Om flaggor och rättigheter och en växande rädsla för att världen är ond

Ibland tror jag att världen håller på att bli ond, på riktigt. Ni vet så där ond som den alltid verkade vara i de framtidsdystopiska filmerna från 1940- och 50-talet. Vi satt hela familjen samlad i TV-soffan och tittade på de där gamla filmerna och tänkte att så där kommer det ju aldrig att bli i alla fall. Ingen bryr sig om någon annan och några starka styr med hjärnhand medan en tigande konformistisk massa rör sig likt zombies vart än de styrande vill att de ska röra sig. Man ser döda blickar och hör entoniga röster, ingen ler. Någon gång kunde vi få se en blick som var ledsen och då visste vi att den personen skulle komma att bli viktig för handlingen. Vem är viktig för handlingen idag?

Världen hårdnar och vi kan se hur främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi och orättvisor ökar. De med pengar går förbi vårdköerna genom att välja privata alternativ, vinstandelarna ökar i samma takt som uppsägningarna och ojämställdheten blir mer påtaglig igen. Utan att skämmas vräker politiska företrädare ur sig dumheter och applåderas högt av den konformistiska massan som står i vägen för sin egen dumhet.

I Södertälje behöver vi en flaggpolicy som är så snäv att vi inte på något sätt riskerar att ondskans krafter kan hitta ett kryphål och hissa en flagga som inte representerar synen på alla som lika värda. Vi kan inte ha en prideflagga utanför vårt stadshus i Södertälje under Prideveckan i Stockholm därför att vi därmed riskerar att behöva flagga när Salemmarschen äger rum. Jag vet inte om de fortfarande håller på med den där marschen, men helt klart kommer det nya manifestationer som vi inte vill flagga för. När några södertäljebor säger att vi ska strunta i vår flaggpolicy så vet de inte vilka dörrar de då också öppnar. Ska vi ha en flaggpolicy som tvingar kommunens tjänstemän att ta politisk ställning eller ska vi ha en flaggpolicy som behandlar alla grupper lika? I Södertälje har vi bestämt att inte flagga för evenemang som sker utanför kommungränsen, och i och med detta så utesluts både den kärleksmanifesterande Pridefestivalen och den främlingsfientliga Salemmarschen.

Kan vi ha en flaggpolicy som säger att vi inte flaggar för några evenemang utanför kommunen förutom för Pride? Hur ska en sådan policy formuleras? En lösning är att ha egna aktiviteter under den veckan, till exempel seminarier och workshops med hbtq-tema. Vi kan ha utställningar på Saltskog gård, i Luna konsthall och i Stadshuset med teman som behandlar mänskliga rättigheter och allas lika värde. På så sätt har vi ju aktiviteter i kommunen som vi kan flagga för.

För en del människor är det besvärande att det finns hbtq-personer i alla samhällsgrupper och inom i princip alla yrkeskategorier. De anser att inte alla har rätt att stå upp för sina rättigheter att vara de personer de är. Istället för att ta diskussionen på de arenor där de kan bli lyssnade på så väljer de att störa. Det senaste exemplet är från i lördags när några aktivister störde gaypoliserna i Prideparaden. Den här typen av aktiviteter blir visserligen uppmärksammade men de leder inte till någonting alls. De hade lika gärna kunnat bygga ett tiotusenbitars-pussel. Det är ju också beundransvärt men det leder inte heller till något annat än att några vänner tycker att man är duktig: ”Bra byggt, Bettan!”

Poliser i alla stater, i rättsstater såväl som i polisstater, har för övrigt rätt att använda mer våld än vi andra därför att en attack på en polis är en attack på ett samhälle. Det är också därför som polismord döms med hårdare påföljd än andra mord. Det är nämligen inte enbart en individ som har blivit mördad utan också en del av det samhälle som de representerar och skyddar. Men det finns lagar. När en polis använder sin batong till att tokslå en liggande man, samtidigt som en hund hugger efter mannen, så ska det samhälle som polisen representerar och skyddar reagera. Det är det som är skillnaden mellan en rättsstat och en polisstat, att vi kan och ska reagera på hur poliser agerar. Att däremot aktivt reagera på att det finns gaypoliser som också kräver rättigheter och respekt precis som gaypräster, gaylärare och gaychaufförer är inget annat än tramsigt.

Min yngste son kommer inom någon vecka att vara en tjugoettårig tvåbarnsfar. Han och barnens mamma är två beundransvärda unga människor som har valt ett liv som unga föräldrar, med allt vad det innebär. Sonen arbetar och fästmön är föräldraledig. De sköter sina uppdrag, lägger undan pengar för framtiden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Just nu letar de efter en bil som kan passa en liten familj. I Folkpartiets och Centerpartiets Sverige hade de varit tvungna att leva på bidrag. Med ungdomslöner som ligger på sjuttiofem procent av avtalad lön hade den här familjen varit hårt drabbad. Så kan man också tänka.

Nu får det vara dags att njuta av denna sommars sista lediga dagar. På torsdag tar ledigheten slut för min del. Vi ses utomhus!

 

Ha det gott go'vänner!