Att komma hem ska vara bättre än en schlager

Jag brukar trivas där jag hamnar. Jag trivs där jag befinner mig och ganska ofta känner jag ett visst vemod när det är dags att lämna en plats där jag befunnit mig en tid. I veckan var det vemodigt att lämna London, ett London som visade sin allra bästa sida någonsin; inte en regndroppe på nio dagar. Det har aldrig hänt mig förr. Å andra sidan har det gett mig en bonnbränna som är svårslagen och förmodligen stört omöjlig att jämna till. Nu vet jag inte varför det är så viktigt med att jämna till den, jag har ändå inga planer på att tillbringa någon som helst tid på en strand eller någon annanstans där det gör någon skillnad om jag är vit eller brun under mina kläder.

När jag kom hem så gjorde jag en projektlista över London – bara för att försäkra mig om att jag kommer att åka tillbaka.

Det var så många som fotograferade Rosettastenen på The British Museum att jag tog kort på baksidan av stenen för att slippa trängseln. Men tanke på resultatet kan det ha gjort detsamma.

När jag efter en i det närmaste sinnesslö hemmadag till slut lämnar lägenheten en morgon så tar jag med mig mina morgontidningar och går runt hörnet för att komma till mitt frukostkafé, precis som jag brukar göra när jag är ledig. På uteserveringen frågar ägaren om en kund ska öppna eget när kunden fotograferar sin räkmacka. Vi skojar lite om företagsspionage utan att en enda gång nämna alla dessa matfoton som ständigt och jämt läggs ut på Facebook, det skulle ju vara alldeles för uppenbart. Ungefär samtidigt ringer pappa och säger att han vill ha sällskap och jag lovar att dyka upp hos honom om fyrtiofem minuter. I Länstidningen kommenterar den äldste sonen arbetsförhållandena för sommarjobbarna i Nykvarn och jag undrar om han var på Öland när han gav de där kommentarerna och om det är lika fint där som här i Södertälje.

Pappa och jag repriserar förra årets klassiker: Brunnsäng – Gärtuna – Östertäljespåret – Igelsta – Hall – Eldtomta café – Vårsta – Skarlunda – Weda – hem. Det tar oss ganska exakt fyra och en halv timme på cykel, men då cyklar vi inte särskilt fort. Dessutom har ju fikapausen tagit en del tid i anspråk, och vår vatten- och äppelpaus vid hästhagarna efter Skarlundaskroten, när vi diskuterar konkurrens och miljöpolitik, blir lite längre än det var tänkt. Eftersom det bara är rädda människor som använder GPS och pappa inte vet hur man använder cykeldatorn så vet vi inte hur långt vi cyklar, men skylten vid Vårsta, den som säger SÖDERTÄLJE 12, visar att vår tur åtminstone är längre än tolv kilometer. Vi gissar på fyra mil, men vem räknar sådant en sådan här dag? Dessutom brukar vi ofta överskatta vår förmåga men det låtsas vi inte om.

Tillbaka i min delade stad och till cykelturerna med pappa.

På bakgården har en granne bjudit några vänner på grillad mat och det luktar grillkol och tändvätska i mitt kök.

Jag har bott i Södertälje i princip hela mitt liv och jag har ingen längtan efter att ändra på det, annat än för kortare perioder. Tänk om jag, trots att jag reser ganska mycket, egentligen är en Emma Woodhouse som aldrig kommer längre än till Box Hill. Tänk om Södertälje i själva verket är mitt Highbury och mitt kvarter mitt Hartfield.

Det kanske är så enkelt att jag skulle trivas lika bra överallt, att om jag hade blivit kvar i Kensington så skulle jag ha hittat ett annat kafé att äta frukost på och efter ett tag skulle personalen och jag ha hittat vårt sätt att samtala och visa igenkänning. Min familj skulle förstås inte finnas där, men allt annat skulle på ett eller annat sätt ersättas med något nytt. Jag tror att hemma är där man lägger sin hatt och där man känner igen sig, och känner igen mig är precis vad jag gör när kommer hem efter några dagar på annan ort. Tanken på att allt ser likadant ut här hemma medan jag är ute och far är en skön tanke och kanske är det precis det som en rastlös själ som jag behöver – en plats att komma hem till och känna igen.

Södertälje är en stad med många invandrare; inte ens jag är född här. Det är klart att alla dessa nykomlingar sätter sin prägel på staden och det är klart att de har tagit med sig sådant som en gång satte en prägel på de ställen som de av olika anledningar har lämnat. Har de hittat sina platser? Är det här hemma för dem nu? En av mina tidigare elever från Irak har kommit in på Flygingenjörsprogrammet. Tänker han på hur märkligt det blev någon gång? Han föddes i ett land och hade sin framtid där tills ett krig tvingade honom att lämna det. Nu är det här han har sin framtid. Jag skulle kunna ge flera liknande exempel på hur unga människor skapar sig nya framtider i sina nya hemländer och jag skulle återkomma till samma fråga om hur oförutsett livet är. En ung man skulle bli guldsmed i Baghdad, precis som pappa, men läser istället naturvetenskap på ett gymnasium i närheten av Stockholm. Jag tänker också på den unga kvinnan som utbildar sig för att så småningom kunna bli sjuksköterska på ett äldreboende. När jag blir gammal så hoppas jag att det är henne jag får möta, då vet jag att jag skulle bli väl omhändertagen.

Ibland talar vi om segregationen i Södertälje och glömmer bort alla sätt där det faktiskt är precis tvärtom. Jag brukar lyfta fram min hemstad som ett exempel på att integrationen har lyckats och att de problem som finns snarare är socialt baserade än ursprungsbaserade. Om jag lämnade Södertälje och flyttade till en kommun med monokultur så skulle jag sakna blandningen. Den skulle i alla fall vara svår att ersätta.