Rötter

I söndags var jag på högmässa i St:a Ragnhilds kyrka i Södertälje. Helena Hummler från finska församlingen var präst, och det var särskilt kul eftersom jag känner henne sedan jag var med i en samtalsgrupp i kyrkan. Som vanligt lästes en del av bibeltexten på både svenska och arabiska och jag försökte känna igen texten genom de arabiska orden och misslyckades förstås, men jag kände en stor glädje över att få vara en del av det här sammanhanget; ett välkomnande och filantropiskt sammanhang. 

I onsdags såg jag och en vän Min mammas dotter med Maria Nohra i Galärparken. Hon berättade om sin viljestarka och dominanta libanesiska mamma och jag skrattade högt när mamman kastade en toffel på henne. Det är självklart kränkande och olagligt att slå sina barn med en toffel, från den åsikten viker jag aldrig, men jag mindes tillbaka till när jag jobbade på en mångkulturell gymnasieskola i en klass med enbart killar och diskussionen om att toffla sina barn kom upp. Vi nordeuropéer ställde oss mycket frågande när klasskamraterna skrattande berättade om tofflandet. 

"Jag lovar dig, Katta, det finns ingen blatte här inne som inte fått en smäll av en toffla. Vid Gud, jag lovar dig!" En kille försökte övertyga mig samtidigt som stora delar av klassen nickade instämmande. Tillsammans letade vi reda på sketcher om detta på Youtube och jag insåg att jag hade fått lära mig något. Och det jag lärde mig allra mest var att det fanns en stor dos humor och självironi bland dessa killar.

Jag bor i Spanien nu. Jag bor i södra Andalusien på Costa del Sol, och jag är långt ifrån den enda svensken där. Vi firar våra svenska högtider och försöker delta i de spanska efter bästa förmåga. De flesta av oss kan beställa på restaurang och fråga efter vägen, men inte många skulle klara av att läsa Gabriel García Márquez på originalspråk. Under fotbolls-EM gick jag till en svenskägd restaurang för att kunna se matcherna med svenska kommentatorer och för att själv kunna kommentera vad som hände på skärmen. Flera av gästerna, och troligen också ägarna, var syrianer. Jag drack tinto de verano och pratade med några andra gäster om gemensamma bekanta från Södertälje och Botkyrka, för min del nästan uteslutande människor som jag har mött genom politiken eftersom alla var syrianer. För det är nämligen så här det är:

Jag är en svensk som har en finsk mamma och är uppvuxen i miljonprogrammen i Södertälje och som känner människor från många olika kulturer men som när jag går på teater, museum, kaféer eller promenerar eller reser är i sällskap antingen med bara mig själv, någon från familjen eller en annan svensk. Oavsett om jag är i Sverige eller Spanien så ser mitt liv i stora drag likadant ut. Vad i detta är integration eller segregation? Jag vet inte om det ens är viktigt. Är det inte så att jag är jag oavsett var jag befinner mig eller med vem? Måste jag definieras genom kultur och värderingar? Skulle jag ens själv kunna definiera mina värderingar och min kultur? Oavsett hur jag definieras så känner jag mina rötter och vet att jag är ett resultat av mitt ursprung och alla möjligheter som det har fört med sig; som att jag till exempel istället för invandrare är en expat. 

Igår beslutade en man att den europeiska öppenheten och livsstilen är dålig och därför skall förintas. Han kunde inte godkänna att han hade möjlighet att leva i sin kultur med sina värderingar parallellt med alla andras kulturer utan ville bara se sin egen som den enda existerande. Därför körde han en lastbil i full fart på Promenade des Anglaise i Nice. Barnfamiljer, judar, muslimer, kristna, ateister, nyförälskade och andra vandrade på den vackra promenaden ovetande om att allt snart skulle förändras. Över åttio av dem är idag döda samtidigt som fler befaras avlida på grund av sina skador. 

Jag föraktar honom och allt han står för.