Jag låter tankarna fara en söndagnatt i mars

Alla vuxna människor som någon gång har varit en del av någon form av parrelation kommer att känna igen sig och besvärat skruva på sig och skratta lite nervöst. De stackare som var där med sin partner kan jag bara beklaga. I lördags var jag på urpremiären av Kontrakt med Gud, och jag kunde inte annat än resa mig upp och säga: Jag erkänner! Precis så där vidriga har de meningslösa diskussionerna varit och precis så där har vi pratat förbi varandra, och precis så där medvetet har vi inte förstått varandra; i syfte att förmå den andre att säga det som vi själva inte vill ta i. Hur skulle vi annars kunna anklaga varandra i veckor, månader och år framöver?

I lokalen spred sig en tystnad, trots att det redan var så tyst som det är i en teaterpublik som precis bevittnar en laddad scen, innan skådespelarna åter började tala förbi varandra på det där mänskligt obegripliga sättet.

Det är så lätt att dras med i ögonblicket och känna att detta är stort; att jag bevittnar historia. Men just nu, trettio timmar efter att föreställningen tagit slut, så känns det som om jag sett en pjäs jag skulle kunna placera någonstans på en bäst-tio-lista. Eller vänta nu… Maratondansen 1981 på Klarateatern var fantastisk. Jag tror det var då jag upptäckte teatern. Samma år såg jag Amadeus på Stadsteatern och nu senaste december så såg jag Den girige på Dramaten och där var ju allt helt underbart. Och jag får bara inte glömma Strindbergs Kamraterna med Thomas Hanzon, det är ju så mycket som varit bra och spelar det egentligen någon roll? Jag har inte åtagit mig att göra någon lista och tänker således inte heller göra någon lista.

I april ska de som slutade nian nittonhundraåttio ha en återträff. Det finns ju företag som sysslar med att sammanföra gamla klasskamrater och tjäna storkovan på vår solkiga nostalgi. Räck upp handen den som minns sin skoltid som något positivt! Det där är egentligen att ta i för mycket. För mig var det helt okej. Jag hade gott om vänner och hade inga som helst problem med någonting. Förutom med själva skolan då. Den låg där som ett stort mastodontbygge i två plan och hindrade mig från att göra det jag ville; att leva. Jag förstod aldrig det där med skola. Ja, alltså, jag förstod förstås vad vi gjorde där, men jag kunde aldrig koppla samman det med mitt liv. Vad hade det med mig att göra? Jag minns att rasterna var kul och att lektionerna var det där som pågick mellan rasterna.

En gång hade jag med mig historieboken till lektionen. Min lärare började bläddra i den, han tittade på omslaget. Han tyckte att den var fin och undrade om jag inte hade använt den någon gång. Det är ju klart att jag inte hade – då hade den ju inte varit så där fin. Några elever hade några år tidigare sparkat sönder elevskåpen och skolledningen hade då beslutat att ta bort alla skåp. Vi förväntades bära omkring på våra böcker, och jag har inget som helst minne av att jag någonsin har ägt en skolväska. Åtminstone inte efter att jag slutade lågstadiet.

Nu ska i alla fall 9:3 från Wasaskolan träffas igen. Jag var hemma hos Peter, som ju faktiskt gick i samma klass som jag, och han hade fått en klasslista skickad till sig. Det var kul att se var alla bodde och vilka som hade bytt namn. Mitt namn fanns inte med.

Hur som helst, nu är återträffen den 17 april och då är det distriktsstämma med Centerpartiet i Stockholms län. Jag får sikta in mig på återträffen 2020 istället.

Nu har helgen tagit slut och klockan har blivit måndag. Om jag ska orka med arbetsveckan och allt som tillhör den så är det bäst att jag lägger mig nu.

En sak till bara: Jag är så otroligt glad för att Alexander är en sådan skön kille, och Herre Jösses vad jag saknar Oscar.

Till nästa gång: lev väl!

Fotografera det du ser

Vad ser du när du reser? Titta på dina semesterbilder och fundera på om detta är vad du ville ha med dig hem som minne. Vad detta vad du såg och tyckte om med din resa? Själv verkar jag gilla mig själv väldigt mycket, vilket beror på att jag inte har någon kamera och att mina ressällskap skickar över bilderna från våra resor. Det faller sig naturligt att den som inte håller i kameran är den som blir fotograferad.

Amatörbilder på vackra byggnader måste vara bildmotiven från Helvetet. Min positiva människosyn förhindrar mig att tro att ens fotografen själv kan glädjas åt dessa bilder. Än värre blir det när de photoshoppas sönder och samman av någon som går på upptäcksfärd bland alla effekterna.

Vänd på det och fundera på vad andra ser när de reser till oss. Vad finns i deras kameror? Naturligtvis är det olika beroende på vem som har fotograferat, men jag har fått en föraning.

Som jag tidigare berättat så bjöd min mamma tre stycken kinesiska gästlärare på middag. En av dem hade en kamera med sig och jag bad henne skicka bilderna till mig, och när jag sedan såg dem så blev jag förvånad. Hur kan det komma sig att mammas diskbänk, hennes nallar på sängen, blommorna i fönstret och tavlorna på väggen var intressanta motiv? Vad såg de när de kom hem till henne? Visst finns det även bilder på när vi finsitter i soffan och liknande, men förvånansvärt många är bara inredningsdetaljer som inte ens är särskilt märkvärdiga. Nu vill jag inte påstå att mamma inte har fint hemma, men att det skulle väcka ett sådant intresse förvånar mig.

För knappt ett år sedan fick jag själv glädjen att besöka ett kinesiskt hem och eftersom jag inte heller då ägde någon kamera så tog jag inte några foton. Men vad skulle jag ha fotograferat om möjligheten funnits? Det enda jag kan komma på är familjen, fast nu spekulerar jag bara, jag hade kanske tokfotograferat allt. Nu är inte skillnaden så stor mellan de kinesiska och svenska hemmen. Säger jag som om jag visste någonting. Jag har varit inne i ETT kinesiskt hem, där kvinnan jag besökte dessutom har bott i New York, och om jag inte är felunderrättad så ska det finnas fler hushåll i Kina än så.

Imorgon är det Internationella kvinnodagen, och det är bra. Men jag ser fram emot den dagen då en sådan dag är onödig; då starka kvinnor inte lyfts fram som om det vore något ovanligt och onaturligt, då KvinnorKan är ett hopplöst namn på en förening därför att det implicit skulle kunna antyda något annat, den dagen då en flickpojke är någonting lika fint som en pojkflicka.

Vet ni förresten att det finns en Internationell mansdag? Jag har aldrig hört talas om den men den har en egen artikel på Wikipedia, och då kan man vara trygg i förvissningen om att det är sant.

Veckans bästa: sportlovet
Veckan sämsta: ingenting faktiskt, inte ens det faktum att det är söndag och sportlovet därmed är över. Om jag måste gnälla över något så är det möjligen att jag har haft det trevligt och inte hunnit läsa någonting, trots att jag lovade mig själv att läsa minst två skönlitterära böcker under lovet.

Ta väl hand om er till nästa gång!