Riv mina råsegel! Jag har blivit förkyld!

På listan över saker som jag gärna undviker ligger förkylning högt upp. Jag tillhör den där sorten som relativt sällan blir sjuk men som däckar totalt av en förkylning. När vi allihop skulle panikvaccineras mot någon djurinfluensa (var det svin eller fågel?) så hade jag inte haft en sjukdag på flera år. Hur ironiskt var det inte att jag då blev sjuk av själva vaccinet och fick lov att stanna hemma i två dagar.

Eftersom jag är en modern människa så har jag googlat på botemedel mot förkylning och hittat en del kreativa förslag där det mesta går ut på att förebygga förkylningen. Men nu är jag ju sjuk nu och behöver inte veta vad jag skulle ha gjort förra veckan eftersom den veckan redan har hänt. Självklart finns C-vitamin, vitlök, löksoppa och diverse naturpreparat med bland botemedlen men det allra bästa och troligaste hittade jag på Flashback – förstås. Flashback är nutidens orakel där man hittar både vett och strunt och rena obegripligheter.

Tipset löd i sammanfattning så här:

1.      Bädda din säng så att den blir varm att lägga sig i! Använd flera täcken.

2.      Tappa upp ett hett bad.

3.      Koka en hel kanna med te.

4.      Lägg dig i badet i en halvtimma. Se till att vattnet aldrig blir kallt.

5.      Ta på dig en morgonrock direkt efter att du torkar dig efter badet. Ta samtidigt en ASPIRIN. Inte Alvedon eller Ipren, utan Aspirin tillsammans med en stor kopp varmt te.

6.      Lägg dig i sängen direkt efter badet med morgonrocken och baka in dig i täckena. Ta inte av dig täcket när du börjar svettas. Ha dem på hela natten. Svettas, svettas, svettas.
Och sov, sov... zzz...

BOTAD

Tänk på att ha varmt på fötterna dagen efter, trots att du känner dig bättre. Ull är bra att ha på sig. Det andas. Klä dig i flera lager.

Metoden skulle kunna fungera eftersom feber hjälper förkylningen att läka ut och detta är en metod för att simulera feber. Det kan vara värt ett försök i alla fall, för sämre kan det bara inte bli. Jag tänker göra en variant av tipset och har redan börjat med att dricka massor av te.

Det sämsta med just den här förkylningen är att jag har haft kalas för en brorson hemma hos mig idag, och i stort sett hela familjen har varit på besök. Det betyder att jag har utsatt dem allihop för den dag då en förkyld människa smittar som allra mest. Jag dricker te, badar, klär mig varmt i natt och hoppas på svetten som undergörare. Om det fungerar så kan jag tipsa resten av familjen och då kanske jag avancerar på popularitetslistan igen.

Det andra lite halvdåliga är att om jag förblir i den här situationen så kommer jag att behöva vara hemma från jobbet och det är helt värdelöst när nya kurser ska introduceras, vilket är precis vad som händer den kommande veckan. Jag får helt enkelt ta och satsa på svetten. Det känns fräscht.

Krya på mig!

Och ibland går jag på konditori

”Hej, jag heter Marcus och ringer från Bredbandsbolaget. De två tidigare gångerna vi har ringt så har du suttit och fikat. Fikar du nu också?”

Hade jag varit lite snabb i skallen så hade jag förstås sagt ja, men jag vill ju inte framstå som om jag vore en sådan som fikar jämt, så jag sa nej. Jag sa också nej till det fantastiska kanalpaket som han erbjöd mig. När han då försökte tala om för mig att det skulle passa bra att titta på TV när jag fikar så förstod jag inte först vad han menade, men vräkte till slut ur mig:

”Jag fikar väl inte hemma heller!”


I italienska Diano Marina hittade jag tämligen omgående ett kafé att återkomma till. När jag väl hade lärt mig att beställa på italienska så hade personalen lärt sig vad jag ville ha och jag behövde aldrig mer göra annat än nicka och le för att de skulle komma med min beställning.

Jag har börjat på en ny skola och när jag skulle presentera mig för alla eleverna, och delar av personalen, så kom jag inte på något annat att säga än att jag brukar sitta på kafé ganska ofta. Det är ju förstås inte hela sanningen, men helt klart en del av den. Sanningen är den att jag fikar mycket mindre än vad bilden av mig gör gällande men att jag går på kondis lite oftare än en del andra. När jag kommer till en ny plats så brukar jag ganska snart lokalisera var de bästa konditorierna finns och se till att jag hamnar på den som verkar mest intressant. Ett bra kafé ska ge mig möjlighet att se ut genom ett fönster och samtidigt vara tillräckligt lugnt för att jag ska kunna läsa någorlunda ostört. Sankt Hans i Visby är ett typiskt sådant kafé. Dessvärre kommer jag inte dit tillräckligt ofta för att få uppleva det så mycket som jag skulle vilja, men jag minns den regniga sommaren 2004 när jag satt inomhus med en kopp varm choklad och en bok. Regnet öste ned och jag gick till Sankt Hans några dagar i följd innan det blev dags att hoppa på cykeln och bege sig till Lärbro.


Att få fika ståndsmässigt som på Café Einstein Unter den Linden i Berlin är en totalupplevelse som slår det mesta. Vad är väl kaffe och sacherbakelse utan avec?

Jag tycker att utbudet är mindre viktigt än miljön, men ibland hamnar jag på ställen där det är precis det motsatta som gör att jag kommer ihåg det. Sommaren 2005 åt jag en prinsessbakelse och drack en kopp kaffe i Hultsfreds centrum. Hultsfreds centrum är inte särskilt fint och uteserveringen låg på en ganska trist gågata, om jag minns rätt. Men bakelsen var himmelsk och när jag gick in för att se hur det såg ut vid kafédisken så såg jag att där hade de haft lyckan att hitta en konditor som kunde sitt jobb. Det kanske rentav var han som ägde det, vad vet jag? Jag reagerade i alla fall på att han var en relativt ung man med svarta konditorkläder.

Jag äter mina helgfrukostar på Kafé Tratten. Det är inget märkvärdigt med det; jag brukar ta en soppmacka, en bulle och en kopp kaffe. Men det är trevligt att komma dit. De talar om för mig om någon av mina söner är där eller när det senast hände. Rafka och jag skvallrar lite om våra barnbarn och kommenterar hur de växer. Ibland sitter någon vän där och fikar och ibland blir jag ensam med mina dubbla morgontidningar. Det blir som det blir, och det blir bra vilket som.

Det går inte att besöka England utan att åtminstone en gång ta en klassisk cream tea med en scone, clotted cream och hemlagad sylt. Det här är Vaults&Garden Café i Oxford där vi hittade en plats precis intill en grav. Här var det miljön snarare än det som serverades som var poängen. Jag har fått betydligt godare afternoon tea på andra ställen; sommaren 2010 i Windsor till exempel.

Det är höst nu. Jag klär på mig mer än jag behöver bara för att jag så intensivt har längtat efter den här tiden. Ungefär tio veckor varje år är det gott att vara jag. Jag mår aldrig så bra som när sommaren går över till sensommar och hösten äntligen kommit. När november kommer så vänder det och livsandarna vänder sig så sakteliga ifrån mig och tröttheten tar över. I februari orkar jag knappt lämna hemmet annat än för att ta mig till jobbet och i mars skulle jag ha gett upp om det inte vore för att det någonstans i fjärran finns en sol som verkar ge ett vagt löfte om att det kanske, men bara kanske, kommer att ljusna igen.

Hittills har jag inte varit i Budapest utan att också ha besökt Café Gerbeaud, och jag vet ärligt talat inte heller varför jag skulle hoppa över det besöket. Det är något särskilt med kaféer som har serveringspersonal i uniform.

Jag har kommit igång med mitt arbete och som vanligt så är eleverna höjdpunkten. Det är någonting med dessa unga män och kvinnor som gör mig glad. Det känns som om jag har hittat ett arbete som det inte går att ledsna på, inte så länge det finns elever i alla fall. Det är egentligen märkligt att min egen skolgång var så misslyckad när jag trivs så bra i skolan nu. Ibland vill jag ta ett glädjeskutt och utbrista: ”Det är så härligt att vara här!” men det är kanske bäst att jag låter bli. Åtminstone för ett tag; först ska eleverna få smälta att det finns vuxna som har fika som hobby.

Om flaggor och rättigheter och en växande rädsla för att världen är ond

Ibland tror jag att världen håller på att bli ond, på riktigt. Ni vet så där ond som den alltid verkade vara i de framtidsdystopiska filmerna från 1940- och 50-talet. Vi satt hela familjen samlad i TV-soffan och tittade på de där gamla filmerna och tänkte att så där kommer det ju aldrig att bli i alla fall. Ingen bryr sig om någon annan och några starka styr med hjärnhand medan en tigande konformistisk massa rör sig likt zombies vart än de styrande vill att de ska röra sig. Man ser döda blickar och hör entoniga röster, ingen ler. Någon gång kunde vi få se en blick som var ledsen och då visste vi att den personen skulle komma att bli viktig för handlingen. Vem är viktig för handlingen idag?

Världen hårdnar och vi kan se hur främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi och orättvisor ökar. De med pengar går förbi vårdköerna genom att välja privata alternativ, vinstandelarna ökar i samma takt som uppsägningarna och ojämställdheten blir mer påtaglig igen. Utan att skämmas vräker politiska företrädare ur sig dumheter och applåderas högt av den konformistiska massan som står i vägen för sin egen dumhet.

I Södertälje behöver vi en flaggpolicy som är så snäv att vi inte på något sätt riskerar att ondskans krafter kan hitta ett kryphål och hissa en flagga som inte representerar synen på alla som lika värda. Vi kan inte ha en prideflagga utanför vårt stadshus i Södertälje under Prideveckan i Stockholm därför att vi därmed riskerar att behöva flagga när Salemmarschen äger rum. Jag vet inte om de fortfarande håller på med den där marschen, men helt klart kommer det nya manifestationer som vi inte vill flagga för. När några södertäljebor säger att vi ska strunta i vår flaggpolicy så vet de inte vilka dörrar de då också öppnar. Ska vi ha en flaggpolicy som tvingar kommunens tjänstemän att ta politisk ställning eller ska vi ha en flaggpolicy som behandlar alla grupper lika? I Södertälje har vi bestämt att inte flagga för evenemang som sker utanför kommungränsen, och i och med detta så utesluts både den kärleksmanifesterande Pridefestivalen och den främlingsfientliga Salemmarschen.

Kan vi ha en flaggpolicy som säger att vi inte flaggar för några evenemang utanför kommunen förutom för Pride? Hur ska en sådan policy formuleras? En lösning är att ha egna aktiviteter under den veckan, till exempel seminarier och workshops med hbtq-tema. Vi kan ha utställningar på Saltskog gård, i Luna konsthall och i Stadshuset med teman som behandlar mänskliga rättigheter och allas lika värde. På så sätt har vi ju aktiviteter i kommunen som vi kan flagga för.

För en del människor är det besvärande att det finns hbtq-personer i alla samhällsgrupper och inom i princip alla yrkeskategorier. De anser att inte alla har rätt att stå upp för sina rättigheter att vara de personer de är. Istället för att ta diskussionen på de arenor där de kan bli lyssnade på så väljer de att störa. Det senaste exemplet är från i lördags när några aktivister störde gaypoliserna i Prideparaden. Den här typen av aktiviteter blir visserligen uppmärksammade men de leder inte till någonting alls. De hade lika gärna kunnat bygga ett tiotusenbitars-pussel. Det är ju också beundransvärt men det leder inte heller till något annat än att några vänner tycker att man är duktig: ”Bra byggt, Bettan!”

Poliser i alla stater, i rättsstater såväl som i polisstater, har för övrigt rätt att använda mer våld än vi andra därför att en attack på en polis är en attack på ett samhälle. Det är också därför som polismord döms med hårdare påföljd än andra mord. Det är nämligen inte enbart en individ som har blivit mördad utan också en del av det samhälle som de representerar och skyddar. Men det finns lagar. När en polis använder sin batong till att tokslå en liggande man, samtidigt som en hund hugger efter mannen, så ska det samhälle som polisen representerar och skyddar reagera. Det är det som är skillnaden mellan en rättsstat och en polisstat, att vi kan och ska reagera på hur poliser agerar. Att däremot aktivt reagera på att det finns gaypoliser som också kräver rättigheter och respekt precis som gaypräster, gaylärare och gaychaufförer är inget annat än tramsigt.

Min yngste son kommer inom någon vecka att vara en tjugoettårig tvåbarnsfar. Han och barnens mamma är två beundransvärda unga människor som har valt ett liv som unga föräldrar, med allt vad det innebär. Sonen arbetar och fästmön är föräldraledig. De sköter sina uppdrag, lägger undan pengar för framtiden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Just nu letar de efter en bil som kan passa en liten familj. I Folkpartiets och Centerpartiets Sverige hade de varit tvungna att leva på bidrag. Med ungdomslöner som ligger på sjuttiofem procent av avtalad lön hade den här familjen varit hårt drabbad. Så kan man också tänka.

Nu får det vara dags att njuta av denna sommars sista lediga dagar. På torsdag tar ledigheten slut för min del. Vi ses utomhus!

 

Ha det gott go'vänner!