Att vara stadsmänniska
är att vara granne, oftast till någon som man själv inte har valt. Har man tur
så har man grannar som man gillar, alltså sådana som inte märks men alltid
hälsar när man ses i trappen eller i närheten av huset. Är man längre ifrån
bostaden så finns det inga garantier för att man ens känner igen varandra,
vilket är en del av charmen med att vara
stadsbo. Vi är både igenkända och anonyma.
Jag är en
drömgranne, om jag får säga det själv.
Det är vad jag
alltid har trott, att jag är en drömgranne. Jag festar inte på nätterna. Jag kokar inte sådant som luktar gamla strumpor. Jag bjuder inte in mina grannar hem till mig. Och jag bjuder
verkligen inte in mig själv hem till dem. Jag hälsar på den jag möter i
trappen, eller däromkring, men kräver inte att de ska prata med mig.
Men ibland blir det ändå fel.
Jag hade en gång en granne som stoppade mig i trappen och talade om att det inte var trevligt
att bo under mig. Det här var ganska många år sedan, men jag minns ändå hur förvånad
jag blev när hon uttryckte sitt missnöje. Vad kunde kvinnan ens mena med att
inte trivas med mig?
Hon talade om
att allt var lugnt fram till sena kvällen då jag började springa omkring i
lägenheten, fram och tillbaka. Jag stampade i golvet och tog ingen hänsyn till
att jag bodde i ett flerfamiljshus; och hade jag inte någon matta? Vad som alltså hände varje kväll var att
jag hängde framför TV:n fram till runt midnatt då jag reste mig, plockade undan
glas och koppar från soffbordet, gick på toaletten, borstade tänderna och sedan
gick och lade mig. Mitt självklara svar var förstås:
– Om jag verkligen var störande skulle jag ha
något att ändra på, men att jag går omkring i mitt eget hem får du faktiskt
leva med.
Jag var efter det
en mycket avskydd granne. Eftersom jag har en annan syn på mig själv så
fortsatte jag att hälsa glatt varje gång vi sågs, och hon mumlade oftast en hälsning
tillbaka. Klagomålen fortsatte och en dag fick jag ett brev från Telgebostäder
om att en granne hade klagat på att min då fjortonårige son och hans kompisar hade bråkat i
trapphuset en hel natt. Jag kollade upp datumet i min kalender och såg att det
var en natt då jag hade varit hemma. Vad som egentligen hade hänt var att sonen
och några kompisar hade burit hem en massa datorer hem till oss för att de skulle LANa men först hade gått till närliggande ICA Jätten för att köpa läskeblask. När de kom
tillbaka så hade de sprungit in genom porten så fort att en kille blev kvar utanför
och inte kunde komma in. Han bankade på dörren och ropade åt dem att öppna
samtidigt som de skrattade och lät honom stå kvar. Sedan öppnade de. Eftersom
affären stängde 22.00 så var det inte mitt i natten och absolut inte heller
hela natten; de skulle ju LANa och hade verkligen varken tid eller lust att hänga i trappen.
När jag pluggade så
arbetade jag under ledigheter och vissa helger i Telebostäders Servicecentral och var känd som en trevlig och lättsam person.
Klagomålet avfärdades således utan åtgärd. Men det fortsatte på ett liknande
sätt, med det ena klagomålet dummare än den andra. När jag efter några år lastade i flyttbussen så
talade min granne om att hon kände sig lättad över att vi flyttade eftersom min
son hade varit hotfull. Jag iddes inte ens svara.
Jag hade en gång en granne som ofta hade vilda efterfester. När det en arbetsvecka hände två gånger
samma vecka fick jag nog. Jag gick ner till henne klockan tre och talade om att
jag jobbar och att vore bra om de slutade med sin fest nu. Hon var jätteglad
och skrålade: ”JAG ÄR LEDIG!!!”
Igår ringde det på
min dörr och grannen under frågade på spanska om jag hade vatten på balkongen. Jag
sa förstås att jag inte hade det och vi gick båda för att titta efter. Det visade
sig att en Air-condition droppar vatten, vilket de flesta svenskar inte har
någon erfarenhet av. Men de gör visst det; och inte är det några små mängder
heller. Dunken som skulle ta upp droppandet var överfull och det rann vatten ner till grannen
under. Jag bad om ursäkt, lo siento, och hon ville inte att jag skulle tänka
mer på det: No se preocupe. Allt var alltså bra, som det ska vara när
någonting händer grannar emellan.
 |
| En vattendunk som vädret har gjort torr och skör var alltså boven i gårdagens drama grannar emellan. |
Jag tog en hink för att kunna tömma ur vattnet och greppade om dunken – som brast! Den brast och allt vatten rann ut, rakt ner till grannen som trettio sekunder senare ilsket ringde på dörren. Och nu jäklar skulle jag inte låta bli att tänka på något. Hennes klänning var blöt och jag försökte visa den trasiga dunken och hon talade om att… Att få skäll av en arg spanjorska är inte en lek, kan jag meddela.
Vad vill jag säga
med det här?
Kanske att det där med grannar inte är så lätt. Man vill ha dem eftersom det annars skulle innebära att man
antingen bor på landet eller att staden har dött, men det blir verkligen inte rätt alla gånger.
Du som dammsuger klockan två på natten.
Sluta med det! Du har grannar.
Arg granne utan sömn
Förlåt, det var jag. Thollander
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar