söndag 25 april 2010

Jag ska lära dig allt, heter det väl!

Jag var i Kansas under påsklovet för att hälsa på Oscar som ju går på High School i Rose Hill, precis utanför Wichita. När jag ändå var där så passade jag på att besöka Wichita Art Museum som hade en utställning om Norman Rockwell som har gjort så många bilder av det amerikanska vardagslivet. När han arbetade åt Saturday Evening Post så fick han tydliga instruktioner om att inte måla in svarta personer på sina bilder, förutom om de inte arbetade. Det finns alltså inga svarta människor i Norman Rockwells folksamlingar förutom servicepersonal och bärare, och deras vardagsliv finns inte alls dokumenterat. När han blev äldre och världen förändrades målade han å andra sidan bilder där de svarta amerikanerna och deras situation är i fokus. Det är svårt att tänka sig att det bara är för femtio år sedan var så, att en liten flicka fick eskort av polis för att kunna ta sig till sin skola. Idag är Barack Obama USA:s president. Tur att världen åtminstone i vissa avseenden har utvecklats åt rätt håll.

1960 gick lilla Ruby Bridges som första svarta amerikan till en vit skola i Södern. Modigt.

I Boden har en full psykläkare, som blev utslängd från en krog, hotat vakterna med att han i egenskap av läkare har rätt att spänna fast dem i en säng och ge dem en spruta. Det känns inte riktigt rätt; varför ska han kunna säga så? Jag har inga rättigheter som jag kan skrämma folk till lydnad med. Jag menar; en psykläkare och en lärare förväntas ju veta hur man ska tas med bångstyriga människor och få dem att ta sitt förnuft till fånga. Där är vi ju lika, men resten är ju förvånansvärt orättvist. Vad ska jag säga till en vakt som vill slänga ut mig trots att jag vill stanna kvar?

”Jag ska allt lära dig!”


Den senaste tidens bästa: Våren är här! Igår hasade jag runt i Stockholm med min gamla Marimekko-jacka från 1968, och det räckte alldeles utmärkt med en kofta och en tjock tröja under för att jag inte skulle frysa.

Den senaste tidens sämsta: Som ett ovälkommet brev på posten kommer vårtröttheten. Igår var det kulturnatt och jag kom inte närmare kulturen än att jag åt en fantastiskt god lasagne på en restaurang på Nybrogatan. Mat är utan tvekan kultur och Dramaten ligger endast ett stenkast därifrån. Men jag var alldeles för trött för att orka göra mer än så.

En sak till bara: jag kan inte låta bli att visa hur glad Oscar var över att se mig på Wichitas flygplats. Man talar om moderskärlek; men sonkärlek är inte så illa den heller. Det roliga var att han inte visste att jag skulle komma, så lite chock ska man läsa in i det glada ansiktet också. Han kanske inte alls var glad förresten, utan bara djupt chockerad. Näe, han var glad!

Jo, och så en sak till som jag inte får glömma: Acke är en fantastiskt duktig människa. Han lyckades vara med i Länstidningen fyra dagar i rad förra veckan. Det är så häftigt att vara mamma!

Nu är jag klar för denna gång. Lev väl!