Jag vandrar i ett regn

Idag har det regnat. Det har regnat ett sådant där fantastiskt regn som det bara regnar när sommaren går över i höst. Jag ville sätta på mig gummistövlar och regnjacka, utan kapuschong, och ta en lång höstpromenad. Jag ville känna hur regnet rann från ögonbrynen ner över ögonen och jag ville linda in mina glasögon i en fuktig servett som jag hade fått med mig från ett café någon gång för länge sedan när det också regnade och jag hade min regnjacka på mig. Jag skulle ha lagt dem i jackfickan och varit lite orolig för att jag skulle förstöra dem men sedan glömma att jag hade dem där och sluta att oroa mig för det. Mitt hår skulle ha varit nytvättat och blivit blött av allt regnet igen, och jag skulle ha fått en sådan där frisyr som man får när håret precis har torkat efter en dusch och sedan blir helt genomsurt igen, fast av regn; en tjock hårman som lever sitt eget liv fullständigt oberoende av vad den ursprungliga idén med frisyren hade varit.

Det är fortfarande augusti så jag kommer att hinna uppleva det, bara jag ordnar så att jag har ett par gummistövlar och en regnjacka utan kapuschong först. Gummistövlarna sprack av att jag red med dem och regnjackan försvann förra sommaren. Jag har letat så noga att jag sanningsenligt kan säga att hemma hos mig finns den inte.

Istället var jag inomhus och kunde bara se på regnet utanför. Vid ett tillfälle öppnade jag ett klassrumsfönster för att kunna sträcka ut handen och känna hur den blev blöt av regnet. En elev bad mig stänga fönstret därför att det blåste rakt på honom och vad kunde jag göra mer än att nicka och göra som han bad mig? När jag gick hem hade det slutat att regna.

Igår tackade en elev mig för att han hade lärt sig mycket under lektionen och för att han trodde att jag skulle kunna lära honom mer. Först blev jag naturligtvis både smickrad och glad, men sedan kom rädslan. Hur ska jag kunna leva upp till de förväntningarna? Tänk om han tror att jag är fantastisk och blir besviken när han förstår att jag bara är jag? Eller tänk om jag kan lära honom det han vill, i alla fall det mesta? Man får inte bortse från att den möjligheten också finns. Ibland blir ju allt faktiskt bara bra.

Jag har fått ett (egentligen två) smeknamn av några elever på skolan. Jag är numera Katta eller Katto. ”Tjena, det är Katta.” Det känns faktiskt som ett erkännande och det känns som om det är bra att vara jag.

Man brukar säga att efter regn kommer solsken, och det är säkert sant, men det är också lika sant att någon gång kommer det att regna igen. Och då, när regnet kommer, ska jag stå där med mina gummistövlar och min regnjacka utan kapuschong och vara beredd. Jag ska vandra i ett regn en dag och känna hur regnet rinner över ansiktet.

Men fram till dess… tja’rå!