Och ibland går jag på konditori

”Hej, jag heter Marcus och ringer från Bredbandsbolaget. De två tidigare gångerna vi har ringt så har du suttit och fikat. Fikar du nu också?”

Hade jag varit lite snabb i skallen så hade jag förstås sagt ja, men jag vill ju inte framstå som om jag vore en sådan som fikar jämt, så jag sa nej. Jag sa också nej till det fantastiska kanalpaket som han erbjöd mig. När han då försökte tala om för mig att det skulle passa bra att titta på TV när jag fikar så förstod jag inte först vad han menade, men vräkte till slut ur mig:

”Jag fikar väl inte hemma heller!”


I italienska Diano Marina hittade jag tämligen omgående ett kafé att återkomma till. När jag väl hade lärt mig att beställa på italienska så hade personalen lärt sig vad jag ville ha och jag behövde aldrig mer göra annat än nicka och le för att de skulle komma med min beställning.

Jag har börjat på en ny skola och när jag skulle presentera mig för alla eleverna, och delar av personalen, så kom jag inte på något annat att säga än att jag brukar sitta på kafé ganska ofta. Det är ju förstås inte hela sanningen, men helt klart en del av den. Sanningen är den att jag fikar mycket mindre än vad bilden av mig gör gällande men att jag går på kondis lite oftare än en del andra. När jag kommer till en ny plats så brukar jag ganska snart lokalisera var de bästa konditorierna finns och se till att jag hamnar på den som verkar mest intressant. Ett bra kafé ska ge mig möjlighet att se ut genom ett fönster och samtidigt vara tillräckligt lugnt för att jag ska kunna läsa någorlunda ostört. Sankt Hans i Visby är ett typiskt sådant kafé. Dessvärre kommer jag inte dit tillräckligt ofta för att få uppleva det så mycket som jag skulle vilja, men jag minns den regniga sommaren 2004 när jag satt inomhus med en kopp varm choklad och en bok. Regnet öste ned och jag gick till Sankt Hans några dagar i följd innan det blev dags att hoppa på cykeln och bege sig till Lärbro.


Att få fika ståndsmässigt som på Café Einstein Unter den Linden i Berlin är en totalupplevelse som slår det mesta. Vad är väl kaffe och sacherbakelse utan avec?

Jag tycker att utbudet är mindre viktigt än miljön, men ibland hamnar jag på ställen där det är precis det motsatta som gör att jag kommer ihåg det. Sommaren 2005 åt jag en prinsessbakelse och drack en kopp kaffe i Hultsfreds centrum. Hultsfreds centrum är inte särskilt fint och uteserveringen låg på en ganska trist gågata, om jag minns rätt. Men bakelsen var himmelsk och när jag gick in för att se hur det såg ut vid kafédisken så såg jag att där hade de haft lyckan att hitta en konditor som kunde sitt jobb. Det kanske rentav var han som ägde det, vad vet jag? Jag reagerade i alla fall på att han var en relativt ung man med svarta konditorkläder.

Jag äter mina helgfrukostar på Kafé Tratten. Det är inget märkvärdigt med det; jag brukar ta en soppmacka, en bulle och en kopp kaffe. Men det är trevligt att komma dit. De talar om för mig om någon av mina söner är där eller när det senast hände. Rafka och jag skvallrar lite om våra barnbarn och kommenterar hur de växer. Ibland sitter någon vän där och fikar och ibland blir jag ensam med mina dubbla morgontidningar. Det blir som det blir, och det blir bra vilket som.

Det går inte att besöka England utan att åtminstone en gång ta en klassisk cream tea med en scone, clotted cream och hemlagad sylt. Det här är Vaults&Garden Café i Oxford där vi hittade en plats precis intill en grav. Här var det miljön snarare än det som serverades som var poängen. Jag har fått betydligt godare afternoon tea på andra ställen; sommaren 2010 i Windsor till exempel.

Det är höst nu. Jag klär på mig mer än jag behöver bara för att jag så intensivt har längtat efter den här tiden. Ungefär tio veckor varje år är det gott att vara jag. Jag mår aldrig så bra som när sommaren går över till sensommar och hösten äntligen kommit. När november kommer så vänder det och livsandarna vänder sig så sakteliga ifrån mig och tröttheten tar över. I februari orkar jag knappt lämna hemmet annat än för att ta mig till jobbet och i mars skulle jag ha gett upp om det inte vore för att det någonstans i fjärran finns en sol som verkar ge ett vagt löfte om att det kanske, men bara kanske, kommer att ljusna igen.

Hittills har jag inte varit i Budapest utan att också ha besökt Café Gerbeaud, och jag vet ärligt talat inte heller varför jag skulle hoppa över det besöket. Det är något särskilt med kaféer som har serveringspersonal i uniform.

Jag har kommit igång med mitt arbete och som vanligt så är eleverna höjdpunkten. Det är någonting med dessa unga män och kvinnor som gör mig glad. Det känns som om jag har hittat ett arbete som det inte går att ledsna på, inte så länge det finns elever i alla fall. Det är egentligen märkligt att min egen skolgång var så misslyckad när jag trivs så bra i skolan nu. Ibland vill jag ta ett glädjeskutt och utbrista: ”Det är så härligt att vara här!” men det är kanske bäst att jag låter bli. Åtminstone för ett tag; först ska eleverna få smälta att det finns vuxna som har fika som hobby.