Karantän på 35 kvadrat: stavgång

För ungefär fyra år sedan så började jag och en arbetskamrat, Liza, att stavgå. Vi gick varje söndag och målet var att gå i två timmar. Allteftersom vår kondition förbättrades, och vi fick upp farten, så gick vi längre och längre sträckor. Till slut kändes två timmar lite kort och vi började göra utflykter. En morgon skjutsade hennes man oss till hamnen i Marbella så att vi kunde gå tillbaka. Det är inte det längsta jag har gått i mitt liv eftersom jag har gått Trosamarschen som utgår från Södertälje station och avslutas med att vandrarna äter upp det sista från årets julbord; detta sker alltså den fjärde advent varje år. Den promenaden var på 4,2 mil. Vår promenad från Marbella till Fuengirola blev dock nästan fyra mil eftersom vi gick rejält fel två gånger.

Jag är en hyfsat otränad människa. Mig möter man inte inne på något gym eller i någon annan form av träningsanläggning. Men jag har en bra promenadkondition och jag känner att jag kan gå hur långt som helst bara skorna är de rätta. En vanlig vardag går jag mellan 10.000 och 17.000 steg och på helgerna kan det bli över 25.000. Jag kan alltså med andra ord gå.

Málagas kustlinje ligger mot söder och därför smyger solen upp bakom bergen, till skillnad från i Fuengirola som har en kustlinje mot öster. Där stiger solen upp ur havet. Oavsett vilket så får soluppgången mig alltid att förundras över naturens skönhet. Som man kan se så var det inte bara jag som var ute och gick på piren denna tidiga morgon.

Idag tog jag mig ut från huset strax efter sju på morgonen. Jag mötte några unga pojkar som skrattade åt mina stavar och mindes att det var den reaktionen Liza och jag också fick när vi började gå. Men redan efter en månad såg vi fler än en som också hade kommit på tjusningen med stavgång; men här i Málaga verkar det var alltså vara något som man inte gör. 

Herre Jösses, vad otränad jag är!

Jädrar, vad jag gick! Jag gick så fort att det skrek om skorna i kurvorna. Jag gick om folk som promenerade sakta men blev omgången av en del andra – och det var något som inte stämde överens med min egen känsla. Efter en timme så svettades jag till och med på framsidan av underarmarna. När jag kom hem så räknade jag ut hastigheten och den var något under 4 km/h. Det är ett knappt godkänt tempo och just nu känns det långt kvar till min vanliga promenadork. Och inte blev det några 10.000 steg heller. 

Jag har läst på informationen lite mer noga och ser att ensammotionärer, alltså sådana som jag, får utnyttja hela den tillåtna utegångstiden. Vi behöver heller inte hålla oss inom en kilometers radie från hemmet så länge som vi inte lämnar kommunen. Det förändrar allt och imorgon tar jag en annan sträckning där det förmodligen finns färre människor. Idag var det många som valde strandpromenaden och även om det inte var problem med social distans så blev det ändå en del kryssande förbi de som hade ett annat tempo. Särskilt efter att solen hade gått upp.

Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad

Lev väl där ute!