Jag vandrar i ett regn

Idag har det regnat. Det har regnat ett sådant där fantastiskt regn som det bara regnar när sommaren går över i höst. Jag ville sätta på mig gummistövlar och regnjacka, utan kapuschong, och ta en lång höstpromenad. Jag ville känna hur regnet rann från ögonbrynen ner över ögonen och jag ville linda in mina glasögon i en fuktig servett som jag hade fått med mig från ett café någon gång för länge sedan när det också regnade och jag hade min regnjacka på mig. Jag skulle ha lagt dem i jackfickan och varit lite orolig för att jag skulle förstöra dem men sedan glömma att jag hade dem där och sluta att oroa mig för det. Mitt hår skulle ha varit nytvättat och blivit blött av allt regnet igen, och jag skulle ha fått en sådan där frisyr som man får när håret precis har torkat efter en dusch och sedan blir helt genomsurt igen, fast av regn; en tjock hårman som lever sitt eget liv fullständigt oberoende av vad den ursprungliga idén med frisyren hade varit.

Det är fortfarande augusti så jag kommer att hinna uppleva det, bara jag ordnar så att jag har ett par gummistövlar och en regnjacka utan kapuschong först. Gummistövlarna sprack av att jag red med dem och regnjackan försvann förra sommaren. Jag har letat så noga att jag sanningsenligt kan säga att hemma hos mig finns den inte.

Istället var jag inomhus och kunde bara se på regnet utanför. Vid ett tillfälle öppnade jag ett klassrumsfönster för att kunna sträcka ut handen och känna hur den blev blöt av regnet. En elev bad mig stänga fönstret därför att det blåste rakt på honom och vad kunde jag göra mer än att nicka och göra som han bad mig? När jag gick hem hade det slutat att regna.

Igår tackade en elev mig för att han hade lärt sig mycket under lektionen och för att han trodde att jag skulle kunna lära honom mer. Först blev jag naturligtvis både smickrad och glad, men sedan kom rädslan. Hur ska jag kunna leva upp till de förväntningarna? Tänk om han tror att jag är fantastisk och blir besviken när han förstår att jag bara är jag? Eller tänk om jag kan lära honom det han vill, i alla fall det mesta? Man får inte bortse från att den möjligheten också finns. Ibland blir ju allt faktiskt bara bra.

Jag har fått ett (egentligen två) smeknamn av några elever på skolan. Jag är numera Katta eller Katto. ”Tjena, det är Katta.” Det känns faktiskt som ett erkännande och det känns som om det är bra att vara jag.

Man brukar säga att efter regn kommer solsken, och det är säkert sant, men det är också lika sant att någon gång kommer det att regna igen. Och då, när regnet kommer, ska jag stå där med mina gummistövlar och min regnjacka utan kapuschong och vara beredd. Jag ska vandra i ett regn en dag och känna hur regnet rinner över ansiktet.

Men fram till dess… tja’rå!

Bland annat om att vara ledig

Jag har haft en sommarledighet som med lätthet placeras in på topp-tre-listan över riktigt bra ledigheter. Vilka de andra två ledigheterna som eventuellt skulle kunna kvala in på den listan är, har jag ingen aning om men jag tänkte att det nog ändå är bäst att gardera sig. Man vet aldrig om det är någon som tar illa upp för att jag har glömt någon überviktig ledighet, en del är ju nu en gång sådana.

Pappa och jag byggde en gubbe för att skoja med bilisterna.

Den här hösten kommer jag att jobba på en annan skola än den jag var på förra hösten. Det är väl inte direkt någon kioskvältare att en lärare byter jobb, men den här gången handlar det om mig och då min värld delvis befolkas av mig så känns det viktigt ändå. Så här två och en halv vecka in i arbete så tycker jag till och med att jag har gjort ett riktigt klokt val.

På tal om val så är det två år kvar till nästa riksdagsval och det har väl knappast undgått någon att det i nuläget ser lite halvdant ut för alliansen och om det inte ändrar sig så blir det regeringsskifte. Självklart borde ju jag som centerpartist hålla fanan högt och säga något i stil med: ”Mycket kan hända, det är bara siffror och än är det två år kvar.” Men det orkar jag inte. Å andra sidan var opinionssiffrorna usla två år före det förra valet också, så hur det ser ut nu behöver ju egentligen inte betyda någonting alls för hur det kommer att se ut i september 2014.

Jag tror att Centerpartiet skulle ligga bättre till i opinionen om vi istället för att vara Sveriges otydligaste parti vårdade våra hjärtefrågor med en större omsorg. När gjorde vi senast ett uppmärksammat utspel i en miljöfråga till exempel? Med en partiledare som ger sig in i frågor om lönesättning istället för att låta det vara en fråga som sköts av arbetsmarknadens parter, och med miljöministrar som behandlar viktiga naturområden som Ojnareskogen i Bunge på norra Gotland som vilken samvetslös marknadsliberal minister som helst så är det inte med odelad stolthet man håller upp den gröna fanan.

Det var bara Vänsterpartiet som röstade emot lagförslaget, men det är ingen ursäkt. Jag förväntar mig mer än så av mitt parti.

Under Andreas Carlgrens tid som miljöminister ändrades miljöbalken, efter ett effektivt lobbyarbete från bergsindustrin, så att det inte längre var förbjudet att bryta mark med rödlistade arter. Nuvarande miljöminister Lena Ek är villig att se över lagen först efter att ovärderliga naturområden för alltid är borta. Jag kan inte dra alla detaljerna i en blogg, men vill ni läsa mer om Ojnareskogen så kan ni göra det här.

Idag fick Alfred låna sin mammas facebook för att skicka ett meddelande till mig. Han saknade sin farmor (alltså mig) och ville att jag skulle komma över och hälsa på dem en dag i veckan. Det är inte klokt vad den ungen är försigkommen; han är inte ens tre månader än.

Jag gjorde en lista med sju punkter och kallade den för SOMMARENS MÅSTEN. Mina måsten var från början till slut:

• Tömma och åtgärda mailboxen - Det tog faktiskt en hel kväll att rensa upp i det där träsket.

• Gå igenom alla skolgrejer – vad ska till Praktiska? - Det blev två flyttkartonger.

• Sortera barnens foton - Det var sommar! Vem gör höstjobb på sommaren?

• Ha det bra i Italien - Jag blev förälskad i landet och funderar på hur jag ska lägga upp mitt liv så att jag på ett naturligt sätt kan åka dit då och då. Vad kostar egentligen en liten lägenhet i San Remo?

• Läsa läsa läsa… - Jag tog åtta böcker med mig till Italien och läste alla utom en som jag lämnade kvar därför att jag inte tyckte om den. En man av den något manligare sorten hjälpte mig med väskan och hade lite problem med att se oberörd ut. Det var inga pocketböcker jag släpade på.

• Fixa böckerna i bokhyllorna - Det blev ganska klart.

• Bli klar med överkastet - Jag repade upp det och stickade två slipovrar istället. Då fanns det i alla fall ett ljus i tunneln eftersom det finns ett slut på eländet. Vilken vettig människa stickar för övrigt ett överkast?

Jag tror att det är sådana listor som gör livet gott att leva. Man riskerar inte att vare sig slita ut sig eller att bli förslappad. Att äta frukost på Tratten och cykla med pappa är annat som gör livet gott att leva. Förutom pappa så har jag själv varit mitt bästa sällskap. Ni skulle bara veta hur trevlig jag kan vara.

Men nu är det dags att ge sig ut i världen och börja se hur människor som umgås har det!

Lev väl, kära vänner, vi kanske ses där ute!