kunde inte godkänna att han hade möjlighet att leva i sin kultur med sina värderingar parallellt med alla andras kulturer utan ville bara se sin egen som den enda existerande. Därför körde han en lastbil i full fart på Promenade des Anglaise i Nice. Barnfamiljer, judar, muslimer, kristna, ateister, nyförälskade och andra vandrade på den vackra promenaden ovetande om att allt snart skulle förändras. Över åttio av dem är idag döda samtidigt som fler befaras avlida på grund av sina skador. 

Jag föraktar honom och allt han står för. 

söndag 26 juni 2016

Det där med Brexit

Det är inte omöjligt att någon har levt i medieskugga och inte vet att Storbritannien har haft en folkomröstning och nu ska påbörja processen att lämna EU. Men det är i alla fall vad som har hänt. Någon har kanske blundat sig igenom midsommardagen och därmed inte sett löpsedlarna om att nu jäklar är det katastrofläge i Europa!

Det fanns förstås de som var glada och lättade över beslutet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ser det som en stor seger för frihet och demokrati och ser fram emot en snar Swexit-folkomröstning. Det är liksom dags att ta tillbaka sitt självbestämmande och sitt land nu. 

Några vänsterpartister uttryckte också en viss glädje, men av helt andra skäl. 

De stora nyheterna och katastrofrapporterna handlade om vad som nu ska hända med turismen, invandringen och svenskar som bor i London. Vi läste att pundets värde störtdök och att världens börser reagerat negativt på valet. Det fanns artiklar som handlade om hur Storbritannien hade stängt dörren mot oss andra inom unionen. 

Jag kunde inte upplåta några starkare känslor över Brexit, vilket kan bero på en jobbig feber som jag ådrog mig under en flygresa mellan Málaga och Stockholm på självaste midsommaraftonen. Valresultatet fick jag veta först när jag hade landat på Arlanda. Men självklart har jag diskuterat och tyckt. Min personlighet lyckades inte febern ta ifrån mig.

Förutom DN:s utmärkta förklaring om hur processen kommer att gå till så finns det en uppsjö av profetior om resultatets effekter. Jag levererar här ett fullt tänkbart facit.

1. Storbritannien (GB) förhandlar fram ett starkt frihandelsavtal och går ekonomiskt stärkta ur den delen av förhandlingarna. Världen andas ut. 
2. London fortsätter att vara en stark turiststad och svenskarna fortsätter att älska London och de noggranna passkontrollerna är inte mycket att yvas över. 
3. Invandrare som har fått uppehållstillstånd blir kvar. Färre kommer i framtiden att söka asyl i GB. 
4. Det blir dyrare att studera i GB för utlänningar. 
5. Det blir svårare att flytta till GB om man inte kan garantera sin försörjning. 
6. Gibraltar får ett särskilt undantag gentemot EU när det gäller den fria rörligheten. 

I princip ingenting alltså. Visst kommer EU att försvagas i och med Brexit men två stora unioner i Europa behöver inte vara katastrof. Det kan skapa en balans och öppna upp handeln mot de länder som är utanför den europeiska. Solidariteten mot de allra fattigaste, de som vi genom EU:s handelshinder stänger ute, kan därmed öka. 

Ett annat scenario är förstås att flera andas morgonluft och ser nya möjligheter; länder splittras upp i mindre beståndsdelar. Europa återgår till det lapptäcke som det en gång var: Baskien, Skottland, Preussen, Galicien, Wales, Småland... Det följer Hegels princip om reaktion men det hoppas jag verkligen att vi slipper. 

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är tråkigt att inte GB vill vara i union med oss andra och arbeta för en förändring istället för ett utträde, men någon katastrof behöver det verkligen inte vara.

lördag 11 juni 2016

En social paus

Det var skolavslutning igår och jag inledde läsårsslutet med en rejäl sovmorgon. Jag hade planerat att ägna dagen åt mig själv och inte göra annat än sådant som jag tycker om att göra. Efter några hektiska skolveckor med betygsättning och kompletteringar och utflykter var det skönt att äntligen ha tid att läsa de sista etthundratjugo sidorna i Mästaren och Margarita, ta pendeltåget till Málaga, se Jackson Pollock på Picasssomuséet och fika jättelänge på ett riktigt stadskafé. Jag var i stort behov av en social paus. Jag undrar om det egentligen borde kallas asocial paus men bestämmer mig för att asocial inte är ett ord som jag vill förknippa med mig själv och lämnar det utan förändring.

Tillbaka i Fuengirola möter jag två av våra gästelever. De ska åka tillbaka till Sverige men har naturligtvis bestämt att hälsa på någon gång, det är ju så det känns så här dagen efter en skolavslutning, men kommer de verkligen att göra det? Kommer de att hälsa på? Jag hoppas att de gör det och vi pratar om att det finns människor som de har träffat i stort sett varenda skoldag det senaste året och som de såg för sista gången igår. Livet ser ju ut på det viset; förunderligt.

Jag fortsätter mot Plaza de la Constitución och tänker på det här med elever och mitt pinsamt dåliga minne när det handlar om namn. Kommer jag att minnas deras namn om vi ses på Tele2 Arena om, låt oss säga, två år? Risken är mycket stor att jag inte gör det och då hoppas jag att de inte tar illa upp. Det har ju så lite med deras person att göra, men i augusti kommer åttio nya elever att lära känna. De har samma rätt att mötas av glädje, kärlek och engagemang. År efter år - samma rätt! Då kan det hända att någon elev faller ur min hjärnkatalog. Men just nu tror jag fortfarande att årets elever alltid kommer att finnas hos mig. Den respekt och glädje som jag möter varje dag som lärare är värd ett bättre minne men det enda jag kan göra istället är att tacka dem för att de gör lärarjobbet så oförskämt kul. Tack!

Fast visst finns det de där som tar fäste lite extra. 

Jag släntrar över torget och kyrkklockorna ringer in till helg. De tidiga kristna bestämde ju en gång att det skulle vara en dag efter judarnas sabbatsstart, och då blir alltså lördagkvällen starten på den heliga delen av helgen. Jag bor nu i ett katolskt land och det är tydligen inte exakt klockan sex som gäller här; snarare strax före sju. Klockorna slår och människor är helgklädda. Tre-fyra gator bort ligger strandpromenaden och där råder en annan klädkod, men den ser man inget av här. Fast snart är jag där. Först vinkar jag åt glasstjejen och pekar på magen. Hon skrattar och håller upp två tummar och jag undrar om någon av oss vet vad den andra menar. 

Nere på strandpromenaden är det sedan någon vecka tillbaka ganska trångt. Några människor i flock kommer åkande på Segways och det gäller för oss andra att hålla oss ur vägen; det går lite olika bra med det. Turistsäsongen har startat och det är nu som restauranger och kaféer kommer att tjäna ihop till det som de ska leva på under de resterande åtta månaderna. Hästarna står i dubbla rader, i väntan på turister som vill ut på en stadstur med häst och vagn, och jag bestämmer att jag ska ta med mig Alfred och Edda på en tur när de hälsar på i september. Då är de fyra och tre år och kommer säkert att tycka om det.

Om några dagar är det ett år sedan som jag var här i Fuengirola för första gången. Då registrerade jag mig som invandrare och fick ett NIE-nummer som är ett slags personnummer. Ett år. Ett år och många upplevelser och känslor. Ett år med nya elever i en ny skola. Det har varit ett bra år och efter min semesterresa till Sverige kommer jag tillbaka hit och påbörjar mitt andra år. Hur kommer det året att vara? Blir eleverna åter det roligaste med jobbet? Kommer jag om ett år att ropa något på spanska till tjejen i glassbaren? Eller kommer jag fortfarande bara kunna presentera mig. Jag återkommer när jag vet.

¡Hola! Me llamo Katarina y soy profesora en El Colegio Sueco. Vivo aquí , en Fuengirola, desde un año. Soy yo! 

söndag 29 maj 2016

Jag - en superhjälte!


För några veckor sedan så läste jag Alla mina vänner är superhjältar som är skriven av Andrew Kaufman vilken jag för en kort stund blandade ihop med Andy Kaufman. Det är inte helt galet, men likväl fel. Jag tror att det kan vara den viktigaste bok som jag någonsin har läst. Existentialisten, och läraren, inom mig vill ha den i klassuppsättningar och göra det till den enda läroboken i religionskunskap, kanske även i svenska.


Nåväl, boken är en bedårande historia där en helt vanlig Tom har hamnat i ett sällskap med enbart superhjältar som innehar mer eller mindre användbara superhjälteförmågor.  Han blir förälskad i Perfektionisten som tyvärr blir hypnotiserad av Hypno och allt vänds redan under bröllopsfesten till eländes elände. Perfektionisten sörjer Tom (läs, så fattar ni) och tjatar på Klockan om att hon ska ta med henne på en tidsresa trots att Klockan talar om att Perfektionisten kommer att bli besviken. Klockan låter sig till slut övertalas och tar med Perfektionisten på en resa in i framtiden där ingenting finns. Ingenting, absolut ingenting! Varför? För att framtiden inte har hänt förstås. Framtiden finns hos oss; våra val och beslut kommer att skapa den.

Har jag någon superhjälteförmåga?

HITTA DITT EGET SUPERHJÄLTENAMN
Det är sant att det flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnen själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen redan en superhjälte.

Sedan står det något om att jag kanske upptäcker något som jag inte tycker om, men det bortser jag ifrån. Det står också att de flesta superhjältar inte har någon dräkt så det behöver jag inte heller grubbla över.

Någon dag senare utbrister en elev: ”Du lyckas alltid hitta någonting att gå vidare på även om det är meningslöst. Är det din superhjälteförmåga eller?”

Vad?!

Upptagen av känslan över att ha funnit min superhjälteförmåga tog jag upp händelsen i lärarrummet och frågade om de visste vilken som var min speciella förmåga och fick genast svaret: ”Att flyga under radarn?”

Vad?! Kan jag ha två förmågor?

Idag är det Mors dag. Jag fick en hälsning från den yngste sonen, Oscar, via Facebook. Han gav mig superhjälteförmågan Supermorsa och tackade för att jag är jag.


Vad?! Jag har tre superhjälteförmågor!

Från och med nu är således mitt namn
Maria Katarina Meningsskaparen Underradarnflygaren Supermorsan Thollander

Jaaa!


lördag 14 maj 2016

Jag och Jamie

När såg du senast en gråhårig medelålders kvinna? Har det ens hänt under de senaste åren? Medelålders kvinnor är lite gulbruna och slingade i håret. Några har ett hår som går åt rött och hos några andra är det rejält mörkt. Men grått är det aldrig. Det är liksom inte på sin plats med gråhåriga kvinnor, och det tänker jag ändra på. Jag har sedan en tid släppt hårfärgandet och ser med spänning hur min utväxt blir längre och längre, och snart kommer jag att se så där förfärligt halvfärgad ut; som en som slarvar med sitt utseende. Ingen kommer förstås att förstå att det är en del av ett projekt som jag driver – Projekt naturlig look.

Jag ser hur mitt mycket mörka hår växer fram, och visst finns där några gråa stänk. Undantaget är luggen som delvis är helt grå, fast det har den varit sedan tonåren och redan då kallade en vän delar av min lugg för tomtehår. En läkare jag talade med berättade att det är mycket troligt att pigmenten dött på den fläcken, efter en olycka då jag slog i skallen ganska rejält.

Jag tror att det här kan bli fint. Jag verkar i alla fall vara lika glad som vanligt.
Varför gör jag nu detta? Svaret är inte helt självklart, men jag tror att det egentligen handlar om att jag tycker att det är ganska töntigt att hålla på med att färga håret. Värst är det någon månad efter den senaste färgningen när den naturliga färgen tittar fram; det ser ju lika förfärligt ut som avgnagt nagellack. Det andra är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant med utseende för att jag ska bry mig så mycket. Det tredje skälet är att jag är nyfiken på hur det ser ut. Nu borde det kanske vara på sin plats att också tala om miljögifter, men trots att det är bra för miljön så har den aspekten inte varit en avgörande del av mitt beslut.

Kan jag bli hälften så cool som Jamie Lee Curtis så är jag nöjd. Hon går emot trenden och är bäst som vanligt.
Jag har fått några reaktioner på mitt hår, och det förvånar mig. Själv tänker jag väldigt sällan på hur andra ser ut; vilket självklart beror på att jag helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av andras utseendeval. Trots det så har jag nu skrivit fler sammanhängande ord i ämnet än jag någonsin tidigare i livet har gjort.

Nu över till något helt annat: Det drevas i Sverige. Jädrar, vad det drevas! Det krävs inte mycket för att människor ska tappa förståndet och dela, dela, dela av allt som smutskastar, förlöjligar och hånar den som det för tillfället drevas emot. Jag har aldrig förstått den här sidan av mänskligheten och när jag tänker på hur det har sett ut de senaste veckorna så blir jag förskräckt. Delandet är utan finess, träffsäkerhet och bildning och jag undrar vem mer än de redan invigda som ens orkar ta till sig eländet. Påverkar det någon eller något? Troligen inte, förutom den som drabbas och då handlar det bara om ren ondska. Varför vill någon vara ond? Märkligt är ordet.

Ta’t lugnt där ute!