Kan vi börja tala om skolan nu?

Det är väl knappast någon som har missat att Sveriges skola är i fritt fall. Undersökningen från Pisa (Programme for International Student Assessment) visar att Sverige dalar i jämförelse med andra länder och att vi toppar endast en lista – den med sena ankomster. Sveriges femtonåringar är alltså bäst i världen på att komma försent. I allt annat är de enligt undersökningen inte mycket att skryta med.

Nu kan man tycka att Sveriges skolpersonal och skolpolitiker och alla andra som har ett intresse av att den svenska skolan är en bra plats att skicka barn och ungdomar till borde engagera sig och sätta igång att diskutera problemen och vad vi alla kan göra för att förändra situationen. Det är nämligen så, att även om Pisa är ett trubbigt mätinstrument som inte med nödvändighet mäter det som är våra styrkor så har våra resultat sjunkit även om vi jämför bara med oss själva och tidigare Pisa-undersökningar. Vi blir alltså sämre.

Min ursprungsplan var att inte delta i debatten alls. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag är innerligen less på debattklimatet på våra sociala medier och att jag inte har tid (lust?) att skriva artiklar och delta i den lite mer nyanserade debatten. Men till slut kunde jag alltså inte hålla mig utanför diskussionen.

Det var frustrationen som drev mig in i den. När Facebook översköljes med delade länkar och märkliga kommentarer kan jag inte låta bli att undra om människor har mist förståndet. Lärare som borde undervisa i källkritik är helt okritiska när de uttalar sig om skolan och Jan Björklund. Kort sagt:

Vår skolminister ska lära sig att veta hut!

Kommer ni ihåg hur det var, och hur diskussionerna gick?

·         Eleverna lämnas ensamma med arbetsblad och får inte det lärarstöd de behöver. De får inte lära sig nödvändig informationshämtning och källkritik. De kan inte sålla bland all fakta och information som de möter. Lösningen var mer lärarledd undervisning, eller katederundervisning om man vill kalla det för det.

 

·         Människor utan nödvändig utbildning och kompetens undervisar våra barn. Lärarnas Riksförbund drev på för att alla som arbetar med undervisning och ville kalla sig lärare skulle bli legitimerade, och åtminstone de behöriga kärnämneslärarna var nöjda med reformen.

 

·         Mängder av elever hoppar av sina gymnasieutbildningar och många klarar inte av de teoretiska studierna på yrkesutbildningarna. Här var lösningen att dela upp gymnasiet i yrkesförberedande och studieförberedande program.

 

Just de här reformerna var jag en av många (de flesta faktiskt) som stödde när de genomfördes. Färre och tydligare program på gymnasiet skulle leda till att fler elever fullföljde sina gymnasiestudier. Tydligare undervisning skulle leda till att fler elever lämnade skolan med fullständiga slutbetyg. Elever med nio år av misslyckanden bakom sig skulle äntligen få glänsa och bara vara praktiska. Och äntligen skulle skolorna satsa på kompetens och bara anställa behöriga lärare.

 

Det var ett försök och eftersom Alliansens partier har fått en varsin fråga att bestämma över (förutom Moderaterna som har alla frågor, även de som de andra partierna hade blivit tilldelade) så måste man hålla sin gryta kokande. Folkpartiet, som faktiskt är betydligt mer än ett enfrågeparti, hade skolan som sin hjärtefråga och när människor var glada över att deras skolpolitik hade genomförts så behövdes de inte längre. Vad ska man med Folkpartiet nu när allt är klart?

 

Klart?

 

Nänä, här kommer nya reformer! Det blev liksom aldrig lugn och ro. Ingenting fick sätta sig förrän en ny förändring kom som en magisk virvelvind som skulle göra allt underbart. För vad är väl Folkpartiet i en Allians om de inte har skolan att reformera? Jag vet inte om det som jag en gång stödde hade gett oss en bättre gymnasieskola eftersom reformivern aldrig har tillåtit att ge den en ordentlig chans. Jag vet inte heller om det hade gett oss en sämre skola.

 

Men vet ni? Ingenting av detta har ett dugg med Pisa-undersökningen att göra. När man länkar till olika artiklar med uttalanden av Björklund och lägger till en egen pejorativ kommentar så är det inte för att man tycker att Björklund är dålig. Det är för att man inte orkar hitta på något bättre och för att man glömt bort att källkritik borde gälla även på våra sociala medier. Han är vår skolminister och det är hans förbannade plikt att komma med förslag på hur skolan ska kunna vända resultaten. Han får frågor som han förväntas svara på och vad han än säger i nuläget så blir det stora rubriker eftersom även tidningarna vill se sina artiklar länkade på Facebook.

 

Att inte vilja släppa in elever som kommer för sent är ett resultat av frustration över att elever inte respekterar tiderna, över att ständigt komma av sig och få börja om för att allt stannar av när dörren ideligen öppnas och en ny elev kommer in. Om det handlade om att någon hade missat bussen så skulle det inte vara ett problem eftersom det inte skulle hända en tredjedel av klassen varje morgon. För er som inte arbetar i skolan är detta kanske förvånande, men att en tredjedel av eleverna inte finns på plats när lektionen börjar är inte så ovanligt som man vill tro.

 

Att förvänta sig att elever läser minst en skönlitterär bok per termin är inte att kräva för mycket, snarare tvärtom. Det är väldigt lite i europeiska mått mätt. Att få en bok med sig hem över loven är fullständigt normalt i de allra flesta europeiska länder, och det går verkligen inte att jämföra med ett hemarbete. Att läsa en bok är att öka sin läsförståelse, att öka sitt ordförråd och att öka sin analysförmåga. Det är inte detsamma som att ha en ond lärare. Att läsa en skönlitterär bok kräver inte heller att man har föräldrar som kan hjälpa en, det är något som alla kan göra. Visste ni att det finns ungdomar i Sverige som inte har en enda vän som har läst en hel bok? Känn på det; inte en enda vän som har läst en hel bok. Det är allvarligt.

 

Trots att detta är på god väg att bli mitt längsta blogginlägg någonsin så kommer jag att skriva något om vad jag tror om den svenska skolan. Jag tror faktiskt att jag ska göra en osorterad punktlista… ja, så får det bli.

·         Det fria skolvalet: valfrihet är bra och jag kommer inte att stödja reformer som minskar på valfriheten. Möjlighet till vinst i skolan är däremot roten till mycket ont inom skolvärlden. När skolor tvingas konkurrera och varje elev har ett pris på sitt huvud så kommer kompromisserna. Eleverna stannar där föräldrarna trivs. Föräldrar trivs om de har mycket att säga till om och om eleverna får bra betyg. Alltså kan föräldrar bestämma att eleverna inte ska läsa böcker hemma eftersom allt skolarbete ska ske i skolan. Detta sker alltså trots att massor av andra föräldrar vill att barnen ska läsa hemma, men de ser istället till att ha böcker tillgängliga för sina barn. Ni ser vinnar- och förlorarstrukturen, eller hur?

 

·         Den kränkta generationen: barn är faktiskt i ganska stor utsträckning curlade idag. Det känns inte bra att säga, men så är det. Det har hänt att lärare fått arga mail eller blivit uppringda efter att ha höjt rösten åt en elev. Det har hänt att föräldrar stödjer sina barn trots att de uppenbart har handlat fel, och menar att skolan inte förstår dem. Oavsett vad som händer så är det liksom alltid någons annans fel. Det är lite synd om barnet.

 

·         De obehöriga lärarna: om vem som helst kan arbeta med att undervisa våra barn så är det inget märkvärdigt med det yrket. Varför ska en lärare vara utbildad när det går bra ändå? Varför ska en lärare ha så hög lön när vem som helst kan utföra arbetet? Varför ska jag som har så höga betyg vilja utbilda mig till ett låglöneyrke? Och framför allt: Varför är våra barn värda utbildad personal?

 

·         Stora undervisningsgrupper: eleverna får aldrig uppleva lugn och ro. För att komma ifrån det värsta stöket så flyr de till grupprummen där de lämnas ensamma med sina arbetsblad. De producerar svar, ibland riktigt bra svar, men att det är i samklang med andra som den verkliga kunskapen uppstår får de aldrig erfara.

 

·         Utarbetade lärare: med stora undervisningsgrupper, bullrig arbetsmiljö, administrationspålägget från Helvetet och ständigt hemarbete är lärare den mest utarbetade arbetsgruppen vi har (här borde jag ha en källa men utgår istället från mitt minne). Hur ska en lärare orka vara på topp när den inarbetade tiden går åt till att rätta? Hur blir det med undervisningen när det aldrig blir lugnt i klassrummet? Lösningen blir arbetsblad och grupprum, och en stilla önskan om att de stökiga eleverna ska välja grupprummet så att man för en gångs skull får prata med de arbetssamma eleverna.

 

·         Segregationen: eleverna går i skolor där de kan spegla sig i klasskamraterna. Det är ett naturligt val att göra så, men barn från utsatta områden får aldrig veta hur ett arbete som verkligen är bra kan se ut. De är stolta och glada och får betyget C på ett arbete som de hade behövt redigera på en skola som ligger i ett annat område. Vilken lärare är människa att ta död på stoltheten och säga att det inte duger? Det är inte så enkelt och det är inte alltid någons fel. Det är ju ändå i de här områdena som flertalet elever med ofullständiga betyg bor. Vad gör då ett litet glädjebetyg för skillnad?

 

Det finns så mycket mer att säga om skolan, och det finns så mycket att göra för att det ska bli bättre för våra barn och elever. Ibland känns allt bara så stort och omöjligt. Men en sak är säker: att skriva oreflekterade kommentarer på sociala medier för att få några raljerande svar och några gillaknappningar som uppskattning tillbaka är inte rätt väg att gå. Kan vi inte, oavsett partitillhörighet och ideologi, börja tala om skolan istället?

Om den gemensamma välfärden och en cykeltur

Jag skulle ha deltagit i en manifestation för gemensam välfärd idag. På Medborgarplatsen skulle jag ha samlats tillsammans med många andra för att visa mitt missnöje med hur det har blivit med det som borde vara lika för alla. Vi skulle protestera mot Alliansregeringens politik och tala om för omvärlden att vi inte är så usla som vår regering kan få andra att tro. Jag hade till och med en tanke på att ta med mitt ena barnbarn, bara för att han är en sådan skön lirare att vara tillsammans med.

 

 – Vart leder den där vägen tror du?

 – Jag vet inte. Den har vi aldrig tagit.

 – Nej, och det ska vi inte heller.

 

Istället prioriterade jag min egen välfärd och njöt av lyxen att ha en cykelbar natur runt knuten. Det var mycket som var som det brukar när pappa och jag är ute och cyklar. Den största skillnaden var förmodligen att pappa hade tagit med sig ett varsitt äpple den här gången. I vanliga fall så brukar han bryta av ett äpple i två delar, men den här gången fick jag alltså ett eget.

 

 – Det ska vara en rondell här framme.

 – En rondell?!

 – Ja, här framme.

 

Den 14 augusti 2003 drabbades New York, egentligen hela nordöstra nordamerika men det är inte det intressanta, av ett gigantiskt elavbrott. Märkligt nog blev det lugnare i staden. De förmodade plundringarna uteblev och många talade om den vänligaste natten någonsin. Misshandel och mord och rån minskade under de mörka timmarna och för många var det den första gången som de fick se en stjärnhimmel.

 

Första gången de såg en stjärnhimmel!

 

Känn på det, och tänk dig hur det hade varit att aldrig ha fått vara med om att en klar natt se upp mot stjärnorna och slukas av nuet. Vilken ofattbar fattigdom.

 

 – Hur cyklade vi förra gången?

 – Jag minns inte. Dit tror jag.

 – Då tar vi den andra vägen idag.

 

Jag är en av vinnarna i Alliansens Sverige. Jag kommer att få mer pengar i plånboken när de genomför det femte jobbskatteavdraget, jag är sällan sjuk, jag behöver inte leva på a-kassa och jag har en fackföreningsavgift som inte är så hög eftersom jag arbetar i en bransch där arbetslösheten är i det närmaste obefintlig. Jag skulle också ha råd att betala en högre avgift, precis som alla som tillhör ett LO-förbund med högre arbetslöshet behöver göra; de som kanske inte har råd att prioritera sin egen trygghet. Jag har en bostadsrätt som jag kan hyra ut med vinst, om jag skulle vilja det. Eftersom jag inte är en ond människa så fylls jag av vämjelse när jag tänker på alla de som har fått betala för min välfärd. Räcker det inte snart?

 

 – Var det här vi var förra gången?

 – Nej.

 – Är du säker?

 – Nej.

 

Praktiska i Tumba riskerar ett vite på trehundratusen kronor om de inte ser till att eleverna får tillgång till riktiga verkstadslokaler. De får ta del av vår gemensamma välfärd och kan inte leverera den tjänst som de får pengar för att leverera. Men de tar fortfarande ut vinst.

 

 – Det är en snygg sjö. Jag undrar vad den heter.

 – Långsjön.

 – Hur vet du det?

 – Det står på skylten.

Bland allianspartierna är det bara representanter för Folkpartiet som har uttryckt någon form av kritik mot systemet. Jan Björklund antydde att det kunde vara så att borgerligheten hade varit naiv i frågan om vinster i friskolan. Jag tycker att Folkpartiet, som det enda alliansparti som någon gång visar någon form av samvete, spräcker samarbetet och lämnar Alliansen innan de helt förlorar sin heder.

 

 – Vilka hästar å springa.

 – Jaa, jäklar, vad vi fick trampa för att komma ifrån dem.

 – Jag hade en precis i nacken.

 – Jag såg det. Varför red de så fort?

 – Märkligt.

 

I Södertälje betalar vi lika mycket i landstingsskatt som övriga i Stockholms läns landsting. Trots det kostar det oss betydligt mer än övriga om vi vill nyttja kollektivtrafiken. Någon hävdade att det beror på att det är orättvist om någon som åker en station med tunnelbanan ska behöva betala lika mycket som vi som åker massor av stationer med pendeltåget. Istället för enhetstaxa så fick vi ett system som är så krångligt att en del av mina vänner har gett upp och helt enkelt köpt flera kort med reskassa för olika zonresor. Själv råkade jag aktivera en 24-timmarsresa när jag skulle åka fyra hållplatser med lokalbussen en regnig morgon på väg till jobbet. Jag vet en centerpartist som kallar månadskortet för enhetstaxa. En gång var Centern ett miljöengagerat parti som ville ha enhetstaxa på riktigt i stockholmstrafiken. Det är de inte längre.

 

 – Men nu är vi ju här.

 – Ja, här har vi varit många gånger.

 – Det hade jag inte trott.

 

När arbetsgivarorganisationerna förhindrar facklig verksamhet är det inte bara ett hot mot den svenska modellen, det är också ett hot mot demokratin och vår gemensamma välfärd. Almega visar om och om igen att de är en organisation som inte hör hemma i ett land med en modell som andra länder avundas oss. I Alliansens Sverige får skurkmetoder fritt spelrum när regeringen blundar för det som händer ute på våra arbetsplatser. Skämmes tamejfan!

 

 – De har järnstaket runt gravarna för att döingarna ska hålla sig inne på natten.

 – Ja, och tur är väl det. Det är skitäckligt att möta en när det är mörkt.

 – De luktar ju så illa.

 – Du luktar ju inte precis hallon själv.

 

Om ett år är det val.

 

Var rädda om varandra!

Om att välja och att få rösta i kyrkovalet för första gången på länge

Jag har fått mitt röstkort till kyrkovalet 2013. Den femtonde september är det kyrkoval. Eftersom jag lämnade Svenska kyrkan på 80-talet (eller möjligen tidigt 90-tal) och gick med igen i våras så måste jag erkänna att jag inte riktigt vet hur den beslutsfattande strukturen ser ut. Jag vet inte heller vilka frågor som är heta. Det känns inte som att det är någon pågående debatt som jag kan ta del av och ta ställning i heller. Vad finns det att besluta om? Informationsbladet från Svenska kyrkan känns inte riktigt informativt när det gäller de frågorna. Men jag får veta någonting i alla fall.

Val till kyrkofullmäktige – ditt lokala val

Som jag förstår det så är det att jämföra med kommunfullmäktigevalet. Kyrkofullmäktige bestämmer ramarna för den verksamhet som finns nära dig. Till exempel vilken verksamhet för barn och unga som ska finnas i församlingen, eller hur kör- och konsertverksamheten ska se ut (ur informationen som följde med röstkortet).

 

Val till stiftet – regionalt (kyrkans variant av landstingsfullmäktige)

Val till kyrkomötet – nationellt (riksdagen)

 

Om någon frågar mig så kan jag sedan i våras svara att jag tillhör Södertälje församling i Strängnäs stift inom Svenska kyrkan. Hade jag bott i Göteborg så hade jag fått rösta i fyra val. Den enda göteborgare jag känner har föräldrar med persiskt ursprung och det känns ju inte så svenskkyrkligt. Eftersom jag ibland tar mig friheten att ha förutfattade meningar så antar jag att hon inte tillhör den lyckliga skara som får välja fyra lappar den femtonde september. Vilken färg har förresten den fjärde lappen? Aha, grön. Där ser man.

 

Nu är alltså min fråga: hur ser debatten kring kör- och konsertverksamheten ut i Södertälje? Vilka är de politiska alternativen? Vad ska jag tycka? Hjälp mig! Jag tänker rösta och jag tänker rösta på ett sådant sätt att jag kan motivera mina val. Nu gäller det bara att hitta debatten.

 

Ett annat val gäller Centerpartiet. Om bara de som på riktigt stöder Centern röstade på dem så skulle Centern försvinna ur Riksdagen. Min undran blir då: Vad ska de göra med alla pengar? Som ett av världens rikaste partier så finns det ju en del att fördela om partiet skulle försvinna. Än mer märkligt är det att många av diskussionerna kring Centern handlar om vilken politik de ska välja för att få fler att rösta på dem. Det talas om taktik som om det handlade om ett fotbollslag och inköp av spelare och inte en idé om framtiden. Inom Centern har den egna existensen blivit viktigare än idéerna. Det enda rätta är naturligtvis att inte rösta på ett sådant parti, om man alltså inte tycker att ett partis existens är viktigare än frågorna de driver. Men folk gör förstås vad de vill av sin rösträtt.

 

Jag har alltid varit en slarver när det gäller mat. Jag äter ingenting och kompenserar sedan med allt som ger snabb och onyttig energi. Det är naturligtvis varken nyttigt eller smart, men det är ändå så jag alltid har gjort.

 

När jag hörde några på jobbet tala om 5:2-dieten så trodde jag först inte att det var sant. Där talade de gott om något som har varit en livsstil, fast utan stil då, för mig under många år. Hela mitt vuxna liv har jag ibland hoppat över maten och då och då kommit på mig själv med att inte ha ätit på över ett dygn. Och nu hade någon alltså hittat på ett system för oss som slarvar. Det är dessutom ett system som inte har några baksidor. Kan det vara sant?

 

Måndagar och torsdagar ser sedan två veckor tillbaka ut på följande sätt:

Frukost: Smoothie (200 kalorier)

Mellanmål: banan och kaffe (100 kalorier)

Lunch: Varma koppen (90 kalorier)

Middag: min akilleshäl. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska lösa detta. Glass och bullar är uteslutet, så det har blivit te istället. Men några rekommenderade femhundra kalorier får jag ju inte i mig förstås.

Utöver matsedeln så dricker jag baljvis med örtte. Det hela är så enkelt att det känns som om jag fuskar. Eftersom jag dricker oavbrutet så blir jag inte ens hungrig. Så var finns haken? Jag har inte hittat den i alla fall.

 

Som om det inte vore nog med hur bra det är med 5:2 så behöver jag inte följa den om något spännande händer just en måndag eller torsdag. Det är nämligen så med personliga val att man kan göra som man vill. Jag kan ju köra 6:1 en vecka om jag vill. Alla andra dagar äter jag som vanligt. Det är ett mirakel.

 

Går jag ned i vikt då? Det vet jag inte, men det är inte det primära. Det primära är att jag har någonting att pyssla med som gör mig medveten om vilka intagsval jag gör.

 

Ett sista val för denna gång; kan man välja vem man vill vara? Jag tror att det delvis är möjligt att göra det och att det då är bra om man väljer att vara en bra person. Ibland blir det lite väl lyckat förstås. Jag har vid två tillfällen blivit svaret skyldig när jag under en anställningsintervju inte vetat vad jag ska svara när de har frågat om mina dåliga (visst säger de väl mindre bra?) egenskaper.

 

 ”Men vad har du för mindre bra egenskaper då?”

 ”Jaa… jag vet inte (letar febrilt i minnet efter något vettigt att säga)… jag kan faktiskt inte komma på några dåliga egenskaper som kan påverka min arbetsinsats negativt.”

 

Självgod, narcissistisk, egocentrisk, självupptagen kan ha varit ord som gick runt i huvudet på intervjuaren. Om jag fick jobben? Jajamensan, åtminstone det ena! Vem vill inte ha en felfri personal? Om inte annat för att spräcka den perfekta fasaden och upptäcka att människan pratar oavbrutet. Varför hade jag inte sagt nåt om det?

 

Någon gång ska jag skriva om giriga skvallrare som faktiskt var idén jag hade när jag öppnade ett tomt dokument för att kunna börja skriva. Det blev inte så eftersom jag valde att skriva om att välja istället. Så kan det ju förstås bli ibland.

 

Njut av hösten medan den varar!

Det finns inget bättre.

Riv mina råsegel! Jag har blivit förkyld!

På listan över saker som jag gärna undviker ligger förkylning högt upp. Jag tillhör den där sorten som relativt sällan blir sjuk men som däckar totalt av en förkylning. När vi allihop skulle panikvaccineras mot någon djurinfluensa (var det svin eller fågel?) så hade jag inte haft en sjukdag på flera år. Hur ironiskt var det inte att jag då blev sjuk av själva vaccinet och fick lov att stanna hemma i två dagar.

Eftersom jag är en modern människa så har jag googlat på botemedel mot förkylning och hittat en del kreativa förslag där det mesta går ut på att förebygga förkylningen. Men nu är jag ju sjuk nu och behöver inte veta vad jag skulle ha gjort förra veckan eftersom den veckan redan har hänt. Självklart finns C-vitamin, vitlök, löksoppa och diverse naturpreparat med bland botemedlen men det allra bästa och troligaste hittade jag på Flashback – förstås. Flashback är nutidens orakel där man hittar både vett och strunt och rena obegripligheter.

Tipset löd i sammanfattning så här:

1.      Bädda din säng så att den blir varm att lägga sig i! Använd flera täcken.

2.      Tappa upp ett hett bad.

3.      Koka en hel kanna med te.

4.      Lägg dig i badet i en halvtimma. Se till att vattnet aldrig blir kallt.

5.      Ta på dig en morgonrock direkt efter att du torkar dig efter badet. Ta samtidigt en ASPIRIN. Inte Alvedon eller Ipren, utan Aspirin tillsammans med en stor kopp varmt te.

6.      Lägg dig i sängen direkt efter badet med morgonrocken och baka in dig i täckena. Ta inte av dig täcket när du börjar svettas. Ha dem på hela natten. Svettas, svettas, svettas.
Och sov, sov... zzz...

BOTAD

Tänk på att ha varmt på fötterna dagen efter, trots att du känner dig bättre. Ull är bra att ha på sig. Det andas. Klä dig i flera lager.

Metoden skulle kunna fungera eftersom feber hjälper förkylningen att läka ut och detta är en metod för att simulera feber. Det kan vara värt ett försök i alla fall, för sämre kan det bara inte bli. Jag tänker göra en variant av tipset och har redan börjat med att dricka massor av te.

Det sämsta med just den här förkylningen är att jag har haft kalas för en brorson hemma hos mig idag, och i stort sett hela familjen har varit på besök. Det betyder att jag har utsatt dem allihop för den dag då en förkyld människa smittar som allra mest. Jag dricker te, badar, klär mig varmt i natt och hoppas på svetten som undergörare. Om det fungerar så kan jag tipsa resten av familjen och då kanske jag avancerar på popularitetslistan igen.

Det andra lite halvdåliga är att om jag förblir i den här situationen så kommer jag att behöva vara hemma från jobbet och det är helt värdelöst när nya kurser ska introduceras, vilket är precis vad som händer den kommande veckan. Jag får helt enkelt ta och satsa på svetten. Det känns fräscht.

Krya på mig!

Och ibland går jag på konditori

”Hej, jag heter Marcus och ringer från Bredbandsbolaget. De två tidigare gångerna vi har ringt så har du suttit och fikat. Fikar du nu också?”

Hade jag varit lite snabb i skallen så hade jag förstås sagt ja, men jag vill ju inte framstå som om jag vore en sådan som fikar jämt, så jag sa nej. Jag sa också nej till det fantastiska kanalpaket som han erbjöd mig. När han då försökte tala om för mig att det skulle passa bra att titta på TV när jag fikar så förstod jag inte först vad han menade, men vräkte till slut ur mig:

”Jag fikar väl inte hemma heller!”


I italienska Diano Marina hittade jag tämligen omgående ett kafé att återkomma till. När jag väl hade lärt mig att beställa på italienska så hade personalen lärt sig vad jag ville ha och jag behövde aldrig mer göra annat än nicka och le för att de skulle komma med min beställning.

Jag har börjat på en ny skola och när jag skulle presentera mig för alla eleverna, och delar av personalen, så kom jag inte på något annat att säga än att jag brukar sitta på kafé ganska ofta. Det är ju förstås inte hela sanningen, men helt klart en del av den. Sanningen är den att jag fikar mycket mindre än vad bilden av mig gör gällande men att jag går på kondis lite oftare än en del andra. När jag kommer till en ny plats så brukar jag ganska snart lokalisera var de bästa konditorierna finns och se till att jag hamnar på den som verkar mest intressant. Ett bra kafé ska ge mig möjlighet att se ut genom ett fönster och samtidigt vara tillräckligt lugnt för att jag ska kunna läsa någorlunda ostört. Sankt Hans i Visby är ett typiskt sådant kafé. Dessvärre kommer jag inte dit tillräckligt ofta för att få uppleva det så mycket som jag skulle vilja, men jag minns den regniga sommaren 2004 när jag satt inomhus med en kopp varm choklad och en bok. Regnet öste ned och jag gick till Sankt Hans några dagar i följd innan det blev dags att hoppa på cykeln och bege sig till Lärbro.


Att få fika ståndsmässigt som på Café Einstein Unter den Linden i Berlin är en totalupplevelse som slår det mesta. Vad är väl kaffe och sacherbakelse utan avec?

Jag tycker att utbudet är mindre viktigt än miljön, men ibland hamnar jag på ställen där det är precis det motsatta som gör att jag kommer ihåg det. Sommaren 2005 åt jag en prinsessbakelse och drack en kopp kaffe i Hultsfreds centrum. Hultsfreds centrum är inte särskilt fint och uteserveringen låg på en ganska trist gågata, om jag minns rätt. Men bakelsen var himmelsk och när jag gick in för att se hur det såg ut vid kafédisken så såg jag att där hade de haft lyckan att hitta en konditor som kunde sitt jobb. Det kanske rentav var han som ägde det, vad vet jag? Jag reagerade i alla fall på att han var en relativt ung man med svarta konditorkläder.

Jag äter mina helgfrukostar på Kafé Tratten. Det är inget märkvärdigt med det; jag brukar ta en soppmacka, en bulle och en kopp kaffe. Men det är trevligt att komma dit. De talar om för mig om någon av mina söner är där eller när det senast hände. Rafka och jag skvallrar lite om våra barnbarn och kommenterar hur de växer. Ibland sitter någon vän där och fikar och ibland blir jag ensam med mina dubbla morgontidningar. Det blir som det blir, och det blir bra vilket som.

Det går inte att besöka England utan att åtminstone en gång ta en klassisk cream tea med en scone, clotted cream och hemlagad sylt. Det här är Vaults&Garden Café i Oxford där vi hittade en plats precis intill en grav. Här var det miljön snarare än det som serverades som var poängen. Jag har fått betydligt godare afternoon tea på andra ställen; sommaren 2010 i Windsor till exempel.

Det är höst nu. Jag klär på mig mer än jag behöver bara för att jag så intensivt har längtat efter den här tiden. Ungefär tio veckor varje år är det gott att vara jag. Jag mår aldrig så bra som när sommaren går över till sensommar och hösten äntligen kommit. När november kommer så vänder det och livsandarna vänder sig så sakteliga ifrån mig och tröttheten tar över. I februari orkar jag knappt lämna hemmet annat än för att ta mig till jobbet och i mars skulle jag ha gett upp om det inte vore för att det någonstans i fjärran finns en sol som verkar ge ett vagt löfte om att det kanske, men bara kanske, kommer att ljusna igen.

Hittills har jag inte varit i Budapest utan att också ha besökt Café Gerbeaud, och jag vet ärligt talat inte heller varför jag skulle hoppa över det besöket. Det är något särskilt med kaféer som har serveringspersonal i uniform.

Jag har kommit igång med mitt arbete och som vanligt så är eleverna höjdpunkten. Det är någonting med dessa unga män och kvinnor som gör mig glad. Det känns som om jag har hittat ett arbete som det inte går att ledsna på, inte så länge det finns elever i alla fall. Det är egentligen märkligt att min egen skolgång var så misslyckad när jag trivs så bra i skolan nu. Ibland vill jag ta ett glädjeskutt och utbrista: ”Det är så härligt att vara här!” men det är kanske bäst att jag låter bli. Åtminstone för ett tag; först ska eleverna få smälta att det finns vuxna som har fika som hobby.

Om flaggor och rättigheter och en växande rädsla för att världen är ond

Ibland tror jag att världen håller på att bli ond, på riktigt. Ni vet så där ond som den alltid verkade vara i de framtidsdystopiska filmerna från 1940- och 50-talet. Vi satt hela familjen samlad i TV-soffan och tittade på de där gamla filmerna och tänkte att så där kommer det ju aldrig att bli i alla fall. Ingen bryr sig om någon annan och några starka styr med hjärnhand medan en tigande konformistisk massa rör sig likt zombies vart än de styrande vill att de ska röra sig. Man ser döda blickar och hör entoniga röster, ingen ler. Någon gång kunde vi få se en blick som var ledsen och då visste vi att den personen skulle komma att bli viktig för handlingen. Vem är viktig för handlingen idag?

Världen hårdnar och vi kan se hur främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi och orättvisor ökar. De med pengar går förbi vårdköerna genom att välja privata alternativ, vinstandelarna ökar i samma takt som uppsägningarna och ojämställdheten blir mer påtaglig igen. Utan att skämmas vräker politiska företrädare ur sig dumheter och applåderas högt av den konformistiska massan som står i vägen för sin egen dumhet.

I Södertälje behöver vi en flaggpolicy som är så snäv att vi inte på något sätt riskerar att ondskans krafter kan hitta ett kryphål och hissa en flagga som inte representerar synen på alla som lika värda. Vi kan inte ha en prideflagga utanför vårt stadshus i Södertälje under Prideveckan i Stockholm därför att vi därmed riskerar att behöva flagga när Salemmarschen äger rum. Jag vet inte om de fortfarande håller på med den där marschen, men helt klart kommer det nya manifestationer som vi inte vill flagga för. När några södertäljebor säger att vi ska strunta i vår flaggpolicy så vet de inte vilka dörrar de då också öppnar. Ska vi ha en flaggpolicy som tvingar kommunens tjänstemän att ta politisk ställning eller ska vi ha en flaggpolicy som behandlar alla grupper lika? I Södertälje har vi bestämt att inte flagga för evenemang som sker utanför kommungränsen, och i och med detta så utesluts både den kärleksmanifesterande Pridefestivalen och den främlingsfientliga Salemmarschen.

Kan vi ha en flaggpolicy som säger att vi inte flaggar för några evenemang utanför kommunen förutom för Pride? Hur ska en sådan policy formuleras? En lösning är att ha egna aktiviteter under den veckan, till exempel seminarier och workshops med hbtq-tema. Vi kan ha utställningar på Saltskog gård, i Luna konsthall och i Stadshuset med teman som behandlar mänskliga rättigheter och allas lika värde. På så sätt har vi ju aktiviteter i kommunen som vi kan flagga för.

För en del människor är det besvärande att det finns hbtq-personer i alla samhällsgrupper och inom i princip alla yrkeskategorier. De anser att inte alla har rätt att stå upp för sina rättigheter att vara de personer de är. Istället för att ta diskussionen på de arenor där de kan bli lyssnade på så väljer de att störa. Det senaste exemplet är från i lördags när några aktivister störde gaypoliserna i Prideparaden. Den här typen av aktiviteter blir visserligen uppmärksammade men de leder inte till någonting alls. De hade lika gärna kunnat bygga ett tiotusenbitars-pussel. Det är ju också beundransvärt men det leder inte heller till något annat än att några vänner tycker att man är duktig: ”Bra byggt, Bettan!”

Poliser i alla stater, i rättsstater såväl som i polisstater, har för övrigt rätt att använda mer våld än vi andra därför att en attack på en polis är en attack på ett samhälle. Det är också därför som polismord döms med hårdare påföljd än andra mord. Det är nämligen inte enbart en individ som har blivit mördad utan också en del av det samhälle som de representerar och skyddar. Men det finns lagar. När en polis använder sin batong till att tokslå en liggande man, samtidigt som en hund hugger efter mannen, så ska det samhälle som polisen representerar och skyddar reagera. Det är det som är skillnaden mellan en rättsstat och en polisstat, att vi kan och ska reagera på hur poliser agerar. Att däremot aktivt reagera på att det finns gaypoliser som också kräver rättigheter och respekt precis som gaypräster, gaylärare och gaychaufförer är inget annat än tramsigt.

Min yngste son kommer inom någon vecka att vara en tjugoettårig tvåbarnsfar. Han och barnens mamma är två beundransvärda unga människor som har valt ett liv som unga föräldrar, med allt vad det innebär. Sonen arbetar och fästmön är föräldraledig. De sköter sina uppdrag, lägger undan pengar för framtiden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Just nu letar de efter en bil som kan passa en liten familj. I Folkpartiets och Centerpartiets Sverige hade de varit tvungna att leva på bidrag. Med ungdomslöner som ligger på sjuttiofem procent av avtalad lön hade den här familjen varit hårt drabbad. Så kan man också tänka.

Nu får det vara dags att njuta av denna sommars sista lediga dagar. På torsdag tar ledigheten slut för min del. Vi ses utomhus!

 

Ha det gott go'vänner!

 

Att komma hem ska vara bättre än en schlager

Jag brukar trivas där jag hamnar. Jag trivs där jag befinner mig och ganska ofta känner jag ett visst vemod när det är dags att lämna en plats där jag befunnit mig en tid. I veckan var det vemodigt att lämna London, ett London som visade sin allra bästa sida någonsin; inte en regndroppe på nio dagar. Det har aldrig hänt mig förr. Å andra sidan har det gett mig en bonnbränna som är svårslagen och förmodligen stört omöjlig att jämna till. Nu vet jag inte varför det är så viktigt med att jämna till den, jag har ändå inga planer på att tillbringa någon som helst tid på en strand eller någon annanstans där det gör någon skillnad om jag är vit eller brun under mina kläder.

När jag kom hem så gjorde jag en projektlista över London – bara för att försäkra mig om att jag kommer att åka tillbaka.

Det var så många som fotograferade Rosettastenen på The British Museum att jag tog kort på baksidan av stenen för att slippa trängseln. Men tanke på resultatet kan det ha gjort detsamma.

När jag efter en i det närmaste sinnesslö hemmadag till slut lämnar lägenheten en morgon så tar jag med mig mina morgontidningar och går runt hörnet för att komma till mitt frukostkafé, precis som jag brukar göra när jag är ledig. På uteserveringen frågar ägaren om en kund ska öppna eget när kunden fotograferar sin räkmacka. Vi skojar lite om företagsspionage utan att en enda gång nämna alla dessa matfoton som ständigt och jämt läggs ut på Facebook, det skulle ju vara alldeles för uppenbart. Ungefär samtidigt ringer pappa och säger att han vill ha sällskap och jag lovar att dyka upp hos honom om fyrtiofem minuter. I Länstidningen kommenterar den äldste sonen arbetsförhållandena för sommarjobbarna i Nykvarn och jag undrar om han var på Öland när han gav de där kommentarerna och om det är lika fint där som här i Södertälje.

Pappa och jag repriserar förra årets klassiker: Brunnsäng – Gärtuna – Östertäljespåret – Igelsta – Hall – Eldtomta café – Vårsta – Skarlunda – Weda – hem. Det tar oss ganska exakt fyra och en halv timme på cykel, men då cyklar vi inte särskilt fort. Dessutom har ju fikapausen tagit en del tid i anspråk, och vår vatten- och äppelpaus vid hästhagarna efter Skarlundaskroten, när vi diskuterar konkurrens och miljöpolitik, blir lite längre än det var tänkt. Eftersom det bara är rädda människor som använder GPS och pappa inte vet hur man använder cykeldatorn så vet vi inte hur långt vi cyklar, men skylten vid Vårsta, den som säger SÖDERTÄLJE 12, visar att vår tur åtminstone är längre än tolv kilometer. Vi gissar på fyra mil, men vem räknar sådant en sådan här dag? Dessutom brukar vi ofta överskatta vår förmåga men det låtsas vi inte om.

Tillbaka i min delade stad och till cykelturerna med pappa.

På bakgården har en granne bjudit några vänner på grillad mat och det luktar grillkol och tändvätska i mitt kök.

Jag har bott i Södertälje i princip hela mitt liv och jag har ingen längtan efter att ändra på det, annat än för kortare perioder. Tänk om jag, trots att jag reser ganska mycket, egentligen är en Emma Woodhouse som aldrig kommer längre än till Box Hill. Tänk om Södertälje i själva verket är mitt Highbury och mitt kvarter mitt Hartfield.

Det kanske är så enkelt att jag skulle trivas lika bra överallt, att om jag hade blivit kvar i Kensington så skulle jag ha hittat ett annat kafé att äta frukost på och efter ett tag skulle personalen och jag ha hittat vårt sätt att samtala och visa igenkänning. Min familj skulle förstås inte finnas där, men allt annat skulle på ett eller annat sätt ersättas med något nytt. Jag tror att hemma är där man lägger sin hatt och där man känner igen sig, och känner igen mig är precis vad jag gör när kommer hem efter några dagar på annan ort. Tanken på att allt ser likadant ut här hemma medan jag är ute och far är en skön tanke och kanske är det precis det som en rastlös själ som jag behöver – en plats att komma hem till och känna igen.

Södertälje är en stad med många invandrare; inte ens jag är född här. Det är klart att alla dessa nykomlingar sätter sin prägel på staden och det är klart att de har tagit med sig sådant som en gång satte en prägel på de ställen som de av olika anledningar har lämnat. Har de hittat sina platser? Är det här hemma för dem nu? En av mina tidigare elever från Irak har kommit in på Flygingenjörsprogrammet. Tänker han på hur märkligt det blev någon gång? Han föddes i ett land och hade sin framtid där tills ett krig tvingade honom att lämna det. Nu är det här han har sin framtid. Jag skulle kunna ge flera liknande exempel på hur unga människor skapar sig nya framtider i sina nya hemländer och jag skulle återkomma till samma fråga om hur oförutsett livet är. En ung man skulle bli guldsmed i Baghdad, precis som pappa, men läser istället naturvetenskap på ett gymnasium i närheten av Stockholm. Jag tänker också på den unga kvinnan som utbildar sig för att så småningom kunna bli sjuksköterska på ett äldreboende. När jag blir gammal så hoppas jag att det är henne jag får möta, då vet jag att jag skulle bli väl omhändertagen.

Ibland talar vi om segregationen i Södertälje och glömmer bort alla sätt där det faktiskt är precis tvärtom. Jag brukar lyfta fram min hemstad som ett exempel på att integrationen har lyckats och att de problem som finns snarare är socialt baserade än ursprungsbaserade. Om jag lämnade Södertälje och flyttade till en kommun med monokultur så skulle jag sakna blandningen. Den skulle i alla fall vara svår att ersätta.

Att vara fri att bli nästan vem som helst

Jag har semester. Det är min första semester sedan 1993. Det är ett tag sedan sist, det måste jag erkänna, men nu är det alltså dags igen. Semester… det ger en känsla av att tiden är utmätt på något sätt. Jag har semester. Yo! Semester! Det känns inte helt fel.

Senast jag hade semester cyklade jag på Gotland med min syster. Det var politikervecka (det hette så då) fast jag minns inte vilka politiker som var där de två dagar som vi var i Visby, men jag minns att vi var i Almedalen i alla fall. Greenpeace var också där, det kommer jag definitivt ihåg. Det var inte alls samma spektakel som det är idag, men det var ändå gott om folk. Förmodligen var det en del mediefolk där också. Oavsett vilket så var jag och syrran där. Och jag hade semester.

Somrarna efter 1993 har jag sommarjobbat, varit arbetslös och haft sommaruppehåll från arbetet. Jag har också varit föräldraledig. Som lärare med ferietjänst så har man inte semester. Man har någon typ av inarbetad ledighet. Efter att ha slavat med oreglerad arbetstid för en skitlön så får man alltså ett sommaruppehåll i sju och en halv vecka. Men nu är det inte längre så för mig eftersom jag har fått ett lärarjobb med semestertjänst. Det betyder att jag har ett helt vanligt tjänstemannaavtal med sex veckors semester och fyrtiotimmarsvecka. Jag är numer en lärare med reglerad arbetstid. Det känns som om jag har vunnit högsta vinsten på något som har bra priser som högsta vinst. Inget mer gratisarbete på övertid, inget mer dra ned på kvaliteten på undervisningen för att man har blivit ålagd att göra mer än vad som ryms inom ramen för tjänsten och ingen mer ångest för att man inte ser till att jobba ifatt på sin lediga tid.

Vad gör människor när de har semester? Sover de länge eller går de upp som vanligt bara för att det är så skönt att kunna göra det utan att behöva gå till jobbet? Packar de bilen full med barn och badsaker och åker till stranden? De kanske hyr en stuga någonstans och blir osams med varandra. Jag tror alldeles bestämt att jag ska googla på semester och se vad som kommer upp.

Nu när jag har fått nytt jobb så tänker jag att jag kan byta stil utan att någon vet att det är en ny stil. Jag kan börja säga något som alla på jobbet förknippar med mig, fast ingen annan vet om att det är något som går att förknippa med mig. Jag skulle kunna börja använda klänning och inte låtsas om att det får mig att känna mig som en transa; och då menar jag inte den snygga sorten utan mer som Max Klinger i MASH. Jag kan vara den jag allra helst vill vara, eller testa något nytt bara för att se om det är något att bygga vidare på. Möjligheterna är oändliga och jag vet inte var jag ska börja.

En lärare i Dallas använde samma kläder i fyrtio år när det var dags för skolfotografering. Det är en fantastiskt rolig idé som jag skulle kunna ta efter, men den är redan gjord och då kan det aldrig bli fräscht och innovativt. Dessutom tänker jag inte jobba i fyrtio år till och därför att det inte aktuellt i alla fall, och helt ärligt skulle jag med all säkerhet glömma bort det och då blir det ju bara dumt. Att ha samma kläder lite oregelbundet under femton år känns ju verkligen inte innovativt och kul alls. Det är inte den sortens lärare jag vill vara. Men jag skulle kunna få alla att kalla mig Velvet…

Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprogram idag. Det var inte idag som det sändes men jag var ute och cyklade i söndags och därför lyssnade jag idag. Kristian Gidlund kommer att dö. Han är tjugonio år och kommer att dö ganska snart. Han har en obotlig magsäckscancer och den vård han får idag är palliativ. Det är den sortens vård som gör att livets slutskede blir uthärdlig, eller mindre outhärdlig ska man kanske säga. Oavsett vilket så var det så outhärdligt sorgligt att lyssna att jag var tvungen att gå omkring i lägenheten för att inte falla ihop. När han läste upp brevet till det barn han aldrig kommer att få så blev så sorgligt att jag inte längre kunde stå emot. Jag satte mig på en stol och lät tårarna rinna. Livet är så orättvist och ibland är jag rädd att jag glömmer bort att vara ödmjuk inför det fantastiska som ständigt händer, och gläds på ett skrytsamt sätt så att det blir ögat.

Men jag är glad och tacksam för att jag har det bra och för att jag har mina söner och för att de har det bra och för att mitt andra barnbarn är på väg och för att Alfred är en så skön lirare och för att det är kul att vara jag och för att mina söner också är kul. Men jag är också ödmjuk inför det och vet att inte alla har det så och att det inte alltid handlar om egna val. Ibland blir det bra helt enkelt. Och ibland blir det helt värdelöst. Det är någon typ av lotteri som kallas livet och det finns inte mycket man kan göra åt det, mer än att försöka låta bli att gå sönder när det inte är bra. Om du vill lyssna på Kristian Gidlund så kan du göra det genom att klicka på den här länken.

Dagens bästa: Alfred var här och var så där glad och underbar som bara en ettårig liten kille som heter Alfred kan vara. Han fick årets sjunde balkongodlade jordgubbe och gjorde ingen grimas. Det betyder att den inte var sur.

Något annat bra: jag har gjort iordning en liten hög med böcker som jag ska läsa under semestern. Den första blir En egen plats av Robert Goolrick. Den köpte jag för att den var snygg och för att skärningen var sådan att man fick en känsla av sådana där sprättböcker. Eftersom det handlar om 1948 så stämmer det väl med tiden. Alltså är det en smart bok – och därmed oemotståndlig.

Nu är det dags att sova, semester till trots.

Var snälla, det hjälper!

Busstrejken fortsätter – men midsommar kör som vanligt

Imorgon är det midsommar. Då lämnar alla människor staden och åker ut på landet för att fira med nära och kära. De kommer att käka sill, färskpotatis, något trendigt och dricka nubbe till. Blommor ska plockas och majstången majas innan det är dags för dagens stora resning. Detta är den svenskaste av de svenska högtiderna och svenska flaggan kommer att vaja över hela Sverige. Midsommar är bäst tycker jag.

I år ska jag cykla upp till Torekällberget och titta på barnen när de dansar runt stången. Sedan ska jag köpa en glass och cykla hem igen. Jag ska kanske ta med mig en bok ifall jag får lust att läsa samtidigt som jag äter min glass, och det är inte helt omöjligt att jag tar en kopp kaffe på Café Bellevue. Japp, det blir en midsommar helt i min smak.

De som däremot har tänkt åka buss ut till någon stuga någonstans i närheten av Stockholm kan få det jobbigt. Busschaufförerna strejkar för att få rimliga arbetsvillkor och det ser i nuläget ut som att det kommer att bli en långvarig strejk. Amalthealinjen har ju fått all uppmärksamhet som krävs för att alla ska förstå att de är tramsiga skitstövlar så den som har förhoppningar om hjälp från det hållet lär få vänta ännu längre än på att strejken ska ta slut.

SEKO Stockholms ordförande och ordförande i Trafiknämnden i Stockholms läns landsting passade på att byta några ord. Min cykel är det enda som inte är suddigt på bilden. Hur kan det komma sig?

Diverse moderater var i Södertälje idag, med anledning av invigningen av dubbelspåret mellan Södertälje Centrum och Södertälje Hamn. Det skulle firas att tågen äntligen kan mötas och resenärerna slipper vänta in ankommande tåg vid Hamn för att till slut få komma fram till Centrum. Kringelgummor delade ut Södertäljekringlor och redan vid den första tuggan så visste jag att detta var något som jag kände igen; och mycket riktigt hade pappa varit där och hjälpt till med bakandet av kringlorna. Han är en av få som faktiskt kan baka äkta kringlor. Nu är det där inte riktigt sant eftersom det i själva verket inte finns ett recept som alla gummorna följde utan varje gumma hade sin egen variant. Men nu har man bestämt att det är ett enda recept som är det äkta och just detta recept är det som min pappa följer när han bakar sina äkta Södertäljekringlor. Och än klarar konditorn och bagaren av att baka kringlor. Han bakar också släta bullar som är så perfekta i konsistensen, med runda jäshål förstås, att de nästan smälter i munnen. Fast de bullarna är det bara vi i familjen som får njuta av.

På samma plats som det var invigningsfest pågick det också strejk. Strejkvakterna från Kommunal satt och bevakade strejken så att inget strejkbryteri skulle inträffa. Bland besökarna fanns flera politiker, från olika partier, och jag hoppas att de passade på att prata med strejkvakterna och förhöra sig om att allt var bra med dem. Jag såg bara två socialdemokrater göra det, men nog kan man väl ändå förvänta sig att fler talade med dem? Eller gäller sådana mänskliga tilltag endast vid valår med fotografer närvarande? Det känns taskigt att insinuera något när jag inte säkert vet hur saker och ting förhåller sig, så jag lämnar frågan därhän och tar istället och kokar mig en kopp te.

Glad midsommar!

 

Att bli niad och få skäll - men egentligen om vad som är rimligt i en stadskärna

 – Får jag fråga en sak? Hur ser ert avtal för den här aktiviteten ut?

 – VARFÖR VILL NI DÖDA CENTRUM?! DET ÄR SÅ’NT HÄR SOM LOCKAR FOLK TILL CENTRUM!

Jag möttes av en fullkomligt okontrollerad ilska av en man som niade mig och anklagade mig för att vilja döda Södertälje centrum. Jag vet inte hur han hade fått tag på min adress, men han tyckte i alla fall att jag skulle lämna stan och flytta ut till en stuga i skogen. Hans kompis log lite avväpnande och sa att de hade tid till halv fyra. Jag nickade mot honom samtidigt som utskällningen fortsatte. Jag hörde hur han fortsatte gapa medan jag gick därifrån och tänkte att så kan man ju också bete sig.

 

Anledningen till att jag frågade var att det på scenen vid Politikertorget pågick en aktivitet som arrangerades av Miss Universe. Aktiviteten tog allt ljudutrymme i hela centrum i anspråk och pågick oavbrutet från 11.30 under dagen. Denna fantastiska aktivitet som skulle locka alla dessa människor till centrum, samma centrum som jag vill döda då, lockade ingen. Ingen stannade, ingen lyssnade, ingen frågade ens vad som pågick. Inte en enda människa som befann sig i närheten kunde på något sätt värja sig från musiken som pumpades ut ur högtalarna och de allra flesta stressade över torget för att komma därifrån. Om jag hade parkerat en bil med öppna fönster och pumpande eurotechnodisco på torget och sagt att alla som var emot det ville döda centrum hade jag ha blivit betraktad som galen. Men så galen är jag inte, och dessutom så har jag inget körkort och hade således fått en del andra problem på halsen.

 

Men jag var faktiskt uppriktigt intresserad. Vad hade gått snett? Vad var syftet med aktiviteten? Var det ens meningen att de skulle ha publik?

 

Ett levande stadscentrum är ett centrum där flera aktiviteter samsas, där människor möts och någon form av puls uppstår. I ett dött centrum ryms bara en aktivitet (gärna en död sådan) och inga möten uppstår. Pulsen saknas eftersom det inte finns något liv. Vem är det som vill döda centrum? Egentligen.

 

I ett levande centrum finns det plats för många aktiviteter. Denna bild är från Wendela Hebbegymnasiets student 2012.

En lösning är förstås att ta bort Sveriges fulaste scen från den plats där allra mest eko uppstår och hitta andra och mer varierade platser för musiken. En annan lösning är att inte ge tillstånd som sträcker sig över hela den tid som butikerna håller öppet, utan begränsa tiden för hur länge man får dominera ljudbilden i centrum. Det är bara trevligt om det är flera olika händelser som sker på scenen mitt i stan, men varför är det så svårt att samsas och varför måste åsikterna polariseras av fanatiker med begränsad impulskontroll?

 

Jag ser mer än gärna aktiviteter på stan, i centrum, men när en aktivitet blir så dominerande att all annan form av liv dör så är det något som har gått snett. Miss Universe kan ha sina uttagningar på samma plats, men måste det ske på bekostnad av all annan aktivitet? Och varför fick de tillstånd hela dagen när de inte hade något att erbjuda? Vad är syftet med att ha ett centrum där människor inte kan vara? Är det att hålla liv i ett centrum?

 

Jag älskar mina stadsljud med bilarna som åker förbi utanför min öppna balkongdörr, sirenerna som hörs ibland och folket som samlas i parken utanför när krogarna stänger. Jag vill höra barngråt och skratt och vänner som hälsar på varandra. Jag vill höra musik från krogarna och någon överförfriskad människa som skäller på vakten som tyckte att det var dags att gå hem. Jag vill faktiskt också höra musik när någon köpcenterkändis kommer på besök eller när någon bil med pumpande musik parkerar utanför mitt fönster. När de spelar levande musik på uteplatsen till grannkrogen och jag får stänga av min egen så blir jag glad. Det ingår naturligt i en stadsmiljö att det blir så ibland. Framför allt vill jag värna känslan av att jag befinner mig i en riktig stad och inte på en för turister konstruerad charterort vid Medelhavet. I min drömstad får även Miss Universe plats, men meningslösa ljudföroreningar är inte en del av min levande stad.

 

Därför vill jag inte döda Södertälje Centrum.

 

Ciao!

Man måste inte vara elak

När jag vaknade i torsdags var min starkaste känsla lättnad. Betygen sattes under onsdagen och jag kan inte göra mer för att få eleverna i mål; jag har bedömt och bedömt igen, jämfört med målen och slutligen bestämt mig för att jag kan stå för den betygsättning som jag har gjort. Det har inte blivit snällbetyg och det har inte heller blivit några elaka betyg. Jag har gjort vad jag kan för att själva myndighetsutövandet i mitt yrke ska vara så rättssäkert och rättvis som möjligt utifrån den kapacitet som jag själv besitter. Jag har inte fört in dem i vårt internetbaserade betygsystem än, men det gör jag på måndag.
 
Att vakna en torsdag morgon efter en intensiv arbetsperiod, och veta att man har fyra lediga dagar att se fram emot, ger en lätt en känsla av overklighet. Är det klart nu? Kan jag gå och köpa blommor till min franska balkong utan att jag därmed kommer efter med någon arbetsuppgift? Är alla inlämningar och prov rättade och bedömda? Svaret på samtliga frågor är: ”Ja, Katarina, det är klart nu. Städa upp det sista och ta sedan ut din välförtjänta ledighet.”
 
Men hur ska det gå för mina elever nu när jag ska byta skola? Tänk om de får en lärare som inte är tillräckligt kompetent, eller någon obehaglig typ med en sätt-dit-dem-mentalitet. Ska jag tala om för vår nye rektor (den fjärde på ett läsår) att man måste vara snäll mot elever, därför att det är då de presterar bättre än de själva trodde var möjligt, eller vet han redan det? Jag tror att jag tar och pratar med honom på måndag.
 
Trots att jag hade bestämt mig så orkade jag inte gå på Parkteaterns premiär i år. Det fanns ingen som helst kraft kvar i mig, och jag fick helt enkelt finna mig i att se Kåldolmar och kalsipper en annan dag än premiärdagen. Igår var jag i Margaretaparken i vackra gamla Enskede och det var säkert lika bra som på premiären, fast utan kändismingel och premiärnerver då förstås. Club Killers och de andra i ensemblen framförde de gamla välkända melodierna till lite andra rytmer och feststämningen var på topp. Kungarna bodde i Rosenbad och Tjänaren hade bak-och-framskor för att inte behöva vända kungarna ryggen. Hen talade också om att man var tvungen att buga inför överheten för att de inte skulle se att man skrattade åt dem. Barnkulturen hade ett budskap på 70-talet som vi idag kan le lite generat åt. Vill vi tillbaka dit?

Jag kom inte ihåg hela historien men med hjälp av Google så har jag fått ihop det någorlunda rätt till slut. Sven Otto Littorin (SOL) målade en tavla som han kallade Arbetslinjen (sic!) och en reaktion på den bilden blev en konsttävling med remixer på Littorins tavla. Jag vet inte om Skända arbetslinjen blev det vinnande bidraget, men det är helt klart värt ett hedersomnämnande i alla fall. Jag vet inte heller om jag har rätt att publicera bilden här, men om jag gör fel nu så tror jag att någon som vet säger till.

Idag var Sanna Rayman dummare än vanligt. På Svenska Dagbladets debattsida skriver hon att om Socialstyrelsen vill veta något om vår livsstil så får de beställa en marknadsundersökning som alla företag tvingas göra. Hon vill inte att vårdcentraler ska fråga patienter om livsstilsrelaterade frågor utan bara prata om det som patienten har sökt för. Att Socialstyrelsen har i uppdrag att värna vår hälsa och se var resurser behöver läggas in faller denna dam inte in, utan hon vill bara inte se någon skattebetald nyfikenhet. Nu skulle vän av ordning kunna påpeka att Socialstyrelsen är skattefinansierad och att en marknadsundersökning är dyrare än att låta vårdcentralerna samla in informationen och att det i slutändan skulle kosta ännu mer skattepengar, men jag tycker att vi för en gångs skull låter bli. Man måste inte alltid vara elak.
 
Är de elaka i Botkyrka kommun när de låter den kanske rikaste riskkapitalisten i Sverige, Mikael Ahlström, köpa en del av Botkyrkabyggens bestånd iAlby? Riskkapitalistens jobb är att öka värdet på fastigheterna så att de går att sälja dyrare än de köptes in eftersom det är så de arbetar. För att höja en hyresfastighets värde behövs det ökade intäkter och ett vanligt sätt att göra detta är att göra normala renoveringar, som stambyten och underhåll av slitna ytor, i kombination av uppfräschning av någon detalj, till exempel byta ut köksskåpen – och voila! där har det hänt en lyxrenovering som kan rendera höjd hyra! Fastigheten har stigit i värde och kan nu säljas med vinst. De som står för notan är naturligtvis hyresgästerna. Igår ska Albybergets hyresgäster ha fått ett brev med information om försäljningen. Kommer de att få stå för notan även denna gång, trots att riskkapitalisten i detta fall säger sig ha andra avsikter? Historien får utvisa hur det är med den saken. Det måste inte sluta illa bara för att historien så här långt alltför ofta har visat på det motsatta. Det skulle ju kunna vara så att det är med just denne riskkapitalist som det vänder. Eller så blir det precis så som många befarar.

Jag tror på den goda människans inneboende styrka och jag vet att det går att ha en fri värld utan att de onda krafterna tar över, men vi måste se till att vi stoppar dem i tid. Vi behöver mobilisera oss och vända trenden så att vårt gemensamma ansvar blir den viktigaste drivkraften för alla. När vi har ledsnat på passiviteten framför våra skärmar. När vi har slutat att tro att det är engagemang att delta i internetdiskussioner för några få insatta så kommer den goda viljan att segra, allt annat är omöjligt. Det är inte möjligt att man måste vara elak för att nå framgång, en sådan värld kan vi bara inte tillåta.

Kom, låt oss vara goda tillsammans!