Jag låter tankarna fara en söndagnatt i mars

Alla vuxna människor som någon gång har varit en del av någon form av parrelation kommer att känna igen sig och besvärat skruva på sig och skratta lite nervöst. De stackare som var där med sin partner kan jag bara beklaga. I lördags var jag på urpremiären av Kontrakt med Gud, och jag kunde inte annat än resa mig upp och säga: Jag erkänner! Precis så där vidriga har de meningslösa diskussionerna varit och precis så där har vi pratat förbi varandra, och precis så där medvetet har vi inte förstått varandra; i syfte att förmå den andre att säga det som vi själva inte vill ta i. Hur skulle vi annars kunna anklaga varandra i veckor, månader och år framöver?

I lokalen spred sig en tystnad, trots att det redan var så tyst som det är i en teaterpublik som precis bevittnar en laddad scen, innan skådespelarna åter började tala förbi varandra på det där mänskligt obegripliga sättet.

Det är så lätt att dras med i ögonblicket och känna att detta är stort; att jag bevittnar historia. Men just nu, trettio timmar efter att föreställningen tagit slut, så känns det som om jag sett en pjäs jag skulle kunna placera någonstans på en bäst-tio-lista. Eller vänta nu… Maratondansen 1981 på Klarateatern var fantastisk. Jag tror det var då jag upptäckte teatern. Samma år såg jag Amadeus på Stadsteatern och nu senaste december så såg jag Den girige på Dramaten och där var ju allt helt underbart. Och jag får bara inte glömma Strindbergs Kamraterna med Thomas Hanzon, det är ju så mycket som varit bra och spelar det egentligen någon roll? Jag har inte åtagit mig att göra någon lista och tänker således inte heller göra någon lista.

I april ska de som slutade nian nittonhundraåttio ha en återträff. Det finns ju företag som sysslar med att sammanföra gamla klasskamrater och tjäna storkovan på vår solkiga nostalgi. Räck upp handen den som minns sin skoltid som något positivt! Det där är egentligen att ta i för mycket. För mig var det helt okej. Jag hade gott om vänner och hade inga som helst problem med någonting. Förutom med själva skolan då. Den låg där som ett stort mastodontbygge i två plan och hindrade mig från att göra det jag ville; att leva. Jag förstod aldrig det där med skola. Ja, alltså, jag förstod förstås vad vi gjorde där, men jag kunde aldrig koppla samman det med mitt liv. Vad hade det med mig att göra? Jag minns att rasterna var kul och att lektionerna var det där som pågick mellan rasterna.

En gång hade jag med mig historieboken till lektionen. Min lärare började bläddra i den, han tittade på omslaget. Han tyckte att den var fin och undrade om jag inte hade använt den någon gång. Det är ju klart att jag inte hade – då hade den ju inte varit så där fin. Några elever hade några år tidigare sparkat sönder elevskåpen och skolledningen hade då beslutat att ta bort alla skåp. Vi förväntades bära omkring på våra böcker, och jag har inget som helst minne av att jag någonsin har ägt en skolväska. Åtminstone inte efter att jag slutade lågstadiet.

Nu ska i alla fall 9:3 från Wasaskolan träffas igen. Jag var hemma hos Peter, som ju faktiskt gick i samma klass som jag, och han hade fått en klasslista skickad till sig. Det var kul att se var alla bodde och vilka som hade bytt namn. Mitt namn fanns inte med.

Hur som helst, nu är återträffen den 17 april och då är det distriktsstämma med Centerpartiet i Stockholms län. Jag får sikta in mig på återträffen 2020 istället.

Nu har helgen tagit slut och klockan har blivit måndag. Om jag ska orka med arbetsveckan och allt som tillhör den så är det bäst att jag lägger mig nu.

En sak till bara: Jag är så otroligt glad för att Alexander är en sådan skön kille, och Herre Jösses vad jag saknar Oscar.

Till nästa gång: lev väl!