Även du, min IKEA

Jag har verkligen ledsnat på att flytta och allt stök som det för med sig. Just nu längtar jag bara bort ifrån alltihop. Jag vill sätta mig under en filt och blunda och när jag kommer ut till er andra igen så vill jag att allt ska vara klart. Bara så där. Och precis så som jag vill ha det.

Hälften av sakerna är kvar i Västergård, och det är precis fel saker dessutom. De lite mer regelbundna läsarna av min blogg vet att ungefär hälften av mina inlägg handlar om att jag sitter i soffan framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag kan informera er om att det inte finns någon TV här i min nya lägenhet. Två stycken gav jag till min kompis Anders och de andra två är kvar i gamla lägenheten. Jag har för övrigt ingen soffa heller. Den bor i grovsoprummet nu för tiden. Fast den lilla bärbara har jag i knät som vanligt. Allt är ju inte illa här i livet.

På något sätt känns min tillvaro just nu som om jag försöker forma fasta bollar av sådant där slemmigt snor som man snyter ut när man är riktigt förkyld. Allt bara rinner mellan fingrarna och jag kan inte göra någonting för att påverka händelseförloppet. Det ska verkligen bli skönt att åka till Bohuslän en vecka. På fredag morgon blir jag hämtad, och sen bär det iväg. Jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka hem igen, men jag hoppas att det inte blir senare än klockan två nästa söndag eftersom jag har tvättstuga då.

Och sen börjar jag jobba igen. Det kommer att bli riktigt kul.

På tal om riktigt kul så bara måste jag berätta om en människa jag känner som inte heller har totalkoll på tillvaron. Eftersom jag lovade att inte blogga om händelsen så ska jag låta personen vara anonym. Så låt oss kalla honom F.

F och jag var i det centrum som ligger precis där han bor när han upptäckte att han hade glömt sin mobiltelefon hemma. Han kände efter i alla fickor och kunde inte hitta den någonstans. Han skulle precis vända och gå tillbaka hem när jag föreslog att jag kunde ringa honom. Den kunde ju finnas i någon av alla hans benfickor. Ringsignalen hördes mycket tydligt och det visade sig att han höll telefonen i handen. Man har ju hört talas om folk som letar efter sina glasögon fast de har dem på sig, men det här slår nog alla rekord.

Dagens bästa: Leena är världens snällaste människa.
Dagens sämsta: Vi köpte fel hjul på IKEA. Fast först fick vi motorstopp och var tvungna att vänta på pappa och Torbjörn medan de åkte och köpte ett nytt batteri. Sedan visade det sig att garderoben vi hade köpt inte monterades ihop med IKEA-nycklar utan med borrmaskin, stjärnmejsel, vanlig mejsel och hammare. Ja, tjena!

Varning för denna produkt. Den kallas Hopen och är inte att lita på.

Till nästa gång, lev väl!

Det är inte kul att flytta

Just nu borde jag vara i en lägenhet full av packade flyttkartonger, med alla hyllor isärskruvade och allt förberett för den stora flytten. När jag ser mig omkring ser jag att det inte alls är så det är. Det är bara en jäkla röra omkring mig och allt är långt ifrån klart. Och egentligen är det så här jag ville att det skulle vara. Jag ville inte flytta allt på en gång utan ta det lite i taget och få allt snyggt direkt i mitt nya hem. Och så blev det så här i alla fall – att jag bara känner en massa stress.

Av någon outgrundlig anledning drogs jag för ett tag med i någon form av duktighetskrav och började förstöra min fina flytt. Men nu är ordningen återställd. Jag struntar helt sonika i allt och sitter bara här och glor istället. Tidigare i veckan har jag packat upp i mina nya köksskåp och kört bort en del böcker. Idag ska vi flytta alla tunga möbler och de kartonger som ändå är packade. Någon dag nästa vecka ska jag försöka tvinga syster Anna att hjälpa mig med resten, kanske kan jag också få storebror Christer att lämna sitt kära Björkhagen och komma hit till vår lilla världsmetropol. Och i augusti kan mamma och jag städa ur den gamla lägenheten. Så ska en flytt se ut!

Så ska egentligen hela livet se ut. Det är värdelöst att böja sig för måsten och sådant som man tror att andra förväntar sig att man ska utföra. I ett lugnt tempo ska man istället bara göra det man absolut inte kan undvika, som att åka ut till pappas stuga en solig dag eller sitta uppe en sen natt med te, kärlek och mycket prat.

Ja, så ska det bli! Men först ska jag tömma vardagsrumsbordet från allt skräp och skruva isär den sista delen av bokhyllan.

Lev väl!

Skräp och kultur

Min plan för söndagen var att cykla iväg och lägga mig någonstans i solen och läsa. Jag har packat ned alla mina böcker, inför flytten, men lämnat några måste-böcker som jag tänkt att jag ska läsa under sommaren. Nästa bok på listan är Slam av Nick Hornby. Det måste ju inte vara tunga och jobbiga böcker för att vara en måste-bok. Det är helt okej om det helt enkelt bara är böcker som jag måste läsa för att de förmodligen är bra. Det är ju sommar och jag är ledig.

Jag låg fortfarande i sängen när jag insåg att jag inte alls hade någon lust att lägga mig i solen med en bok. Och då, precis då, ringde Fredrik. Han hade fotograferat någon på morgonen och undrade om vi skulle ses. Och det skulle vi förstås.

Vi hade en fantastiskt bra dag i Stockholm med både shopping och Parkteater under eken. Jag hade min vana trogen lyckats sätta på mig en kofta som var sönder på alla de ställen där en kofta överhuvudtaget kan gå sönder. Dessutom hade jag knäppt den snett och såg ut som en gammal bag lady. Fast utan baggar förstås. Jag har ju tidigare nämnt att Fredrik gillar att styla om mig, och för att göra en inte särskilt lång historia ännu kortare så köpte han helt sonika en ny kofta åt mig i den första affär vi gick in i. Och det var ju verkligen snällt, för den var både fin och skön. I fortsättningen får jag nog nöja mig med att använda den gamla koftan bara när jag jobbar. Eleverna har i alla fall annat att tänka på än vad fröken har för kläder på sig.

Jacob Hirdwall har skrivit en monolog om mediernas makt och vilka som egentligen styr oss. Hans idé är att teatern ska verka som en motmakt mot den skräpkultur som sköljer över oss. Det var väl i och för sig inte några sensationellt nya tankar, men monologen var riktigt bra framförd av Jonas Kruse. Och visst tål det att tänkas på att vi har fler TV-kanaler än någonsin samtidigt som variationen i utbudet är minimalt. Fredrik var i alla fall stolt över att han inte har någon TV och att han jobbar med kultur. Jag som å andra sidan är en masskonsument av skräpkultur ska förmodligen med den logiken skämmas ordentligt. Men i min enfald går jag runt och tror att jag konsumerar skräp med en lite mer intellektuell approach än de flesta andra. Det där sista var engelska och förmodligen finns det ett fullgott svenskt uttryck för det.

Men i min enfald går jag runt och tror att jag närmar mig skräpkulturen mer intellektuellt än vad de flesta andra gör.

Idag har jag inte gjort någonting alls. Tre från varandra oberoende människor har frågat mig om dagen och jag har bara kunnat svara: ”Ingenting”. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag har suttit ganska länge, sen har jag diskat, lagat mat och diskat igen. Och nu sitter jag igen. Men nu börjar Sex and the City och då ska jag inte bara sitta, utan också titta.

Oj, jag höll på att glömma min senaste snällism. Innan föreställningen var Fredrik på toaletten. När han kom tillbaka talade han om att pappret var slut. Efter föreställningen gick jag bort till kaffeförsäljningen och tog en bunt servetter med mig innan jag gick på toaletten. Hon som stod bakom mig i kön fick några servetter av mig och då blev hon glad. Åh, vad det är skönt att vara en god människa.

Till nästa gång: Lev väl!