Karantän på 7 306 km²

Det sägs att vi fortfarande befinner oss i karantän och att vi kommer att få stanna i den ett bra tag framöver. Det är idag dag 66 för alla andra och på grund av anledning den 65:e för mig. 

Hur är livet i karantän? Vad gör jag hela dagarna? För att besvara dessa frågor så ska jag berätta om gårdagen.

07.00: Klockan ringer, eller egentligen iPad, för vem har klocka idag? Jag snoozar och ligger kvar ytterligare några minuter.

07.25: Jag och min cykel väljer idag att cykla österut. När jag kommer fram till Pedregalejo är solen så stark att jag blir irriterad över att jag glömde ta med mig solglasögonen, men trots mina svullna ögon så fortsätter jag genom Pedregalejo, förbi småbåtshamnen och ut på det som jag tror en gång var en banvall. Kanske har det bara varit den gamla kustvägen. 

Jag stannar en stund vid Paseo de los Canadienses och tittar på kartan och minnesplaketten över Norman Bethune som tillsammans med två sjuksköterskor åkte till Almeríavägen och undsatte hundratals människor som deltog i den vandring, Desbandá, som oräkneliga malagabor tvingades göra i februari 1937, för att undkomma Francos styrkor. Idag finns det en led mellan Málaga och Almería och jag tänker att jag någon gång ska cykla hela leden. När jag nu kollar upp avståndet och ser att min Google map-app på mobilen visar på 207 km som det kommer att ta 11 timmar och 23 minuter att cykla så tänker jag att jag kanske inte ska göra det på min lilla minicykel ändå. Men jag skulle gärna vandra sträckan tillsammans med någon som kan tänka sig att gå längs havet en vecka.

På vägen tar jag ett foto över en vacker vik. Jag tycker att bilden blev fin men min Google foto-app tycker att den går att förbättra, som så ofta förr. Den frågar faktiskt inte ens om lov. Ibland blir det ganska dumt, men ibland får appen till det. Den här gången vet jag inte vad jag ska tycka. Vad är det för fel på naturen som den är?

Sedan vänder jag tillbaka och cyklar mot strömmen av människor som är ute och motionerar med solen i ansiktet. Det är många som har ansiktsmask och ibland känner jag mig som en hippie som bara använder masken när jag handlar, men det är faktiskt så att det som en mask hjälper emot när man är ute och cyklar är att sätta flugor i halsen.

09.15: Jag ringer till pappa och vi pratar en halvtimme. Han är vid gott mod trots att det finns ett virus som trasslar till våra liv. Han och hans fru fortsätter med sin dagliga 4 km långa promenad. Han säger att det är tråkigt att inte ens kunna umgås med sina barnbarn och frågar när jag tror att jag kan komma till Sverige. Trots det sorgliga i att jag inte kan komma dit förrän tidigast på jullovet så skrattar vi mycket och har ett gott samtal. 

Solen bränner i ansiktet och jag tittar på klockan och avslutar samtalet för att inte missa att gå in innan motionsturen för sådana som jag är slut. Innan duschen så går jag till butiken mitt emot och handlar frukost.

Jag utför dagens möten och några av bedömningar som man som lärare förväntas göra ibland och till slut är detta arbetspass över.

16.00: Det är dags för kaffe och jag går till hamnen och sätter mig vid Häagen-Dash-kaféet och beställer en liten glass, kaffe och vatten. Med mig har jag en bok och jag sitter säkert en timme och läser innan jag går hem igen för att fortsätta arbeta med planeringen inför veckans lektioner. Jag är hemma runt sju och hänger lite på sociala medier innan jag sätter igång med arbetet. 

Strax efter midnatt går jag och lägger mig och om någon undrar om jag inte åt något annat än glass under dagen så kan jag meddela att jag åt frukost efter cykelturen.

På detta sätt fortsätter mitt liv i karantän. Jag är begränsad eftersom jag bara får ta mig så långt som jag kan cykla, men jag får cykla inom hela Málagaregionen om jag orkar och hinner på de fyra timmar mellan 06.00 och 10.00 som jag får vara ute och motionera. Om detta blir långvarigt så kommer jag att ledsna på att jag inte kan ta bussen eller tåget till någon närliggande ort, men jag lever som jag brukar, med några få skillnader. Det är till exempel 67 dagar sedan jag senast träffade någon som jag känner.

Toalettpappersstatus: 1 full rulle, 1 påbörjad.

Lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: stavgång

För ungefär fyra år sedan så började jag och en arbetskamrat, Liza, att stavgå. Vi gick varje söndag och målet var att gå i två timmar. Allteftersom vår kondition förbättrades, och vi fick upp farten, så gick vi längre och längre sträckor. Till slut kändes två timmar lite kort och vi började göra utflykter. En morgon skjutsade hennes man oss till hamnen i Marbella så att vi kunde gå tillbaka. Det är inte det längsta jag har gått i mitt liv eftersom jag har gått Trosamarschen som utgår från Södertälje station och avslutas med att vandrarna äter upp det sista från årets julbord; detta sker alltså den fjärde advent varje år. Den promenaden var på 4,2 mil. Vår promenad från Marbella till Fuengirola blev dock nästan fyra mil eftersom vi gick rejält fel två gånger.

Jag är en hyfsat otränad människa. Mig möter man inte inne på något gym eller i någon annan form av träningsanläggning. Men jag har en bra promenadkondition och jag känner att jag kan gå hur långt som helst bara skorna är de rätta. En vanlig vardag går jag mellan 10.000 och 17.000 steg och på helgerna kan det bli över 25.000. Jag kan alltså med andra ord gå.

Málagas kustlinje ligger mot söder och därför smyger solen upp bakom bergen, till skillnad från i Fuengirola som har en kustlinje mot öster. Där stiger solen upp ur havet. Oavsett vilket så får soluppgången mig alltid att förundras över naturens skönhet. Som man kan se så var det inte bara jag som var ute och gick på piren denna tidiga morgon.

Idag tog jag mig ut från huset strax efter sju på morgonen. Jag mötte några unga pojkar som skrattade åt mina stavar och mindes att det var den reaktionen Liza och jag också fick när vi började gå. Men redan efter en månad såg vi fler än en som också hade kommit på tjusningen med stavgång; men här i Málaga verkar det var alltså vara något som man inte gör. 

Herre Jösses, vad otränad jag är!

Jädrar, vad jag gick! Jag gick så fort att det skrek om skorna i kurvorna. Jag gick om folk som promenerade sakta men blev omgången av en del andra – och det var något som inte stämde överens med min egen känsla. Efter en timme så svettades jag till och med på framsidan av underarmarna. När jag kom hem så räknade jag ut hastigheten och den var något under 4 km/h. Det är ett knappt godkänt tempo och just nu känns det långt kvar till min vanliga promenadork. Och inte blev det några 10.000 steg heller. 

Jag har läst på informationen lite mer noga och ser att ensammotionärer, alltså sådana som jag, får utnyttja hela den tillåtna utegångstiden. Vi behöver heller inte hålla oss inom en kilometers radie från hemmet så länge som vi inte lämnar kommunen. Det förändrar allt och imorgon tar jag en annan sträckning där det förmodligen finns färre människor. Idag var det många som valde strandpromenaden och även om det inte var problem med social distans så blev det ändå en del kryssande förbi de som hade ett annat tempo. Särskilt efter att solen hade gått upp.

Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad

Lev väl där ute!

Karantän på 35 kvadrat: att hålla sig i närheten

Vi visste ju att det skulle komma ett besked om att vi får gå ut från och med den 2 maj. Trots det så var spänningen stor: när får vi gå ut? var får vi gå? hur får vi göra?

Sedan kom svaret: Min grupp (friska människor utan barn) får ta en promenad mellan 06.00 och 10.00 eller 20.00 och 23.00. Vi får bara gå ut en gång och då högst en timme och aldrig vara längre än en kilometer från bostaden. Vi ska promenera en och en eller med den som vi bor ihop med. Jag bor ju själv och har således ingen att tjata på om en promenad; jag kan bara gå när jag känner för det. 

Är det okej att ändå vara lite besviken? 

Imorgon går solen upp 07.22 och ner 21.07. Min idé om att hasa långsamt längs strandpromenaden och kanske sitta ett tag på muren och läsa får fortsatta att vara en idé. Redan Platon visste ju att idévärlden är den sanna världen; där de schyssta grejerna händer. Sinnevärlden, den som vi kan uppleva med våra sinnen, är bara en halvdan kopia av den fantastiska värld som huserar bland våra idéer. 

Jag skrev lite besviken, och inte helt nedslagen, och det beror på att jag har hittat en lösning som kommer att kännas bra i alla fall, trots begränsningarna. Om jag går ut 07.15 så kommer jag att få uppleva soluppgången. Jag börjar med att gå ut på piren, vänder när jag är 1 km från hemmet och går tillbaka längs strandpromenaden med ansiktet vänt mot solen. När jag har gått 2 km så kan jag vända och gå hem igen. Då kommer jag att vara hemma 08.15 och ändå få ha upplevt både soluppgång och sol. Förhoppningsvis här jag fått lite motion också.

Den spanska staten har tagit fram en sida som ska visa oss hur långt vår radie på 1 km sträcker sig. I vanliga fall, när vi inte har en pandemi som begränsar oss, så är jag mycket nöjd med mitt val av bostad. Jag bor både nära havet och centro. Att bo nära havet nu innebär att jag bara har en halvcirkel att röra mig på. Å andra sidan bor jag i Málaga och då kan det räcka med att gå till Plaza de la Merced, antika teatern och botaniska parken; alltså där som Solkusten är som bäst. När jag vill träna mina rumpmuskler så kan jag gå upp till Castillo de Gibralfaro. Vi lever i den bästa av världar och det löser sig även med detta; om ett år är allt kanske som vanligt igen.

En annan sak med min lilla lägenhet är att jag är glad över att solen inte lyser in eftersom det gör att det inte blir olidligt hett inomhus på sommaren. Då sätter jag på AC:n någon timme innan jag går och lägger mig, för att få svalt när jag somnar, och klarar mig bra med det. Under karantänen har det inneburit att jag har haft en begränsad utsikt, men även det vänjer man sig vid, och jag har till och med lärt mig att känna igen grannarna i huset mittemot. Det är faktiskt pittoreskt och trivsamt att se deras tvätt, höra deras samtal och känna doften av hemlagad mat. Är det inte egentligen så här vi föreställde oss att det skulle vara att bo utomlands när vi var unga? Åtminstone tänkte jag så; som den stadsmänniska jag är.

Det tar slut det här också, precis som allt annat, och en dag kommer vi att tänka tillbaka på 2020 som ett mycket märkligt år. Och åtminstone jag kommer att tänka att det inte var så farligt ändå.

Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta långa promenader i alla väder och njut över att ni får, men lev också väl på lagom avstånd från varandra!